1. Albert Einstein

På en bänk vid en basketplan sitter två grabbar och fnissar. "Hörru Einstein", säger de till en flicka som förgäves försöker få bollen i korgen, "det är lättare om du använder båda händerna." Flickan blir sårad men väljer att inte visa någon svaghet. Istället slår hon tillbaka: "Jag kanske inte är så bra på den här löjliga sporten, men vad vet du om fjärde dimensionen och det krökta rummet?" Hon iklär sig sitt allra finaste segervissa leende, i trygg förvissning att killarna inte har lika smarta storasyskon som hon. Hon har rätt: någon följdfråga kommer aldrig (det är hon glad för) och som grädde på moset får hon dessutom i sitt livs första trepoängare.

Albert Einstein har gjort stort intryck på långt fler människor än bara dem som faktiskt har en susning om vad han tänkt och gjort. Världens genom tidernas mest kända vetenskapsman har (just på grund av detta) blivit sinnebilden av Vetenskapsmannen, geniet, smartheten. Ett barn tycker att storebrorsan och storasyrran är smarta, men vet att läraren kanske är något smartare. Ännu högre i hierarkin står de kostymklädda gubbarna i teve, och över dem, givetvis, farsan. Men smartast av alla är ändå den där galna professorn med utsträckt tunga och elektricitet i håret - Albert Einstein. Det är en bild lika inpräntad som Jesus på korset eller Big Brother-Jessica i duschen, och så fort något handlar om IQ eller genialitet så används Einsteins namn eller bild. Vad gäller hierarkin förresten, så kvarstår den ganska intakt genom livet (förutom att far möjligtvis sjunker lite med åren), men precis som barnet vet den vuxna människan väldigt lite om vad Einstein egentligen luskat ut.

Ibland får dock människor för sig att råda bot på denna okunskap. Precis som vissa nu och då får ett infall att läsa bibeln för att ta reda på vem den där Gud alla pratar om egentligen är, får folk ibland för sig att verkligen försöka förstå Einsteins teorier. Detta gäller till exempel Cameron Diaz, som på frågan om det fanns nåt mer hon skulle vilja kunna här i världen med största allvar svarade: "Jag skulle vilja förstå vad E = mc2 egentligen betyder."

Svaret är förstås att det betyder en hel del, bland annat att massa är energi, och att också väldigt lite massa innehåller väldigt mycket energi. (Följande är inte värt mer än en parentes: Einsteins inflytande över atombomben är rejält överdrivet; är det inte lite långsökt att anklaga honom för detta bara för att han var en av många fysiker som gav oss [i det här fallet] mikrokosmiska insikter? Ska vi beskylla Demokritos för samma sak, det var ju han som började prata om atomerna?!) Det roligaste är förstås att hans speciella och allmänna relativitetsteori förändrar innebörden av begrepp som tid och rum i grunden. Trots att det var hundra år sen han framlade teorierna skulle många än idag inte acceptera tiden och rummets relativitet då de flesta lever med en Newtonsk världsbild. Säga vad man vill om Einstein, men killen var cutting edge.

Ibland kan man höra folk säga att Einsteins tankar och teorier låg i luften. Hade inte han kommit fram till det både det ena och andra hade någon annat kommit fram till både det ena och andra. Det är förstås sant att Einstein var en pusselbit (om än den största) i det större forskarsamhället, men när personerna som påpekar detta gör det i syfte att förminska Einstein och ta udden av hyllningarna till honom, då blir jag irriterad. (Varning! Fantasilös Hitler-liknelse följer!) Det är som att Hitler som person inte förtjänar den massiva kritik som riktats mot honom eftersom nationalistiska idéer låg i tiden. Vem bryr sig? Nu var det Hitler som var nazisternas ledare och nu var det Einstein som revolutionerade inte bara fysiken, utan gemene mans sätt att se på världen.

Jag tror att Einsteins allra största betydelse, och anledningen till att han är världens bästa icke-gojim, ligger i just det - människor kanske inte förstår exakt vad Einstein kommit fram till eller hur han gjort det, men de förstår att han visat världen att verkligheten är mycket konstigare och mer avancerad än någon kunnat ana. På 1800-talet trodde många fortfarande, i sann upplysningsanda, att det var möjligt att fullt ut förstå den fysikaliska världen och att vi var på god väg att göra det. Det fanns lite svårigheter kvar att reda ut, några anomalier att förklara, men det handlade mest om finputsning. Vill du studera fysik? Glöm det, det ämnet har ingen framtid, satsa på nåt annat. Einstein & co förde tillbaka det hisnande och obegripligt komplexa, och visade att det fanns oöverskådligt mycket kvar att göra inom fysiken.

Albert Einstein är det yppersta beviset på och symbolen för människans extrema potential, men det vackra och paradoxala är att hans bedrifter ändå bara kan göra oss alla mycket mer ödmjuka. För hur fantastiska vi människor än är, så är världen ännu mer fantastisk.

Mest känd för: att vara en symbol för den moderna fysiken och för den geniala människan rent generellt. Hans relativitetsteorier framhålls allmänt som en av mänsklighetens allra största intellektuella bedrifter. Utan tvekan den mest berömda intellektuella hjälten någonsin.

2. Jesus

Det finns en tid i varje människas liv då man går på kyrkans barntimmar och är olyckligt kär. Om det dessutom är så att man i just denna tid råkar befinna sig i sitt livs mest cyniska och tvivlande tillstånd, så är det ganska naturligt om inte Jesus Kristus står så högt i kurs för ens stackars missnöjda barnasjäl. Detta var fallet för mig. Med hjälp av dockor och en stad byggd av kartong skulle vår äckliga fröken illustrera hur god Jesus var. Problemet var att jag aldrig fick något begrepp om varför han var så himla god. Mamma var god: hon brukade ge mig en kram och lukta gott när jag var ledsen, pappa var god: han skämtade och kunde lyfta mig flera meter upp i luften. Men Jesus? Han var en fjant, som var indirekt ansvarig för att jag tvingades sitta i timmar och lyssna på tomma ord, som dessutom bara berörde hans egen förträfflighet. När fröken frågade oss vad vi tyckte om Jesus, så var min mening att han var dum och att det inte var särskilt konstigt, kanske till och med rättvist, att folk ville döda honom. Jag vill minnas att det genast blev lite sämre stämning i rummet. Där satt jag alltså, instängd tillsammans med människor som föraktade mig för mina åsikter, däribland en flicka som jag älskade djupt, men som totalt ignorerade mig när jag kastade sand på henne. Det är på grund av dessa omständigheter som jag idag måste övervinna en barriär, kämpa mot ett osynligt hinder, när jag ska skriva om Jesus Kristus från Nasaret, världshistoriens näst bäste jude, ja, kanske rentav världshistoriens näst bästa exemplar av Homo sapiens.

Historien om Jesus behöver jag väl inte ens gå in på. För er som inte har koll gav jag en uttömmande sammanfattning av hans liv i slutet på det här inlägget. Det räcker med att konstatera att Jesus är så stor och mytomspunnen att man med rätta kan säga att han är mer än en människa (oavsett vad man tror om treenigheten, Guds son o.s.v.). Faktum är att jag har räknat ut att han är hela fem människor, nämligen:


Patriarken: Hade detta varit den Jesus jag mött på kyrkans barntimmar hade jag nog inte uttalat mig så högljutt om min avsmak för honom. Jag hade fortfarande hatat honom, men samtidigt fruktat och respekterat honom. Han skulle bli lite mer som far sin helt enkelt.


Herden: Kanske den vidrigaste Jesusbilden. Jesus försöker framstå som snäll, samtidigt som han betraktar oss som ett gäng utvecklingsstörda får han kan fösa åt höger och vänster med en käpp. Den femårige Gabriel hade inte bara önskat denne man döden; hade han kunnat hade han förmodligen själv hållit i hammaren och spiken.


Barnet: Alla har vi varit barn, men det är inte ofta vi stoltserar med det på det sätt som Jesus (eller undertecknad) gör. Kanske är det för att framhäva hur viktig Maria var, eller för att peka på Jesus "renhet" eller något sådant. Det är lite lustigt hur han på bilden ovan har målats som en liten farbror. Nog för att han säkert var vis och så redan vid födseln, men inte såg han väl ut som en pyssling? Söt är han ju i alla fall, det lilla livet.


Mysfarbrorn: Nu för tiden kan jag tycka att Jesus är mycket sympatisk och intressant, men återigen: varje någorlunda sansat barn hatar honom för det här. Sen är det så klart så att många barn (uppenbarligen de två på bilden i alla fall) är idioter, rövslickare eller totalt hjärntvättade, och därför sväljer bilden av "Jesus, barnens beskyddare" med hull och hår. Det är samma sorts barn som följer med främmande män "för att titta på de fina kaninerna jag har hemma".

Sammanfattningsvis: det är lätt att hata Jesus för att så många älskar honom, för att han verkar så god och trevlig och för den makt som tillskrivs honom av kristendomen. Som tur är växer alla barn upp någon gång och når vissa insikter, till exempel insikten om att det aldrig kan vara fel att vara en så genuint god människa som Jesus och insikten om att det ligger något fascinerande i hur en enkel predikare från öknen kan bli en förebild för miljarder av människor. Religion kanske är ett opium för folket, men å andra sidan, hur soft lär inte riktigt bra opium vara?

Jag har växt upp.

Mest känd för: Han var Guds son och en del i treenigheten som utgör Gud, och dog på korset för våra synders skull. Enligt de kristna.

Och så den femte och kanske viktigaste Jesusbilden: Martyren

PS. Precis när jag skriver klart denna text i mitt speciella, judaiserade anteckningsblock, så har jag den största religiösa upplevelsen i mitt liv. Jag ligger på gräset, har druckit en öl, sista låten på Bizarre Ride II the Pharcyde ljuder från CD-spelaren bakom mig, och solen sjunker ner, placerandes sig precis bakom en skorsten och ger där ett så fantastiskt visuellt intryck (skorstenens suddiga svarta kontur ser för mina trötta ögon ut som ett kors, omringat och genomlyst av solen) att jag, där och då, bara kan se det som ett tecken från någon "där uppe".