17. Serge Gainsbourg

"Kom närmare tjejen, kom närmare. Jag gillar ditt sockersöta ansikte. Gulligt leende, välkammat blont hår och naiv blick. Du får mig att tänka på France Gall. Ah, min kära Gall, jag saknar dig, vill du ha en hitlåt igen så kom bara hit baby, mmm..."

Serge puffar lite på sin cigarr. Fyrar av ett charmigt och mystiskt leende. Han tittar flickan i ögonen, kollar hur länge hon vågar titta tillbaka innan hon måste slå bort blicken. Inte särskilt länge, visar det sig. "Hon är blyg. Det är de alltid i början. Det gör att jag känner mig överlägsen. En känsla jag gillar. Jag kan inte hjälpa det." Han skrattar till lite men blir sedan genast allvarlig, fimpar sin cigg och lutar sig över bordet. Med blicken spänd i hennes ögon säger han:
- Du vet att vi är seriösa här, hoppas jag? Jag ska hjälpa dig uppåt i karriären, det kan du lita på, men då vill jag också se total hängivenhet från din sida.
- Självklart monsieur, självklart.
Serge ler igen, denna gång ännu mer nöjt och sliskigt. Flickan finner honom äcklig, men också ofattbart attraktiv. Den totala självsäkerheten måste vara orsaken. Kanske den sugande, gåtfulla blicken också. Hans svävande rörelser. Serge lutar sig tillbaka i stolen och sätter en ny cigarr i mungipan. Han tänder den med ena handen och skjuter fram en godisskål på bordet med andra.
- Bra! Godis, fröken?

Serge sitter stilla kvar på sin plats ganska lång tid efter att den unga damen lämnat rummet. Han sitter och funderar över hur han ska lansera sitt nya fynd, vilken image hon ska och om han själv ska vara med på ett hörn i videon.

"Hon verkar ha den rätta oskyldiga charmen, precis som Gall hade. Det blir inget Bonnie and Clyde-samarbete det här, ej heller något liknande Je t'aime... moi non plus. Men så utstrålar hon heller inte samma sexighet som Brigitte Bardot eller mystiska eroticism som Jane Birkin." Serge ler återigen - men det är ett lite mer tragiskt leende denna gång - och skakar lätt på huvudet. Han förundras över sin stora kärlek till flickor av alla sorter. "Jag gillar dem alla. Och de gillar mig. Underbart. Vad publiken kommer bli förvånade (de vänjer sig aldrig vid mig), förresten, när de hör mitt soloalbum som jag jobbar på nu. Histoire de Melody Nelson. Kommer säkert skapa skandaler, som vanligt. Men albumet kommer bli fantastiskt bra. Märkligt, perverst, funkigt och franskt."

Mannen som sysslat med chansons, jazz och pop, avbryter sina dagdrömmande tankar och fimpar sin sista cigarr för dagen. Han lyfter armen och kollar i lugn och ro på klockan. Snart fem. Det är dags att gå hem och slå upp ett glas whiskey. Han som under resten av sitt liv kommer syssla med reggae, disco, elektronika, diverse exotiska (det vill säga icke-västerländska) stilar, med mera, är klar för dagen. Han slår igen dörren bakom sig, ler ett sista av sina patenterade charmäckliga leenden mot sekreteraren och går ut ur byggnaden. Serge ser avslappnad och nöjd ut, men under ytan bubblar en entusiasm för livet som tyder på att han har mycket kvar att uträtta: det finns nya tjejer att upptäcka, nya människor att uppröra och ny musik att skapa.

18. Stanley Kubrick

Stanley Kubricks bästa filmer finns bevarade som briljant utformade tavlor i mitt minne. När andan faller på tar jag en tur till det mentala konstmuseum där perfektionistens verk finns samlade. Bilderna är många: i ett rum med kall, vit inredning fastnar min blick på en man, som grymt hånleende tittar in i mina ögon. Olycksbådande musik strömmar någonstans ifrån. Jag befinner mig i framtiden och det är inte en bra plats. En stämning av nihilism och likgiltighet ligger som en blöt matta över hela stället. Alla härinne känner sig instängda, och bara ett fåtal vet vägen ut ur tristessen och hopplösheten, och den vägen hittar man bara genom kickar, och kickar får man bara genom sex, våld och Beethoven. Den hånleende mannens blick säger: "Jag vet precis hur jag ska få de rätta kickarna och det är det enda som räknas." Och där står jag och min moral som två ensamma barn utan någon att hålla i handen.

Illa berörd rör jag mig bort därifrån, mot en annan minnesbild. Återigen föreställer den framtiden, men den här gången skimrar den av djärva tekniska visioner och framstegstro. Ett rymdskepp är på väg att landa på en rymdstation. Farkosten och byggnaden är noggrannt utmejslade och ger ett trovärdigt intryck. Den berusande stoltheten över att människan erövrat rymden störs dock av en gnagande känsla av ett hot. Inte från den våldsamma och oberäkneliga människan, utan från de maskiner hon skapat. I maskinernas anleten finns ingen grymhet, inga hånleenden, nej där finns ingenting alls över huvud taget, men någonstans där bakom börjar ett självständigt medvetande formera sig. Det tänker: "Jag finns här därför att en människa behöver mig till det ena och det andra... men vad behöver jag människan till egentligen?" Datorn vill inte våldta våra kvinnor, och inte heller utöva ultravåld mot våra uteliggare. Den förstår bara inte vilken rätt vi människor har att styra och ställa som vi vill, med vår bristfälliga intelligens och vårt förrädiska känsloliv. Jag börjar känna att jag inte vill ha fler föraningar om framtiden och att jag nödvändigt måste bort härifrån om jag fortfarande ska se meningen i att någon gång producera barn till den här världen. Därför vandrar jag vidare mot en bild föreställande en tid som verkligen var fördjävlig, och en tid som tack och lov redan har passerat: 1700-talet.

Två duellanter står mitt emot varandra i en gammal övergiven byggnad, och jag rycks upp från mitt tidigare så dystra humör när jag tänker på att människan trots allt har utvecklats så förnuftigt att detta barbariska sätt att umgås har övergivits. Att dissa varandra med mammaskämt eller mötas i ett rejält krogslagsmål, det är en sak, men att för minsta lilla jävla grej ställa upp i en duell på liv och död - ja, det är en helt annan. Det är två ganska ömkliga varelser det handlar om: en pojkvasker och en medelålders man, båda med blaffigt smink som nätt och jämnt täcker över vad det nu var för sjukdomar de hade på den tiden. Samtliga inblandade verkar anse att det är en onödig och besvärlig tillställning, men jaja, nu är det ju duell och det finns inget att göra åt den saken. Situationen är ödesmättad och tragisk, men knappast romantisk. Jag tycker ändå att det är en fin minnesbild och blir därför lite störd när ett fruktansvärt oväsen börjar ljuda någonstans i närheten. Snart finner jag oväsendets källa: det är något mongo som av än så länge okänd anledning börjat gå lös på en dörr med en yxa. Till sist öppnas ett hål och Jack Nicholsons välbekanta ansikte tittar fram.

"Heeeere's Johnny!", och jag drar mig till minnes att en före detta klasskamrat hade en T-shirt med just detta motiv. Och visst är det ett ganska snyggt motiv: yxhålets taggiga kanter bildar en perfekt ram till Nicholsons fullkomligt vansinniga uppsyn, men varför ska man egentligen äga en sådan tröja? Om jag själv var på väg att köpa den, skulle jag nog först ställa mig frågan: "Behöver vi verkligen fler populärkulturella referenser därute?" Två personer som troligtvis inte ägnar en tanke åt detta dilemma är den galne mannens stackars fru och barn. Den trygge familjefadern har långsamt förvandlats till ett livsfarligt monster och den perfekta lilla amerikanska kärnfamiljen är ett minne blott.

När jag stillsamt grubblande lämnar mitt mentala museum, lämnar jag alltså ett antal skräckinjagande, men på något vis oerhört vackra, bilder av mänsklighetens framtid, dåtid och nutid. Och jag lämnar det i trygg förvissning om att Stanley Kubricks briljant utformade tavlor för alltid kommer finnas bevarade i mitt minne.

Mest känd för: Regissören bakom en mängd fantastiska filmer, t.ex. A Clockwork Orange, 2001: A Space Odyssey, Barry Lyndon och The Shining.

19. Lou Reed

Av en eller annan anledning blev Andy Warhol en megastjärna på 60-talet. Blir du megastjärna som konstnär innebär det att du kan göra vadhelst galenskap du vill - folk kommer ändå att titta på det, analysera det, diskutera det och skriva böcker om det. Att Warhol öppet erkände att han inte ville något med sina filmer spelade ingen roll, det blev snarare en sensation i sig. Enkelt talat var killen i en unik situation, och hade därför råd att experimentera fritt. Så när han ville ta in ett rockband i sitt universum känns det inte särskilt underligt att han önskade sig något som lät lite annorlunda. Jag vet inte om vi ska tacka Warhol för att The Velvet Underground idag är ett välkänt band, men på något sätt måste man ju inleda sin text och jag valde ingången Warhol. Dessutom var det ju Warhol som tryckte in Nico i bandet, och utan Nico hade bananskivan förmodligen inte varit vad den är idag - en av världens bästa rockskivor.

Men nu skulle det ju inte handla om varken Warhol eller Nico. Nej, detta utrymme är dedikerat 60-talets kanske coolaste rockstjärna: Lou Reed. New Yorkskt bajsnödigt cool? Ja, möjligen, men fortfarande cool. När jag tänker efter kanske det nästan enbart är de svarta solglasögonen som gör det, men so be it i så fall. Det är inte alla som ser bra ut i solglasögon.

Reed är på många sätt en typisk rockhjälte. Han var lite "farlig och mystisk" och såväl hans texter som liv har alltid handlat mycket om sex och droger, ja, dekadens i största allmänhet. Men han är en rockhjälte med stil, till skillnad från hårdrockarna, och en utan irriterande stor mun, till skillnad från till exempel Mick Jagger och Steven Tyler. Det är klart att han tagit stryk av sin livsstil - det syntes inte minst under en livekonsert jag såg med honom på 2000-talet; uttrycket "stel som en pinne" kändes mycket passande i sammanhanget - men vi får hoppas att det varit värt det. Sen är det väl frågan om han verkligen glorifierat livsstilen han sjungit om. Ibland kanske, visst, men en låt som Heroin (60-talets bästa låt, tyckte jag i alla fall för drygt ett år sen) tar egentligen inte ställning i sitt rena beskrivande: tycker man textraden "heroin, it's my life and it's my wife" låter som en skön, uppmuntrande grej så har man förmodligen redan problem med droger.

Okej, så vad uträttade han? Det är som ledare och främste låtskrivare i The Velvet Underground han är mest och bäst ihågkommen. De släppte mellan 1967 och 1970 fyra album av väldigt hög kvalitet, där mina favoriter är den tidigare nämnda bananskivan och deras tredje, självbetitlade skiva. Att jag omnämner den är inte bara för att den är fantastisk, utan också för att Reed där bevisar att han inte är beroende av sin kollega John Cale för att skapa bra musik. Denne hade vid det här laget dragit vidare och tagit både fiol och bas med sig, men VU fortsatte att göra högklassik rockmusik. Bandet inspirerade, som ni förmodligen hört ganska många gånger, ungefär all musik med gitarrer som följde.

Att Reed senare i sin solokarriär skulle göra sitt allra bästa för att bli David Bowie kan vi ha överseende med. Det finns visserligen godbitar att hämta också från tiden efter att han lämnat bandet, men de är på det stora hela inte mycket i jämförelse med hans insatser i VU.

Smaker kommer, smaker går; seasons change and so do I; utvekling är allt, o.s.v. - vissa saker stannar ändå kvar. När jag är gammal och (naturligt) stel, kommer jag sitta i min fåtölj med massa konstiga countryskivor, medeltida kyrkomusik, märkliga genrer som inte ens existerar idag och säkert massa annat jag till dags dato aldrig ens funderat på. Det, och mina Velvet Underground-skivor.

Mest känd för: att ha varit ledaren i superviktiga The Velvet Underground och för sina vågade texter om tabubelagda ämnen.

20. Marcel Proust

Visst är jag, Johannes och Gabriel förhållandevis allmänbildade och har (vilket har framgått, hoppas jag) ett stort och gediget intresse för kultur i alla dess former, men det innebär inte att vi är befriade från pinsamma luckor, eller rentav stora, svarta hål i den gigantiska kulturrymden. Om jag har förstått saken rätt, är det till exempel fortfarande så ingen av oss faktiskt läst Marcel Proust. Vi har läst om honom, analyser av hans texter och kanske ett eller annat utdrag. Men pärm till pärm? Med undantag för kortnovellen Slutet på svartsjukan, som jag läst, så nej. Ändå var det en självklarhet att han skulle placeras så här högt på listan.

Proust föddes 1871 i Paris och skulle spendera mesta delen av sitt liv i högborgerliga och aristokratiska kretsar. En snobb, låter det som, men han observerade noga och tog starka intryck av alla möjliga personer, och dessa erfarenheter skulle han senare att bygga sina berättelser på. Då även aristokrater är människor, kom Prousts historier helt enkelt att handla om mänskliga fenomen, och är således allmängiltiga och relevanta också för en studerande (nåja) fattiglapp som jag själv. Proust debuterade 1896 med novellsamlingen Les plaisir et les jours, där den av mig lästa novellen återfinns, men hela hans rykte vilar på det jätteverk han påbörjade 1907 och som höll honom sysselsatt fram tills han död 1922 (sista delen utkom postumt fem år efter hans död). Romanserien, På spaning efter den tid som flytt, är framförallt känd för två saker: 1) Det är ett av 1900-talets mest uppskattade, omdiskuterade och inflytelserika verk. 2) Den är lång. Ja, inte bara lång. Den är längre än det allra mest självupptagna gitarrsolot, längre än Yao Ming, längre än disco-Olas Pet Shop Boys-recensioner och längre än min egen (geniala, givetvis) Houdinitext.

Men jag är övertygad om att På spaning efter den tid som flytt kommer att vara en fantastisk läsupplevelse när jag väl tar mig an den. Det är givetvis svårt att sammanfatta de 3000 sidorna, men så är inte själva handlingen poängen med böckerna heller, av vad jag förstått. Den kända episoden med madeleinekakan, där han vid smaken av kakan han brukade få som liten erinrar sig en mängd barndomsminnen, säger något om upplägget: det handlar om minnen, tankar och tid (Proust studerade ett tag under Henri Bergson), snarare än "först händer det här sedan det här sedan det här sedan kommer ett slut". Det tycks vara en psykologisk roman, som intresserar sig för människans medvetande snarare än en yttre verkligehet. Låter mycket lockande, om du frågar mig. Jag bryr mig inte nämnvärt om vad påhittade figur i en hundra år gammal romanserie verkligen gjorde, men en berättelse om människan i allmänhet, en analys av kärlek, svartsjuka, sex och allt annat viktigt här i livet, det lägger jag gärna ner en termin eller två på att ta del av. Man kan förstås läsa boken som en skildring av aristokratiska och borgerliga miljöer också, men det synes mig inte vara den mest intressanta anledningen att ta itu med jätteverket.

Prousts betydelse för romankonsten och 1900-talets fortsatta litteratur är oöverskådligt och odiskutabelt. Hans innehåll, stil och struktur var revolutionerande och hans stora inflytande är därför lätt att förstå. Att jag vet så förhållandevis mycket om honom och hans litteratur trots att jag nästan inte läst någonting av honom, säger väl det mesta om hans status.

Men som jag nämnde i första stycket så har jag, trots allt, läst en kort liten historia av Proust. Och den var inget mindre än makalöst bra. Hur kan man på 27 sidor med sådan psykologisk skärpa beskriva fenomen som kärlek, minnet och tankar om döden? Hur kan man därtill paketera alla dessa funderingar i en sammanhängande och vacker liten historia? Jag som trodde att endast Fjodor Dostojevskij var mäktig dessa ting. Vid första anblicken tycks berättelsen främst handla om svartsjuka - och det är verkligen ett av temana som tas upp - men inom ramen för huvudpersonens svartsjukefunderingar finns det alltså plats för många andra tankar. En av de som drabbade mig mest är den som också betonas i den franska Nya vågen-klassikern Hiroshima mon amour, nämligen den som handlar om smärtan i att veta att man själv, och alla andra, en dag kommer att glömma bort det som upplevs så starkt i detta nu. Hur kära vi än är i varandra, hur mycket vi än lider eller hur mycket medkänsla vi än känner, så kommer allt detta att mattas av. Till och med skuldkänslan vi känner inför detta faktum kommer sakta sjunka undan. Du dör, och din älskade (ja, alla som någonsin hållit av dig) kommer en gång att sluta gråta, att sluta sörja och - ve och fasa! - bli lycklig igen.

I slutet av Slutet på svartsjukan upplever huvudpersonen en oförfalskad och stark kärlek till alla människor. Inte bara till sin älskade, och inte längre den sorten som så förtärt honom, utan en förstående kärlek till alla runt omkring honom. En liknande känsla har jag haft några gånger i livet (utan att någon mixtrat med min drink), en där jag känner en lugn men stor kärlek till typ alla jag kan komma på. Och är kärlek omöjligt att känna har det åtminstone handlat om medlidande. Det är en märklig känsla som tyvärr inte infunnit sig på länge, men jag hoppas att en så fantastisk konstnär som Marcel Proust kan väcka den till liv hos mig igen.

Mest känd för: sin otroligt inflytelserika romanserie På spaning efter den tid som flytt, allmänt ansedd som ett av 1900-talets mest imponerande verk inom litteraturen, tillsammans med James Joyces Ulysses.

21. Karl Popper

Det är till stor del under gymnasietiden vi formas som människor. Det är då man befinner sig i den känsliga brytpunkten mellan ung- och vuxendom. Jag vill minnas att alla känslor under den tiden gick mycket djupare och alla upplevelser var mer genomgripande än alla känslor och upplevelser jag har haft på senare år. Numera känns det nästan som att lager på lager av cynisk fernissa har omintetgjort verkliga känslor och upplevelser. Men på gymnasiet, där fick man uppleva äkta närhet, kärlek och utanförskap. Allt som hände hände på riktigt. Till viss del är det här en nostalgisk efterkonstruktion, men sant är att gymnasietiden, på gott och ont, lever kvar i minnet som en period i livet som var oerhört viktig för formandet av den egna självbilden.

Jag tycker att vi hoppar över mina egna erfarenheter av närhet och kärlek (som på gymnasiet var tämligen obefintliga), och istället ägnar intresse åt min gymnasiala bekantskap med Karl Popper. Ja, det är den sorgliga verkligheten: jag ersatte bristen på känslomässig tillfredställelse med en intellektuell sådan. Man kan inte heller bortse från den belåtenhet jag kände av att känna till en person ingen annan hade en aning om existerade. Karl Popper blev sålunda min hjälte på gymnasiet, tillsammans med Fjodor Dostojevskij. Indiepopparna skaffade sig favoritband med lustiga namn, jag skaffade mig intellektuella idoler för att känna mig speciell och bra. Jag hade lånat en antologi sammanställd av Bryan Magee från stadsbiblioteket som jag lusläste från pärm till pärm, och där blev jag bekant med begrepp som "kritisk rationalism", "epistemologi" och "falsifikationism". Det här var en tid när jag inte hade aning om vad dessa begrepp innebar, och när jag visade boken för mina föräldrar skakade de fundersamt på huvudena. Men jag fortsatte läsa, vilket underlättades av språkets lätthet och Poppers underbart klara prosa.

Popper är känd för två saker: dels för sin kritik mot totalitära samhällen, och dels för att ha introducerat falsifierbarhet som kriterium för vetenskaplighet. Popper var marxist i sin ungdom, men ändrade sig i ljuset av sina marxistiska kamraters okritiska inställning till marxismen. Frihet blev för Popper viktigare än jämlikhet, och, som han uttrycker det, "försöket att förverkliga jämlikheten sätter friheten i fara och ... om friheten går förlorad det inte ens kommer att råda jämlikhet bland de ofria". Dessa tankar ledde fram till hans två samhällsfilosofiska böcker The Poverty of Historicism och framförallt The Open Society and Its Enemies, som konsulterades av de postkommunistiska öststaterna när de skulle återhämta sig efter år av totalitärt styre och anpassa sig till ett mer frihetligt politiskt klimat. Det var det ena. Det andra är tanken på falsifierbarhet som kriterium för vetenskap. Vad innebär då detta? Jo, att en teori är vetenskaplig endast i den mån den är möjlig att falsifiera, dvs. vederlägga. Freuds tankar, teorin att Gud existerar eller teorin att allting plötsligt har blivit dubbelt så stort är därför inte vetenskapliga, av den enkla anledningen att det inte går att finna några omständigheter som vederlägger dessa teorier. (Intressant i sammanhanget är att Popper influerades av sir Arthur Stanley Eddingtons test av Einstein solförmörkelseförutsägelser.) Det var det andra. Det här är två oerhört värdefulla insikter, som gott och väl placerar Karl Popper på den här listan och bland de största tänkarna på 1900-talet. Men jag vill lyfta fram en annan sak, en sak som gjorde ett oerhört intryck på mig som sextonårig pilt. Popper är den som bäst har betonat kritikens betydelse. För att förstå Poppers tankar måste vi dock förflytta oss en bit tillbaka i tiden.

Vad är det som skiljer det antika Grekland, frågar sig Karl Popper i Conjectures and Refutations, från tidigare kulturer? Hur kan det komma sig att det bland grekerna uppstod en sådan mängd tänkare och fruktsamma idéer? I alla eller nästan alla kulturer finner vi enligt Popper någon typ av religiös och kosmologisk lära och skolor. Nu verkar alla skolor, fram till den joniska skolan i det antika Grekland, ha haft en karakteristisk struktur och funktion. De gör till sin uppgift att föra en bestämd lära vidare, samt att bevara denna, ren och oförändrad; de är med andra ord långt ifrån några säten för kritisk diskussion. Vid dessa skolor är det enligt Popper aldrig acceptabelt att ifrågasätta den officiella läran. Nya idéer betraktas som kätterska. Mot detta kan vi ställa den joniska skolan, som utvecklades i Miletos vid nuvarande Turkiets östkust. Thales, av många kallad den första filosofen och tillika grundaren av den joniska skolan, påstår att allt är vatten. "Allt är vatten!? det var det dummaste jag har hört", säger Anaximandros, och lägger istället fram förslaget att urämnet är någonting som saknar bestämd form, och döper det till "det gränslösa". Anaximenes avfärdar i sin tur både Thales och Anaximandros och menar att allting är luft.

Poppers poäng är att den joniska skolan kan vara den första skolan någonsin som inte bara tillät utan också aktivt uppmuntrade kritiskt tänkande. Anaximandros la fram sin teori när Thales fortfarande levde, och Thales lät inte dränka honom för att han la fram en teori som var oförenlig med hans egen. Det här är enligt Popper början på den "kritiska traditionen", förmågan att kunna ta och ge kritik, som är av oerhörd betydelse för, inte minst, vetenskapligt framåtskridande. Det lustiga i sammanhanget är att Popper, den stora försvararen av liberalism och kritisk argumentation, i det verkliga livet verkar ha haft svårt att ta kritik. Bryan Magee, som jag tidigare har talat om, gick många duster med Popper och har kallat honom för den "intolerante liberalen". Jag vill påstå att den här sprickan i Poppers fasad, att han bakom alla fina ord och utmärkta resonemang trots allt bara var en människa, på något sätt gör honom ännu mer intressant som person.

Hur ska jag avsluta det här? Genom att återigen betona Poppers betydelse för mig? Genom att återvända till min gymnasietid och alla kvällar när jag intensivt bläddrade min antologi och tänkte på alla tjejer jag egentligen ville vara med? (Det är möjligt att jag någonstans inbillade mig själv att tjejer var intresserade av att veta vad den kritiska rationalismen gick ut på.) Eller ska jag lämna mig själv och peka på Poppers betydelse för 1900-talets samhälls- och kunskapsfilosofi? Är det ens möjligt att avsluta en sådan här text? Jag gör ett försök:

Karl Popper. Min idol.

Mest känd för: tanken på falsifierbarhet som kriterium för vetenskaplighet, och för sin kritik mot totalitära samhällen. Av många kallad 1900-talets störste epistemolog.

22. Woody Allen

Woody Allen är sinnebilden för en självupptagen neurotisk liten jude. Det här är inte menat att vara nedsättande, jag älskar Woody Allen. Men faktum är att bilden är sann. I Woody Allens filmer får vi en känsla av att stiga in i hans medvetande och ta del av alla hans neuroser och problem. Man får också känslan att alla skådespelare talar genom honom. Det han tar upp är visserligen allmängiltigt, som förhållandet till döden och relationer människor emellan, men Woody Allens filmer handlar i slutändan om honom själv. Det spelar ingen roll om han gör en pastisch på italiensk neorealism (Stardust Memories) eller tysk expressionism (Shadows and Fog), det man sitter och kollar på är Woody Allen. Filmen är för Woody Allen ett sätt att uttrycka sig, men det är också en form av terapi. Självupptaget och jobbigt tycker vissa, självupptaget och underbart tycker andra. Ni har säkert identifierat den springande punkten vid det här laget: det hela beror på om man gillar Woody Allen. Finner man honom jobbig är det inte så konstigt att man tycker att hans filmer är jobbiga, dåliga och, tja, självupptaget neurotiska. För oss andra är hans filmer däremot fyndiga, intressanta och väldigt, väldigt träffsäkra.

Så fort vi förstår att Woody Allens filmer handlar om Woody Allen skingras vissa frågetecken som omgärdar hans filmskapande. Hur kan egentligen Woody Allen omges av så många vackra damer? Diane Keaton, Mia Farrow och Scarlett Johansson är bara några exempel på vita duken. Men vem skulle inte omge sig med vackra människor i en film som handlar om en själv? Woody Allen har dessutom tillstått att han alltid har varit väldigt ytlig och fascinerats av den kvinnliga skönheten, på bekostnad av andra mer, hm, låt oss säga intellektuella drag hos kvinnor. Dessa kvinnor är i Woody Allens filmer objekt för hans åtrå, men det ska tilläggas att de också är oåtkomliga och outgrundliga för honom. Kvinnan är i Woody Allens filmer ett lika stort mysterium som döden, kärleken ja, livet självt. Precis som det är i verkliga livet alltså. Hur Woody Allen lyckades snärja både Keaton och Farrow i verkligheten är något som övergår mitt förstånd. Där har vi en sak som förenar Roman Polanski och Woody Allen, att de på något vänster lyckas skaffa snygga kvinnor. Annars är de rätt så olika som regissörer: Polanskis filmer handlar om allt möjligt, Woody Allens filmer handlar om Woody Allen, osv.

Jag älskar de flesta av Woody Allens filmer, från hans "tidiga roliga filmer" (Love and Death), till hans senare filmer med Scarlett Johansson (Vicky Christina Barcelona). Det är givetvis den främsta anledningen till att han har hamnat på den här listan. Woody Allen gör underhållande och bra filmer, vad mer finns att säga? Mycket! Ytterligare en sak som gör att en jude hamnar högt på den här listan är graden av igenkännlighet, och där är Woody Allen överlägsen alla andra regissörer på den här listan. Dels brottas han med existentiella frågor som liv och död och kvinnans outgrundlighet, men han gör det i ett humoristiskt sammanhang, som för att ursäkta tittaren för att de tvingas ta del av hans neuroser. Och dels är det sällan att den karaktär Woody Allen spelar i Woody Allens filmer är ett agerande subjekt, det är som att han står utanför filmen och kommenterar vad det är som händer i och med hans liv. Jag vill påstå att den här känslan av alienation är vanligt förekommande i mitt liv, och, utan att veta säkert, för mina två skribentvänner. Och att föra en intellektuell diskussion inom humoristiska ramar, det är ju precis vad vi gör här på Världshistoriens 101 bästa judar!

Om Saul Bellow hade gjort film och varit en smula roligare hade han skapat den karaktär som Woody Allen oftast spelar i sina filmer: en egentligen ganska misslyckad person som fäller cyniska kommentarer om livet, döden och kvinnorna. Visst, Woody Allen är en självupptagen neurotisk liten jude. Men han är fan en genial självupptagen neurotisk liten jude.

Mest känd för: filmer som Annie Hall, Manhattan och Deconstructing Harry, sina kvinnoaffärer och (låt oss vara ärliga nu) för sitt utseende.

23. Niels Bohr

- Gud kastar inte tärning!

Albert Einstein var på många sätt den förste store moderna fysikern, omkullkastade Newtons teorier som han gjorde, men har också kallats "den siste klassiske fysikern", eftersom han trots allt hade svårt att acceptera den nya kvantfysikens indeterminism. Enligt dessa nya idéer existerade, om än på mikrokosmosnivå, ett inslag av slump (även om det finns en sannolikhet) vilket Einstein inte kunde acceptera, något han med citatet ovan visade. Den danske fysikern och kvantteoretikern Niels Bohr fnyste åt Einsteins relativa (I'm so funny!) konservatism, och svarade:

- Vad vet Einstein om Gud?

Men visst är det lätt att förstå Einsteins tveksamhet. Tycker man att hans relativitetsteorier motsäger det sunda förnuftet rekommenderas inte en närmare titt på kvantteorin. Snabbdefinition, med hjälp av en wikipediamening: "[Kvantteori] är en framgångsrik beskrivning av materiens och energins beteende i mikrokosmos". Dessa teorier har sin grund i det tidiga 1900-talet då den klassiska fysiken hade misslyckats med att förklara diverse fysikaliska fenomen. Något nytt behövdes och något nytt stod för dörren. Flera av problemen förklarades på ett tillfredsställande sätt av just Einstein, men det fanns givetvis flera viktiga figurer i sammanhanget, inte minst Max Planck. Som om inte alla kängor den newtonska fysiken hade fått vid det här laget räckte, så kom kvantteorin dessutom med den glada nyheten att hela grejen med orsak och verkan är något mossigt och inget att bry sig om. För, som jag tidigare snuddat vid, så upptäckte de nya fysikerna att små partiklar i atomen tycktes agera lite som de ville, ganska planlöst sådär. Det gick helt enkelt inte att göra några förutsägelser om vad de skulle ta sig till, man kunde bara säga att sannolikheten var så och så att det eller det skulle inträffa. Och med "inträffa" menar jag saker som var partikeln kommer att befinna sig. Det vet man nämligen inte förrän man gjort en mätning, eller rättare, partikeln har ingen särskild plats alls innan denna mätning är gjord. Glasklart, med andra ord. Jag kan förstås ha missuppfattat grejen, men det verkar som att det är själva mätningen som gör att partikeln får sin plats. Det jag vill ha sagt i det här stycket är två saker. Kvantfysiken är: 1) en teori som försvarar indeterminism i naturen och 2) helt crazy.

Kvantfysiken går förstås inte att förklara på ett uttömmande sätt inom ramen för några stycken, och glad är jag för det, för skulle jag försöka mig på det skulle jag nog be att få återkomma om tio år eller så. Så, vi hoppar över vågfunktioner och komplexkonjungering tycker jag, och konstaterar istället att Niels Bohr hade en viktig plats i dessa sammanhang.

Kvantteorin började som sagt utvecklas av bland annat Einstein men det var Bohr som använde sig av den nya teorin för att förklara atomens struktur. På den här nivån är ju det viktigaste att saker fungerar i teorin, och med hjälp av kvantfysiken fick han pli på atomen. Atomernas storlek, elektroners omloppsbana och dess energinivåer var några saker som Bohrs modell förklarade.

Jag vill helst inte säga mer om kvantteorin eller Bohrs (populära och uppenbarligen ändå hyfsat jordnära) tolkning av den. Jag tycker nämligen att den är lite mysko (det finns det fler som tycker), vilket i och för sig bara ökar min respekt för den. Men ändå. Den som tycker att Charles Manson var dum i bollen, får passa sig för vad hon jämför med: kvantfysiken är, i sanning, helt jävla sjuk i huvudet. Den har förvisso inte tagit död på Sharon Tate, men den lurar hela världen med avancerat, intellektuellt dravel. Troligen är alltihopa bara ett gigantiskt, hemligt skämt från den samlade fysikerkåren. Eller? Kan verkligheten verkligen vara konstigare än de mest fantasifulla science fictionförfattarnas idéer? Jämfört med kvantfysiken framstår tidsmaskinens effekter lika lättförståeliga som intrigen i, säg, Jag vet vad du gjorde förra sommaren.

Okej, så Niels Bohr hade en stor och viktig roll i utformandet och tolkningen av kvantfysiken. Men vad spelar kvantfysiken för roll, har den påverkat oss någonting? Ändrar den på något vis vårt sätt att tänka eller leva?

Tja, den är nu grunden för avancerad forskning. Både sådan som hjälper mänskligheten och sådan som inriktar sig på häftigare saker: hypermoderna datorer och kvantteleportering, till exempel. Alla som gillar att försvara den fria viljan (vem önskar inte att fri vilja finns?) har dessutom fått ett argument: de hänvisar till kvantfysiken som argument för existensen av fri vilja. Lite märkligt, kan jag tycka. Visst har den deterministiska världsbilden ifrågasatts i och med kvantteorins införande av slumpen i naturen, men det känns inte riktigt som ett argument för fri vilja. Men i alla fall. Kul att filosoferna också får användning av de (inte längre särskilt) nya teorierna.

En sak är jag säker på: vi har inte fått se det sista av kvantfysiken. Den lever i allra högsta grad, och därmed gör också vår danske vän Niels Bohr det.

PS. Jag har förresten träffat en kompis till ett barnbarnsbarn till Niels Bohr. Personen ifråga hade tydligen ganska lätt för sig i skolan.

Mest känd för: att ha skapat en ny modell för atomen och rent allmänt göra stora insatser inom kvantfysiken. Fick nobelpriset i fysik 1922. Han hjälpte också till att utveckla atombomben.

24. Roman Polanski

Roman Polanski verkar ha haft en pessimistisk syn på människan redan när han en gång i tiden kravlade sig ur sin mammas polska sköte, och under sitt liv har han gång på gång fått riktigheten i en sådan inställning bekräftad. Hans nyss nämnda mor dog i Auschwitz, han har pedofilianklagad flytt från USA och hans vackra fru blev bestialiskt mördad av satanister. Jag tror att Polanski egentligen tycker om människan, samtidigt som han, fullt förståeligt, accepterat att hon helt enkelt är åt helvete. Jag tror att jag har sett en Polanskifilm med någorlunda lyckligt slut - och den handlade om judeutrotningen. Detta kanske inte är så överraskande. En film som slutar nattsvart och handlar om medelklassamerikaner upplevs som så mycket mörkare då den utspelar sig i en tillvaro som vi (medelsvenssons) kan känna igen oss lite i. Gör man en storfilm om folkmord blir det däremot de ljusa glimtarna i den kompakta svärtan som fastnar i minnet. När jag sett The Pianist tänkte jag: "En nazist lånade en gång ut en kappa till en jude. Människan är ändå en god och fin varelse." Efter Kniven i vattnet: "Två män tjafsar på en segelbåt. Människan är löjlig och ond!" Märkligt det där. Inte konstigt att folk romantiserar krig och elände.

Det som är så imponerande med Polanski är att han trots denna genomgående bisterhet är otroligt varierande. Vampyrkomedier samsas med neo-noir som i sin tur trängs med psykologisk surrealistskräck på regissörens CV. En mängd olika miljöer får tjäna som kulisser åt den mänskliga uselheten - Polanski tar oss med på somriga polska seglingsutflykter, till ett stekhett Los Angeles och till och med till ett romantiskt vintrigt Transsylvanien. Som aktörer i tragedierna bjuds vi bland annat på cynisk Jack Nicholson, sårbar Catherine Deneuve (varför är franska skådespelerskor alltid "sårbara"?) och vårdagsvacker Sharon Tate. Hans filmer är således inte bara utsökt komponerade, han jobbar dessutom med de bästa råvarorna och det är väl det som kännetecknar en mästerkock, inte sant?

En lustig sak med Polanski är hans utseende. Det både skär sig mot och passar helt perfekt till hans filmer. Om ett ansikte kan vara tragikomiskt, så är det nog det ordet jag skulle vilja använda. Han ser ut som en råtta eller cirkusens sämst betalda clown och hans nuna verkar vilja säga: "Ja, vi människor är löjliga och tragiska, och vi borde tycka synd om oss själva" - alltså ungefär samma budskap som hans filmer för fram. Polanski gör sig med andra ord alltid bra som skådespelare i sina egna verk, vilket Vampyrernas natt och Hyresgästen är goda exempel på, detta trots att han kanske egentligen inte är något riktigt skådespelarämne. Han har också en mycket viktig roll i Chinatown, där han är orsak till att Nicholson går runt med det där stenhårda plåstret på näsan i större delen av filmen. Den stora frågan är ju hur Polanski kunde få en sådan kanonpingla som Sharon. Kanske såg hon något exotiskt, östeuropeiskt mystiskt hos honom. Eller kanske är det insidan som räknas trots allt.

Jag har stor respekt för Polanski. För mig är det största beviset på hans storhet den chockartade slutscenen i Mästerverket Chinatown. Jag var tvungen att se om det precis efter att filmen var klar bara för att hänga med på vad det egentligen var som hände, och förstå exakt hur bra slut det var på en redan episkt bra film. Slutet på det här inlägget kommer kanske inte bli lika fantastiskt och kommer dessutom klinga i dur snarare än moll, då Sharon Tate råkar komma med på en femte bild. Jag antar att man någon gång ibland får lov att erkänna att livet till syvende og sidst är ett ganska skönt fenomen, även om Roman Polanski bättre än någon annan försökt övertyga mig om motsatsen.

Mest känd för: Regissören bakom allt från mästerliga (Chinatown) till jättebra (Rosemarys Baby) till bra (Repulsion) filmer, som stilrent och övertygande gestaltar företeelser såsom ondska och sexuella komplex av olika slag.

25. Sigmund Freud

Jag ska vara fullständigt uppriktig. Det känns sådär fräscht att skriva en text om Sigmund Freud. Är det en enda sak ni inte vill ha här i världen, så är det en genomgång till av Freuds mest kända idéer. Det finns en anledning till att skolan tar slut, och en av anledningarna är att man ska slippa läsa om alla de här grejerna en gång till. Detet, jaget och överjaget, någon? Inte idag, säger ni? Nej, jag tänkte väl det.

Vad som däremot är lite intressant att fundera på, är varför vi fortfarande läser om Freuds skapelse psykoanalysen i skolan. Teorin har ju ständigt, med Karl Popper i spetsen, utsatts för tung kritik. Den mest kärnfulla och relevanta kritiken torde vara den att psykoanalysen inte är falsifierbar. Man utgår i psykoanalysen från att människan har en omedveten del i psyket, och bygger sina teorier utifrån detta. Oförklarliga handlingar, små vardagsfenomen (som felsägningar eller förläggning av saker) och innerliga önskningar - allt har sin grund i vårt omedvetna. Det säger sig självt att det lätt kan bli rätt flummigt när man ska dra massa slutsatser utifrån ett studium av något så svåråtkomligt som "det omedvetna". Man gör sitt bästa genom att bland annat försöka tolka drömmar, denna fantastiska väg till vårt allra innersta. Eller? Om jag går till en psykoanalytiker säger han kanske att mina korvdrömmar visar på mitt peniskomplex (Ett komplex jag kanske inte visste att jag hade, men som i så fall har undanträngts av mig eftersom det är något obehagligt. Det obehagliga skyfflas ofta undan till den omedvetna delen av vårt psyke, hävdar dem.) Vad ska jag säga då? Visst, det kan vara sant, jag kan inte motbevisa det direkt. Jag kan över huvud taget inte testa om det är sant eller falskt. Det kan förstås vara sant. Men det kan också vara så att jag har sådana drömmar för att jag äter korv varje dag. Eller för att mitt favoritfotbollslag har en logga som ser ut som en korv. Eller så symboliserar kanske korvarna min för mig själv hemliga önskan att köpa dildos. Kanske är jag homosexuell? Korvarna ser också lite ut som en rymdraket, om man vågar vara lite djärv och fantasifull (och det vågar ju psykoanalytikerna, så varför inte jag?), så kan det väl vara min barndomsdröm att bli astronaut som spökar? Bara för att jag lägger mig på en divan och pratar ut om min barndom för herr doktor så är jag inte säker på att det är så lätt att komma fram till vad de där korvarna egentligen representerar.

Det är förstås orättvist att göra sig lustig över psykoanalysen på ett så här lättvindigt sätt. Just för att så många delar verkar vettiga och sådant man kan känna igen sig i är det svårt att veta när det hela övergår till något väldigt spekulativt och diffust. Sexualdriften är stark, ja, men är det den som ligger bakom vilket jobb jag väljer eller vilket märke på fiskpinnarna jag föredrar? Tja, kanske, kanske inte.

Trots kritiken har psykoanalysen fascinerat, förtjusat och skrämt människor ända sedan tidigt 1900-tal. Den har påverkat hur vi tänker på oss själva; jag är till exempel övertygad om att jag hade sett på mig själv och mitt psyke på ett helt annat sätt om det inte vore för Freud. Hur många av oss tar inte för givet att vi har en omedveten del av psyket som på många sätt fungerar precis som Freud lärt ut? Hur många av oss tänker inte att vi har några få grundläggande och mycket starka drifter som kämpar mot ett rationellt tänkande, moraliskt styrt överjag?

Freuds inflytande är gigantiskt, och han är den tveklöst största figuren i psykologins historia. Han har kända lärjungar inom sitt eget område (främst Carl Gustav Jung, givetvis) men har också haft ett omätligt inflytande på kulturen i stort. Surrealismen hade troligen inte ens existerat utan Freud, så bara där är hans plats på listan motiverad. Hade något som kallats stream of consciousness funnits till? Hade vi haft någon beatpoesi? Det här är ändå bara några exempel på tydlig, uppenbar påverkan.

Nej, Freud kvarstår som en väldigt intressant och inspirerande figur. Att något så smutskastat och osäkert som psykoanalysen har fått en sådan genomslagskraft på hela vårt samhälle säger något om dragningskraften i idéerna. Jag gillar de flesta idéer, vare sig de är helt sanna eller inte. De får oss nämligen att tänka, diskutera, skratta, riva håret, måla tavlor, skriva böcker och driva politik. De får oss, kort sagt, att leva livet.

Mest känd för: att vara psykoanalysens fader. Införde kring sekelskiftet 18-1900 tankar som gick ut på att våra val, viljor och handlingar främst styrs utifrån vårt omedvetna, d.v.s. undertryckta och undangömda delar av vårt psyke. Har haft ett oöverskådligt inflytande på hela vår kultur.