60. Friedensreich Hundertwasser

När jag besökte Österrike i somras (Vad är grejen med att göra en stundtals fantastisk match mot Spanien för att sen fullständigt mjäka sig igenom Rysslandsmatchen och på så vis åka ur turneringen? Vikingarna hade vänt sig i sina båtgravar om de bevittnat skiten.) skrev jag sedan något om att "Österrike är landet som är mest känt för Hitler och källare" och även om det visserligen är sant, så är det ju inte riktigt Österrikes fel. Ni förstår, media är en stor aktör i formandet av vår mentala bild av de flesta fenomen här i världen, så även begreppet Österrike. Vi måste alla lära oss att se med klara ögon, ifrågasätta, tänka kritiskt, göra uppror, släppa fram andra kulturer i tevesofforna, sluta upp att köpa icke-ekologisk mat, säga "jag älskar dig" oftare, köpa Al Gores miljöfilm osv osv. Det jag försöker säga är att media ska klandras för att fler känner till Josef Fritzl än Friedensreich Hundertwasser.

Nu är i och för sig Hundertwasser död sen åtta år tillbaka, men ändå, jag hade hellre sett tidningslöpsedlarna skrika ut "Hunden har gjort det igen! Ett nytt hus som får människor att häpna!" än "Fritzl har gjort det igen! Våldtagit ännu ett barnbarn!". Men som vi vet så säljer sex, tragiskt nog, bättre än nästan allting annat. Därför antar jag att det är min uppgift, mitt kall om ni så vill, att berätta för er om denna fantastiska arkitekt, målare, skulptör och skäggbärare.

En vanlig slentrianåsikt är att barn har bättre fantasi än vuxna. Man hyllar deras nittiofjärde teckning föreställande samma gråbruna "rymdraket" som ett under av kreativitet och skaparlusta. När man är vuxen är man gammal och trött, har ingen oskyldig glädje eller fantasi kvar och man kan inte lära sig några nya språk. Det där vet ju alla. Bara ett problem: någon glömde upplysa Hundertwasser om vad som gällde. Hans målningar är vad barn försöker göra, hans arkitektur är vad barn hade gjort om de kunnat. Hundertwasser var aktiv länge, även på den tiden droger inte var farligt, och ibland misstänker jag att han var under inflytande när han kom på sina idéer eller målade sina tavlor. Samtidigt vill jag inte kalla hans produktioner varken flummiga eller manande till världsfred, och därmed får jag nog vara så god att skrota droghypotesen. Killen var helt enkelt ett skämtsamt geni, en sprudlande förgyllare.

Hundertwasser är mest känd för sin arkitektur och undra på det. Några coolare husritningar hade inte skådats sen Gaudí ville göra fantasy av kyrkobyggnader. Många av hans byggnader ger en lustiga huset-känsla, fast lustigt och häftigt på riktigt, inte bara för femåringar. Men den som nöjer sig med att rita byggnader heter inte Hundertwasser, och mannen gjorde i sann konstnärsanda en hel massa annat, t ex filosoferade, vilket bland annat ledde till nakna performanceframträdanden och annat roligt.

Medan den excentriske konstnären Piet Mondrian ville att saker skulle vara raka (och hade således ordentligt svårt för såväl kvinnor som natur) så inspirerades Hundertwasser av alla möjliga oregelbundenheter i naturen. Träd blandades in i byggnaden och golven gjordes ojämna som i en skog. Jag hörde nångång när jag var liten att överdrivet ordningssamma människor försöker kompensera för ett kaotiskt inre, något jag, mitt i högar av kläder, smuts och obetalda räkningar, alltid nickat instämmande till. Vi kan väl lite sådär okritiskt tänka oss att även det omvända gäller och vips så har vi konstaterat att såväl undertecknad som Hundertwasser är två harmoniska och trygga människor. Enda skillnaden dem emellan är att den senare hade en konstnärlig förmåga den förre inte kan drömma om, och uppenbarligen knappt ens har förmåga att skriva om, den kassa jäveln.

Mest känd för: sin halvgalna och fantastiska arkitektur.

61. Josef

Det finns ett antal Josef i Bibeln. Det här kommer dock inte att handla om Josef från Nasaret (Jesu låtsasfarsa) eller Josef från Arimataia (killen som begravde och skänkte sin egen grav till Jesus), utan om den Josef som omskrivs i det Gamla Testamentet, Jokobs elfte son. Jag har många gånger avfärdat Bibeln som en bok full av påhitt och överdrifter, och har förvisso inte ändrat åsikt: Bibeln är en bok full av påhitt och överdrifter. Men det gör givetvis inte Bibeln sämre eller mindre värd att läsa. Ta bara berättelsen om den här Josef som exempel, en klassisk hämndberättelse.

Josef var Jokobs favoritson och för att visa hur mycket han tycker om honom ger Jakob Josef en färggrann dräkt. Det här gör såklart Josefs bröder avundsjuka och inte blir det bättre när Josef berättar om sina drömmar som förutsäger att han ska komma att styra över bröderna. Även om det är meningen att vi ska ta Josefs parti så måste jag säga att Josef verkar ha varit ett ganska oförskämt barn. Det är inte okej att säga till sina bröder att de en gång kommer att lyda under en. Berättelsens utveckling gör dock att vi ändå nödgas att ta Josefs parti. En gång slänger de ner Josef i en brunn. De har först tänkt att mörda honom, men bestämmer sig istället för att sälja Josef till några kringresande vandringsmän på väg till Egypten. De dränker dessutom hans fina dräkt i getblod för att Jakob ska tro att Josef har blivit dödad av ett vilddjur. Visst, det var onödigt av Josef att gå omkring och stoltsera med sin färggranna dräkt, men det är verkligen inte okej att sälja honom bara för det. What happens in the family stays in the family, liksom.

Några år senare har Egyptens farao en konstig dröm. Han drömmer om sju feta och sju magra kor som går upp ur en flod. De magra korna äter upp de tjocka korna, men de är fortfarande lika magra som förut. Den här drömmen bereder faraon stort huvudbry, eftersom ingen av hans magiker kan tyda drömmen. Men se det kan Josef. Han hade efter många turer hamnat i fängelse, men släpas nu fram i ljuset igen. Josef förklarar att drömmen betyder att sju år av överflöd ska följas av sju år av hungersnöd, och att någon måste utnämnas för att se till att man sparar säd till de sju svåra åren. Josef vill såklart inte förhäva sig själv, men det är klart att han får jobbet. Han utnämns till vicekonung över hela Egypten. Är det inte fantastiskt? Josef går, precis som Petrus, från att ha varit en enkel man till att bli något oerhört mycket större, och Petrus får ursäkta, att vara vicekonung över Egypten är mycket större än att bli korsfäst upp-och-ner.

Men berättelsen slutar inte här. De sju åren av hungersnöd slår hårt mot både Egypten och omkringliggande områden, och Josefs bröder blir tvungna att bege sig till Egypten i jakt på mat. Väl i Egypten bugar de för Josef, som känner igen sina bröder, och därmed uppfylls hans dröm om att han en gång skulle komma att styra över sina bröder. Nu kommer vi till det bästa med hela berättelsen om Josef. Han bestämmer sig för att testa sina bröders sinnelag, för att se om de har ändrat sig sedan den gången då de sålde honom som slav. Testet faller väl ut, och Josef avslöjar vem han är. Bröderna blir såklart förstummade och väldigt ångerfulla. Man kan nästan se dem framför sig, när de med tårar i ögonen av skam inser vad de har gjort. Josef personifierar dygden att vända den andra kinden till. Här hade han tidernas chans att hämnas på sina bröder, men bestämmer sig ändå för att förlåta dem för sina synder. Så var det det här med påhitt och överdrifter. Det förstår väl alla att ingen vanlig människa hade handlat som Josef gjorde. En vanlig människa hade försökt hämnas på sina bröder, och inte låtit sig påverkas av sentimentala känsloskäl. Josef har gått från att ha varit en bortskämd liten slyngel till att bli en god och dygdig människa. Om inte det är en framgångssaga så säg. (Josefs bröder flyttar sedan till Egypten och blir stamfäder till Israels folk.)

Som ett tidigt exempel på både en framgångssaga och en hämndhistoria måste berättelsen om Josef ha varit stilbildande för minst hälften av alla berättelser genom alla tider. Jag vill gärna se berättelsen om Josef som en tidig föregångare till amerikanska framgångssagor och japanska hämndhistorier. Jag skulle kunna motivera Josefs plats på den här listan genom att peka på alla hans framgångar eller hans fantastiska förmåga att tyda drömmar. Men jag tänker motivera hans plats genom att säga att han förlät sina bröder. Det är kanske störst av allt.

Mest känd för: att ha sålts som slav, sin förmåga att tyda drömmar, och för att han sedermera blev vicekonung över Egypten. En av Gamla Testamentets mest kända personer.

Josef säljs till några kringresande handelsmän för 20 silvermynt. En ganska stor summa pengar kan tyckas, med tanke på att Judas förrådde Jesus för 30 silvermynt. Men man måste ju tänka på penningvärdet och inflationen och så vidare.

62. Tomas Tvivlaren

Nej, vi försöker inte vända på saker och ting bara för sakens skull. Vi tycker verkligen att Judas Iskariot platsar på listan, vilket Gabriel på ett alldeles formidabelt sätt motiverat i sin text, och på samma sätt tycker vi verkligen att Tomas Tvivlaren förtjänar sin plats, vilket jag på ett alldeles formidabelt sätt kommer att motivera nu.

Att jag i rubriken skrivit Tomas Tvivlaren och inte bara Tomas är inte för att trycka på att jag tycker han var en misstrogen tvivlare, snarare är det för att understryka att han mest är känd för en liten episod i hans liv, som för det första inte tycks vara särskilt representativ för hans personlighet överlag, och som för det andra inte borde smutskastas utan tvärtom applåderas. Bilden av Tomas är skev och hans rykte orättvist nedsulat.

Thomas hade en modern, sund och intelligent inställning. Han chansade inte bara på att killen som hade kommit in och snyltat på deras mat faktiskt var den uppståndne; han ville ha klara bevis. Empiri, mina vänner! Visst, du är med all sannolikhet min personlige frälsare, men låt mig stoppa in fingrarna i dina sår så att jag får veta det säkert, kan vi tänka oss att han sa, och han satte därmed ner foten: inget mer flummeri! Här ska det inte gissas att jorden är platt, att samma klot är i mitten av vårt solsystem, att livet är vackert - det ska undersökas empiriskt.

Sen finns det en annan aspekt av Tomas storhet, nämligen den rent mänskliga. Av samma anledning som jag gillar Lots hustru - ni vet hon som trotsade Guds förbud och föll för sin mänskliga längtan att en sista gång vända blicken mot sin förstörda hemstad, Sodom, och därmed bli förvandlad till en saltstod - av samma anledning gillar jag Tomas. Det var mänskligt av honom att tvivla i det läget; jag hade gjort det, du hade gjort det, din mamma hade gjort det. Visst kan jag förakta mänsklig, egoistisk och feg svaghet, men mänsklig, naturlig och sympatisk svaghet är en annan femma. Följaktligen är för mig furst Mysjkin, "Idioten", en mer sympatisk (kanske inte bättre eller godare) varelse än Jesus. Mysjkin är inte perfekt. Det var inte Tomas heller. Och definitivt inte jag.

Hursomhelst så avslutas den berömda scenen med att Jesus pikar honom lite för att han var tvungen att se honom (eventuellt känna på såren, oklart om han verkligen gör det) för att tro, fast Tomas redan utbrustit i ett "Min Herre och min Gud!". Men den gubben gick inte, tyckte Vår Herre. Trots att Tomas före denna episod var en modig kristen och efteråt var en av de apostlar som missionerade vidast och bredast, så är han alltså främst ihågkommen för att vara en skeptisk jävel. Så kan det gå.

PS. Stycke tre och fyra går inte riktigt ihop, jag vet. Om det han gjorde var bra, hur kan man då sedan åberopa det som en mänsklig svaghet hos honom? undrar du. Tja, du vet, håll käften.

Mest känd för: att, trots att han var en av lärjungarna, tvivla på Jesu uppståndelse när han fick höra om den.

63. Matt Stone

Trey Parker och Matt Stone avfärdas av somliga som barnsliga på grund av alla bajsskämt, och andra verkar tro att de är ovilliga att välja en sida i en konflikt. Men när båda sidor uppför sig mer eller mindre idiotiskt, vad mer kan man göra än att driva med dem? När dockfilmen Team America: World Police kom ut för några år sedan ansågs satiren av många svenska kritiker vara ofokuserad. Typiskt nog hade man inga problem att se den inledande kritiken mot USA och kriget mot terrorismen, men man hade svårt att uppfatta och kanske framförallt uppskatta kritiken mot de "liberala" i USA som allt för ofta går terroristernas ärenden. Trots att Parker och Stone ser som sin huvudsakliga uppgift att vara roliga kan man se Team America som ett politiskt inlägg. Det är särskilt tydligt i upplösningen av filmen, när Gary Johnston, filmens protagonist, ska hålla ett tal. Matt Stone lär en gång ha sagt: "I hate conservatives, but I really fucking hate liberals". Det summerar väldigt bra Parker och Stones åsikter.

Parker och Stone har tillsammans gjort ett par långfilmer. Vid sidan av Team America har de också gjort Orgazmo, som handlar om en dörrknackande mormon som snubblar in i porrbranschen, och South Park: Bigger, Longer & Uncut. Det är förstås för South Park som Parker och Stone kommer att bli ihågkomna. I South Park kretsar handlingen kring fyra pojkar (Stan, Kyle, Cartman och Kenny) i South Park, en påhittad liten stad i Colorado. Parker och Stone får i South Park möjlighet att driva med väldigt många saker i samhället, och det är nästan alltid träffsäkert och skarpt. Även om det inte är uppenbart vid den första anblicken (eller kanske snarare tvärtom, så uppenbart att man inte riktigt vet om man ska ta det på allvar) så har många South Park-avsnitt ett budskap, ofta i form av några visdomsord av Stan i slutet av avsnittet. Det här är något som folk ofta missar. Trots detta är serien ohyggligt populär. Jag vill inte påstå att alla som tycker om serien gör det av fel anledning (det är såklart ett väldigt märkligt påstående). Det jag vill säga är däremot att många skämt i serien har en dubbeltydig innebörd, och det många ser som enbart provokation döljer en mer subtil samhällskritik. Därmed inte sagt att alla skämt är sådana, eller att det skulle vara fel att uppskatta South Park för alla bajsskämt.

Det är också tydligt att serien genom åren har blivit mer och mer politiskt "medveten". (När Kyle läxar upp tv-bolaget Fox i avsnittet "Cartoon Wars" för att inskränka yttrandefriheten, så är den konversationen identisk med en konversation Parker och Stone hade haft med Comedy Central, eftersom Comedy Central hade bestämt sig för att censurera en bild på Muhammed.) South Park har varit banbrytande i den libertarianska våg som har sköljt över amerikanska humorprogram de senaste åren, med företrädare som Penn & Teller, Stephen Colbert och Bill Maher. "Libertarianism" ska här inte förstås som ett uttalat politiskt program, utan snarare som inställningen att driva med både republikaner och demokrater. Det här är en vitalisering av humorlandskapet, som ännu inte riktigt har nått Sverige. (Om det ens är möjligt att föreställa sig något liknande i Sverige.)

Jag har skrivit mycket om politik, men jag har inte berört det som egentligen gör att Matt Stone kan hamna så här högt på en lista över världshistoriens 101 bästa judar, nämligen det faktum att han tillsammans med Trey Parker gör sjukt roliga saker. Det räcker givetvis som motivering. Vad är Bibelsnubbar och intellektuella mot bra underhållning?

Mest känd för: att tillsammans med Trey Parker ha skapat TV-serien South Park. Bästa South Park-avsnitten: "Fat Butt and Pancake Head", "Make Love, Not Warcraft" och "More Crap".

64. Thomas Kuhn

Ändå sedan jag var ganska ung och först började komma i kontakt med filosofi och vetenskap har jag förundrats över utövarnas självsäkerhet. Själv är jag en något skeptisk person och har därför svårt att känna någon stark övertygelse åt något håll när det gäller stora frågor som rör ideologier, religion, politik - men också vetenskap. En tänkare berättade hur världen var beskaffad, och följdes sedan av en annan som berättade att världen var beskaffad på ett helt annat sätt. Och så har det hållit på historien igenom. Inte undra på att man blir lite uppgiven.

Men som sagt: det finns andra som har större tilltro till saker och ting. De logiska positivisterna experimenterade, verifierade och höll på, och menade att all den vetenskapliga forskningen sakta men säkert leder oss framåt mot en mer sanningsenlig världsbild där fördomarna och metafysiken klingar av i takt med de vetenskapliga framgångarna. En verifierade teori är lika med ett steg närmare sanningen om livet, universum och allting! Men om det är så vetenskapen fungerar, vad händer då när vi upptäcker att hela vår föreställningsvärld varit lite knasig från första början, när grundvalen vi stod på varifrån vi både gjorde våra experiment och drog våra slutsatser helt plötsligt allvarligt ifrågasätts? Vafan, tänk om den där jäveln Kopernikus hade rätt ändå, och det är solen som befinner sig i centrum av detta virrvarr av planeter och inte jorden? Eller åtminstone: tänk om en sådan världsbild bättre förklarar de fenomen vi känner till? Ja, min käre vän, då är det bara att börja omvärdera saker och ting.

Thomas Kuhn (född 1922) var en fysiker som bestämde sig för att utforska vetenskapens historia. Vad är det egentligen som har styrt den vetenskapliga utvecklingen och hur har den sett ut? Det han kom fram till var spännande och, om du frågar mig, högst sympatiskt. Tillåt mig att i korthet brodera ut mig kring tanken om paradigmer.

Sven Svensson skriver ett fantastiskt verk inom en ny naturvetenskaplig disciplin och människor blir entusiastiska. Allt verkar stämma och de empiriska experiment som görs stöder teorierna Svensson lagt fram. De fantastiska teorierna blir norm i forskarsamhället och vi kan säga att det är ett Svenssonparadigm som råder. Problemen som uppstår definieras av paradigmet och metoderna för att lösa dem likaså. Man kan jämföra paradigmet med ett pussel och utmaningen att lägga pusslet med problemen som vetenskapen sysslar med. Lyckas man inte få pusslet att gå ihop är det förmodligen inte konstruktionen på bitarna eller pusselramen det är fel på utan troligen är det den som lägger pusslet som är to rotten to be forgotten. Arbetet går sin gilla gång och alla vet vad de har att rätta sig efter. Alla är överens om den naturvetenskapliga grundval som gäller. Kanske blir det något problem i pusselläggningen nu och då, men det brukar oftast reda sig om man bara kämpar tillräckligt hårt med lösningen.

Allt är sålunda frid och fröjd tills det en dag kommer en osnuten yngling (ja, oftast är det någon ung person utan skam i kroppen) och börjar ställa till problem. "Kolla den här pusselbiten då! Den går ju inte att få in någonstans, och inte den här heller. Och det här stämmer ju inte, måste vara nåt fel på pusslet." Alla hatar honom, javisst, men problemen kvarstår och de börjar bli alarmerande många. Det uppstår en kris i forskarsamhället och folk vet varken ut eller in. "Är inte 2 + 2 = 4 sant längre?" undrar folk och springer runt som små barn i vild panik. Det har nu gått tvåhundra år sen Svensson lade fram sitt storverk som blev förebild för hela vetenskapsvärlden. Hans modeller funkar uppenbarligen inte så bra längre men det är omöjligt att överge det utan att han en ny grund att stå på. Det är då Lars Larsson kommer in i bilden och revolutionerar vetenskapsmännens världsbild med sina nya storslagna idéer; idéer som ställer allt det Svensson hävdade på ända. All vetenskaplig forskning bedrivs nu med utgångspunkt i Larssonsparadigmet. Ett nytt pussel tas fram, men motivet är detsamma: världen runt omkring oss.

Alltså: Ett för-paradigmatiskt stadium (Vilka är de vetenskapliga förutsättningarna? Vilken grund har vi att stå på?) följs av ett normalvetenskapligt stadium (Okej, Isaac Newton har berättat hur det ligger till! Bra, då kör vi!) och när de anammade teorierna till slut får tillräckligt många skott på sig uppstår en krisperiod (Funkar inte det här längre? Måste vi byta? Till vad?) där folk slåss och har sig tills gubbarna slutligen inser att det är ohållbart. Det är dags för ett paradigmskifte.

På detta sätt har vetenskapen inte sakta men säkert gått framåt, menar Kuhn, utan snarare i cykler.

Nu har jag pratat till er som om ni vore halvt hjärndöda högstadieelver och använt mig av klapp-på-huvudet-liknande retorik, men det var roligast att skriva på det viset, så det får ni ta. Poängen är inte att de som levde under tidigare paradigm nödvändigtvis "haft fel" eller arbetat ovetenskapligt. Deras teorier och modeller kunde förklara världen bra och så länge de kunde det var allt soft. Problem uppstår när de inte längre kan det. Då måste en förändring ske. Ingen ska tro att de vetenskapliga modeller vi använder oss av idag stämmer exakt överens med den Objektiva Sanningen. Men så som det ser ut nu fungerar de bra, och gör de inte det så kanske vi snart har en ny vetenskaplig revolution att vänta och vips så får vi byta ut våra glasögon.

Thomas Kuhn är en av mina favoritfilosofer på listan. Inte den coolaste, men en av de mest sympatiska. Jag finner hans filosofi väldigt ödmjuk. Det evolutionistiska synsättet på vetenskapshistorien (eller på konsthistorien eller vad du vill) tilltalar mig inte. Polykleitos konst är inte sämre än dagens konst och Aristoteles vetenskap passade inte sämre in i den tidens världsbild än vad dagens vetenskap gör i vår.

Ja, det är en lång text. Jag ska träna på att skriva kortare sådana.

Mest känd för: var en av efterkrigstidens största vetenskapsteoretiker. Utan honom hade du inte använt ordet paradigm.

65. Robert Nozick

Det är tydligen meningen att jag ska skriva om de mest kontroversiella judarna på den här listan: Emma Goldman, Milton Friedman och Lenny Bruce. (Den sistnämnda är såklart inte särskilt kontroversiell för den här bloggens läsare.) Nozick borde dock vara mindre kontroversiell än Friedman, vad jag vet har han aldrig gett några råd till diktaturer som Chile. Men han var å andra sidan en av de mest färgstarka personerna inom den nyliberala tankevärlden, så ni kanske tycker att han var genomond ändå. Man kan alltså placera Robert Nozick i samma tankevärld som Milton Friedman, men till skillnad från Freidman var Nozick filosof, och som alla vet är filosofi bättre än ekonomi. (27 platser bättre för att vara exakt.)

1971 gav den amerikanska filosofen John Rawls ut sitt monumentala verk En teori om rättvisa, det kanske enskilt viktigaste politiska verket den här sidan av världskrigen. Nozicks skrev 1974 Anarki, stat och utopi som svar på Rawls verk. I Anarki, stat och utopi kommer Nozick fram till att det behövs en stat för att människors rättigheter inte ska kränkas, men det ska inte vara en välfärdsstat, utan en minimal stat, en nattväktarstat, vars enda uppgift är säkra dessa rättigheter. Nozick vänder sig alltså mot Rawls differensprincip, enligt vilken det behövs en viss fördelning av välstånd för att säkra "lika möjligheter". (Mer exakt är sociala och ekonomiska olikheter enligt Rawls rättfärdigade i den mån de gynnar de sämst ställda.)

Som alla som har syskon vet så är det här med rättvisa ganska känsligt. Nåde föräldrarna om bullarna inte är rättvist fördelade eller saften inte rättvist upphälld. Det verkar alltså finnas något bra och eftersträvansvärt med rättvisa, och genom historien har det föreslagits många varianter på hur allt välstånd i samhället ska fördelas. Det Nozick gör är att avfärda alla sådana förslag och istället förespråka en historisk teori om rättvisa. Det spelar ingen roll hur den slutgiltiga fördelningen av välstånd i samhället ser ut, det enda som spelar roll är hur fördelningen har tillkommit, och har den tillkommit genom människors fria val och samtycke är den också rättvis. Det gör att vi enligt Nozick inte kan kritisera en fördelning för att vara orättvis om den har uppkommit genom att fria människor har handlat så som fria människor ofta gör, dvs. med varandra. Det är här exemplifierar Nozick med sitt kända exempel om basketspelaren Wilt Chamberlain.

Låt oss anta att en fördelning av samhällets goda kommer till stånd, vi kan till och med anta att det är din favoritfördelning. Låt oss kalla den fördelningen för D1. Då kommer Wilt Chamberlain in i bilden. Chamberlain är en väldigt duktig basketspelare, och skriver ett kontrakt med en klubb som gör att han får 25 cent av priset på varje biljett som säljs. En miljon människor vallfärdar till klubbens hemmamatcher och Chamberlain får 25o 000 dollar. Är denna nya fördelning D2 orättvis? Varje person har frivilligt betalat priset på biljetten i utbyte mot att få se honom spela. De har frivilligt förflyttat sig från D1 till D2. Vari ligger det orättvisa i den uppkomna fördelningen D2? Det är förstås en retorisk fråga, Nozick vill med exemplet visa att det inte ligger något orättvist i den uppkomna fördelningen. Det enda sättet man kan bedöma en slutgiltig fördelning av välstånd är enligt Nozick att ta reda på hur fördelningen uppstod.

Oavsett om man håller med honom eller inte så var Nozick vid sidan av Rawls den kanske mest inflytesrike politiske filosofen under den senare delen av 1900-talet. Och så hade han världshistoriens tjockaste ögonbryn, det måste ju premieras på något sätt.

Mest känd för: Anarki, stat och utopi, en bok som går i polemik mot John Rawls och alla andra förespråkare för en välfärdsstat.

66. Nero

Jag vet hur ni tänker: ”Hur har de tänkt här? De ska ju lista de bästa judarna, inte de sämsta. Nero var väl ingen bra människa? Han brände ju ner Rom! Är det något jag inte förstår här, är det någon konstgrej?” Lugn, gott folk. Diderot hade rätt: Nero är fortfarande den värste av människor, dåligt är inte bra. Det finns därför två frågor att besvara. För det första, varför är en romersk diktator, och en galen sådan till råga på allt, med på listan över de 101 bästa judarna? För det andra, var Nero jude?

Den omtalade branden år 64 härjade Rom i sex dagar, och Nero rapporteras under tiden ha sjungit och spelat på sin lyra. Efter branden byggde han på askan ett ”Gyllene Palats”, ett enormt rekreationsområde till sig själv. Vid ett annat tillfälle ska han ha låtit avrätta sin mor. Där har ni sinnebilden av en romersk kejsare: narcissistisk, egocentrisk, blodtörstig och, tja, galen. Nero hade såväl galna företrädare (Caligula) som galna efterföljare (Commodus), men frågan är om inte Nero var den galnaste av dem alla. Och som alla galna envåldshärskare hade han höga tankar om sig själv. Neros sista ord lär ha varit "vilken konstnär förlorar inte världen i mig". Även om det skulle vara så att det egentligen var Caligula eller Commodus som hade minst antal kolonner i sin stoa, så är det Nero som har fått personifiera dels det dekadenta Rom och dels ondska i allmänhet.

Romarna var annars ett ganska skönt folk, de byggde vägar, erövrade länder och stod på. De älskade grekerna och försökte efterlikna dem i flera avseenden. Men när det gällde porträttkonsten använde de sig av en mer realistisk avbildningskonst än grekerna. När vi tittar på romerska kejsarskulpturer ser vi individuella särdrag som inte är särskilt smickrande. Caligula hade utstående öron, Claudius hade insjunkna ögonglober och underbett, och på skulpturerna av Titus ser vi en begynnande skallighet. Men ingen av dessa herrar kan i fulhet mäta sig med Nero. Nero var alltså inte bara en dålig människa, han var dessutom en sadistisk, extravagant, ful liten fetknopp.

På något sätt känns det rätt att ta med en företrädare för det ondskefulla på den här listan, om inte annat för att erkänna även den sidan av människan. Eller nåt. Sedan kan man väl inte ställa skyhöga moraliska krav på en kejsare som regerade ett tokigt stort rike och som hade möjlighet att förlusta sig själva efter eget kynne. Vem hade i Neros ställe handlat annorlunda? Allt det här hände dessutom för väldigt länge sedan, get over it liksom, det är klart att en romersk kejsare ska få plats på den här listan. Hm, nåja. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att Nero har hamnat alldeles för högt upp. Men samtidigt tycker jag att Nero är en väldigt intressant och skön person i historien. Det står bortom rimligt tvivel att Nero var en dålig människa, men det är kanske inte främst den historiska Nero vi har bedömt, utan den mytiska. Som myt är Nero inte mycket snällare, men det känns på så sätt bättre att ha med honom på listan.

Hur Nero var jude? Enligt legenden, som man kan välja att tro på, konverterade Nero till judendomen efter ett besök i Jerusalem, av skräck för Gud. Alltså av ungefär samma anledning som många andra genom historien har valt att tro på Gud.

Mest känd för: att ha varit en galen romersk kejsare, som enligt myten brände ner Rom och lät avrätta sin mor.

67. Petrus

Alla som har blivit korsfästa med huvudet neråt vet hur obehagligt det är. Att man ser världen upp och ned bidrar till en förvirrad uppfattning om omgivningen, som skrattande åser ens nakna lekamen. Blodet samlar sig i huvudet och skapar en molande huvudvärk. Denna står på ett obehagligt vis i kontrast mot den skarpa smärtan från spikarna i handlederna. Så småningom så kväver man sig själv till döds, och då kroppen i dödsögonblicket töms på diverse vätskor så pissar man sig själv i ansiktet. Det är bara att fråga Petrus, som enligt traditionen (och inom kristendomen är traditionen verkligare än verkligheten själv) utsattes för denna omilda behandling.

För Petrus var dock korsfästelsen inget större problem. Enligt Legenda Aurea (en samling berättelser om martyrer och helgon, sammanställd på 1200-talet) gick Petrus ständigt omkring och grät för att visa sin kärlek till Gud Fader och Jesus, och det berättas också att han "när hans hustru fördes bort att lida martyrdöden, i jublande fröjd kallade henne vid namn och ropade efter henne: O min maka, kom ihåg Herren!". Det fruktansvärda dödsstraffet tog han på sig helt frivilligt. Eftersom han inte fann sig vara värdig att dö på samma sätt som Jesus, så valde han dessutom att istället bli korsfäst med huvudet neråt, något som också skulle visa på hur han blev kallad från jorden till himmelriket, tvärtemot Jesus som steg ner från himmelriket till jorden. Aposteln vägrade naturligtvis att låta folket befria honom. Inget skulle få "lägga hinder i vägen för hans martyrlidande"! När man hör sådana här historier tycker man så klart att Petrus var lite dum och överdriven i sin tro, men man fylls också av en känsla av respekt. Det finns dock fler anledningar till att känna respekt för Petrus. Att med fri vilja gå ett fruktansvärt öde till mötes var han ju inte direkt ensam om bland apostlarna. Ta bara Bartolomaios som blev flådd levande och sedan korsfäst upp och ned. Eller Filippos som blev korsfäst på ett liggande kors och Simon Ivraren som ska ha blivit itusågad på längden. Eller varför inte Judas för den delen. Nej, låt oss gå vidare från morbida spekulationer runt Petrus död, och istället peka på varför han egentligen var den kanske störste aposteln av dem alla.

För det första ses han ofta som den förste påven, som grundade hela den kristna kyrkan. Den gigantiska kyrkan (kanske världens mäktigaste barockkyrka) i Vatikanstaten heter därför "Peterskyrkan", och den kolossen kan vi alltså delvis tacka Petrus för, precis som alla andra mäktiga saker den kristna kyrkan har åstadkommit. För det andra så sägs det att det är Petrus som bär nycklarna till himmelriket, även om han i detta sammanhang ofta kallas för det mer profana "Sankte Per" i Sverige. För det tredje så verkar han också ha varit ledare över de andra apostlarna, lite av Jesus högra hand skulle man kunna säga. Allt detta mynnar ut i en bild av Petrus som en utav de allra största inom kristendomen. Detta trots att han handlade lite fegt efter den sista nattvarden och förnekade Jesus tre gånger (något som han också ska ha gråtit väldigt mycket över, är det inte underbart med en så stor man som vågar visa känslor?).

En man som började sin livsbana som en enkel fiskare, slutade alltså sina dagar som en utav kristendomens viktigaste personer och med en ohygglig död beordrad av kejsar Nero. Nu över till Johannes som får förklara varför i helvete Nero är en plats över Petrus på listan.

Mest känd för: En utav de viktigaste apostlarna. Grundade enligt traditionen den kristna kyrkan, och var närvande vid ett flertal viktiga händelser i Jesu liv. Har dessutom skrivit en hel del i Nya Testamentet.

68. Arnold Schönberg

"Min musik är inte modern, den är bara dåligt framförd." En självironisk modernist! Grattis Arnold Schönberg, bara det gör dig värdig en plats på listan. Därmed inte sagt att han inte tog sig själv på allvar: "Jag har gjort en upptäckt som kommer att säkra tysk musiks ledarställning för de nästkommande hundra åren." Det är väl egentligen inte jättesvårt att motivera denna österrikiske 1900-talskompositörs placering på listan. Han är ju stor, betydelsefull, stilbildande och allt sånt där. Problemet är bara att de flesta har ganska svårt att njuta av hans musik. Schönberg är en "svår" kompositör. Hans musik är ofta atonal, vilket är ett finare ord för att säga att något låter falskt. Det finns dock en anledning till detta, och det är Schönbergs användning av sin egen uppfinning tolvtonstekniken (japp, det är denna upptäckt han snackar om i citatet ovan).

Denna teknik går ut på att kompositören ska använda alla oktavens 12 halvtoner i en viss ordning, innan någon av dessa upprepas. Denna sekvens kallas en serie och har gett upphov till ordet serialism som beskriver detta speciella sätt att göra musik. Det är ett misstag att tro att detta får musiken att låta förjävlig, tvärtom blir det ganska intressant och, om man är i rätt sinnesstämning, riktigt bra - lite som frijazz skulle man kunna säga. Förstår man den teoretiska bakgrunden kan man dock få ut mer av Schönbergs musik. Det tror jag i alla fall, jag är nämligen inte alls säker på att jag har nått denna teoretiska förståelse (här kan de som är intresserade få en introduktion till Schönberg och tolvtonstekniken av någon som vet bättre än jag). Schönberg var i alla fall besatt av siffror, och detta återspeglas i hans musik som ofta är skapad efter matematiska metoder. Det är dock viktigt att understryka att han såg innehållet, och inte metoden, som det viktiga i sin musik. Viktigt är också hur man lyssnar på den. Man ska helt enkelt inte förvänta sig ljuva melodier á la Mozart och Motown, utan istället ett mer expressivt melodiskt språk. Han har också gjort sådant som låter mer normalt (partiet som börjar efter ungefär 5 minuter är sjukt mäktigt).

Nu när vi har det rent musikaliska avklarat, så kan vi gå in på det viktigaste: vilka personer han kände och vilka egenheter han hade... och där är han sannerligen storslagen. Gustav Mahler var en kompis i Wien och i Tyskland träffade han en av 1900-talets bästa konstnärer: Wassily Kandinsky, och ställde ut konst tillsammans med dennes konstnärsgrupp Der Blaue Reiter. I USA var han polare med både Gershwin och Thomas Mann. John Cage var hans elev. Jag tror att han dessutom hade något att göra med Marc Chagall. Kort sagt: han kände fler viktiga personer än vad både du och jag någonsin kommer att göra. Vad gäller egenheter, så nämnde jag tidigare hans besatthet av siffror. Detta tog sig bland annat uttryck i en fobi för talet tretton, en fobi som man kan luras att tro är en utav de löjligare. Men säg inte det: Vid 76 års ålder (7 + 6 = 13), fredagen den trettonde, dog Arnold Schönberg efter en tids skräck och depression - 13 minuter före midnatt.

Mest känd för: En utav 1900-talets allra viktigaste moderna kompositörer, med sin tolvtonsteknik och atonala musik.