2. Jesus

Det finns en tid i varje människas liv då man går på kyrkans barntimmar och är olyckligt kär. Om det dessutom är så att man i just denna tid råkar befinna sig i sitt livs mest cyniska och tvivlande tillstånd, så är det ganska naturligt om inte Jesus Kristus står så högt i kurs för ens stackars missnöjda barnasjäl. Detta var fallet för mig. Med hjälp av dockor och en stad byggd av kartong skulle vår äckliga fröken illustrera hur god Jesus var. Problemet var att jag aldrig fick något begrepp om varför han var så himla god. Mamma var god: hon brukade ge mig en kram och lukta gott när jag var ledsen, pappa var god: han skämtade och kunde lyfta mig flera meter upp i luften. Men Jesus? Han var en fjant, som var indirekt ansvarig för att jag tvingades sitta i timmar och lyssna på tomma ord, som dessutom bara berörde hans egen förträfflighet. När fröken frågade oss vad vi tyckte om Jesus, så var min mening att han var dum och att det inte var särskilt konstigt, kanske till och med rättvist, att folk ville döda honom. Jag vill minnas att det genast blev lite sämre stämning i rummet. Där satt jag alltså, instängd tillsammans med människor som föraktade mig för mina åsikter, däribland en flicka som jag älskade djupt, men som totalt ignorerade mig när jag kastade sand på henne. Det är på grund av dessa omständigheter som jag idag måste övervinna en barriär, kämpa mot ett osynligt hinder, när jag ska skriva om Jesus Kristus från Nasaret, världshistoriens näst bäste jude, ja, kanske rentav världshistoriens näst bästa exemplar av Homo sapiens.

Historien om Jesus behöver jag väl inte ens gå in på. För er som inte har koll gav jag en uttömmande sammanfattning av hans liv i slutet på det här inlägget. Det räcker med att konstatera att Jesus är så stor och mytomspunnen att man med rätta kan säga att han är mer än en människa (oavsett vad man tror om treenigheten, Guds son o.s.v.). Faktum är att jag har räknat ut att han är hela fem människor, nämligen:


Patriarken: Hade detta varit den Jesus jag mött på kyrkans barntimmar hade jag nog inte uttalat mig så högljutt om min avsmak för honom. Jag hade fortfarande hatat honom, men samtidigt fruktat och respekterat honom. Han skulle bli lite mer som far sin helt enkelt.


Herden: Kanske den vidrigaste Jesusbilden. Jesus försöker framstå som snäll, samtidigt som han betraktar oss som ett gäng utvecklingsstörda får han kan fösa åt höger och vänster med en käpp. Den femårige Gabriel hade inte bara önskat denne man döden; hade han kunnat hade han förmodligen själv hållit i hammaren och spiken.


Barnet: Alla har vi varit barn, men det är inte ofta vi stoltserar med det på det sätt som Jesus (eller undertecknad) gör. Kanske är det för att framhäva hur viktig Maria var, eller för att peka på Jesus "renhet" eller något sådant. Det är lite lustigt hur han på bilden ovan har målats som en liten farbror. Nog för att han säkert var vis och så redan vid födseln, men inte såg han väl ut som en pyssling? Söt är han ju i alla fall, det lilla livet.


Mysfarbrorn: Nu för tiden kan jag tycka att Jesus är mycket sympatisk och intressant, men återigen: varje någorlunda sansat barn hatar honom för det här. Sen är det så klart så att många barn (uppenbarligen de två på bilden i alla fall) är idioter, rövslickare eller totalt hjärntvättade, och därför sväljer bilden av "Jesus, barnens beskyddare" med hull och hår. Det är samma sorts barn som följer med främmande män "för att titta på de fina kaninerna jag har hemma".

Sammanfattningsvis: det är lätt att hata Jesus för att så många älskar honom, för att han verkar så god och trevlig och för den makt som tillskrivs honom av kristendomen. Som tur är växer alla barn upp någon gång och når vissa insikter, till exempel insikten om att det aldrig kan vara fel att vara en så genuint god människa som Jesus och insikten om att det ligger något fascinerande i hur en enkel predikare från öknen kan bli en förebild för miljarder av människor. Religion kanske är ett opium för folket, men å andra sidan, hur soft lär inte riktigt bra opium vara?

Jag har växt upp.

Mest känd för: Han var Guds son och en del i treenigheten som utgör Gud, och dog på korset för våra synders skull. Enligt de kristna.

Och så den femte och kanske viktigaste Jesusbilden: Martyren

PS. Precis när jag skriver klart denna text i mitt speciella, judaiserade anteckningsblock, så har jag den största religiösa upplevelsen i mitt liv. Jag ligger på gräset, har druckit en öl, sista låten på Bizarre Ride II the Pharcyde ljuder från CD-spelaren bakom mig, och solen sjunker ner, placerandes sig precis bakom en skorsten och ger där ett så fantastiskt visuellt intryck (skorstenens suddiga svarta kontur ser för mina trötta ögon ut som ett kors, omringat och genomlyst av solen) att jag, där och då, bara kan se det som ett tecken från någon "där uppe".