97. Aesop Rock

Några av mina absoluta favoriter inom rapmusik heter saker som Jay-Z, Notorious B.I.G och Nas. Jag misstänker starkt att ni alla har hört talas om dem. De är alla välkända och miljonsäljande artister, men de är också alla mycket respekterade i hiphopvärlden. Det är nämligen så att de skrivit intressanta, roliga, snygga eller rörande texter vilka de framfört på ett skickligt och tillgängligt sätt till nyskapande, tillfredsställande eller hittig musik. Inget konstigt med det. Otvetydigt bra saker. De la Soul. Outkast.

Okej, så vad gör vi då med underjorden? Är det inte de utbildade och intellektuella som skriver de bästa texterna? De som inte knarkat sönder sig? Såna som faktiskt satt sig ner och verkligen försökt göra nåt verkligt speciellt och komplicerat? Är det inte de som är allra bäst? Problemet här är att deras pretentioner ofta är större än deras musikaliska geni. Ett annat problem: De förväxlar komplex rapmusik med bra rapmusik. En vägg av ogenomtränglighet bildas och varken texterna eller sättet de framförs på träffar en. Men ibland händer det. 1996 var det dags för halvpsykopaten och helgalningen Kool Keiths solodebut. Vad annars göra än att ta aliaset Dr Octagon och göra en temaskiva där man går in i rollen som excentrisk gynekolog? Till sin hjälp tog han producenten Dan "The Automator" Nakamura och skapade ett surrealistiskt mästerverk. Nu har jag i och för sig svårt att tro att Keith inte var nära bekant med droger, och han rappade mer än jättegärna om sex och porr. Men ändå, han var fortfarande underground. Jag menar, han skrev faktiskt på väldigt märkliga versmått, musiken är vad ni skulle kalla "experimentell" och texterna förstår man mest av genom att inte kolla upp dem. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det är poesi, feberyra eller ren galenskap.

Aesop Rock inspirerades bland annat av Kool Keith när det kommer till stil och form. Hans udda - jag skulle rentav vilja säga unika - rapstil och tilldragande flow bidrar till att man inte tappar intresset ens då man inte alls fattar, eller uppfattar, vad han pratar om. Musiken är sällan tråkig - en kritik som många andra vilka inte rappar om cash and hoes med rätta ofta får höra - och redan vid millenieskiftet hade han växt fram som en av de stora indierapparna. Detta till stor del tack vare Labor Days som är en smått fantastisk skiva. Jag kan rakryggad säga att t ex "Daylight" och "Battery" är femstjärniga låtar. Musiken är präglad av mystik och nattliga stämningar, så även ni som hatar dagens hiphop (dö SOULJA BOY!! "This is why I'm hot" är SÄMST, R.I.P 2Pac! Var är den RIKTIGA hiphoppen?) borde kunna gilla det här. Den där None Shall Pass-skivan är måhända inte riktigt lika stark, men guldkornen är guld värda även där.

Aesop Rock är kanske inte den kreddigaste eller teoretiskt sett skönaste judehiphopparen (Kosha Dillz!), men ryggsäckskritiken som han ibland får utstå känns inte helt bra i hjärtat: det är ju inte hans fel att han är vit och gillar poesi. Allt jag kräver är lite mer kärlek från alla oss wiggers med näsan långt nere i senaste södernhypen eller halvkassa Weezymixtapet.

Är det lördagskväll och du vill ha sex, crunk och feta refränger, då är Aesop Rock inte din man. Men även om du inte vill tänka på det, så kommer det en söndag också.

Mest känd för: Blev rejält uppmärksammad för albumet Labor Days. Han är tillsammans med Slug från Atmosphere (och möjligtvis den relativt sopiga Sage Francis) 2000-talets störste vita undergroundrappare. Vi måste hålla oss underground dock, för ovan jord är ju både Eminem och Kanye West större namn.

98. Camille Pissarro

Konstbögar brukar generellt hävda att Édouart Manet var den bästa impressionisten, eftersom han var nåt slags protofigur, han var Gudfadern, han var "for rilla", o.s.v. o.s.v. Han var det Ursprungliga Impressionistgeniet. Såklart var Claude Monet bra men han har fler träffar på google och tillhör alltså den stora, äckliga massan, resoneras det. Ett sånt tänk har jag förstås full förståelse för, men jag vill ändå uppmana människor att se nyktert på saker och ting. Samma typ av osjälvständiga slentrianåsikt får folk att tycka att Camille Pissarro var en andrahandsimpressionist. Det är som med såna där öl- eller colatävlingar. De flesta skulle inte känna skillnad på dryckerna med förbundna ögon, men köper i seende tillstånd ändå det häftigaste och dyraste drickat. Jämförelsen har gått hem hoppas jag: med förbundna ögon hade inte många av er sett skillnad på en Monet och en Pissarro. Det beror delvis på att ni är för kassa (Monet var ju faktiskt bättre), men också på att Pissarro absolut inte var så rutten som ni gärna hävdar.

Kolla själv. Nå, vems är vems?



Andra:


Impressionisterna ville fånga ögonblicket och måla exakt det de såg, som de uppfattade det. Tillfällets flyktighet och suddighet översattes med snabba penseldrag och därmed uppstod det säregna i den impressionistiska stilen. Pissarro började dock alltmer att göra sina bilder medvetet komponerade, mer komplexa, och ingen ska påstå att detta inte påverkade och inspirerade hans elev, Paul Cézanne. Bara det faktum att han inspirerat post-impressionister, särskilt just Cézanne, gör honom högst respektabel i min bok. Pissarro var dessutom en av de drivande i den lilla impressionistgruppen och han var den ende som ställde ut på alla av gruppens åtta utställningar. Ändå så bryr ni er inte, kanske t.o.m. hatar ni honom.

Detta ibland rena bortviftandet av Pissarro kan ha att göra med hans förkärlek för riktigt rurala scener. Hippa innerstadsmänniskor gillar hippa innerstadsbilder, och då passar sådana som Monet, Edgar Degas och Pierre-Auguste Renoir bättre. Var det inte stadsmotiv så var det ljusa turistskärgårdar eller, som i fallet Degas, balettflickor. Ja, balettflickor. Pissarro, däremot, avbildade allt som oftast det sanna skogs- och bondelivet. Det kanske är där skon klämmer. Lattegenerationen vill väl inte ha så mycket skit under naglarna, antar jag.

Det finns också en annan teori: han mobbas för att han har ett tjejigt förnamn.

Mest känd för: han var den fjärde, eller kanske femte, största impressionisten.

99. Mark Spitz

Alla känner ju till Paavo Nurmi: en man som lätt är topp fem både när det gäller friidrottare och finnar. Men hur är det med Willis A. Lee och Nedo Nadi? Visst, andra världskriget-nördar (och sådana finns det ju gott om) känner kanske till den duktige skytten Lee som ett viktigt befäl i den amerikanska flottan under striderna vid Guadalcanal, och Nadi var tydligen en fantastisk fäktare, men inte är det personer som gemene man (= jag själv) har någon koll på. Alla tre har en sak gemensamt: de innehade i ungefär 50 år rekordet i flest antal guld (fem) i ett och samma olympiska spel (Lee och Nadi 1920, Nurmi 1924). Rekordet sprack 1972 när Mark Spitz simmade till sig sju gyllene medaljer i München-OS.

Mark vem? Efter sommar-OS i Peking 2008 är det helt befogat att ställa sig frågan hur denne man kan vara med på en så exklusiv lista som denna, precis som det efter sommar-OS i München 1972 hade varit helt befogat att ställa sig samma fråga angående Willis A. Lee och Nedo Nadi (förutsatt att de hade varit judar från första början naturligtvis). Vem kommer ihåg Mark Spitz efter att Michael Phelps överträffat hans rekord på flest antal guld i ett olympiskt spel? Och ja, vem kommer egentligen ihåg Michael Phelps efter Usain Bolts show i samma OS? Kort sagt: Mark Spitz lyckades på ett par veckor gå från att vara ett heligt namn hos varje kalenderbitare till att bli i det närmaste bortglömd, i två led dessutom. Som om inte det vore nog så var han också något så löjligt som en simmare.

Simning borde egentligen inte ses som en löjlig sport. Den är elegant, utövarna får fantastiska kroppar och när simmare filmas under vattenytan ser de väldigt graciösa ut. Synd bara att sporten allt som oftast följs ovan vattenytan. Detta får till följd att jag som TV-tittare oftast upplever spektaklet som ett långdraget plaskande som avslutas med att någon vinner på grund av sin baddräkt. Folk säger nämligen att simning är en så kallad ”materialsport”, ett ord som får mig att rysa av obehag och längta efter mästerskapen i strandfotboll. Dessutom, om jag ska fortsätta mitt onödiga och nästan maniska arbete med att förminska Spitz bedrift, så finns det ju faktiskt extremt många grenar att plocka medaljer i för en simmare. Visst, det är kanske skillnad på fjärilssim och frisim, 100 meter och 200 meter, individuell simning och lagsimning etc. etc. men det verkar ändå vara så att det inom simsporten finns oöverträffade möjligheter till medaljregn för en enskild person. Mark Spitz var en stor idrottare, kanske en utav de största judiska någonsin (jag kan bara komma på en som är framför honom på listan), men idrotten han utövade har sina svagheter och hans mäktiga rekord har överträffats.

Men han kan trösta sig med att han är den 99:e bäste juden någonsin och det är varken Phelps, Bolt eller Paavo Nurmi i närheten av.

Mest känd för: Med sina sju guld i München-OS 1972 var han, fram till Peking-OS 2008, den idrottare som hade tagit flest antal guld i ett och samma olympiska spel.

100. Emma Goldman

Det är tur att vi inte har några som helst anspråk på att skriva en objektiv lista över de 101 bästa judarna. Annars hade vi kunnat ställas till svars för varför Sarah Michelle Gellar eller Emma Goldman hamnat på den här listan. Nu har vi inga sådana pretentioner, och kan därför skylla dessa val på ödets konstiga nyck, eller våra subjektiva urvalskriterier. För varken Sarah Michelle Gellar eller Emma Goldman är speciellt bra judar. Sarah Michelle Gellar gjorde så att du inte fick någonting samhällsnyttigt gjort under din ungdomstid, och Emma Goldman gjorde så att den amerikanske presidenten William McKinley mördades av en ung anarkist vid namn Leon Czolgosz. Nu tänker ni kanske att samhällsnyttan inte är allt här i världen. Vad är ”samhällsnyttan” om inte ett ord som makthavarna använder för att driva igenom sin egen agenda? Och vad är makthavarna om inte en hop människor som bestämmer över oss utan att vi har gett vårt medgivande? Det är två bra frågor som jag ska ägna resten av det här utrymmet åt att inte besvara.

I ett tal till kongressen 1901 sa den nyvalde presidenten Theodore Roosevelt att ”the anarchist is the enemy of humanity, the enemy of all mankind”. Nu yttrades dessa ord efter att hans föregångare fallit offer för en välriktad anarkistkula, så man måste ha en viss förståelse för hans starka ordalag, men Roosevelts ord är bara ytterligare ett exempel på en allmän missaktning mot anarkister. Anarkister är helt enkelt inte speciellt omtyckta. Därför känns det kul att få skriva en sådan här liten redogörelse om vad anarkismen är och inte är, och reda ut alla missförstånd. Historien är full av försök att ordna samhället på bästa sätt. ”Hur ska samhället ordnas” tänkte Platon och kom fram till att filosoferna skulle styra. ”Hur ska samhället ordnas” tänkte Locke och kom fram till att människor ska ha vissa friheter och rättigheter. Men tänk om lösningen inte är att ordna samhället utan att inte ordna det. Anarkister drar helt enkelt frihetstanken till sin logiska slutpunkt och vill att allting i samhället ska skötas frivilligt människor emellan. Och så gillar de att slänga molotovcocktails och krossa skyltfönster. Jag vet inte riktigt varför.

Mitt första riktiga möte med makthavarna skedde en tidig kväll i november för några år sedan. Jag cyklade tillsammans med en vän på väg hem från skolan. Det var kallt, mörkt och löven hade sedan länge fallit från träden. Vi talade om läxor, flickor och livet; sådär naivt och oförstört ungdomligt som man kan tala om dessa ting när man går i första ring på gymnasiet. Efter en krök vinkades jag till sidan av en polis. Jag försökte slingra mig ur maktens armar, men mina undanflykter hjälpte föga: jag hade brutit mot lagen, jag hade cyklat utan lyse, jag var en brottsling, och femhundra kronor fattigare. Det var mitt första möte med överheten, med makten. Jag var sexton år gammal.

Emma Goldman är långt ifrån min favoritanarkist. Såväl Leo Tolstoy som William Godwin och Pierre-Joseph Proudhon var betydligt skönare personer. Men hon återfinns på den här listan av den enkla anledningen att hon får representera en tradition – traditionen att sätta ett långfinger framför maktens ögon. Det här är min chans att sju år senare få tillfälle att sätta ett långfinger framför ögonen på den makt som gjorde min plånbok (ja, vi hade sådana på den tiden) tunnare, och för alltid präglade mitt sinne. Var är närmaste skyltfönster?

Mest känd för: Inspiratör till ett presidentmord och för citatet “If I can't dance I don't want to be in your revolution", världens kanske tredje bästa citat någonsin.

101. Sarah Michelle Gellar

Jag hade just lurat iväg min klasskompis: "Om du springer och köper en snickers åt mig så får du den kronan som blir över", sa jag, och han gick genast glatt iväg för att göra mig en snäll tjänst. Under tiden gick jag och min riktiga kompis till bussen och åkte hem. Det låter måhända lite elakt i era öron, men nu var det inte bara så att vi inte ville att han skulle åka med oss; åtminstone jag hade andra, viktigare planer. Eftermiddagsreprisen av Buffy the Vampire Slayer skulle snart komma igång och då var det viktigt att vara själv, och när bussen anlände till mitt hood var det bara en kompis kvar att frigöra sig ifrån, och klockan hade tickat på rätt bra: det började bli brått. "Öh, jag tror jag springer hem, vi har ju match på lördag, känner mig i lite dålig form, måste komma igång. Och så vill nog katten in, har varit ute hela dan. Du vet hur han blir, bitsk och irriterad. Då vägrar han käka maten och jag måste värma nån fiskpinne från frysen, ett himla jobb. Meneh... vi hörs senare, okej?" Väl hemma var det bara snabbt att värma en kladdkaka i mikron, alternativt äta den kall - I did it all, så att säga, och sedan springa snabbt uppför trappen (två trappsteg i varje kliv, kille som man är) och slunga sig ner i soffan. På med teven. Fan också, fel fjärrkontroll. Så, nu, på med teven. Sen följde fyrtio minuter i en annan värld.

Viktigt att påpeka: det här var alltså långt innan jag förstod att Buffy the Vampire Slayer är den i särklass kreddigaste teveserien som någonsin funnits. Det här var när electro ledde mina tankar till strömuttag och fysiklabbar, och hipp trodde jag var en förkortning för hippie, ett ord jag i sin tur förmodligen kopplade till typ hästar eller liknande. Det handlade alltså inte om att vara cool, alternativ eller ha koll. Det handlade om en ohöljd och oförfalskad kärlek till Sarah Michelle Gellar.

Det evigt flickska över Gellar, den ständigt oskyldiga charm hon bär på, gör att hon passade utmärkt för en ung pojkes kärlek. Ändå skilde hon sig från flickorna i skolan - hon var ju trots allt en kvinna. Så fungerade hon då och så fungerar hon nu, d.v.s. som en länk mellan det unga och det mogna, mellan flickan och kvinnan, mellan det naiva och det erfarna. Jag har för länge sedan sluta tänka på Gellar, slutat springa hem från bussen för att titta på henne. Men varför förhåna det som verkligen betydde något under en så viktig tid i ens liv? Jag brydde mig inte ett skit om smarta judeförfattare då, vilket jag låtsas göra nu. Det betyder inte att de senare är bättre än dem som var viktiga för en pojke. Var sak har sin tid.

Många läsare kommer säkert ändå att rynka på näsan åt detta val, och även mina medförfattare till denna lista har varit tveksamma. Jag har fått använda min sanslösa retoriska förmåga för att övertala dem. Och jag vet ju att jag har rätt. För, och nu talar jag till alla unga män i min generation, - erkänn nu - någonstans mellan dagisfröken och Carmen Electra så var Sarah Michelle Gellar den viktigaste kvinnan i era liv.

Mest känd för: Vampyrutrotare i teveserien Buffy the Vampire Slayer alternativt för den klassiska kysscenen med Selma Blair i En Djävulsk Romans.

Välkommen till judelistan

Varför lista de hundra bästa judarna? För det första vill jag fråga: vadå, är du rasist? för det andra vill jag svara: för att någon måste göra det. Syftet med den här inledningen är dels att presentera listan på ett snyggt sätt (alla listor med självaktning har en snygg inledning) och dels att påpeka, understryka och på alla sätt framhäva hur viktig, stor och betydelsefull den här listan är. Det är Mona Lisa, Sixtinska kapellet och Stonehenge. Kanske större. Det är ett konstverk, och eftersom du inte kan någonting om konst kan du inte säga någonting kritiskt om det. Du kan bara stå där i vördnad och andakt. Vet du hur långt de drog de där stenarna? Vet du? Nej, tänkte väl det.

Den första frågan man måste ställa sig är såklart vem som egentligen kan räknas som jude. Därför hänvisar jag till Gabriels noggrant utstakade linjer för detta.

Förr, i mindre upplysta tider, var en bra jude en jude som höll sig till sitt, som inte förhävde sig själv. En kuvad jude är en bra jude. Så tyckte Tomás de Torquemada (storinkvisitorn i Sevilla), Luther och Hitler, bara för att nämna några namn i historien. Eller inte Hitler förresten, han tyckte att en bra jude var en död jude. Men det är inte vad vi menar med en bra jude. För oss är en bra jude inte heller en jude som uppfyller schablonbilden av judar. Det räcker med andra ord inte att ha en stor näsa och säckar med pengar för att hamna på den här listan. Vi har inte listat hundra banktjänstemän. (Plats 30 är det närmaste du hittar en sådan på den här listan.) En bra jude är däremot en jude som är bra helt enkelt; som får oss att dansa, skratta eller tänka efter, som får oss att vandra omkring bland våra inre valv, som får oss att bli upprörda. En bra jude är en jude som faktiskt förhäver sig själv. Urvalskriterierna är inte godtyckliga, men högst subjektiva.

Hur ska det här gå till mer exakt? Jo, vi ämnar presentera en jude varje dag. Det blir en daglig följetong som sträcker sig ända fram till våren. Läs om en jude till morgonkaffet, vid kvällskvisten eller under en föreläsning. På söndagar har vi supersöndag, och då presenteras tre judar. För vissa kan det kanske uppfattas som lite stötande att föra ihop orden ”jude” och ”lista”. Är det inte bara nazister som gör judelistor? Men kom igen, alla vet ju redan att judarna är historiens bästa folk.

Nog snackat! Jag säger som den säkert utmärkte industrialisten Henry J. Kaiser: "When your work speaks for itself, don't interrupt." Jag lämnar därför över till Martin och den sista platsen på den här listan. På det här konstverket. Vet du hur jävla långt de drog de där stenarna? Vet du det?

Vem är jude?

Hur ska man då gå till väga när man ska lista något så komplicerat som judar? Vad är egentligen en jude? Har det med religion att göra? Med ras? Med pengar? Jag vet egentligen inte, men enligt ortodox judendom så anses den vara jude vars mor är jude, eller som har konverterat till judendomen genom något slags komplicerad ritual. Andra, mer softa judar, anser att en person som inte har en judisk mor, men däremot kan stoltsera med en judisk far, också ska kunna vara en del av den judiska gemenskapen. Staten Israel tar emot folk som judar om de har en mor- eller farförälder som var jude, vilket kan ha något att göra med att det var där nazisterna drog gränsen för om man skulle bli förföljd eller inte. Personer som konverterat till judendomen är också, så länge det skett under korrekta former, välkomna in i landet. Det går att dra alla möjliga olika gränser efter eget behag, men till sist fastnade vi för Israels och nazisternas linje.

Nästa fråga är så klart hur man kan veta att någon är jude. Här har allt ifrån vänners tips, lösa rykten och magkänsla spelat in, men allt som oftast har den slutgiltiga domaren varit Wikipedia. För att en person ska ha möjlighet att komma in på listan som jude, så måste alltså följande vara fallet: Jag ska ha läst någonstans, från en källa jag inte misstror alltför mycket, att personen har minst en förälder, farförälder eller morförälder som var jude, eller att personen har konverterat till judendomen.

Jag kan villigt erkänna att det finns fall där det är tveksamt om detta, till synes ganska breda, villkor är uppfyllt. En person hade förmodligen bara en styvfar som var jude, en annan konverterade till judendomen enligt en gammal judisk legend, ett par kanske bara kan ses som judar i efterhand (vi kan kalla dem för ”retroaktiva judar”) och ytterligare några till har troligtvis inte ens existerat. Man hade så klart kunnat stryka alla dessa personer från listan, men i så fall hade man gått miste om ett flertal av de människor som utgör fundamentet för vår västerländska kultur och kristna värdegrund (samt en amerikansk soulartist, och det hade varit väldigt tråkigt för sådana kryllar det inte av på listan).

Slutsatsen blir alltså att denna lista kommer presentera världshistoriens bästa judar i vid bemärkelse, vilket innebär att man ska tolka både ”världshistorien”, ”bästa” och ”judar” i vid bemärkelse.

Slutligen: Adolf Hitler är inte med på listan utav två anledningar: 1. Han var inte bra. 2. Han var inte jude, och (vad ni än har fått höra ända sedan dagis) förmodligen inte ens ”fjärdedelsjude”.