lördag 28 mars 2009

35. Henri Bergson

Jag vaknade upp i panikångest.
- Vad är tiden?!
- Halv sex.
- Nej! Vad är tiden? Vad är tiden!!

Olösliga frågor får dumma svar brukar det heta. Men ändå så grubblar vi ju ibland på saken, vissa mer, andra mindre. Henri Bergson hör förmodligen till mer-kategorin, och hans försök till svar på frågan är kanske dumt, kanske otillfredsställande, men ger utan tvekan en fascinerande bild av hur vi kan uppleva livet.

För att börja från början, och för att citera professor Svante Nordin: "Det har sagts - med avsevärd rätt - att Bergsons filosofi bara innehöll en stor idé, den att tiden är verklig. Det sunda förnuftet torde finna en sådan idé föga originell." Men! Denna idé är, sedd med filosofins historia som bakgrund, ganska så duktigt originell. Platon talade om de eviga idéerna som det enda riktigt verkliga, för de kristna är det Gud som är det eviga bortom all förändring, och för naturvetenskapen är tiden ofta något som bara definieras i relation till annat - "framtid" och "förflutet" är ingenting, om det inte definieras utifrån ett "nu". Bergson menade dock att vi upplevde tiden på ett annat sätt, och att det var en upplevelse av något verkligt. Denna upplevda tid kallar Bergson för "la durée", som på svenska översätts till det vackra "nuflöde". Tiden är inte en serie punkter, som vi kan mäta på samma sätt som vi mäter upp en linje i rummet. Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskillda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningar. Av detta drar Bergson en hel del konsekvenser, som bland annat berör orsak och verkan, den fria viljan och intuition.

Det sistnämnda är ett centralt begrepp för Bergson, och används i allmänhet om någon vag typ av kunskap som kvinnor tydligen ofta ska ha. Hos Bergson är "intuition" något som står i kontrast mot det vetenskapliga och begreppsliga tänkandet, som han menar ger en förvrängd bild av verkligheten. Det handlar om att förstå världen och tiden genom vår direkta upplevelse av den, innan den har förstelnats i logik och trubbiga ord. I denna upplevelse kan vi nå en typ av kunskap, som vi inte kan få på annat vis. För att förklara intuitionen, ska jag använda mig av en av Bergsons egna analogier: Tänk dig att du åker till Rom, den eviga staden, de sköna konsternas högborg, Augustus, Berninis och Tottis stad, medan en god vän till dig har dåligt med pengar och är tvungen att stanna hemma. "Inga problem" säger du, och tar med dig en kamera på resan. Planen är att ta ett kort på allt du ser i Rom, ur alla möjliga vinklar och sedan presentera det för vännen, som ju då praktiskt taget gör samma resa. Din vän blir dock inte alls så glad som du trott, utan blir närmast förargad över att du ägnat hela din tid åt att ta fotografier. Han kan omöjligt få samma uppfattning av staden Rom, hur många bilder du än visar honom, och detta gäller troligtvis även om du också skulle lyckas ta med alla enskilda dofter, smaker och ljud du upplevt där. För Bergson är det samma sak med nuflödet: vi kan inte få en uppfattning om det genom stela begrepp, vi måste uppleva det i rörelse direkt med vår intuition.

Jag vet inte hur pass mycket man kan använda Bergsons filosofi idag, den har knappast något att göra med den analytiska filosofins sätt att ta sig an filosofiska problem. Men vi får inte glömma att han vann Nobelpriset i litteratur år 1927, och det är också så vi ska läsa honom: som en skicklig författare, som förmår lägga fram idéer och visioner om tiden och livet på ett sätt som kan förändra världsbilder. Vaknar man upp i panikångest över tidens natur, kan Bergson, som så många andra stora författare, fungera som Prozac för själen.

Mest känd för: Fransk filosof som kritiserade traditionella sätt att se på rum och tid. Nobelpristagare i litteratur 1927. Viktiga verk är bland annat Essay om det för medvetandet omedelbart givna och Den skapande evolutionen.

fredag 27 mars 2009

36. Sergei Eisenstein

"Jag tror inte på film som ett öga. Jag tror på film som en knytnäve."

Jag har redan tidigare tjatat om vacker sovjetisk propaganda, och nu blir det mer av den varan. Citatet ovan säger det mesta om Sergei Eisensteins inställning till filmkonsten i början av sin karriär, och det var också i mångt och mycket denna inställning som gjorde honom till den stora pionjär han är. Hans centrala verk är så klart Pansarkryssaren Potemkin, en av de mest berömda filmerna någonsin... och en relativt tråkig sådan om man ska vara helt ärlig. Svartvit sovjetisk propagandastumfilm från 1925 är inte så himla kul helt enkelt, men det finns förstås två saker som ändå gör att man måste se filmen:

1. Det filmhistoriska intresset. Eisenstein var en revolutionär i dubbel bemärkelse. Han skrev teoretiska texter om hur man skulle utnyttja montage i film för att kunna påverka åskådarna och användningen av detta i filmer som Pansarkryssaren Potemkin har haft stort inflytande på hur filmer ser ut idag. Även om dagens Hollywoodproduktioner har en helt annan agenda än Eisenstein så är syftet detsamma; att försöka styra folks tankar i en viss riktning genom att visa vissa bilder i en viss ordning. Det finns alltså en anledning till alla dessa till synes onödiga bilder på fåglar, byggnader och grässtrån som helt plötsligt dyker upp i en film, och som inte verkar ha något alls att göra med filmens handling. De ska etablera en speciell känsla hos tittaren, och få denne att tänka runt filmens ämne på det sätt som filmskaparna finner lämpligt. Om jag skulle orka kanske jag skulle kunna försöka mig på att analysera ett montage i någon känd storfilm, men det får bli någon annan gång. Det kan räcka med att säga att Eisenstein, trots allt, lyckades riktigt bra med sina idéer i Pansarkryssaren Potemkin, själve Joseph Goebbels ska ha sagt att "vem som helst utan en fast politisk övertygelse skulle kunna bli en bolsjevik efter att ha sett filmen."

2. Scenen med trappan och barnvagnen. Ja, den är fortfarande cool.

Två andra filmer signerade Eisenstein är Ivan den förskräcklige 1 och 2, och jag har ingen aning om hur banbrytande, nyskapande och revolutionära de är. Det jag däremot vet med säkerhet är att de är allt annat än tråkiga, och en gång för alla bevisar att Eisenstein var ett geni. Filmerna har helt enkelt allt: bisarra karaktärer, storslagna masscener, bombastisk musik av Prokofjev, fantastiska skägg och huvudbonader, ett av filmhistoriens mest effektiva utnyttjande av skuggor, underbart överspel från samtliga inblandade (inte minst från Nikolaj Tjerkassov, som spelar ond och lömsk ryss på ett sätt som bara en ryss kan göra) och kameravinklar hämtade från paradiset. Det vimlar av underbara scener: Ivan låter på skämt kröna sin efterblivne kusin till tsar på fyllan, tusentals människor går ner på knä för Ivan och ber honom komma tillbaka till Moskva, Ivan och en präst uttrycker sin förtvivlan över världen och det mänskliga lidandet på en begravning, krig mot mongoler, med mera, med mera. Stalin hade beställt filmen därför att han såg lite av sig själv i den gamle tsaren. När Ivan den förskräcklige blir förskräcklig i den andra delen, tyckte inte Stalin att likheten var lika rolig längre och förbjöd all visning av filmen. Det är synd och skam, rentav skandal, att Ivan den förskräcklige inte blev den trilogi som Eisenstein hade tänkt sig. Den andra delen förlorar i min mening en hel del på att inte ha en uppföljare. Det är som med Rymdimperiet slår tillbaka: tack vare dess relation till de andra Star Wars-filmerna blir den ett mästerverk, kanske den bästa filmen i hela serien. Ser man på den som helt fristående är det dock förmodligen den sämsta i den gamla trilogin. En tredje del i Eisensteins ryska epos hade garanterat gjort del 2 mycket starkare, inte minst slutet som är fantastiskt som det är redan nu.

Sergei Eisenstein dog alldeles för tidigt i en hjärtattack vid 50 års ålder och får som kändis i Sovjet under Stalin vara tacksam att han åtminstone slapp bli avrättad. Det är hur som helst väldigt trist att ett sådant geni som Eisenstein inte fick leva längre, och att han när han levde gjorde det under de omständigheter han gjorde, i en diktatur där det gällde att vara vaksam vid minsta lilla handling. Jag hade i alla fall gärna drabbats av fler knytnävar från hans sida.

Mest känd för: Regisserade filmer som Strejk, Pansarkryssaren Potemkin, Dagar som skakat världen och de två filmerna om Ivan den förskräcklige. Skrev även viktiga teoretiska texter om film.

torsdag 26 mars 2009

37. Sarah Bernhardt

Lite nu och då under den tid som förflutit sen vi fastställde den här listan har någon av oss i judegruppen hajat till och utbrustit: "Sarah Bernhardt på plats 37?! Hur gick det till?" Någon annan har då fått lugna personen och påminnt om enkla fakta: Hon var 1800-talets största skådespelerska (biografen Robert Gottlieb har kallat henne för "the most famous actress in the history of the world"), hon var en stor ikon för såväl skönhet som mode (1800-talets kanske allra mest kända och hippa fotograf, Nadar, tog flera fotografier av Bernhardt), och hon var faktiskt riktigt skön sådär i allmänhet. Inte dåligt skön som i uttrycket "en skön kille", utan bra skön som i jag-använder-en-likkista-som-säng. Jag skulle tycka det kändes lite väl makabert, men så är jag ju inte Sarah Bernhardt heller, såvitt jag vet.

På jobbet igår var det ett par tjejer som pratade om senaste avsnittet av Sanningens ögonblick, som tydligen är ett förnedringsprogram där folk erkänner att de knullat med sin killes alla killkompisar (och att de var bättre i sängen än honom) inför hela svenska folket och en rodnande, förvånad pojkvän, som zoomas in i närbild. Hon på mitt jobb var upprörd över en kvinnas agerande: hon hade erkänt alla möjliga pinsamheter och hängde på ett grymt sätt ut familj, vänner och pojkvän. "Jag gör allt för att komma dit jag vill", hade hon tydligen sagt, och det hon ville var med all sannolikhet att bli lika känd som Linda Rosing. Omoraliskt och osmakligt, givetvis, men eventuellt kommer hon att uppnå sitt mål. Vi måste åtminstone ge henne att hon kompromisslöst följer sitt hjärta och sina drömmar.

Bernhardt, en holländska som med tiden blev fransyska, visste också att man ibland behöver offra lite för att nå någonstans. Vem bryr sig idag att den hyllade skådespelarlegenden blåljög om sin bakgrund för att få de chanser hon ville, och prostituerade sig själv för att ha råd att göra det hon drömde om? Nu tänker man på det hela som "viljestarkt" och "uppoffrande" - kanske ser man henne rentav som en feministisk förkämpe - men det gjorde man sannolikt inte då. Förlåtelse kommer alltid i efterhand. Inte har vi blivit bättre heller, om nu någon trodde det. Ett exempel: Hederligt folk ser Anna Odell som en simpel uppmärksamhetshora, inte som en kvinna som med kraft och beslutsamhet gjort allt för att bli ett namn inom konsten. Blir hon ett legendariskt namn kommer vi ändra oss gällande hennes examensarbete, blir hon inte ett kommer hon få ha kvar den smutsiga stämpel hon av många fått nu.

Som bekant blev Bernhardt ett namn, och ett mäkta stort sådant till på köpet. Hon gjorde teaterdebut 1862 och visade sig efterhand vara en riktig talang. Förutom stor framgång som skådespelerska på teatern hade hon flera andra förmågor som hon berikade världen med: hon sjöng, hon var konstnär och hon författade böcker och pjäser. Dessutom var hon en pionjär inom spelfilmen, då hon medverkade i den första inspelningen av Hamlet. Det anses också vara den första filmen där inspelade röster spelades upp samtidigt som filmen, vilket faktiskt innebär att filmen inte är en stumfilm. En version av filmen (utan rösterna) kan ses här. Bernhardt, i rollen som Hamlet, gör en hyfsat stabil insats. Hon hatade visserligen film, men det hindrade henne inte från att vara med i ett gäng filmer fram till hennes död 1923.

Även om jag vet att det är som skådespelerska hon är ihågkommen så är det inte hennes gester och kroppsliga uttryck jag främst kopplar samman med henne, kanske för att jag tyvärr aldrig fått chansen att se henne uppträda. (Sverige tar ju aldrig hit några spännande superstjärnor.) Det är inte heller hennes utseende, något många kanske tror med tanke på vad jag skrivit om flera andra vackra kvinnor på den här listan. Det är egentligen heller inte för hennes beslutsamhet eller färdigheter på flera olika områden. Det är inte ens för hennes betydelse som en av de första populärkulturella ikonerna. Det är, först och främst, för hennes röst. Jag hade inte haft något emot att sitta på första raden när Bernhardt gråter ut sin franska på det här sättet.

PS. Bernhardt kommer mig också att tänka på en gammal historia. Bern, en anrik och klassisk Örebrofamilj, hade en medlem som hette Johan Bern. Vet ni vad Johan Bern gör när han får punka på sin cykel? Jo, han bär'n.

Mest känd för: En av historiens mest berömda skådespelerskor - definitivt 1800-talets mest kända. Var möjligen också den första superstjärnan att medverka i det då nya mediet film.


onsdag 25 mars 2009

38. Isaac Asimov

"Humanity has the stars in its future, and that future is too important to be lost under the burden of juvenile folly and ignorant superstition."

Jag vill börja min framställning av Isaac Asimov i renässansens Italien. I ett brev beskriver Francesco Petrarca, humanismens fader, en vandring uppför Mont Ventoux. Berget och utsikten väcker hans vördnad. Med sig på vandringen har han Augustinus Bekännelser, som han slår upp på måfå. På den uppslagna sidan skriver Augustinus om det märkliga i att människan känner vördnad inför naturen men glömmer sig själva. Petrarca blev förstummad och "slog igen boken och var arg på mig själv som fortfor att beundra jordiska ting trots att jag borde ha vetat genom mina studier av hedniska författare att ingenting är mer beundransvärt än människans själ ..." Jag tar Petrarcas lilla berättelse som illustration för den eviga tvistefrågan: är det naturen eller människan som förtjänar mest vördnad? Nu handlar det i det här fallet inte om "jordiska ting" som Petrarca skriver om, utan om den väldiga rymden. Men Petrarca, som levde på 1300-talet, kan knappast anklagas för att inte ha känt till rymden.


Isaac Asimov, humanist, rationalist och science fiction-författare, återfinns på den här listan av två skäl: För det första var han en av de viktigaste science fiction-författarna på 1900-talet. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas Asimov som en av de tre stora science fiction-författarna i sin generation. För det andra hade Asimov ett helt fantastiskt utseende, med polisonger som motorvägar på kinderna. Han var dessutom livslång medlem i Mensa och slängde omkring sig sköna citat. Asimov uppges ha sagt att de enda två personerna han träffat som var smartare än honom var Marvin Minsky (en AI-forskare) och Carl Sagan. Jag vill egentligen inte påstå att Asimov är med på den här listan på grund av sina kvaliteer som författare. Jag har naturligtvis inte läst allt av Asimov, han var otroligt produktiv och ska tydligen ha skrivit över 500 böcker. (Varav den så kallade Stiftelsetrilogin, som Göran Hägg har kallat "ett gigantiskt misslyckande", är den mest kända.) Jag har dock läst Jag, Robot, som visserligen är en ganska läsvärd bok, men som inte förändrade mitt liv på något sätt. Det är förvisso möjligt att Jag, Robot inte är representativ för Asimovs författarskap, jag har ju faktiskt fler än 499 böcker kvar att läsa. Vi ska inte hellre glömma bort att han redan 1941 skrev Stjärnmörker, som många anser vara den bästa science fiction-novellen genom tiderna.

Vi gillar rymden här på Världshistoriens 101 bästa judar, bara en riktig cyniker kan undvika att känna fascination och ödmjukhet inför den. Jag är dessutom en av dem som stannar till vid en bergsvandring för att njuta av naturens skönhet, eller (mer troligt) stannar till i betonglandskapet i Ryd här i Linköping för att njuta av en utslagen blomma. Då upplever jag inte samma estetiska tillfredsställelse som när jag betraktar en fin tavla, men det kan vara samma intensiva upplevelse. Därmed inte sagt att jag tar ställning i frågan om det är naturen eller människan som är mest intressant eller beundransvärd. Det där med medvetandet är ju också väldigt konstigt när man tänker efter. Om det är lika konstigt som att rymden är närmast ofattbart stort låter jag dock vara osagt.

Den bästa science fiction-litteraturen måste vara den som lyckas frammana den här känslan inför både rymden och människan, som aldrig förlorar människan i alla beskrivningar av nebulosor och interstellära rymdskepp. Science fiction är för övrigt en väldigt romantisk genre. Den vill få mig att känna samma saker som när jag tittar på en tavla av Frederic Edwin Church eller lyssnar på någonting av Edvard Grieg. Och jag kan inte tänka mig ett bättre betyg åt en tavla, naturen eller vilken science fiction-bok som helst att den väcker vår fascination och fantasi.

Mest känd för: sina polisonger. Därutöver en av 1900-talets största science fiction-författare.

tisdag 24 mars 2009

39. Gustav Mahler

Decennierna kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet var Wien Europas, om inte världens, intellektuella centrum. Man kan i tanken föreställa sig Theodor Herzl, Franz Brentano, Ernst Mach och Sigmund Freud vandra omkring på Ringstrasse; Wittgenstein föddes i Wien, och det var (naturligt nog) i Wien som Wienkretsen bildades. Här vandrade, fikade och arbetade tidens skarpaste hjärnor, sida vid sida. Lite som antikens Aten, renässansens Florens, upplysningens Paris eller romantikens Berlin: en stad som sammanfattade den rådande tankevärlden. Och det var i Wien som Gustav Mahler gjorde sig ett namn. Även om Mahler aldrig riktigt accepterades av Wiens musikaliska elit, så räknas han idag som en av senromantikens viktigaste kompositörer.

Senromantiken kanske inte säger er så mycket, men då ska ni tänka såhär. Romantiken, vad var det för något? Jo, en period som vände sig mot upplysningstidens förnuftstänkande och istället la betoning på känslorna och det mystiska i tillvaron. Inom musiken var det en reaktion mot de klassiska kompositörerna: Mozart, Haydn och Beethoven brukar räknas till den så kallade Wienklassicismen. Men Beethoven var också viktig för övergången till romantiken. (Han fick ofta, precis som Goethe, personifiera geniet, som hyllades under romantiken.) Den musikaliska romantikens viktigaste tidsperiod sträcker sig från ungefär från 1815 till 1848, när kompositörer som Schubert, Schumann, Chopin, Paganini och den unge Wagner levde och verkade. Fina namn. Mahler föddes 1860, och kan av naturliga skäl inte räknas som en av de större högromantiska kompositörerna. Men inom senromantiken, där finner vi honom.

Det finns givetvis inga rätt eller fel när det gäller musik, men här kommer några åsikter ni kan tillägna er om ni vill verka vara lika kunniga som jag (försöker verka vara). Musiken av de klassiska kompositörerna kan vara fin och så vidare, men ibland får jag intrycket av att det är allt, att det inte bakom musiken döljer sig några stora och äkta mänskliga känslor. Den känslan får man aldrig av den romantiska musiken, lyssna bara på Mahlers femte symfoni. Den är storslagen, bombastisk och väldigt känsloladdad. Om det är något som kan beskrivas som svulstig musik så är det just Mahlers femte symfoni. Den koleriske dirigenten Herbert von Karajan har sagt att när du lyssnar på den så glömmer du att tid har förflutit: "A great performance of the Fifth is a transforming experience. The fantastic finale almost forces you to hold your breath." Det är så jag vill ha min klassiska musik! Känslofylld och livsavgörande. De ödesmättade trumpetljuden i början sätter nivån: man lämnas inte oberörd efter att ha lyssnat på Mahler.

Jag måste såhär i förbigående nämna att jag egentligen har dålig koll på klassisk musik. Av Mahler har jag bara lyssnat på hans femte symfoni. Detta kan förleda läsaren att tro att vi bara chansade när vi placerade Mahler på listan. Så var inte fallet! Det jag har lyssnat på av Mahler har varit trevligt. (Trevligt? Detta äckligt lagomsvenska ord! Läs "överväldigande" istället.) Och romantiken måste ju vara ganska överlägsen upplysningen eller vilken annan tidsperiod som helst. Se bara på Caspar Friedrichs tavlor eller läs något av Erik Johan Stagnelius. Det ska dessutom nämnas att Mahler i Wien hängde med Gustav Klimt, en av mina absoluta favoritkonstnärer. Allt detta gör att Mahler har sin plats på listan, och det är klart att han är lite bättre än såväl pojkdrömmar (Ford, Johansson) som franska filosofer (Derrida).

Mest känd för: att ha varit en av senromantikens störste kompositörer.


måndag 23 mars 2009

40. Scarlett Johansson

Jag minns hur jag klev in i biografen för att se Lost in Translation, en hyllad film av dotter Coppola, med den oefterhärmlige Bill Murray och nån brutta i huvudrollerna. Två timmar senare hade jag sett en film med Den Underbara Kvinnan Scarlett Johansson och nån gammal ointressant gubbe i huvudrollerna. Jag var kär.

Äsch, stryk det. Jag försöker med nåt annat.

En blick. Det var allt som behövdes. Hon fick en fråga av intervjuaren - jag minns inte vilken, och bryr mig inte heller - och den sekunden eller två som dröjde innan hon svarade log hon lite lätt och tittade djupt in i ögonen på utfrågaren. Vad som hände innan eller efter den sekunden eller två har jag ingen aning om; kanske gick jag till jobbet, eller skolan, eller så hade jag sommarlov, jag vet inte. Jag var kär.

Nej, det funkar inte. Jag kan inte ljuga. Kan kanske jag kan, men jag får inte för mamma och jag vill inte göra henne ledsen. It ain't easy tryin' to raise a man, som 2Pac sa, så nuff respect till mor och så blir det sanningen från och med nu. Nåväl, vad jag vill säga är att mitt första möte med fenomenet Scarlett inte var fyllt av nåt speciellt. Jag har ingen vacker historia att berätta. Faktum är att mitt första minne av henne är ett ganska sunkigt sådant. Jag var på luffarresa genom Europa med två killkompisar och det första vi inhandlade när vi kom till London, som var vår första anhalt, var givetvis FHMs specialutgåva: "The 100 sexiest women in the world 2005". Den som vet att Lost in Translation kom 2003 inser alltså att jag aldrig såg filmen när den kom och mig veterligen hade jag inte sett någon annan film med Scarlett heller. Hon var ny för mig. Hursomhelst, vi låste genast in oss på rummet och satte igång med att ranka alla 100 utifrån våra preferenser, något vi för övrigt gjorde flera gånger under resan. Eventuellt rankade vi dem också utifrån vissa speciella kriterier: sexigast min, vackraste bröst, osv. Ingen ska säga att vi inte utnyttjade vår tid ute i det stora Europa väl. För att komma till saken: Jag tyckte denna Scarlett Johansson var en blek, tråkig typ utan riktigt bett. Med den åsikten packad och klar kunde jag sedan nöjt koncentrera mig på den fortsatta resan och hade ingen anledning att ifrågasätta min ståndpunkt. Men när jag tre veckor senare passerade Tyskland, Danmark, Skåne och slutligen äntrade Sverige dröjde det inte länge innan det var dags för min första Scarlettfilm. Totalomvändningen var... tja, total, och jag har nog aldrig blivit så förvånad, möjligen undantaget när en kompis häromdagen lärde mig att "människorna kommer från aporna". Jag hade helt enkelt haft fel hela tiden, är vad jag försöker säga, och jag insåg det genast när jag såg rörliga bilder på henne.

Så, okej, vi har konstaterat att hon är en vacker skådespelerska. Då återstår bara frågan om hon är en bra sådan. En av mina medförfattare till denna lista försöker enträget och tjurigt som ett litet barn hävda att hon inte är det, vilket mest beror på att han vet att han aldrig kommer få ligga med henne. Det kan argumenteras att hon delvis är bra därför att hon är vacker, men det kan också argumenteras att hon är bra därför att hon är en duktig skådespelerska. Hon är bra i Match Point. Hon är definitivt inte så dålig som alla säger i Vicky Christina Barcelona (hoppas Woody misslyckades med att komma till under inspelningen förresten, så vi får se flera projekt dem emellan). I Lost in Translation är hon stundtals magnifik. Sen har hon varit med i en del kassa filmer - det ska medges - men det har Marlon Brando också varit.

Utöver detta har hon fjäskat för Tom Waits genom att spela in en skiva där hon sjunger hans låtar, och det är ändå plus i min bok. Det finns sämre alfahannar än Waits att smöra för. Och, ni vet, singeln Falling Down är faktiskt bra. Och nu ska ingen hatare komma och säga att det bara beror på producenten Dave Sitek. Om han vore så jävla bra hade han väl kunnat sjunga in skiten själv? Just det. Visst, det är möjligt att jag försvarar henne mer än jag borde, och att jag inte kan se riktigt nyktert på hela situationen. Men då får ni väl förlåta mig. Jag kan inte hjälpa det. Jag är kär.

Mest känd för: Hon är en av dagens Hollywoods hetaste skådespelerskor, i minst två bemärkelser.


söndag 22 mars 2009

41. Harrison Ford

Det har höjts vissa röster mot att Harrison Ford har hamnat så här högt på den här listan, eller rättare sagt: det har höjts EN röst, från ett ganska närbeläget håll, mot att Harrison Ford återfinns så här högt. Men nu vi snackar om en person som inte har mer än en trea på någon av Star Wars-filmerna på filmtipset.se, och en sådan person kan vi knappast ta på allvar när det ska snackas Harrison Ford.

Det är möjligt att Harrison Ford är en dålig skådespelare. Han kan till och med vara en bra skådespelare så vitt jag vet. Ford har varit med i några dåliga filmer (Air Force One), några ännu sämre filmer (K-19), och ett dussin andra som ingen har sett. Men hur många kameler kan vandra genom ett nålsöga? Varför bor Chewbacca på Endor tillsammans med Ewoker som knappt når honom till knäna? Det spelar ingen roll! Det är som Indiana Jones och Han Solo som Harrison Ford kommer att bli ihågkommen. Låt oss vara helt ärliga här, det är inte präktige Luke du ville vara som liten grabb. Du ville vara Han Solo, en skön prisjägare som glider fram genom galaxen, fäller några salta kommentarer och till slut vinner tjejen. Han Solo är befriande likgiltig inför vad som pågår i galaxen, han är dessutom sunt kritisk när Yoda börjar flumma om Kraften. Och när han till slut kommer tillbaka för att rädda Luke så känns det inte som att han på något sätt har gjort avkall på sin natur, utan det är hans sätt att frilansa lite och göra lite som han vill. ”Luke var en skön kille, lite fjollig och sådär, men ändå. Synd om han skulle sprängas till bitar.”

Harrison Ford förkroppsligar idealet om den buskiga manligheten. Kolla på bilden här nedan. Allt finns där: den sammanbitna minen, den v-ringade skjortan, det buskiga brösthåret och den uppåtriktade pistolen. Jag är egentligen inte en av dem som måste hitta fallossymboler överallt, men det är inte omöjligt att vi gillar honom som någon sorts hyllning till vår manliga virilitet. Och har inte den buskiga manligheten kommit lite i skymundan för det metrosexuella mode som sveper över jorden? Ja, jag gillar nagellack lika mycket som någon annan, men är det inte lite tråkigt att alla representanter för den buskiga manligheten har undanskuffats till samhällets mörkaste vrå? Kom Harrison Ford, Burt Reynolds och Ron Jeremy så gör vi en film!

Mest känd som: Han Solo, Indiana Jones och Rick Deckard.

42. Jaques Derrida

Jaques Derrida var under 80- och 90-talen den kontinentala filosofins starkast lysande stjärna. Hans idéer om dekonstruktionism och différance har varit extremt inflytesrika inom (den kontinentala) filosofin och kanske främst inom litteraturvetenskapen. De har även tagits upp av filmindustrin. Woody Allen, som kanske kommer på den här listan så småningom, gjorde 1997 filmen Deconstructing Harry (en av 90-talets bästa filmer), som hämtar inspiration från Derridas tankar. Men vad är det här med dekonstruktion? Vi kommer strax till det, men först måste vi notera att Derrida var intresserad av meningen hos en text eller ett ord.

Grundläggande i Derridas tänkande är att alla texter är ofullständiga, i den meningen att det inte finns en specifik, inneboende mening hos en text. Läsare av en text kan därför leka med en text precis på samma sätt som de leker med leksaker eller med varandra. En texts mening är ingenting som är stabilt eller fixerat, utan något som är subjektivt och ändrar sig med tiden. Författarens syfte med texten har dessutom ingenting att göra med textens mening att göra. Derrida lät sig inspireras av Roland Barthes och dennes Death of the Author, enligt vilken man kan bortse från författarens syfte när man analyserar en text.

Ett problem med Derrida är att han hellre pratade om vad dekonstruktionismen inte är än vad det är. Hans texter anses dessutom vara närmast oläsbara. (Jag måste tillstå att jag inte har gjort något försök.) Enligt Derrida bär en text alltid på författarens underliggande värderingar och åsikter. Dessa värderingar och åsikter är enligt Derrida oftast motsägelsefulla, och det centrala i att dekonstruera en text är att dra dem upp i ljuset. En dekonstruktion av en text ska visa att textens mening är instabil och omöjlig att bestämma. Texterna ska också dekonstrueras med avseende på vissa motsatsförhållanden (dikotomier), som t.ex. liv/död, närvaro/frånvaro och kultur/natur.

Derridas inflytande hade inte varit hälften så stort om han inte i Of Grammatology (1967) hade skrivit "il n'y a pas de hors texte". Derrida, född och uppvuxen i Algeriet (på den tiden då det fortfarande låg under franskt styre), skrev så för att han var fransktalande. Hade han talat svenska hade han kanske skrivit "det finns ingenting utanför texten". Detta har blivit närmast ett slagord bland personer som följer Derridas tankar. Allt är en text, allt kan dekonstrueras! (Som texten på flingpaketen, verkligheten eller som Harrys liv i Woody Allens film.) Av de anglosaxiska filosoferna möttes Derrida av en ganska talande kyla. Men hur annorlunda lät det inte på andra håll! De engelska litteraturvetarna välkomnade Derrida med öppna armar, och började genast ägna sig åt graciösa metafysiska spekulationer.

Vad tycker vi egentligen om Derrida? Även om hans skugga ligger nästan besvärande tung över den kontinentala filosofin, kan man inte bortse från att hans tankar har varit ganska vitaliserande och att han verkar ha varit en ganska skön filosof. Och filosofin behöver ju sina superstjärnor.

Mest känd för: att under 80- och 90-talet ha varit den kontinentala filosofins superstjärna, och för att ha introducerat ord som "dekonstruktionism" och "fallologocentrism".

43. Norbert Wiener

Åter en representant för "den smarte juden". Äntligen! Jag hoppas dock att Norbert Wiener väcker fler reaktioner än Georg Cantor. Georg Cantor var, även om han höll på med oändligheter och sådana häftiga grejer, till syvende och sist bara en matematiker. Kanske en i mängden för er. Norbert Wiener, som levde mellan åren 1894 och 1964, var däremot inte bara matematiker, han var pionjär för forskningen om artificiell intelligens, och grundade dessutom ett nytt forskningsfält - cybernetiken. På samma sätt som Darwin suddade ut gränserna mellan människa och djur ville Wiener sudda ut gränserna mellan människa och maskin.

Den cybernetiska synen på människan föddes ur en analogi mellan människan och självreglerande system. Ett självreglerande system är ett system som behåller sin jämvikt genom att anpassa sig till omgivningen, som till exempel luftvärnsrobotar som kan anpassa sin rutt allteftersom målet förflyttar sig, eller enkla termostater. (Cybernetiken föddes ur militär forskning om sådana system.) Enligt Wiener, cybernetikens fader, fungerar både maskiner och människor som självreglerande system: "Det är min tes att den levande varelsens funktionssätt och en del av de nya kommunikationsmaskinernas funktionssätt är fullkomligt likartade." Människan är sålunda i cybernetikens ögon en informationsbehandlande maskin, och den mänskliga identiteten "blott" en funktion.

För att förstå vidden av den här tanken kan vi jämföra den med den tidigare rådande synen på människan. Enligt denna syn, som så kärnfullt formulerades av Descartes, är människan en odelbar substans. Redan David Hume hade förvisso förnekat den här synen på människan, när han betraktade sig själv och inte hittade en bestående identitet utan endast "ett knippe av förnimmelser". Och att likna människan med en maskin är ingen ny företeelse. I sin anstötliga L'Homme machine (1748) skriver La Mettrie att "eftersom själens alla förmågor i så hög grad beror av hjärnans och kroppens själva organisation, att de synbarligen ej annat är än denna organisation, så har vi väl en upplyst maskin". Norbert Wiener är alltså en i raden av tänkare som har velat sudda ut skillnaden mellan människa och maskin.

Om nu medvetandet är en funktion följer det ganska naturligt att man skulle kunna efterlikna den här funktionen i en maskin. Och det är den tanken som har fungerat som en motorväg till AI-forskningen. Det ska här tilläggas att Wiener var ytterst kritisk till att betrakta människan som blott ett ting. Han förenade den här (till synes) kalla, hårda synen på människan som ett självreglerande system med stora, varma känslor för mänskligheten. Han var till exempel en av få vetenskapsmän som vägrade delta i militära forskningsprojekt efter andra världskriget. Materialist och humanist. Stort.

Mest känd för: Cybernetikens fader.