3. Franz Kafka

Då är vi äntligen framme vid prispallen på listan över världshistoriens 101 bästa judar! Och på tredje plats hittar vi en jude som växte upp i Prag, staden där Frank Gehrys dansande hus sträcker sig mot himlen, staden där tidernas bäste rabbin Judah Löw ben Bezalel (också känd under namnet Maharal) levde och verkade, och staden där Golem en gång i tiden gick bärsärkagång. Franz Kafka har beskrivits som 1900-talets kanske viktigaste författare, och som ett tecken på denna betydelse är han numera ett begrepp, även för personer som inte har läst hans texter. Allt detta hände förstås efter hans död; under sin levnadstid hade Kafka, som det står på t-shirtarna, inte så roligt. Det är förstås ett intressant fenomen det här att vissa konstnärer och författare blir kända först efter sin död. Van Gogh sålde t.ex. endast en tavla under sin livstid, men räknas idag som en av de största konstnärerna genom tiderna. Annars är det med konstnärer som Arnold Böcklin som Kafka oftast sammanknippas. Man talar om en speciell mystisk och skrämmande känsla som finns i hans texter. Och visst finns den där, men man ska inte glömma bort den humoristiska ådra som löper genom Kafkas verk, som i novellen I straffkolonin. Kafkas verk pendlar mellan tragik och komik, och ofta är de så oupplösligt förenade att det inte går att särskilja dem åt.

Jag skulle kunna beskriva Kafkas tragiska liv, byråkratin i det österrikisk-ungerska kejsardömet, berätta om Theodor Herzl och den sionistiska rörelsen, chasidismen och allt annat som påverkade Kafka och hans skrivande. Men det finns det andra som har gjort bättre. Jag kan bara säga vad det är med Kafka som har gjort att vi har bestämt att han är den tredje bästa juden någonsin. Jag tror att det till viss del har med identifikation att göra. I Slottet, Kafkas andra och ofullbordade roman, har K., bokens huvudperson, av greve Westwest bjudits in till en by. Men alla hans försök att träffa greven stoppas av en stelbent byråkrati; K. ser sig fångad i en ändlös labyrint, där det hägrande målet ständigt skjuts längre och längre bort. Den här känslan av att inte kunna överblicka saker och ting, att känna sig som en bricka i ett spel som är betydligt större än en själv, känslan av desillusion och missmod, sammanfaller ganska naturligt med vad en ung man känner inför livet. Processen, Kafkas mest kända verk, hör till mina bästa läsupplevelser, tillsammans med Dostojevskijs Idioten, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Hesses Narziss och Goldmund, och, givetvis, allt av Fritiof Nilsson Piraten. Slottet är ungefär lika bra, och hans noveller, framförallt Förvandlingen och En svältkonstnär, är bland de bästa som någonsin har skrivits.

Okej, kanske ni invänder, Kafka skrev ett par bra böcker, Processen är ju fascinerande och allt, men finns det inte mer betydande judar att placera så här högt på listan? Visst det är möjligt att hitta mer betydande judar, det är till exempel svårt att överskåda hur mycket Karl Marx, Abraham eller Elvis har påverkat världen. Utan Marx är alla politiska skeenden på 1900-talet obegripliga, vad vore de monoteistiska religionerna utan Abraham?, och det är svårt att överskatta Elvis roll i både den musikaliska utvecklingen och i den sexuella revolutionen. Kafka, vad gjorde han, vad är han i jämförelse med alla dessa judar? Invändningen är på ett sätt rimlig, Kafka kommer aldrig att spela samma betydelse för världen eller människor som Karl Marx. Folk kommer aldrig grunda religioner eller nya stater på Kafkas texter. Men det här handlar inte om folk, det här handlar om oss, och för oss är Kafka viktigare och bättre än vilken Marx, Abraham eller Elvis som helst. Det känns bra och helt naturligt att placera Kafka före alla dessa ikoner. Kafka var en ruggigt bra författare, han var en fascinerande person, och vi gillar honom. Det är klart att det är tillräckligt för en tredjeplats på den här listan.

Jag vill avsluta den här texten med ett citat. Kafkas förhållande till kvinnor och judendomen har varit föremål för många invecklade diskussioner och avhandlingar. Kvinnor i Kafkas texter spelar oftast bara rollen som tröst i vardagen, och som många andra judar på den tiden omvandlade Kafka antisemitismen till självförakt. Om sin sexuella debut med en butiksflicka i Prag, där flickan hade sagt "något som var lite smutsigt (inget värt att orda om)", skriver Kafka: "Och som det var då, har det varit i fortsättningen också. Min kropp, som ofta höll sig lugn i åratal, skakades plötsligt av denna längtan efter något som var lite oanständigt, något som var lite motbjudande och smutsigt, även när mitt liv har varit som bäst har det funnits något av detta, en lätt odör, lite svavelos, lite av helvete. I denna drift fanns något av den eviga juden - meningslöst vandrande genom en meningslös, smutsig värld."

Mest känd för: sitt tragiska liv och för sitt författarskap som har kallats 1900-talets viktigaste, trots att han aldrig fullbordade en enda roman. Kafka har efter sin livstid fått ge namn åt mystiska och oöverblickbara situationer som känns lite "kafkaartade".

4. Ludwig Wittgenstein

Det finns något beundransvärt hos personer som i sitt eget arbete eller i sin egen samtid ser historiens, konstens eller filosofins fullbordan. Man beundrar dessa personer för deras storslagna visioner och drömmar, även om deras tankar i grunden kanske är ett uttryck för en överdriven självgodhet. Men att utropa historiens slut är inget för de blygsamma! Det är något för de stora personerna i historien. Det är denna självgodhet som förenar Friedrich Hegel, Piet Mondrian och Ludwig Wittgenstein. Hegel såg på det samtida Preussen, Mondrian på sina tavlor och Wittgenstein på sina texter och de sa alla tre att nu är det slut, hit men inte längre kan mänskligheten komma. Det kan bli annorlunda, men det kan fan inte bli bättre. När Wittgenstein hade skrivit sin Tractatus logico-philosophicus (1922), i vilken han menade att han hade löst filosofins alla problem, återvände han till Österrike för att bli lärare. Mer än tvåtusen år av käbbel hade blivit lösta på mindre än ett hundratal sidor. Vad mer fanns att göra än att ge upp filosofin, och syssla med lite mer meningsfulla saker? För det är det som är det intressanta med Tractatus och den tidige Wittgenstein: han avfärdade alla filosofins problem och frågeställningar som meningslösa.

Den tidige Wittgenstein lade märke till att vi använder språket för att beskriva verkligheten. Han konstruerade därför sin bildteori för mening, enligt vilket ett påstående är meningsfullt om (och endast om) det har samma logiska form som verkligheten. Det är således den logiska formen hos påståenden som gör att vi meningsfullt kan tala om världen. En följd av Wittgensteins bildteori för mening är att moraliska, religiösa eller metafysiska påståenden är meningslösa. Ytterligare en följd av Wittgensteins bildteori är att Tractatus i sig är meningslös. Wittgenstein var dock fullständigt medveten om detta, och använde därför en odödlig liknelse för att illustrera bokens funktion. Tractatus funktion kan liknas vid en steges. När man väl är uppe kan man slänga stegen; och på samma sätt kan man slänga Tractatus när man väl inser språkets funktion, som är att beskriva verklighetens logiska form.

Wittgensteins syn är helt förenlig med vad Wienkretsen och de logiska positivisterna ansåg om språkets funktion. Men Wittgenstein skiljde sig i en väsentlig aspekt från Wienkretsen. Enligt de logiska positivisterna så ringar vetenskapen in allt som är viktigt för människan. Om ett påstående inte gick att verifiera så var det helt enkelt inte viktigt. Wittgenstein ansåg däremot att det viktiga, det som verkligen betyder något, är det som inte kan uttryckas i ord. Det finns därför något inneboende sorgligt, men samtidigt ruskigt vackert, i Wittgensteins tidiga filosofi. Det som är viktigt för människan är för alltid oåtkomligt för henne. Verklighetens yttersta natur är för alltid dold. Tractatus kan betraktas som ett monument över filosofins omöjlighet, mest kärnfullt uttryckt i bokens sjunde och avslutande paragraf: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga". I slutet av Tractatus verkar Wittgenstein acceptera någon sorts mysticism. Paragraf 6.522 lyder: "Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska." Etiken kan visserligen inte uttryckas i ord och satser, men den visar sig, och det är den här springan av hopp och ljus i Tractatus som gör boken så vacker.

Wittgenstein fick dock anledning att återvända till filosofin. Det visade sig ganska snabbt att hans bildteori inte höll måttet. Det finns ord och satser som har en mening i språket, även om de inte beskriver verklighetens logiska form. I ljuset av detta utvecklade Wittgenstein sin teori om språkspel och metaforen om språk som verktyg. Det är därför man talar om den tidiga respektive den sena Wittgenstein. Den sena Wittgenstein har varit minst lika inflytelserik som den tidiga, och hans teorier i Filosofiska undersökningar, som publicerades två år efter hans död, 1953, är minst lika intressanta som dem i Tractatus. Men vi har redan återkommande gånger på den här listan hyllat personer som tog sig friheten att följa en tankegång till sin logiska eller naturliga slutpunkt, dvs. visionärerna, de som utgör mänsklighetens verkliga avantgarde. Tractatus kan beskrivas som ett gigantiskt misslyckande, den lyckades inte sätta punkt för filosofin och den stillade inte filosofernas kunskapstörst, men som visionärt verk är den oöverträffad. Aldrig har filosofiska problem behandlats som de gjorde i Tractatus, och aldrig har mänsklighetens fåfänga strävan efter visshet behandlats så klartänkt och samtidigt så cyniskt och tröstlöst. I fråga om sanning nådde Wittgenstein högre i den senare delen av sitt liv, men aldrig nådde han högre i fråga om poetisk kraft. Som poesi räknad tillhör Tractatus 1900-talets bästa verk.

Wittgensteins plats på listan kan förklaras som en hyllning till hans skrupellösa inställning till livet. Han trodde verkligen att han hade löst filosofins alla problem, han trodde att han med Tractatus hade sagt det sista ordet. Att Tractatus inte var det sista ordet, att språket inte riktigt kunde begränsas till bokens snäva ramar är inget underkännande av Wittgensteins vision, det är bara ytterligare ett bevis på språkets, filosofins, ja, verklighetens komplexitet. Att den, verkligheten dvs., fortsätter att gäcka oss är uppmuntrande men framförallt jävligt irriterande, men det är antagligen något som vi får lov finna oss i. Det är till Wittgensteins heder att han försökte.

Mest känd för: Tractatus, en av tidernas märkligaste filosofiska verk, och för Filosofiska undersökningar, där han utvecklar sin teori om språkspel.

5. Bob Dylan

Jag hade länge planer på att skriva ett bra Dylaninlägg. Ja, det är sant! Ett bra inlägg! Jag tog fram mitt block för flera dagar sen och började skissa ner idéer. Skulle jag visa min kärlek till och kunskap om Dylan genom att helt sonika gå igenom alla hans perioder, alla hans album, alla hans låtar? Hm, nej, tråkigt. Kanske borde jag låta inläggets stil spegla Dylans olika perioder i livet, genom att först skriva på ett politiskt indignerat vis, sedan knarkig beatprosa, vidare över brusten kärlekslyrik, fortsätta med ett kristet sätt att se på saker, låta texten övergå i bitterhet och slutligen lämna lite hopp på slutet? Vad genialt! Bob Dylans hela själsliv uttryckt i ett blogginläggs stil! Eller vänta, hur bra är inte det här idèn...

Jag skriver hela inlägget i översatta Dylanlåtcitat!

Formulerar om dem endast så mycket att det går att göra en begriplig berättelse av det hela. Årets bästa text! Nobelpriset till Martin Janzon! Tack, det här hade jag aldrig väntat mig, utan mamma och pappa hade jag inte stått här idag...

Men sen kom bristen på liv i vägen, och jag orkade inte fullfölja någon av mina glimrande idéer. Så här sitter jag idag och ska skriva om den troligen största musikaliska idol jag haft, och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är då, alltså nu, jag drar mig till minnes vad en kompis som hälsade på häromveckan sa. Stolt proklamerade han: "Jag läste de fyra första inläggen på er judeblogg!" och fortsatte sedan lite mindre stolt, men fortfarande ganska nöjd: "Sedan dess har jag bara läst rubrikerna och tittat på bilderna." Jag inser med ens att han ändå får ut det viktigaste, eftersom själva grejen med en lista är just själva listan. Skit samma vad jag skriver här, Bob Dylan är den femte bästa juden någonsin! Där har vi det viktiga! Och därmed känner jag att jag kan slappna av och tillåta mig att på ett enkelt sätt berätta för er varför jag tycker att han är så bra.

När jag lånade ett par skivor av en kompis (för övrigt samma kompis som figurerar i stycket ovanför) i slutet av gymnasiet skulle det påverka fortsättningen av mitt liv. Skivorna var Sleeps with Angels av Neil Young och Desire av Bob Dylan. Jag ägnade timmar åt att ligga i sängen och säga nej till kompisar som ville hitta på nåt, för att istället lyssna igenom skivorna. Det var vid denna tid jag fick mitt riktiga musikaliska uppvaknande, och förutom kompisen (Manne) och artisterna själva (Young och Dylan), så vill jag framföra ett hjärtligt tack till Lina, en tjej jag var obeskrivligt kär i men som jag visste att jag med all sannolikhet aldrig skulle kunna få och om jag kunde det så skulle det aldrig fungera. Utan henne, inga tårar till musiken. Lina fick med ens heta Sara, och jag fortsatte att ivrigt köpa och låna skivor av såväl Dylan som Young.

"Men Herregud Martin, det där var ju flera år sen! Väx upp!" säger ni, och uploadar ännu en housemix på myspace. Även bortsett från att jag har svårt att växa upp, så finns det en annan sak som gör att jag, och alla andra, kan fortsätta att älska Dylans musik genom livets skiftningar. Det är nämligen så att hans digra produktion innehåller så många olika uttryck, känslor och tankar att man lätt kan hitta något som man gillar utifrån var i livet man befinner sig för tillfället. Är det vår? Fint, spela Blonde on Blonde! Föraktar du någon? Ingen fara. Hatar du kanske rentav en tjej du haft ihop det med? No probs. Är du kär? Vad roligt! Bitter? Jag också. Vill du bara luta dig tillbaka med opretentiös musik och en gammal gubbig kopp te? Mm, det kan vara skönt. Och så vidare. Och så vidare. Alltid med den mest utsökta känslan för ordens användning. Många av de fantastiska låtarna är svåra att veta vad de handlar om, men de berör en likväl tack vare... ja, jag vet inte, tack vare poesin, antar jag.

Jag förstår om man tycker att Dylan gjort tråkig musik. Jag förstår om man upplever hans röst som gnällig, nasal, raspig och allmänt dålig. Jag förstår om man tycker att Morrisseys, Z-Ros eller Al Greens texter "säger mer om ens liv". Men JAG tycker att Dylan gjort massa skitbra musik. JAG gillar hans speciella röst. Dylan säger mycket om MITT liv, eller åtminstone om liv som jag vill höra om. Och det tänker jag inte ändra på bara för att nån jävla Discobelle eller Plain Gold tycker annorlunda.

Ni som är med mig är med mig.

Mest känd för: att vara den allmänt mest beundrade textförfattaren i musikens historia. Låtar och album av Dylan brukar ofta hållas som bland de bästa som gjorts. Möjligen är han den största levande legenden alla kategorier, tillsammans med Nelson Mandela och Elvis Presley.

6. Moses

När jag var mindre var min högsta önskan att få en handfull superkrafter. Jag läste serietidningar och min fantasi skenade iväg. Hur lättjefullt och skönt skulle inte livet vara med bara en sådan egenskap? Föga visste jag att det var till Gud jag egentligen skulle vända mig om jag ville ha fantastiska egenskaper. Hela Bibeln är full med historier om mirakel som går emot erfarenheten och alla givna naturlagar. Blinda får synen tillbaka, hav delas och fiskar mångfaldigas. Historien om Moses är bara en i raden, men för judarna är det den viktigaste historien som finns. Ni har redan läst om Abraham, en ganska tråkig och ointressant kille. Visst, han var viktig, men Abraham är ingen som blir föremål för hjältestatus inom någon religion. Om Abraham är Morpheus, någon som tycks ha varit med sedan begynnelsen men som inte gör så mycket, så är Moses Neo; det är han som gör alla coola saker, som att dela havet, leda det utvalda folket genom öknen och hämta stentavlor från Herren själv. Visst finns det andra personer av intresse i Gamla Testamentet (av vilka några redan har figurerat på den här listan), men det är ändå Moses som är den stora huvudpersonen, hjälten, superhjälten om ni så vill. Vid sidan om att utföra dessa stordåd lyckades han till och med hitta tid att skriva de fem moseböckerna. (Till skillnad från Abraham blev Moses bara 120 år, rena ungdomen!) Det är möjligt att Moses är judendomens viktigaste person någonsin, och han låter sig naturligtvis inte avfärdas som en i raden av Bibelsnubbar.

Jag läste någonstans att när renässanshumanisten Pico della Mirandola läste Bibeln så skämdes han å de kristnas vägnar. Han hade hoppats att hitta bättre tankar och resonemang än hedningarnas (dvs. grekernas), och språkligt var böckerna en stor besvikelse. Det här fick Pico att vända sig till den judiska kabbalan, som med avancerade siffermetoder försöker hitta underliggande meningar dolda i Gamla Testamentets texter. Det ska tilläggas att Pico förväntade sig en prosa lika vacker och klar som den bild han hade av Gud. Det var förstås en förväntning som omöjligen kunde uppfyllas. Pico, som i förbigående sagt hade väldigt höga tankar om sig själv, kom till den slutsatsen att moseböckerna var skrivna på ett väldigt simpelt vis för att den stora massan annars skulle bländas av ordens klarhet och skönhet. Det var upp till män som Pico att urskilja texternas underliggande resonemang och läror. Det är möjligt att Moses hade en illistig ådra, men det tycks osannolikt. Till skillnad från Pico tycker jag att moseböckerna (det jag har läst i dem, det vill säga) är bra och underhållande; alla bilder och metaforer och det faktum att man inte är säker på vad som är sanning och fiktion stärker bara upplevelsen. Men Pico var säkert en av dem som läser Euklides eller Matematik 3000 som förströelse.

Berättelsen om Moses innehåller alla viktiga detaljer som måste finnas med i en berättelsen om en hjälte. Från den dramatiska födelsen till den utdragna spänningen när han vandrar genom öknen och till det magnifika och underbara när han på Sinais topp tar emot stentavlorna på vilka Gud har ristat in hur många gudar man får ha vid sidan om (inga), vilka man får ligga med (inte så många, bara din hustru) och så vidare. Det är naturligtvis självklart att Moses ska återfinnas så här högt på den här listan, och det har faktiskt inte så mycket med mina barndomsminnen (jag vill fortfarande ha superkrafter, vem vill inte det?) eller Moses eventuella superkrafter (sanningen är väl den att Gud hjälpte till en smula) att göra. På många sätt är han judendomen. De tio budorden, högtiden pesach och traditionen att äta ojäst bröd är otänkbara utan Moses. Han kan givetvis inte toppa den här listan, därtill räcker hans insatser inte till. Moses är inte världshistoriens bästa jude, men han kan bannemej vara världshistoriens bästa jude.

Mest känd för: att ha tagit judarna från Egypten genom öknen till det heliga landet. Judendomens stora hjälte och profet.

Moses kommer ner från Sinai, illustration av Gustave Doré.

7. Elvis Presley

Det var en gång en musikgenre som hette rythm n blues. Stilen var ursprungligen av och för svarta människor (rythm n blues övertog beteckningen race music) och inspirerade så småningom en genre betecknad rock n roll. Vi kanske kan skippa debatten rörande rock n rollens startpunkt, det finns som ni vet en hel del olika åsikter där, men klart är att killar som Fats Domino (svart), Big Joe Turner (svart), Ike Turner (svart), Jackie Brenstone (svart), Little Richard (svart), och Chuck Berry (svart) var viktiga pionjärer på området. Men det skulle krävas en Bill Haley (vit) för att rock n rollen skulle få sin första stora hit, och en Elvis Presley (vit) för att världen skulle få tokspel och bli sådär hysterisk som kvinnor har för vana att bli. Världen skulle inte bli sig lik och allt det där. Nu finns det förstås de som gärna smyger in hintar om att hela den här grejen med att rocken plötsligt blev populär i och med Elvis skulle ha med etnicitet och hudfärg att göra, och så kan det förstås vara. Men.

Det kan också vara så att Elvis helt enkelt var snyggare, sexigare, coolare, och oftast, om jag får säga det själv, bättre än hans föregångare och samtida rockkollegor. Jag har full förståelse för de vilda skriken, The King var ändå allt bra attraktiv, se bara på hans moves, hans ryck med huvudet, eller hans ljuva anletsdrag, svårt att ta blicken ifrån honom, om jag vore bög - och så vidare. Dessutom var Elvis mycket mer än bara en rock n rollartist. Rockabilly, pop, gospel, blues och smetiga ballader levererades lite om vartannat.

Vissa läsare har säkert misströstat och i sitt stilla sinne tänkt att "nåja, inte tycker de verkligen att den eller den person på riktigt är bra, det måste bara vara dessa judars oerhörda betydelse för sitt område som placerat dem så högt på listan." Dessa läsare har till större del fel än de tror, men hur det än är med den saken: i detta fall har de definitivt fel. Elvis Presley råkar inte bara vara den mest berömda figuren inom all populärmusik. Inte bara den mest passionerat imiterade människan någonsin. Inte bara en framgång och fall-saga minst lika stor som den om Marilyn Monroe. Nej, han gjorde också ett antal genuint högklassiga inspelningar. Jag är allvarlig, nästan: Vad man än jämför med är vissa av Elvis låtar bland det bästa som spelats in.

Ta hans debut till exempel. Skivan lider av klassiker-syndromet alias Beatlessjukan, d.v.s. den är så känd att många människor liksom tröttnat på den redan innan man lyssnat. Eller så tror man att man hört den fast man inte gjort det. Det är inte alltför många som verkligen tagit sig tid att lyssna, men de som gjort det har förmodligen insett ett par saker: 1. Den är, som väntat, ojämn. 2. Ett par av de bästa låtarna tillhör inte de allra mest kända. Tryin to Get to You till exempel. En utmärkt låt som uppskattningsvis endast 9 procent av er har hört. (Jag jobbar på ett statistikföretag - har ni otur blir min nästa blogg en bitter och cynisk historia.) Jag lovar att det finns åtminstone ett femtiotal lika halvbortglömda låtar ni aldrig hört. Elvis spottade ur sig ett helt gäng album och enligt min erfarenhet följer alla ungefär samma mönster: skivorna är ojämna men det finns guldkorn på var och en.

Sådär vidunderligt storslagen och magisk blir dock Elvis först när vi upplever hans musik i kombination med hans person och artisteri. Det är alltså inte särskilt konstigt att videon till Suspicious Minds är ett prima exempel på det bästa med Elvis: Osande, svettig, attraktiv och smaklöst utklädd levererar han vad vi kanonbestämmare skulle kalla en klassiker. Och för en gångs skull handlar det inte om tycke eller smak. Den som inte direkt inser att det är en klassiker utöver de vanliga klassikerna ("Har du hört Ubraguda Murujas osläppta källarprojekt? En klassiker!") har helt enkelt glömt bort att klicka på länken. Den finns på rad fyra i det här stycket. Suspicious Minds står det.

I en av förra årets mest ambitiösa hiphoplåtar, Who - en alldeles utsökt 15-minuterslåt, såhär inom tankstreck sagt - av Joe Budden, noterar berättaren "If rap was alive we'd be tryin' to be the best rappers ever, not just the best rapper alive." Rappare inser väl helt enkelt att det inte ens är någon idé att låtsas som att man skulle vara bättre än The Notorious B.I.G. På samma sätt är det inte konstigt att Lil Jon är The King of Crunk, att Michael Jackson är The King of Pop, att Elvis Costello är The King of America. De kan liksom inte kalla sig bara The King.

Det epitetet är för alltid upptaget.

Mest känd för: att vara den (vita) amerikanska populärmusikens största namn, där endast Bob Dylan och Frank Sinatra kan vara med och tävla litegrann åtminstone. Var den första riktigt stora ikonen inom den nya rockmusiken (som visserligen skulle få helt nya vändningar några år senare på 60-talet, men det ska vi inte tala om nu).

8. Jungfru Maria

Marilyn Monroe i all ära, men naturligtvis är det Maria Oskulden som är den bästa judinnan någonsin. Ingen kvinna har blivit mer dyrkad än henne och hon var dessutom den som uppfostrade Jesus, som ju på många sätt blev en väldigt fin människa. Det intressanta med Maria är så klart varför hon har blivit så dyrkad. Anledningen till detta skiljer sig nämligen (minst sagt) från anledningarna till att de flesta övriga kvinnor på den här listan har blivit det.

Jag är ledsen att säga det, men vårt urval av kvinnor till den här listan har i hög grad handlat om sex. Vi vill ligga med Scarlett, vi har som tonåringar onanerat till Sarah Michelle och vi skulle sälja våra föräldrar för att få ett fräckt ögonkast från Marilyn. Allt detta har skett nästan utan att vi (eller i alla fall jag) har varit medvetna om det. En dag sitter man bara och kollar igenom listan och utropar helt plötsligt: "Varför i helvete är SARAH MICHELLE GELLAR med på listan och inte Hannah Arendt, Gertrude Stein eller någon av de där som Martin nämnde i en kommentar nyligen!" Och så visar det sig att allt handlar om att någon av oss har haft sexuella fantasier om Buffy i trettonårsåldern, och, tja, mer än så var det inte. Jungfru Marias plats på listan handlar så klart också väldigt mycket om sex, nämligen om själva frånvaron av sex. Man skulle kunna säga att Maria är en symbol för all den kvinnlighet vi inte associerar med kåthet: den upphöjda, rena, moderliga kvinnligheten. Freud kanske skulle säga att vi har tagit med "Madonnan" för att kompensera för alla "Horor" på listan.

Jag tror att Maria ofta har fått tjäna som en sådan motvikt. I katolska medelhavsländer som Italien och Spanien ser man till exempel ständigt små figurer föreställande Kristi moder. Ibland kan man nästan få för sig att hon ses som viktigare än Kristus själv. Detta tror jag beror på att kvinnorna i dessa någorlunda manschauvinistiska kulturer får en kvinnlig religiös förebild bland alla gamla patriarker, och att männen (som ju tillhör Europas kåtaste) får utlopp för den mindre köttsliga delen av deras kärlek till det andra könet. Samtidigt är Maria något helt annat än deras egna tjocka, svettiga mödrar som hunsar dem därhemma: hon är snäll, värdig och omhändertagande utan att vara sträng eller överbeskyddande.

Allt ihop började med att ängeln Gabriel besökte Maria en dag och att hon strax därefter blev gravid. De som skrev Bibeln har dragit helt andra slutsatser av detta än vad jag själv kanske skulle göra, men Maria skötte historien snyggt och menade att Gabriel hade överlämnat ett budskap om att hon skulle föda Guds son. "Helig ande ska komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig", och mycket riktigt föddes lille Jesus i stallet utan att Maria fått kuk (förutom av Gud då, i någon slags andlig mening). Resten av historien är lika bekant: Jesus växer upp, börjar predika, går på vattnet, skaffar lärjungar, blir korsfäst (med mamma fortfarande vid sin sida som ni ser på bilden längst ner), återuppstår, far upp till himlen och till sist blir den störste religiöse figur världen någonsin skådat. Allt detta gör också Maria till en oerhört viktig religiös personlighet, och en karaktär med lika högt symboliskt värde som Jesus själv. Martin nämnde igår Moder Teresa som "en symbol för självuppoffring, osjälviskhet och ödmjukhet", men jämfört med Jungfru Maria är hon ett jävla skämt och ingenting annat.

Jungfru Maria, jag högaktar dig.

Mest känd för: Födde Jesus som oskuld. Den romerks-katolska och ortodoxa kristendomens främsta helgon. Tillsammans med Marilyn Monroe, en av de viktigaste kvinnliga symbolerna.

Michelangelos Pietá. Michelangelo - kanske den bästa konstnären någonsin.

9. Marilyn Monroe

Marilyn Monroe. Ett namn lika magiskt, overkligt och larger than life som Moder Teresa. Eller Leonardo da Vinci. Eller Zarathustra. Det är på den nivån, och ja, det är faktiskt på den nivån. Jag blir lika förvånad varje gång jag inser att Monroe faktiskt har levt på riktigt. Vi har flera gånger på listan pratat om vikten av symbolvärde, att betyda något mer och annat än bara sina gärningar. Alla vi tre judebloggare är förtjusta i människor som växt sig så stora i vårt kulturella medvetande att de inte längre bara representerar sig själva, utan något mycket mer och större. Människor som slutat vara varelser av kött och blod och istället blivit begrepp.

Moder Teresa är en symbol för självuppoffring, osjälviskhet och ödmjukhet. Da Vinci är en symbol för det mänskliga geniet. Zarathustras namn för tankarna direkt till urgammal visdom, religion och poesi. Vi har tidigare hyllat ett antal skickliga, karismatiska och vackra kvinnor inom populärkulturen, men alla Lauren Bacalls, Elizabeth Taylors och Scarlett Johanssons är bara barn, underavdelningar om ni så vill, till Monroe. De är, om jag ska vara fullständigt uppriktig, inget annat än smulor som ramlat av den stora kakan Marilyn Monroe. Inte så att Monroe var först (hon kom inte igång med sin filmkarriär före vare sig Bacall eller Taylor), men hon är otvetydigt den allra största representanten för den vackra filmstjärnan. Flera av de stora tidningarna har utsett henne till 1900-talets sexigaste kvinna och största sexsymbol. Monroe var, självklart, givetvis, naturligtvis, oerhört vacker och attraktiv. Men jag är ändå väldigt tveksam till att hon hade fått den osannolikt mytiska status hon har nu om det inte vore för hennes på många sätt stormiga och tragiska liv. Ingen spektakulär uppväxthistoria, ingen överdos och ingen Kennedy och det hade inte blivit några utmärkelser som 1900-talets det eller det. Marilyn Monroe var en ovanligt vacker kvinna med ett ännu ovanligare och fascinerande liv.

Norma Jeane Baker föddes 1926. Hon hade en kaotisk barndom som hon spenderade i flera olika fosterfamiljer. Mamman hade psykiska och finansiella problem och kunde därför inte ta hand om sin dotter. Vem fadern var är inte helt klart, men som vanligt på den här tiden hade papporna inte särskilt stort intresse av barnuppfostran, så det hade kanske inte spelat så särskilt stor roll i alla fall. Hon kom att bli utsatt för övergrepp och ofredande från medlemmar ur en fosterfamilj, och ett par stycken i hennes släkt och närhet begick av olika anledningar självmord. Det känns inte långsökt att anta att flera av dessa upplevelser bidrog till hennes återkommande depressioner i vuxet tillstånd. Hursomhelst, Norma Jeane tog snart ett skitjobb och blev av en slump upptäckt av en fotograf som uppmuntrade henne att söka modelljobb. Hon tog jobbet och hankade sig under några år fram på detta och det är från denna tid, i slutet av 40-talet, som hon också poserade naken för att kunna klara sig ekonomiskt. Hon deltog även i några mindre filmproduktioner.

Inte förrän hon fick en roll i John Hustons film I Asfaltens Djungel började hennes karriär ta fart. Norma Jeane Baker byttes raskt ut mot Marilyn Monroe. Hon fick fler roller i stora produktioner och den mest berömda av hennes tidiga filmer är idag Herrar Föredrar Blondiner, en rätt trevlig musikal som är klart sevärd just för att Monroe medverkar. I denna framför Monroe den tidiga bling-bling-klassikern Diamonds are a Girl's Best Friend, och Monroe var nu etablerad inte bara som modell och skådespelerska, utan också sångerska. Hon hade som ni säkert förstår inte särskilt svårt att skaffa sig karlar, och gifte sig snart med Joe DiMaggio och sedan med den mycket kompetente pjäsförfattaren Arthur Miller.

50-talet var Monroes årtionde, och hon skulle medverka i en hel hög filmer. Regissörer och producenter ville ha med henne i massa produktioner trots att hon var ökänd vad gällde inspelningarna. Hon hade svår scenskräck och blev med tiden allt svårare att arbeta med. Hon ville inte lyda regissörerna och höll aldrig tiden. Svåra, jobbiga och excentriska är ju alla stora kulturpersonligheter, så det är förstås inget att förvånas över. Bland filmerna finns det, förutom Herrar Föredrar Blondiner, en till som måste nämnas: I Hetaste Laget, från 1959. Filmen har av American Film Institue utsetts till tidernas bästa komedi. Den är säkert lite småkul, men det är inte därför jag knappt kan bärga mig att se den. Det är för att Monroe medverkar. Så enkelt är det.

Marilyn Monroes sista film blev den oavslutade Something's Got to Give. Hon hittades den femte augusti 1962 död i sitt hem efter en överdos på läkemedlet barbiturater.

Precis som de andra glamorösa kvinnorna som deltagit på judebloggen så får man inte glömma bort att Monroe aldrig hade blivit superkänd eller varit med på vår lista om det inte vore för att hon besatt en stor talang inom det område hon var verksam. Den berömda skådespelartränaren Lee Strasbourg har sagt: "I have worked with hundreds and hundreds of actors and actresses, and there are only two that stand out way above the rest. Number one is Marlon Brando, and the second is Marilyn Monroe." Det är också flera av hennes medarbetare och vänner som påpekat att Monroe var intelligent, något som kanske inte direkt framhävs i filmerna där hon allt som oftast fått spela stereotypen dum blondin.

Men varför älskar så många Marilyn Monroe? En snygg och duktig kvinna är med i några halvbra filmer och dör sen ung. Visst visst, men räcker det verkligen? Ja, det gör det, för det är nämligen inte alls så bara. I Edgar Allan Poes genomgång av hur han skrev sin berömda dikt Korpen berättar författaren hur han gick tillväga när han skrev dikten. För att uppnå största möjliga poetiska effekt kom han fram till att det var framgångsrikt att blanda melankoli med skönhet. Det mest melankoliska ämnet ansåg han vara döden och skönheten är för Poe självfallet en vacker kvinna. "Alltså är en vacker kvinnas död otvivelaktigt det mest poetiska ämnet i världen." Kanske finns förklaringen till vårt outsinliga intresse för dagens jude i just denna betraktelse. Nu i efterhand tycker man sig se ett tragiskt skimmer över alla Monroes leenden - vi vet ju att hon alldeles snart skulle ta död på sig själv genom en överdos. (Eller ja, vissa av er kanske föredrar konspirationsteorin: FBI "fixade" Monroes död för att inte äventyra Kennedys presidentpost. Jag misstänker att kärleksaffären med Monroe inte skulle se så bra ut om den kom fram.) På något sätt är döden närvarande i alla bilder av henne och det gör intrycket väldigt starkt. Skönhet och död är en otäck kombination, men en som alltid fängslat människan.

När jag tänker närmare på saken känns Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde inte alls särskilt lång längre. 862 sidor, det klämmer jag på en kväll.

Mest känd för: att vara 1900-talets största sexsymbol och en av de största kvinnliga filmstjärnorna genom tiderna. Samtidigt var hon också symbolen för berömmelsens och uppmärksamhetens baksida. En sorts tragisk och älskad martyr, i detta avseende jämförbar med Kurt Cobain.

Andy Warhols Marilyn. Warhol porträtterade de flesta riktigt stora kulturella ikonerna från 50- och 60-talet.