69. Paul Auster

Tänk er om Franz Kafka, efter att ha gått några kurser modern språkfilosofi, börjat skriva kioskdeckare. Resultatet hade mycket väl kunnat bli något i stil med Paul Austers New York-trilogin. Detta låter konstigt, det är också ganska konstigt, men Auster är utan tvekan en utav de intressantaste amerikanska författarna av idag och den skönlitterära debuten New York-trilogin (som består av Stad av glas, Vålnader, och Det låsta rummet) är av många ansett som hans storverk. Det är en kittlande och spännande berättelse, men också ett exempel på något så suspekt klingande som litterär postmodernism (vilket ändå är en helt ok term, som fyller en funktion; kommer någon dragandes med "post-postmodernism" däremot, så osäkrar jag min revolver). Vad innebär postmodernism inom litteraturen?

Svar: det kan innebära tusen olika saker, och Paul Auster har fått med en hel del av dessa i sitt författarskap. Metafiktion: japp. Pasticher av olika former av fulkultur: joho då. Inslag av ironi och humor: Givetvis (Kafka var ju (faktiskt) väldigt humoristisk, och detta drag försvinner inte bara för att han sadlar om till deckarförfattare). Referenser till annan litteratur: Ja, ja, ja... Postmodernismen kan ses som ett avståndstagande från modernismens olika försök till sökande efter en mening i världen och man skulle nog kunna säga att Auster är lite av ett skolexempel på postmodernismen. Det är ingen vidare glad bild av den moderna (eller kanske postmoderna) människan, som han målar upp i sin trilogi. Karaktärerna hamnar ofta i situationer som föranleder svårartad existentiell ångest och det omöjliga i att få ett grepp om världen omkring dem beskrivs på ett tragiskt vis. Deckarförfattaren Quinn tar på sig ett skuggningsuppdrag, avsett för någon annan (nämligen detektiven Paul Auster... metafiktion som sagt); detektiven Black tar på sig ett liknande uppdrag, avsett för honom, men till synes helt meningslöst och utan slut; Det låsta rummets berättares vän försvinner spårlöst, men fortsätter ändå att hemsöka honom. De tre berättelsernas huvudkaraktärer tar på sig uppdrag som de inte förstår, och vi läsare får inte heller något egentligt svar på vad som egentligen är meningen med deras aktiviteter. Kanske därför att det inte finns något svar att få.

Auster ställer intressanta frågor om kopplingen mellan språk, litteratur och värld. Läser man New York-trilogins delar i rätt ordning får man ett begrepp om Austers komplexa syn på förhållandena mellan dessa och omöjligheten av att förstå dem fullt ut. Tolkningsmöjligheterna är mycket stora, vilket så klart både är stimulerande och frustrerande. Ytterligare en anledning till att jag gillar trilogin är den bild av staden New York som målas upp: en plats där det är möjligt för en individ att förlora sig själv och där det är omöjligt att förstå alla sammanhang som utgör ens tillvaro. Skrämmande så klart, men också väldigt fascinerande, precis så som en storstad ska vara. Och precis som litteratur ska vara. Detta är något som både Franz Kafka och Paul Auster visat med bravur.

Mest känd för: Sina postmoderna historier som blandar filosofiska och existentiella problem med kriminalromanens form.

70. Maya Deren

I sin bok Avantgardefilm från 1956 drar sig den välkände svensk-tyske multikonstnären Peter Weiss inte för att raljera med samtida avantgardefilmer. Om Kärlek och friskt vatten - sexuell rapsodi över Saint-Germain-des-Prés, en fransk kortfilm, skriver Weiss att "det är svårt att dra gränsen mellan avsett pekoral och amatörmässig flamsighet". Weiss drevs, dessa ord till trots, ändå av en innerlig kärlek till avantgardefilmen som konstnärligt uttrycksmedel, och boken är på många sätt en kärleksförklaring till denna konstform. Weiss gör inga försök att förhålla sig objektiv till filmerna han skriver om, och det är lika underhållande som det är befriande. Var det inte roligare förr i tiden när författare till sådana här böcker tilläts brodera ut sina åsikter? Visst, det var inte särskilt vetenskapligt, men det var underhållande, och ibland är det det som betyder något.

Om Maya Deren skriver Weiss att hennes filmspråk är "melodiöst och vegetativt", och i Meshes of the Afternoon, Derens mest kända verk, menar Weiss att Deren visar "hur en undermedveten impuls får en dominerande makt över hela hennes person, hur en oviss dödslängtan plötsligt slår över i en självdestruktiv handling". Liksom surrealisterna och Sigmund Freud intresserade Deren sig för det undermedvetna, och hennes verk kan betraktas som ett utforskande av den egna drömvärlden där dessa undermedvetna impulser får utlopp. (Deren spelar själv huvudrollen i de flesta av hennes filmer.) Meshes in the Afternoon är som en dröm i drömmen. Vi förstår snart att verkligheten, som Weiss så elegant uttrycker det, i Derens filmer har "drömmens substans".

Maya Deren föddes som Eleanora Derenkowsky i Kiev 1917. Judeförföljelser i Kiev och det faktum att hennes far höll på fel bolsjevik, nämligen Lev Trotskij, fick hennes familj att utvandra till USA. Året var då 1922. Meshes in the Afternoon från 1943 var hennes debutfilm och blev också hennes mest kända film. Men det drömska temat återkommer i kortfilmer som At Land och A Study in Choreography for Camera (en studie av Talley Beattys dansrörelser). Deren intresserade sig också för voodoo, och åkte till Haiti för att fördjupa sig i religionen. I den alldeles utmärkta dokumentären In the Mirror of Maya Deren berättar Stan Brakhage, en annan avantgarderegissör, om när Deren var besatt av den haitiske ritualguden Papa Loco och slängde ett kylskåp tvärs över rummet. Deren var en person med starka känslor: när hon var glad var hon riktigt glad, och när hon var arg var hon riktigt arg. Sådana människor riskerar tråkigt nog att inte överleva så länge. Maya Deren dog 1961 av en hjärnblödning, orsakad av extrem undernäring. Men vissa säger att det var på grund av en voodooförbannelse.

Det som slår en när man tittar på hennes filmer är dels det "melodiösa och vegetativa" som Weiss pratar om och dels den självklarhet med vilken hon använder filmmediet. Filmen är som en projicering av hennes egna undermedvetna. Jag har tidigare skrivit att Maya Deren är listans första riktigt bra kvinna. Tidigare har vi hållit oss till skönhet (och när det gäller Lauren Bacall till viss del av uppkäftighet) som urvalskriterium. (Emma Goldman inte medräknad.) Därmed inte sagt att Maya Deren saknade sköna drag, eller att hon inte såg otroligt cool ut i sin Dylaneska pose här nedanför, men det är främst för hennes filmkonst som hon platsar på den här listan.

Mest känd för: Meshes of the Afternoon, en av de mest kända amerikanska avantgardefilmerna.

71. Leonard Cohen

En del fenomen är typiskt ungdomliga och sådant som den äldre generationen antingen bara skakar på huvudet åt eller blir skräckslagna inför, om de ens känner till det vill säga: Family Guy, blogghouse, obskyra, politiska vänsterorganisationer. Sedan finns det det där som förenar far och dotter, mormor och sonson; det som får alla att spetsa öronen vid middagsbordet: vårtecken, efterrätter, Bob Dylan. Men där finns också det mest bespottade, det som gamlingarna sysslar med, de fossila åderbråcken vi gärna inte låtsas om, trots att de är så chockerande många att de snart kan starta inbördeskrig mot oss om de vill: hembakad leverpastej, naturpromenader och Leonard Cohen.

Vilket ju egentligen är rätt märkligt. För visst är Cohen inte lika "rock n roll" som Dylan, men det borde inte vara något problem förr oss unga nu när "häftiga rockprylar" är ungefär lika hippt som Åsa-Nisse. Farlig rock är för de gamla. Jag menar, vill man lösa pensionärsproblemet på ett brutalt men effektivt sätt är det bara att riva taket på en Rolling Stones- eller Public Enemykonsert. Men tittar jag omkring mig bland mina jämngamla är det nästan bara sådana som är helt fast i gubbrocken som verkligen gillar Cohen. Nån häftig och hipp person måste väl blogga om honom för att få till en ändring där, antar jag. Det är där jag och den här texten kommer in i bilden.

Cohen är kanske ändå inte - det måste framhållas - lika episkt bra som Dylan, men nog är han minst lika bra som alla halvtrötta singer-songwriters som 70-talet försåg oss med. Eller för den delen de som dök upp under det sena 90- och tidiga 2000-talet. Nyckeln ligger i hans romantiska storslagenhet och i hans drömska värdighet. Cohen lyckas låta både rakryggad och totalt insjunken i tankar samtidigt. Det låter aldrig torrt, politiskt eller krasst realistiskt. Det låter, sanna mina ord, poetiskt.

Som ni märkt har jag än så länge bara pratat om Cohen i egenskap av artist, men faktum är att han under mer än tio år innan hans debutalbum släpptes hade skrivit både prosa och poesi. Redan 1956 kom hans första poesisamling och i början av 60-talet hade han gjort sig ett namn i Kanadas litteraturkretsar. Hur svårt det nu kan vara, det bor väl inte så många människor däruppe? Men ändå. Nångång ska jag nog lägga en beställning hos Bakhåll på Sköna Förlorare. Titeln tilltalar mig. Den romanen kom ut 1966 och året efter begav sig Cohen till USA för att småhänga lite med Andy Warhol och försöka få skivkontrakt med någon som gillade singer-songwriters. Tack vare Columbia Records som signade honom och Judy Collins som gjorde en hit av hans Suzanne, så sålde debutskivan Songs of Leonard Cohen ganska bra. Från och med nu var Cohen framförallt en musikartist.

Många människor vill pliktskyldigt, för allmänbildningens skull, kolla upp de viktigaste prestationerna av de viktigaste kulturutövarna, och när det kommer till Cohen så tar de då första skivan. Den är mest känd, har de mest kända låtarna och är av många ansedd att vara bäst. Det är i sanning en bra skiva, det har ni alla rätt i, men man får inte glömma att Cohen har spelat in många album av hög, jämn kvalitet. Min personliga favorit är Songs of Love and Hate (1971): bittrare och mörkare än debuten. Som vanligt är ämnesvalen i första hand relationer av olika slag. På Songs of Love and Hate är musiken minimalistisk, ofta enbart bestående av hans röst och en akustisk gitarr (plus nån stråke här och där), och det är sådan musik Cohen är mest förknippad med. Det kan därför vara värt att notera att han inte bara använt sig av feta körer och synthar (ja, på 80-talet), utan faktiskt också jobbat med självaste Phil Spector på skivan Death of a Ladies' Man (1977). Väl värd att kolla upp - för den tveklösa kvaliteten, javisst - men också för den osannolika kombinationen Leonard Cohen och wall of sound.

Jag tänkte vara snäll och låta den late Cohenoskulden få ett gäng låttips att kolla upp, rätt upp och ner bara: Suzanne, So Long Marianne, Avalanche, Famous Blue Raincoat, Memories, First We Take Manhattan och Dance Me to the End of Love. Ja, det är Quentin Tarantino ni ser i filmen. Tarantino har en given plats när det ska listas skönaste underbett, den saken är klappad och klar.

Slutligen då: Tack vare alla fitthungriga gymnasiepojkar, som med snedlugg och fejkad melankoli vid lägerelden sjungit Hallelujah (tillsammans med Wonderwall, Tears in Heaven och There is a Light That Never Goes Out) är Leonard Cohen idag bland många unga mest känd för att han skrivit orginalet till Jeff Buckleys sönderkramade cover av just Hallelujah. Det är beklagligt, kanske rentav skandalöst, då Cohen borde kommas ihåg och älskas för så mycket mer än så.

Mest känd för: Har alltsedan 1960-talet varit en av de mest respekterade och hyllade i singer-songwritergenren, inte minst på grund av hans poetiska texter.

72. Georg Cantor

På de flesta universitet finns det en rivalitet mellan den teknologiska och den filosofiska fakulteten. Från teknologiskt håll beskrivs undervisningen på den filosofiska fakulteten som flummig: ”ni menar ju att det inte finns någon objektiv sanning” är ett påstående man kan få höra i samtal med teknologer, särskilt efter ett par öl när de öppnar dörren till sina fördomar på glänt. Ett favoritexempel brukar vara historien om universitetet i England där alla studenter underkändes som inte satte ordet ”verkligheten” inom citationstecken. Vi på den filosofiska fakulteten påpekar däremot gärna att vetenskapssamhället inte kan skiljas från det omkringliggande samhället. Vetenskapsmän är människor de också, och drivs därmed av typiska mänskliga egenskaper som avund och vinningslystnad. Den här rivaliteten handlar om gammalt hederligt revirtänkande: man vill pinka in sitt revir, och pinkar då gärna över på den andra sidan. Den är icke desto mindre tätt sammanbunden med en fascination för den andra, lite okända, sidan.

Det finns åtminstone två sorters människor som kulturstudenter avundas. Den ena sorten är personer som är hantverksskickliga, som kan göra saker med händerna. (Nu säger jag inte att jag inte kan göra saker med händerna, fråga vilken tjej som helst.) Den andra sorten är matematiker. Eftersom kulturstudenter redan på första dagen får höra att det inte finns någon sanning, att det är omöjligt att särskilja bra konst, litteratur eller filosofi från dålig, så känner de en dragning till det rationella, stringenta och klara. Och matematiken är så stringent något någonsin kan bli. 1 + 1 är lika med 2. Så enkelt är det, postmodernisterna må ryta bäst de vill. Den här avunden har kanske lite med samhörighet att göra: på i alla fall några sätt och vis har matematiken inte så mycket med verkligheten att göra. Matematiken postulerar ett antal axiom och frågar sig vad som följer av dessa. (Låt gå för att dessa axiom är intuitivt riktiga.) Jag vill gärna tänka mig matematiker sittandes i trånga vindsskjul, avskärmade från resten av samhället, och arbeta med problem som aldrig någonsin kommer att komma till användning. Och däri ligger min fascination för matematiken. Det extrema nyttotänkande som har präglat naturvetenskapen under det senaste seklet har inte drabbat matematiken på samma sätt. Vad har vi haft för praktisk nytta av att Andrew Wiles 1995 löste Pierre de Fermats stora sats? Ingen! Men det känns bra att någon gjorde det.

Det finns personer som tror att matematiken inte har någonting att tillföra filosofin. Men Kurt Gödels ofullständighetsteorem hade viktiga filosofiska följder, och detsamma gäller Cantors oändlighetsparadoxer. (Jag har bland annat sett ateister som har försökt använda Cantor för att bevisa Guds icke-existens.) Vem var då den här Cantor? Jo, Georg Cantor var en ryskfödd tysk matematiker som levde och verkade under den senare delen av 1800-talet och två årtionden in på 1900-talet. Cantor fann t.ex. att mängden av alla heltal inte är dubbelt så stor som mängden av alla udda tal som man kan förledas att tro, utan exakt lika stor. Det finns enligt Cantor flera typer av oändliga mängder, och inte nog med det: det finns oändligt många typer av oändliga mängder. Någon som har kommit fram till ett så fantastiskt resultat måste bara finnas med på en sån här lista. Dessutom blev han till en början bespottad för sina upptäckter. Henri Poincaré kallade t.ex. Cantors upptäckter för en ”allvarlig sjukdom” som infekterat matematiken. Men hans upptäckter har sakta accepterats, och idag är det ingen som vågar invända när jag påstår att mängden primtal är lika stor som mängden naturliga tal. Hans åsikt att det var Francis Bacon som skrev Shakespeares pjäser har dock inte accepterats, även om det fortfarande är ett högst levande alternativ.

Matematiker är sköna personer, och egentligen klart skönare än alla karriärslystna biologer och fysiker. Kurt Gödel brydde sig till exempel inte ens om att fly från Europa och nazismen, de som stod honom nära fick bildligt talat dra iväg honom. Det kommer komma vetenskapsmän längre upp på den här listan, men frågan är om någon vetenskapsman egentligen kan mäta sig med matematikern. Utan matematikern hade vi inte vetat att det inte finns någon lösning för xⁿ+yⁿ=zⁿ där n>2 eller att alla oändligheter är lika stora. Vi kan sova försäkrade om att det finns personer därute som ägnar tid och möda åt att göra dessa upptäckter. Visst, det klipper inte våra gräsmattor, men det känns ändå bra att någon orkar spendera sitt liv på att ta reda på dessa saker.

Mest känd för: sina oändlighetsparadoxer och som mannen bakom mängdläran. En skön matematiker helt enkelt.

73. Moses Maimonides

Som ni säkert redan har märkt, eller åtminstone kommer att märka längre fram på listan, så finns det många intellektuella hjältar inom judendomen. Och för religiösa judar finns oftast ingen större intellektuell hjälte än Moses Maimonides. Man kan alltså, om man vill spetsa till det lite, säga att han är de intellektuella hjältarnas intellektuella hjälte.

Moses Maimonides föddes och tillbringade sina barndomsår i 1100-talets Spanien, men hans familj kände sig snart tvungna att fly därifrån till Nordafrika, då stämningarna mot judar började bli hätska, som de lite överallt har varit med jämna mellanrum i världshistorien. Där blev han så småningom en mycket duktig läkare, bland annat åt den berömde Saladin, känd från sina fighter med korsfararna. Saladin var, för övrigt, nog en utav de första viktiga historiska personerna från Mellanöstern jag lärde mig namnet på, detta mycket tack vare Age of Empires i mellanstadiet. Jag kan dock inte minnas att Moses Maimonides någonsin förekom där. I sin beröring med den muslimska kulturen fick denne i alla fall kontakt med Aristoteles läror som förts vidare av arabiska filosofer. Maimonides strävan blev att förena aristotelisk filosofi med Toran. Hans lösning blir att, i mångt och mycket, tolka Gamla Testamentets historier på ett allegoriskt vis. Det blev en slags balansgång, där vissa saker i Bibeln ansågs förklara filosofins sanningar på ett allegoriskt vis, medan vissa utav Aristoteles läror (till exempel att världen är evig, vilket stämmer dåligt med skapelseberättelsen) fick offras för att de religiösa lärorna skulle behålla sin trovärdighet.

Moses Maimonides är också en känd företrädare för så kallad "negativ teologi", där man anser att det är omöjligt för oss människor att förklara vad Gud är, eller säga något om hans egenskaper. Lösningen blir att säga det som Gud inte är. Att säga: "Gud är mäktig", ger oss egentligen inte så mycket vidare förståelse av Gud, eftersom den mänskliga termen "mäktig" inte kan appliceras på Gud. Det närmaste vi kan komma detta påstående och samtidigt tala sanning, är att säga: "Gud är inte maktlös". Vi kan inte heller säga att Gud existerar, utan att han "inte är icke-existerande". Detta kan tyckas som en sällsynt löjlig form av ordrytteri, men så är det också filosofi och religion vi talar om, där sådant allt som oftast ses som en dygd. Den negativa teologins poäng är att vi inte kan förklara Gud i mänskliga termer. Detta kan dock ändå göra nytta ibland för att vanligt folk ska förstå att handla efter hans vilja (förlåt, jag menar det som Gud inte känner ovilja inför, hur vagt det nu än låter... ). Får vi höra att Gud inte är maktlös, så säger det ju inte så himla mycket; om vi däremot hör att Gud är ofattbart mäktig och kan krossa oss när som helst, ja då börjar vi bygga katedraler och gå ut i korståg för hans skull. Därför är det kanske bättre att låta den negativa teologin stanna hos intellektuella som Maimonides, om man vill att folket i någon större utsträckning ska bli påverkade av kristendomens läror.

Vidare har Maimonides gjort insatser i det mesta som har med judendomen att göra: lagarna, theodicéproblemet, hur man ska tolka återuppståndelsen (enligt Maimonides inte som att alla döda kroppar ska bli levande igen och börja vandra på jorden, vilket ju visserligen skulle vara både coolt och skrämmande, utan återigen på ett allegoriskt vis) med mera, och har ofta gett upphov till kontroverser, inte minst i hans egen samtid. Slutligen har han avfärdat astrologin som inget annat än larv och spekulation, vilket han ska ha all heder för. Religion och sånt känns ju lite mossigt idag, men som intellektuell hjälte kan vi nog sannerligen använda oss av "den andre Moses" i dessa new age-tider.

Mest känd för: Många anser att han, förutom diverse bibelfolk så klart, är den viktigaste religiöse tänkaren inom judendomen.

74. Mae West

"My left leg is Christmas; my east leg is Easter; why don't you come up and visit me between the holidays."

"Is that a gun in your pocket, or are you just happy to see me?"

Den senare är kanske en något uttjatad Mae West-klassiker, men att vara ful i mun kan sannerligen vara en ren och skär konstform. Just nu är jag visserligen i en period då jag har svårt för de sexuella anspelningar folk i gemen tycker är så roliga. Ja, ja, "sätta på", "komma" och "sex" har flera betydelser, jag vet, men det blir inte roligt varje gång man utnyttjar detta faktum, även om det är vad arbetarklassen och den mindre bildade delen av medel- och överklassen tycker. Ordvitsande av sexuell karaktär kan naturligtvis vara jätteroligt, precis som allt ordvitsande, men då måste det antingen vara annorlunda, väldigt fyndigt, kvickt, utfört vid ett väldigt bra tillfälle eller (möjligtvis) utfört vid ett väldigt dåligt tillfälle. Samma ordvits blir inte kul ett oändligt antal gånger bara för att den handlar om att knulla. Därför är det extra starkt av Mae West att kämpa sig in på listan, och det gör hon tack vare sin fyndighet och sexuella framtoning. Och sin kvickhet så klart. Hon kan mycket väl vara den näst kvickaste personen på hela listan. (Förresten så älskar jag den där kvickheten som fanns i Hollywood-dialoger förr i tiden. När, och varför, försvann den? Dog den samtidigt som "det klassiska Hollywood"?) Mae West är, hur som helst, personifikationen av kvinnan med snuskig humor, och i hennes fall är det utan tvekan en bra sak. Hon var knappast först med att leverera lagom subtila sexskämt, tvärtom har det väl alltid varit sådana folk skrattat åt i alla tider, men hon stod onekligen för en ny fräck sexualitet på film.

Mae West föddes 1893 och som bara barnet började hon uppträda under namnet Baby Mae, som kunde höras som "baby may" eller "lillan får göra så", som svenska Wikipedia översätter det. Ska detta också vara något slags sexuell anspelning så är det ganska osmakligt måste jag säga, trots att jag tidigare i bloggen försvarat Allen Ginsbergs stöd till NAMBLA och Twiggys 16-åriga modelldebut, och alltså inte verkar ha några problem med pedofili och sådant. Wests karriär fortsatte i alla fall med olika shower och senare inom filmmediet, där hon inte debuterade förrän vid 38 års ålder. Naturligtvis gjorde den amerikanska censuren sitt bästa för att kväsa Mae West, och i mitten av 30-talet började den så kallade "produktionskoden" att praktiseras hårdare inom filmbranschen. Detta innebar dock bara att hon lade ner större kraft på snygga dubbeltydigheter.

Till sist måste det, naturligtvis, också framhållas att Salvador Dali har skapat en berömd soffa föreställandes hennes läppar. Den har jag sett på museum, men jag fick tyvärr aldrig chansen att komma in mellan hennes läppar. Det föll inte vakten på läppen. Naturligtvis borde jag utropat "Kiss my ass!" och satt mig ändå men man vill ju inte vara ful i mun... åtminstone inte när det är Mae Wests mun man är ful i. Det vore ju inte så muntert. Jag kunde kort sagt inte komma till Mae Wests läppar, trots att jag var övertygad om att hennes läppar skulle kunnat få mig att komma.

Och så vidare.

Mest känd för: Sin sexiga image och sina fräcka repliker i filmer som Ingen ängel.

75. Lauren Bacall

I den fina filmen To Have and Have Not från 1944 (som baserar sig på boken med samma namn av Ernest Hemingway) spelar den nittonåriga Lauren Bacall mot Humphrey Bogart. När Bacall för första gången visar sig i bild slås man av två saker: hennes yppiga skönhet, som aldrig övergår i det vulgära, och det faktum att hon är likvärdig, ja, på många sätt står över, Bogart. Jag vet inte om det har med hennes nästan androgyna utseende eller hennes definitivt androgyna röst att göra, men Bacall kunde inte bara ta Bogarts spydigheter, hon kunde vara lika spydig tillbaka. Det är en förförande egenskap, och jag är inte ensam om den åsikten. Under inspelningen inledde Bacall och Bogart ett förhållande och året efter gifte de sig, ett äktenskap som skulle hålla i tolv år, till Bogarts tragiska död i cancer.

Bacall representerar på den här listan den starka kvinnan. Och som sådan står hon i filmhistorien vid sidan av namn som Pam Grier (Foxy Brown), Faye Dunaway (Bonnie and Clyde) och Jane Fonda (Barbarella). Bacall tillät männen att sätta henne på en piedestal och visste att utnyttja detta, men lät sig inte beröras av deras patetiska känsloutbrott, utan bibehöll en iskall värdighet. I den fantastiska kysscenen i To Have and Have Not får vi ett lysande smakprov på den sorts kvinna som Bacall kom att bli förknippad med. (En kysscen som för övrigt är en av tidernas främsta, vid sidan av kysscenerna i It's a Wonderful Life, Casablanca och Cruel Intentions.) Denna sorts kvinna är egentligen en anakronism, en social och historisk omöjlighet. Hon har aldrig funnits. För varje gång hon har framträtt så har hon tryckts tillbaka, och kuvats till den delen av samhället där hon som kvinna enligt många personer hör hemma. Men i filmen och fantasin finns hon, och man kan kanske säga att hon är en artikulation av vårt manliga begär. Vi åtrår Lauren Bacall, inte bara för hennes kantiga kurvor (jag vet inte hur det går ihop, men på Bacall går det verkligen ihop) utan också för att hon på den piedestal vi har placerat henne på vänder oss ryggen. Det oåtkomliga blir för oss det åtråvärda.

Men det här är ytterligare en sak som skiljer filmen från verkligheten. Män vill förstås ha det oåtkomliga (det är därför vi drömmer om pengar, rymden och himmelsk skönhet), men när det gäller tjejer vill vi ha någon som som bekräftar vår självbild och smickrar vårt ego. Vi åtrår det oåtkomliga, det som vänder oss ryggen, men det vi vill ha är egentligen det som åtrår oss, det som höjer oss till skyarna. Jag vet inte riktigt hur allt det här går ihop, men det spelar ingen roll. När det gäller Lauren Bacall går allt ihop.

Mest känd för: sina roller i film noir-filmer som The Big Sleep, för att ha varit gift med Humphrey Bogart, och för att rent allmänt vara alla mäns (oåtkomliga) drömkvinna.

76. Heinrich Heine

Jag har givetvis den allra största respekt för Moder Teresa. Allt hon har åstadkommit och alla hennes goda sidor gör henne mycket älskvärd. Däremot är det högst tveksamt om jag skulle välja henne som bordskamrat om jag fick välja ett antal levande eller döda historiska figurer till en lång trerättersmiddag. Kommer hon se ner lite på oss om vi blir för fulla? Vad händer om nån råkar dra ett lite ironiskt rasskämt? Får man säga "knulla" i Moder Teresas närvaro?

Men jag vill ändå lära känna och diskutera livet med någon som faktiskt brunnit för något, kämpat för något, hoppats på något. Det ska vara någon som jag ungefär: storslaget god, men ändå med sinne för ironi och humor. Det är där Heinrich Heine kommer in, en av de stora i tysk litteratur. Han skrev outröttligt kritiska texter om samhällssituationen i Tyskland och var en framträdande person i den radikala politiska gruppen Det unga Tyskland. Han levde ända sedan 1831 (hans födelseår var 1797) i exil i Paris, där han stannade resten av livet, eftersom han kände sig förföljd i sitt hemland. Mycket talar också för att han hade kunnat bli arresterad om han återvände till Tyskland. Trots denna behandling gjorde han också Tyskland tjänster genom att informera fransmännen om bra, tysk kultur. Så var Heine en fulklädd politisk stenkastare, omöjlig att resonera med och tröttsamt dödsallvarlig i allt? Inte då.

För ärligt, en kille som väljer dessa ord som slutord i livet kan inte vara helt oskön: "Gud kommer att förlåta mig. Det är hans jobb." Den som konverterar från judendom till kristendom och kommenterar saken med att det ger honom "en entrébiljett till den europeiska kulturen" har den rätta touchen av cynism. I det senare fallet hade han inte mycket till val; han ville starta en akademisk karriär men fick inte eftersom han var jude. Tyskar alltså, varför ska de alltid hata judar så mycket?

Heine var en diktare i kölvattnet av romantiken. Till stil och form var hans dikter romantiska och skenbart också till sitt innehåll. Ännu ett ironiskt tilltag: i själva verket var han, utopisk socialist som han var, kritisk till den nationalromantiska yra som var sammankopplat med romantisk litteratur. Sa jag förresten att han kände Karl Marx? Inte så jävla romantisk kille, ändå. Eller så var det just exakt det han var, med sina storslagna idéer och allt. Hursomhelst så hade Heine tveklöst en utsökt förmåga att hantera ord, eller vad sägs om denna vackra dikt, om längtan efter fosterlandet, skriven i exil:

I once had a beautiful fatherland.
The oak
Grew there so high, the violets gently nodded.
It was a dream.
It kissed me in German, it spoke in German
(One can hardly believe it,
It sounded so good) the phrase: "I love you!"
It was a dream.

(Ja, inklippt från Wikipedia.) Det fantastiska insticket inom parentes gör nästan hela grejen för mig.

Heine är inte bara ett stort namn inom litteraturen utan också inom musiken. Han har blivit tonsatt av några halvkändisar, typ Schumann, Schubert, Mendelssohn, Brahms, Strauss, Wagner och Orff, så det har uppenbarligen funnits åtminstone några tyskar som inte helhjärtat hatat det utvalda folket. Att tyskarna älskar krig och flippar totalt om de inte hålls i strama moraliska tyglar var ett faktum som Heine kände till mycket väl. Han profeterade om den kommande tyska mardrömmen

Yet, it will come and when you hear a crashing such as never before has been heard in the world's history, then you know that the German thunderbolt has fallen at last. At that uproar the eagles of the air will drop dead, and lions in the remotest deserts of Africa will hide in their royal dens. A play will be performed in Germany which will make the French Revolution look like an innocent idyll.

och hans klassiska citat, "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också bränna människor", visade sig också få en kuslig relevans just för honom: Nazisterna brände hans böcker och vi vet ju vad de gjorde sedan. Och det de gjorde kan inte ens Gud förlåta. Det ingår faktiskt inte i hans jobb.

Mes känd för: Han är ett av den tyska litteraturens största namn någonsin.

77. Jackie Wilson

När vi påbörjade det här projektet funderade vi ett tag på hur vi skulle göra avgränsningar och definitioner, men enades som bekant om att det var okej med det mesta, och vips så var mannen bakom (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher kvalificerad för den här listan. (Han ska ha konverterat, precis som Elizabeth Taylor, om nu någon undrade varför dessa två är judar).

Jag skrev "mannen bakom (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher" men hade lika gärna kunnat skriva "mannen med ett av de skönaste rörelseschemana någonsin", "mannen med en av de i alla bemärkelser bästa soulrösterna någonsin" eller "50- och 60-talets snyggaste afroamerikan". Ändå var han inte bara skön, bra och snygg. Hans betydelse för den afroamerikanska musikhistorien är svår att överskatta; kanske inte Ray Charles-svår, men ändå svår. Efter att ha medverkat i den framgångsrika r'n'b-gruppen The Dominoes kom han sedan att på egen hand göra formidabla insatser i ett gäng populära stilar. Idag är han inget mindre än en ikon för musikälskare av de flesta slag.

Sjunga kunde alltså karln rätt bra. Ett kärt fenomen i dessa dagar är ju auto-tunern, en apparat som numera, åtminstone inom hiphopvärlden, används för att förvränga rösten. Men den ursprungliga och möjligen fortfarande vanligaste användningen är den som möjliggör för kassa sångare att fortsätta vara kassa och ändå släppa skivor där rösten låter bra. De som kan sjunga blir då arga på såna som använder detta fuskmedel, ungefär på samma sätt som storbröstade naturals blir arga på silikonbrudar. Det är en enkel genväg helt enkelt. En av dessa indignerade är Neko Case, folk/country/osv-tjej som i älska-indie-hata-country-Sverige kanske är mest känd för att hon sjungit i The New Pornographers. Jag minns en artikel där hon klagade på Celine Dion och hennes likar för att de använde onda maskiner för att få sin röst att låta bra istället för att lära sig sjunga. Annat var det med Jackie Wilson, sa hon. Alla som lyssnat på nämnda The New Pornographers låt Letter from an Occupant, eller åtminstone refrängen i den, vet att Case knappast kan ha många att se upp till sångmässigt - en hel del att se ner till däremot. Men Jackie Wilson gör henne knäsvag.

Vad gäller hela den här auto-tunehistorien är min åsikt är att folk får göra vad de vill på skiva, så länge det låter bra, men såhär i youtubeåldern har man oturen att se vad många artister går för live. Och där, mina kära homies och homettes, är det inte många som står upp mot Jackie the Great. Och ändå, trots alla hans talanger - vad jag älskar mest med honom är den underbara, smittande glädjen. Vi hör den i rösten, vi ser den i ansiktet, och vi känner den sedan i våra egna kroppar. Vad mer kan man kräva av en människa, än att hon ska göra andra människor lyckliga?

Nej, det tycks mig allt klarare: Den som inte är kär i Jackie Wilson är dum i huvudet.

Mest känd för: Var en av de stora i brytningspunkten mellan r'n'b och soul. Känd för sitt höga register och sina fantastiska liveframträdanden.