53. Paulus

Imorse stod jag lite apatiskt och tittade på en affish, typ "rädda valarna!", nåt anti-EUskt eller miljöpartiaktigt. Kvällen och natten hade varit lång och hård och jag var tom på känslor. Då kom ett Jehovas Vittne fram och frågade väldigt försynt om hon fick störa. Lätt leende tog jag emot Jesus-papperet. Seså, nu kan du gå. Innehållet var det gamla vanliga: Jesus framhölls som kristendomens viktigaste figur och grundare. Viktigaste figur? Visst. Grundare? Kanske, till viss del. Men nog så viktig för utformandet, och kanske till och med grundandet, av religionen är Paulus. Kanske låter lite cheesy - många av hans efterföljare är ju cheesy, ta bara det där Vittnet som kom fram till mig som exempel - men Paulus var en hårding. Och när jag säger hård, då menar jag Tom Berenger-hård. Och när jag säger Tom Berenger-hård, då menar jag bra.

Paulus, en djupt troende jude, var en hängiven förföljare av de skumma sekterister som kallade sig kristna, och om man ska tro vad som sägs så var han lika passionerad för det uppdraget som för det han skulle ägna sig åt senare. Han var duktig på att ta tag i saker och han gjorde ingenting halvdant, det måste man ge honom. Trots denna rejäla inställning var han inte sen att ändra sig i ljuset av ny information. Det ska gudarna veta att folk är dåliga på, särskilt om de nått en viss ålder. Att orka ändra sig i viktiga frågor är alldeles för jobbigt och förtar allt man tänkt, gjort och trott på hittills. Bäst att låta bli. Med Paulus var det annorlunda. Under hans resa till Damaskus, där han skulle arrestera alla kristna han kom över, mötte han Jesus i en väldig syn. Paulus blev överväldigad och några dagar senare när han återhämtat sig ordentligt började han sitt missionerande. Helomvändningen var fullbordad. Detta var bara ett år efter att han nöjt bevittnat en tillställning där den kristne martyren Stefanos fick massa stenar på sig tills han dog.

Här börjar Paulus enorma betydelse för kristendomen. Med en benhård övertygelse av hitlerska mått satte han igång med sina uppdrag. Skrev massa brev som sedan hamnade i Nya Testamentet och reste runt och predikade i halva världen. (Killen har till och med lidit skeppsbrott och hamnat på en ö som vilken Robinson Crusoe som helst.) Det var ärlighet, rättframhet och stränghet som gällde. Ska det bli nåt av det här får folk lägga manken till, tycks han ha tänkt. Och visst får han sägas ha lyckats rätt bra, kristendomen är ju fortfarande ganska utbredd här och där, så här ett par tusen år senare. Paulus ivriga missionerande ledde slutligen, såklart, fram till hans avrättning, ca 62 e. Kr.

Hård och rättfram ja, men därmed inte sagt att mjukare tongångar inte fick plats i hans undervisning. I Första Korinthierbrevets trettonde kapitel återfinns den berömda Kärlekens lov, en fin och poetisk hyllning till kärleken. Tro, hopp och kärlek (eller om ni föredrar musikens motsvarigheter: gospel, southern soul och northern soul) är verkligen tre av de vackraste mänskliga fenomenen, och Paulus har rätt i sin rangordning - kärleken är störst av dem. Kärlekens lov citeras också i en av världens bästa filmer, Frihet - Den blå filmen. Bara en sån sak.

Jaha, men det jag sa i början då? Har Paulus lika stor del i hur kristendomen ser ut som Jesus har? Tja, vi kan ju åtminstone konstatera att han är den överlägset mest inflytelserike teologen någonsin. Han har spelat en gigantisk roll för hur kristna ser på det mesta, inte minst frälsningsläran. I och med den, där han menar att tron på Jesus Kristus är tillräcklig för frälsning, utvecklades kristendomen till en egen religion och sågs inte längre som en judisk sekt. Ändå en ganska sympatisk grej, hans frälsningslära. Det är inte vad man gör, utan vad man tror på, som spelar störst roll. Sen är det ju visserligen tillräckligt svårt att tro på saker och ting, men kanske ändå lättare än att hålla sig till de ytterligt strama regler och lagar som Toran påbjuder.

Det har dykt upp många religiösa figurer på listan senaste tiden. Det är svårt att komma ifrån att många tycks ha varit fantastiska karaktärer, vare sig de var goda eller onda, hade rätt eller fel, har existerat eller inte. Paulus är ett föredöme när det gäller att helhjärtat gå in för saker och kämpa för det man tror på. Om det han kämpade för är falskt eller ej känns inte lika viktigt i sammanhanget: han ville ingen ont, tvärtom ville han rädda mänskligheten genom att upplysa den om frälsaren. Det är väl ändå en ganska fin grej att försöka ge sig på.

Mest känd för: att forma och sprida kristendomen när den fortfarande var i blöjstadiet. Skrev massa brev som finns att läsa i Nya testamentet.

54. Saul Kripke

Det finns och kommer finnas de som säger att vi har alldeles för många filosofer på den här listan. Det är ett löjligt påstående. Vi har för få! Jag kan räkna upp en handfull filosofer som inte kom med på listan men som borde ha kommit med, på bekostnad av några av de personer ni redan har stiftat bekantskap med. Ta bara Petrus. Hur kan det vara en bra sak att vara den första påven? Och Pissarro? Kanske inte ens topp-5 impressionister. Men det är okej, alla kan ju inte gilla filosofi.

Då kanske någon kommer med den i och för sig riktiga anmärkningen att dagens filosofer inte är så mycket i jämförelse med äldre tiders. Platon, Descartes och Kant försökte skapa stora filosofiska system och hade åsikter om nästan allt mellan himmel och jord: Kant skrev bland annat om etik, kunskapsteori, religionsfilosofi, estetik, metafysik och politik. (Där kan vi snacka om välfyllt CV!) Dagens filosofer har inte dessa storslagna anspråk, utan specialiserar sig gärna på ett område. Denna specialisering har givetvis många fördelar, men den gör också att filosofin kan kännas lite urvattnad och tråkig. Lägg därtill arvet från Oxfordskolan där klassiska filosofiska problem avfärdades som språkproblem, och där filosofins uppgift antogs ligga i att klura ut den semantiska skillnaden mellan ”bunke” och ”bytta”. Kant lämnade aldrig sitt hood i Königsberg, och invånarna i staden kunde ställa sina klockor efter hans morgonpromenader mellan bostaden och universitetet, vilket bara det gör honom till en av de skönaste filosoferna genom tiderna. Vem är Kripke i jämförelse med denna man?

Inte vem som helst ska jag tala om för er. Blott sexton år gammal skrev han sin första filosofiska essä om modallogik. Här ska jag dock inte förklara hans betydande insatser inom modallogiken eller hans berömda tolkning av Wittgenstein, utan fokusera på hans bok Naming and Necessity, som baserar sig på tre föreläsningar Kripke gav på Princeton University 1970. Kripkes insats kan sammanfattas sålunda: dels omkullkastade han det påstådda sambandet mellan det nödvändiga och det aprioriska, och dels väckte han det slumrande filosofiska hjärtat till liv. Tack vare Saul Kripke försökte filosofer på nytt tackla de stora frågorna om liv och död. Mest kärnfullt uttrycktes detta av Peter Singer 1974: ”Philosophers are back on the job!”. Oxfordskolan hade reducerat filosofins roll till simpel språkanalys, men nu strömmade blod åter i den filosofiska kroppen.

Naming and Necessity är en av de viktigaste texterna någonsin inom språkfilosofin, vid sidan av klassiker som Gottlob Freges On Sense and Nominatum, Bertrand Russells On Denoting och W.V. Quines Two Dogmas of Empiricism. På många sätt kan man se Kripke och Naming and Necessity som utgångspunkt för den moderna filosofin. Man brukar om Kant säga att alla filosofer efter honom var tvungna att förhålla sig till hans slutsatser. Samma sak, men i en mindre omfattning, kan sägas om Kripke. I Naming och Necessity omkullkastar nämligen Kripke det vedertagna sambandet mellan det nödvändiga och det aprioriska, ett samband som accepterades av bland annat Kant. Utan att gå in på bökiga detaljer så kommer Kripke fram till att vissa nödvändiga sanningar kan vara a posteriori och att vissa kontingenta sanningar kan vara a priori. Detta gäller enligt Kripke vissa identitetssatser. Att vatten är H₂0 är ett påstående som bara kan upptäckas empiriskt, men det är enligt Kripke en nödvändig sanning. Det kan inte vara så att något som är H₂0 inte är vatten. Ett exempel på en kontingent apriorisk sanning är däremot påståendet att arkivmetern (som innan 1960 användes som mått för en meter) är en meter lång. Det kunde ju ha varit fallet att arkivmetern vore två meter lång. Men det är ändå en a priori sanning, eftersom en meter definieras utifrån arkivmetern. (Fram till 1960 det vill säga.)

Saul Kripke kan av dessa anledningar beskrivas som efterkrigstidens viktigaste filosof. Det gör honom självskriven på den här listan, till skillnad från alla tråkiga konstnärer, auktoritära politiker och religionssnubbar som befolkar den nu. Intelligens är underskattat.

Mest känd för: reviderade Kant och vitaliserade filosofin.

55. El Lissitzky

Varför blir man egentligen kommunist? Visst, kommunism i Syd- och Latinamerika är väl en sak: cigarrer, rebeller i djungeln, Che Guevara, Pablo Neruda, spanska... saker som kan göra vem som helst till revolutionsromantiker. Men Sovjet? Vinter, billig vodka, barrskog, hockey... ja, som ett mer ondskefullt Norrland ungefär. Eftersom det i och med denna bloggpost har dykt upp två profiler från det tidiga Sovjetunionen på kort tid här på bloggen, så krävs det väl någon slags förklaring. Om rysk kommunism är så dålig och tråkig, hur kan man då förklara att den samtidigt är lite cool? Svaret på den frågan, och mycket annat, hittas i allra högsta grad hos dagens jude: Lazar Markovich Lissitzky, mer känd som El Lissitzky.

Politisk propaganda, i vilken form det än är, är oftast inte särskilt bra konst. Smaklösa monument i Nordkorea, en leende centerpartist på en jättelik valaffisch, Hoola Bandoola Band m.m. är exempel på detta. Ibland ger dock den ideologiska renheten och övertygelsen ett kraftfullt konstnärligt intryck, exempelvis hos Sergei Eisenstein, Leni Riefenstahl, och hos dagens jude. Under det ryska inbördeskriget i början av 1900-talet, så skapade El Lissitzky affischen nedan.


"Besegra de vita med den röda kilen!" Hur enkelt framställt som helst: en röd kil i en vit cirkel, och ändå så är denna bild oslagbar när det gäller att övertyga om kommunismens och bolsjevikernas kraft. Storslagen propaganda helt befriad från söta barn, starka karlar och vackra, modiga kvinnor. Inga skämtteckningar av fienden så långt ögat når. Det är det reaktionära vita som penetreras av det framåtskridande röda (hade jag varit genusvetare, så hade jag kanske nu gjort någon slags sexuell tolkning av bilden: en aktiv fallossymbol som lägger under sig den passiva... etc. etc. etc.). I början av 1900-talet fanns också ett antal andra fantastiska ryssar som hyllade revolutionen på olika sätt, och El Lissitzky hade kontakt med flera av dem. Den mästerlige Kazimir Malevitj och den fantastiske Marc Chagall var hans konstnärsvänner och de tre var ett tag lärare på samma skola. Till en av den futuristiske poetgiganten Majakovskijs diktsamlingar gav han en politiskt färgad grafisk design som är så snygg att jag blir gråtfärdig.

Men naturligtvis skapade El Lissitzky mer än bara kommunistisk propaganda. Ett exempel är det fantastiska, narcissistiska självporträttet längst ner på inlägget, andra exempel är dessa så kallade "Prouns" - en speciell typ av vackra, abstrakta målningar som El Lissitzky förklarade befinna sig vid övergången mellan målning och arkitektur. Det sistnämnda var ett stort intresse för honom; en av hans mer våghalsiga idéer var en slags horisontella skyskrapor som skulle vila ovanpå höga pelare i Moskva. Det är tveksamt hur lyckat detta hade blivit om det genomförts, men nog skulle det sett rätt häftigt ut. Anledningen till att jag öser ur mig sådana hyllningar till denne man är att jag sedan länge varit fascinerad vid den abstrakta konst som strävar efter enkelhet och harmoni mellan färg och form. Jag har haft en blogg om Piet Mondrian och en inramad Malevitjaffisch hänger ovanför TV:n. Så kallad abstrakt expressionism (där konstnären ska leva ut sina känslor genom att leka med färgburkar) tilltalar mig till exempel inte alls på samma sätt - med vissa undantag naturligtvis, vilket kommer att märkas högre upp på listan. Fotomontaget nedan, som jag redan berömt, är precis så jag vill att en konstnär som El Lissitzky ska framstå - värdig, med passaren i handen, och i full fart med att skapa perfekt balanserad konst. Sen skiter jag i om konsten ifråga uttrycker ett kommunistiskt budskap, framför en djup filosofisk idé eller inte betyder ett jävla dugg.

Mest känd för: Sovjetisk konstnär verksam i början av 1900-talet med propaganda-affischer, suprematistiska målningar, arkitektur, fotomontage med mera.

56. David

Var ska man börja när det är David som det ska skrivas om? Inte bara är han av stor eller gigantisk betydelse för världsreligionerna judendom, kristendom och islam; hans liv och leverne är dessutom ytterst fascinerande. Detta åtminstone om man ska tro de bibelböcker i gamla testamentet som skriver hans historia, och det kan vi väl göra? Bevisen för hans faktiska existens är få, och bevisen för alla hans eskapader än färre, men wtf. Nu är det Den Heliga Skrift som har uttalat sig, och då är det inte läge att bråka om petitesser.

Den moraliskt svage och halvruttne Saul var en gång i tiden kung över Israels folk. Om man så här i efterhand tycker att han verkade ganska olämplig för ämbetet så ska skulden läggas på profeten Samuel, som av folket utsågs att välja denna första kung av Israel. Som alla vet var det ganska farligt att vara kung förr i tiden, det är inte som nu när man sitter säkert bakom sina slottväggar och diplomatiska beskydd. Nej, dog man inte i krig eller nåt slags internt mord så var det sjukdomar eller sorg. Därför ansåg man det vara klokt att i tid utse en ny framtida kung, och när Samuel, som återigen fått uppdraget, letat sig halvt fördärvad utan att hitta någon håller (och där byter vi tempus!) han på att ge upp. Då skyfflar man fram den unga fåravaktaren David och Samuel blir alldeles till sig. Det är honom som Herren vill ha!

Kung Saul har vid det här laget fått för sig att han plågas av onda andar. Hjälp sökes! Man skickar efter David som enligt utsago var en skicklig musiker. David hamnar på hovet och får när kungen behöver lindring rycka in och spela harpa. Det sägs också att David är mannen bakom många av psalmerna i bibeln, även om det hebreiska ordet som användes i sammanhanget kan betyda såväl "av" som "för", vilket gör uttrycket "psalm av/för David" dubbeltydigt. Nåväl, så här långt kan vi alltså konstatera att David var en ansvarsfull djurvaktare (ni vet väl att han dödade lejon med typ händerna för att skydda sina får?), en duktig musiker och en ganska skillad diktare. Då har han inte ens blivit kung än.

David softar alltså runt i kungahuset när de elaka filistéerna en dag anfaller. Som ess har filistéerna sin jätte Goliat, och de hetsar de stackars israelerna att skicka ut en utmanare till jätten. Den unge David tycker att det hela låter som en barnsligt enkel historia, skulle han som dödat såväl lejon som björnar inte kunna lura den här hjärndöda klumpedunsen? Med slangbellan i högsta hugg stormar han iväg och dödar Goliat, skär huvudet av honom och traskar tillbaka till Saul. Historien med Goliat är en inspirerande berättelse för alla förtryckta, missgynnade och småsnoppade därute: den lille kan segra! Individen kan vinna över kollektivet! Underdogen har en chans! Okej, tillbaka till historien. Filistéerna blir skräckslagna och flyr, Saul blir förtjust och David sätts som general över kungens arméer.

David lyckas bra med sin uppgift, rent av för bra, han krigar nämligen så framgångsrikt att Saul, den fega jäveln, börjar bli orolig för att David ska ta över kungariket och beslutar sig därför för att låta mörda sin gunstling. Här kommer Sauls son Jonathan in i bilden. Han älskar David, eventuellt är han kär i honom, eventuellt ligger han med honom. Poängen är i alla fall att han varnar David, som flyr.

På flykt skaffar han sig ett gäng vänner och klarar sig bra. Han får sedan veta att Saul och flera av hans söner dött i krig och drar då iväg till Juda rike för att bli kung där. Sauls son styr nu Israel och går i krig mot David. Davids soldater dödar honom och beger sig glada hemåt med hans huvud. David avrättar dem eftersom de dödat någon som blivit smord av Herren. Kan tyckas lite hårt, eftersom målet torde vara att vinna mot sina motståndare i krig. Hursomhelst så blir David nu kung över Israel, bygger upp den nya huvudstaden Jerusalem och sätter igång att skaffa sig massa fruar och horor.

David regerar som en kung, det vill säga härjar runt och tar över massa nya ställen. Det är alltså vid det här laget uppenbart att den känslige konstnärssjälen David också var en hård, strategisk och krigsduglig herre. När sonen gör uppror mot honom (ett verkligt krigsuppror alltså) måste han fly. Efter väldigt mycket om och men dödas till slut sonen och det hela är mycket gripande. Budbäraren tror att han kommer med ett glädjebudskap, men en vän till David varnar honom: "Idag blir du ingen glädjebudbärare ... kungens son är död." David fylls vid meddelandet av sorg, då han inte ville att hans son skulle dödas trots dennes stora ondska mot sin far. "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe!"

David dog till slut, som alla andra, men han är ihågkommen som en av bibelns mest framgångsrika kungar.

Vi har alltså konstaterat att personen ifråga var en enormt viktig figur med en hel bunt vitt skilda förmågor. Han är hyllad som en god kung, trots vissa brister, typ historien med Batsheba. Ni vet, han ligger med en av sina soldaters hustrur och gör henne med barn. Han beordrar mannen, Uriah, att återvända hem från slagfältet för att på så sätt undslippa misstankar om att det är hans barn. När Uriah vägrar överge sina mannar blir David sur och beordrar de andra soldaterna att lämna Uriah i sticket, så att han med säkerhet ska dö. Detta kan tyckas som lite omoraliskt - det tyckte till och med gamla testamentets Gud - och historien med de som dödade Sauls son var ju också lite märklig, men på det stora hela verkar han ha varit en bra kille, enligt vad som sägs. Därtill kan vi nämna all fantastisk kultur han inspirerat till, inte minst renässansstatyerna. Då har jag inte ens nämnt att det bland hans ättlingar går att hitta namn som Jesus och Haile Selassi.

Viktig. Duktig. God. Stor kulturinspiratör. Slå det, den som kan.

Mest känd för: välj själv: den som enade de judiska folken (då han blev kung över alla israeliska folk), den som dödade Goliat, framgångsrik kung, författare till många av psalmerna i Bibeln.

57. Lev Trotskij

What ever happened to Leon Trotsky?

He got an ice pick
that made his ears bum

What ever happened to dear old Lenny
The great Elmyra, and Sancho Panza?
Whatever happened to the heroes?
Whatever happened to the heroes?

(The Stranglers "No more heroes")

Var Lev/Leo/Leon Trotskij/Trotsky en hjälte, som det egensinniga gamla punkbandet antyder i ovanstående låt? Trotskij brukar ofta framställas som den schysta ryska kommunisten, jämfört med den uppenbart onde Josef Stalin (jag vet inte, men kanske därför att han, till skillnad från de flesta andra mäktiga ledare i diktaturer, ser så trevlig ut på fotografier). "Trotskism" ställs mot "stalinism", men vad betyder dessa termer egentligen? Vad är det som är så speciellt med Trotskij, förutom det självklara faktumet att han var grundare av Röda armén, den mest monumentala armé som någonsin slagit ihjäl folk här på jorden? Det kan nog vara värt att gå in lite på just Röda Armén, innan jag tar tag i det socialistiska tänkandets största börda - de krångliga ideologiska begreppen.

Miljontals soldater förenade i en järnhård energikrävande maskin med vodka som bränsle . Den röda stjärnan som lyser på soldatmössorna i den oändliga paraden över Röda torget. Sinnebilden för en totalitär stat. Vidrigt naturligtvis, men också imponerande. Trotskij skapade en stark disciplin och kraft hos de ryska trupperna, delvis genom mycket grymma metoder. Under inbördeskriget kunde soldater som inte hade tillräcklig offensivlusta ute på fält helt enkelt bli avrättade, knappast någon verksamhet vi brukar förknippa med "hjältar". Det fanns dock ovedersägligen militärt och organisatoriskt geni bakom Trotskijs runda glasögon.

Och så var det det här med trotskismen. Kännetecken för denna ideologi är bland annat tron på en världsrevolution och, föga förvånande, en kritik mot stalinismen. Trotskij tyckte att Sovjetunionen under Stalin blivit en degenererad arbetarstat - en stat där en socialistisk revolution visserligen har skett, men där arbetarklassen förlorat sin politiska makt. En annan typisk åsikt för trotskismen är att en stat inte behöver ha utvecklat kapitalism för att det ska kunna ske en socialistisk revolution. I en feodal stat behöver arbetarklassen inte vänta på en borgerlig revolution (som den franska), utan kan köra sin egen grej direkt. När väl detta steg är avklarat är det, enligt trotskisterna, nödvändigt att fortsätta sprida revolutionen till de omgivande länderna och till slut hela världen. Min förklaring till att trotskismen är så populär, är att folk tycker att ortodox kommunism är häftigt, men inte vill förknippas med Stalin, som ju av de flesta ses som en världshistorisk skurk i klass med Hitler.

Liksom andra framstående judar (Karl Marx, Jesus) blev Trotskij symbol för en ideologi med mängder av efterföljare. Denna ideologi kanske inte var en särskilt sympatisk sådan, men att det är en stor bedrift kan vi väl i alla fall vara ense om. Legenden om Trotskij har också hjälpts mycket av att han inte slutade som ett senildement paket (Lenin) eller diktator med tragiskt storhetsvansinne (Stalin), utan fick en våldsam död i Mexiko. Ansvarig var Stalinagenten Ramón Mercader, som tillsammans med Sharon Stones rollfigur i Basic Instinct, måste sägas vara den mest berömde mördaren som använt sig av ett ishackningsverktyg. Trotskijs sista ord på sjukhuset ska ha varit: "Jag kommer inte att överleva den här attacken. Stalin har till sist slutfört det uppdrag han tidigare misslyckats med."

Mest känd för: En av den ryska revolutionens ledare. Grundare av Röda armén och senare berömd motståndare till Josef Stalin.

58. Carl Sagan

Varje gång jag tittar upp på natthimlen tänker jag på Carl Sagan och avundas honom. Inte för att han hade tidernas skönaste röst eller för att han länge kämpade mot en elak sjukdom som jag inte ens kan uttala, än mindre komma ihåg, och slutligen dog av lunginflammation, som vilken 1800-talsmänniska som helst. Och inte heller för att han sedan ett årtionde tillbaka är död och begraven, och slapp hemskheter som Shania Twains tredje album. Nej, jag avundas honom av helt andra orsaker. Se några avsnitt av Cosmos, TV-serien som Sagan ledde, och ni kommer förstå vad jag menar. (Eller se ett par klipp, här och här.) Fram träder en bild av en människa som kände en oförstörd tjusning inför rymdens ofantliga storlek och ålder, och som trodde att den insikten kommer att få människor att känna ödmjukhet och lägga alla fåniga konflikter åt sidan. I förhållande till rymden är människan, ni får ursäkta, som en färgglad sak din lillebror har släpat hem från skolan. Inte mycket att hänga i granen alltså. Rymden är stor, varför kriga? Ungefär så.

Bilden av vetenskapen som botemedel mot människors dumhet och inskränkthet är överdriven, den tillhörande bilden av vetenskapsmannen som en rationell förkämpe för sanningen likaså. Att Newton, sinnebilden för den perfekte vetenskapsmannen, sysslade med alkemi säger väl allt. Men jag vill vara som Sagan. Jag vill känna den här optimismen och tjusas varje gång jag hör talas om vetenskapens senaste framgångar. Jag vill känna den här fascinationen inför det okända, inför det ännu inte utforskade. Men det gör jag inte riktigt. Kvarkar är coola och sådär, men de berör mig inte särskilt. Det ser jag som en personlig brist. Jag vill vara som ett barn som möter dagen och världen med evig optimism och alltid ställer frågor. (Låt vara för att alla tycker att såna människor är otroligt jobbiga i verkligheten, men skulle jag leva för att behaga människor så skulle jag ha sålt mig själv på eBay sedan länge.) Istället kryper jag ihop i min säng och låter världen fungera eller inte fungera utan mig. För det mesta fungerar världen inte alls, vilket får mig att känna mig ganska viktig och bra. Även grundlös lycka är lycka, jag gör ingen skillnad.

Om det vore enbart upp till mig så skulle Carl Sagan återfinnas betydligt högre upp på den här listan. Han var av en utdöende art. Och såna ska skyddas, det säger WWF och alla snälla människor som bryr sig om naturen. Du vill väl ändå inte döda pandor!? Tänkte väl det. Varje gång jag tänker på Carl Sagan så föreställer jag mig honom ståendes på en strand, blickandes ut över en outforskad ocean. Högtravande? Kanske. Men Carl Sagan skulle inte ha brytt sig.

Mest känd för: programledare för Cosmos, och för sin röst.

59. Solomon Burke

Solomon Burke är en av de mest underskattade soulstjärnorna. Jag fick kämpa för att få honom så här högt, och hålla honom framför den lilla sprätten Jackie Wilson. Solomon Burke är däruppe med Otis Redding, Al Green, Sam Cooke och grabbarna. Med sin imponerande kroppshydda och djupa röst var han en av förgrundsfigurerna när soulen uppstod i mötet mellan gospelmusik och tidig r'n'b. Solomon Burke har själv en bakgrund i gospelmusiken, men till skillnad från Al Green och Sam Cooke (som också hade börjat med att sjunga gospel) så brottades han inte lika mycket med den uppenbara motsättning som råder mellan gospelmusik och r'n'b. (Gospelmusik handlar om att hylla Gud, r'n'b handlar om att hylla kroppen, kärleken och lusten.) Burke var en kyrkans man, och kärleken till Gud förblev intakt och närvarande i hans soulmusik. James Brown avfärdade han t.ex. som en girig uppkomling. En gång ville James Brown att Solomon Burke skulle kröna honom med en krona under en show. Burke vägrade förstås, det var ju han som var kungen. Kungen av Rock 'N Soul.

En av de främsta anledningarna till att Solomon Burke inte har uppmärksammats mer är att han aldrig har varit en hitmaskin. "Cry to Me" är hans mest kända låt, och det är en väldigt bra soullåt på alla sätt och vis. Men det är talande att han är mest känd för skivan Don't Give Up on Me från 2002, där han tolkar osläppta låtar av bland andra Brian Wilson, Bob Dylan och Elvis Costello. Burke är däremot en lysande liveartist. Visst, han har inte Jackie Wilsons dansfötter eller James Browns frenesi, men han har något som är minst lika viktigt, nämligen förmågan att förmedla känsla till åhörarna.

Ni undrar säkert varför ytterligare en svart soulsångar är med på den här listan. För det första måste vi tillstå att vi är svaga för svarta soulsångare, och hade vi kunnat trycka in en till så hade vi gjort det. För det andra är det lika bra att erkänna att Solomon Burkes plats på listan är ytterst tveksam. Som jag redan har snuddat vid så är Burke katolik. Men om vi ska tro Burke, och jag ser bara en anledning till varför vi inte ska göra det, konverterade hans käre far till judendomen. Precis som alla stora män och historieberättare har Burke en tendens att korrigera sanningen en smula. Men jag kan tycka att Burkes redogörelse väger minst lika mycket som den judiska legend enligt vilken Nero var jude. Nero var dessutom inte särskilt mycket soul.

Det är givetvis felaktigt att utmåla alla judar som affärsmän, och, tvärtom, att utmåla alla icke-judar som kassa på affärer. Men om man på något sätt blir mer jude av att kunna affärer så är Solomon Burke kanske den största juden av dem alla. (Och inte bara i den ena bemärkelsen av ordet, som nu.) Burke var nämligen en slug jävel när det kommer till affärer. Att vara soulartist förr i tiden var inte bara en dans på rosor. Visst, man fick ta emot publikens jubel och man fick vara föremål för tjejernas åtrå, men man var också tvungen att resa långa sträckor mellan de platser man skulle uppträda. Och USA är ett ganska vidsträckt land. På de långa sommarturnéerna tog Solomon Burke med sig lemonad i mängder för att sälja till sina bandmedlemmar. I början skrattade de åt Burke, men de insåg snart att det inte var så lätt för kringresande svarta människor att få tag på något att släcka törsten med. Snart var de utlämnade åt Burkes förbarmande, eller snarare brist på förbarmande. Som en driven affärsman höjde han priset efter hand som törsten hos bandmedlemmarna ökade.

Solomon Burke är en religiös man, men det hindrar honom givetvis inte från att vara flitig mellan lakanen. Han har (till dags datum är det kanske säkrast att säga) 21 barn och 90 barnbarn, bara det är en bedrift lika stor som en annan. Allt det här sammantaget måste ge er en bild av en otrolig skön snubbe. Lika soulig som vilken Otis Redding eller Sam Cooke som helst, mer sympatisk än James Brown, tjockare än de flesta. Solomon Burke är en av de största i soulvärlden.

Mest känd för: att vara "The King of Rock 'N Soul". Jag vet inte riktigt vad Rock 'N Soul är för något, men när jag hör Solomon Burke så vet jag att det är något bra.