lördag 14 februari 2009

87. Twiggy

Kort hår, vackra ögon och den där fantastiska flickaktiga charmen! Twiggy kan, efter Linda Evangelista, vara den bästa supermodellen genom tiderna. Visst ser hon ut som en anorektiker, men det gör ju alla supermodeller (mycket på grund av Twiggy ska sägas). Och är det någon som rent estetiskt passar bra som anorektiker, så är det väl just Twiggy. Hon kan ju inte rå för att de flesta andra modeller skulle behöva äta upp sig lite för att se någorlunda friska ut och uppfylla mina skönhetsideal (och handen på hjärtat: inte vill vi se en massa tjockisar studsa runt på catwalken?).

Nåväl, Twiggy är dessutom en symbol för 60-talet, ett decennium vi alla minns nostalgiskt, oavsett om vi var födda då eller inte. Jag upplever till exempel att jag definitivt har mycket fler fina, nostalgiska minnen från 60-talet än från 90-talet. Nästan hela min barndom utspelade sig på 90-talet, och därför känns det väldigt synd att det är ett så bespottat och smutskastat decennium. Hela tiden blir mina försök till guldskimrande minnen av detta decennium aktivt motarbetade av media, politiker och folk i allmänhet. 90-talet var kasst helt enkelt, medan 60-talet var tio toppenår. Därom råder konsensus. Just nu kan jag bara komma på en riktigt bra sak med 90-talet, och det är nyss nämnda Evangelista. När MTV hade någon slags modespecialvecka för ett halvår sedan visade de en gammal intervju med Linda, och jag blev verkligen förälskad när hon med ett löjligt charmsexigt leende svarade "The money" på frågan om vad som var det bästa med modelljobbet. Till och med när hon har en konstig, kortklippt frisyr i musikvideon till George Michaels "Freedom '90", så är hon ju fortfarande den kanske vackraste kvinnan i världshistorien! Innan jag blir alltför exalterad över detta, så ska jag gå vidare med den vackra, korthåriga modell det här egentligen handlade om.

Twiggy var alltså 60-talets största och mest representativa fotomodell. Detta trots (eller kanske tack vare) att hon inte fyllde 20 förrän på hösten 1969, och kort därefter lade av med modelljobbet. Hon var alltså inte bara vacker, utan dessutom tonårig under hennes storhetstid som modell, något som naturligtvis ska premieras i en ranking av de bästa modellerna. Jag tycker inte alltid det är rätt att dyrka ungdomen, men att se en bild på Twiggy från 1966 är att få bevis för att det åtminstone ibland är rätt att göra det. Det var just detta år som hon, blott sextonårig, fick sitt stora genombrott i Storbritannien och bland annat blev en symbol för 60-talets Swinging London och modkultur. Hennes utseende och kläder var banbrytande och hon blev snabbt en ikon. De flesta människor idag är nog bekanta med de stiliserade, kyliga 60-tals-fotografierna av Twiggy. Vi får dock inte glömma att den sköna modellen också hade andra strängar på sin stråkharpa. Twiggy har både vunnit Golden Globes för sina filmprestationer, suttit i juryn för Americas Next Top Model och spelat in en hel del helt ok musik. Som avslutning på det här inlägget skulle jag vilja bidra med den här låten, som ni får lova att spela på förfesten ikväll. Har ni tid kan ni köra Freedom '90 också och slänga ett öga på en blond Linda Evangelista som mimar till George Michael.

Mest känd för: Blev med sin banbrytande look en modellikon på 60-talet.

fredag 13 februari 2009

88. Malcolm McLaren

Det bästa med punken, förutom Buzzcocks, var att den inspirerade till 80-talets indiepop och D.I.Y-attityd. Det sämsta med punken, förutom att den inspirerade till 80-talets hardcore och D.I.Y-attityd, var att den tog, och fortfarande tar, fokus från den erans verkligt fantastiska stil: discon. Men vi ska vara glada att punken dök upp, för oavsett vad ni tycker om den i sig eller om det som den inspirerade till senare, så är jag ganska säker på att ni gillar det bättre än Genesis. Vilket var ungefär vad punken gjorde uppror mot.

Malcolm McLaren verkar tidigt ha varit en ganska osympatisk människa. En uppmärksamhetshora som var sådär häftigt rebellisk och sysslade med massa "konstnärliga" politiska och sociala projekt - vilket jag antar innebär att han kissade på slott och drog ned kjolen på celebriteter. Det är det fina med att vara konstnär, man kan leva ut sina perversa lustar i lugn och ro: "Men älskling, jag vill inte, det gör så ont..." "Jag vet sötnos, men vi måste göra uppror mot staten. Visste du att det är regeringen som vill få alla att använda sig av missionären? Så att de har koll på oss. Vill du vara som dem? Gör det här för konsten! Vi måste göra ett statement!" I alla fall, han flummade runt precis som alla andra i slutet av 60-talet och landade tillslut tillsammans med sin designer i London där han öppnade klädbutik. Sen kom Johnny Rotten in i butiken med en tisha som hatade Pink Floyd och resten är tvåackordshistoria. McLaren blev manager för punkens förmodligen viktigaste band, Sex Pistols, och klädde ut stackarna i begagnade, trasiga och allmänt förjävliga kläder. De sjöng lite om anarki. England flippade, sprang runt i chock och visste inte vad det skulle göra.

Är McLaren med på listan på grund av att han delvis låg bakom punkvågen, eller åtminstone punkens stora genomslag? Tja, det kanske var därför mina medförfattare röstade på honom, men själv var det förstås för hans bisarra musikaliska utflykter på 80-talet - tycker ni att Neil Young hittade på mycket konstigt det årtiondet så har ni jämfört honom med fel människor. McLaren kommer ur 70-talet som punkfarbror, men inleder det nya årtiondet med att hjälpa till att popularisera hiphop i Storbritannien, följer sedan upp det med att göra elektronisk spoken word-pop av operan Madame Butterfly och avslutar årtiondet med att göra en skiva kallad Waltz Darling, där han försöker... jag vet inte vad. (Allmusics fullständiga recension lyder: "More stunning musical juxtapositions — "The Blue Danube" with bass playing by Bootsy Collins and a guitar solo by Jeff Beck, and more.") Så glöm nu alla bilder ni hade av en sunkig, pengasuktande manager i fula kläder och ersätt den med en ny, fräsch bild av en man som gjorde fantastiska pophits. Hurra McLaren! Ge oss mer disco!

Mest känd för: Han satte mer eller mindre ihop bandet Sex Pistols och var manager åt dem.


torsdag 12 februari 2009

89. Lenny Bruce

Children ought to watch pornographic movies: it's healthier than learning about sex from Hollywood.”

“If Jesus had been killed twenty years ago, Catholic school children would be wearing little electric chairs around their necks instead of crosses.”

“The only truly anonymous donor is the guy who knocks up your daughter."

Jag hade kunnat göra det här lätt för mig genom att helt enkelt låta den här texten bestå av några av Lenny Bruces roligaste citat. Ni hade fattat grejen med Bruce. På 60-talet provocerade han den puritanska delen av USA med sitt grovhuggna språk och sitt intresse för känsliga ämnen som politik, sex och religion. Man skulle kunna se Lenny Bruce som en i raden av roliga killar, och inget fel med det. Att vara rolig är helt klart minst lika bra som att skvätta färg på en duk eller regissera en äcklig film. Ja, kanske bättre. Och Lenny Bruce var en rolig kille. Men bakom den här beskrivningen döljer sig ett intressant och tragiskt levnadsöde. Man skulle lika gärna kunna se Lenny Bruce som en modern förkämpe för det fria ordet, och det var också som en sådan han betraktade sig själv när han mot slutet av sitt alldeles för korta liv förvandlade sina stand up-shower till rena juridiklektioner. Då hade han återkommande gånger blivit arresterad för obscenitet. Men vi börjar i rätt ände, nämligen hos mig.

Jag vill vara rolig. Detta har varit min allra högsta önskan ända sedan jag i en intervju med en kändis, jag kommer inte längre ihåg vilken, läste att hon hade ett en enda krav för en blivande drömprins: ”han ska få mig att skratta”. Det var säkert inte det enda kravet, hade jag haft sneda framtänder eller utstickande öron hade jag säkert aldrig fått en chans att närma mig henne. Men det är ändå ett obestridligt faktum att damerna dras till roliga killar. Det ligger antagligen något biologiskt bakom. Tjejgenerna tänker ”oh, vad rolig han är, han kan säkert dra ett skämt för den där sabeltandade tigern” eller något liknande.

Lenny Bruce kunde dra skämt för den sabeltandade tigern. Kring honom flockades tjejerna. Med Lenny Bruce lades också grunden för en helt ny typ av stand up-komedi. Innan Bruce hade komikerna utgått från ett skrivet material. Lenny Bruce däremot gick upp på scenen och pratade med publiken som han pratade med sina vänner över en öl. Detta fick många att se honom som enbart provokatör, men han var som alla samhällskritiker väldigt moralisk i sin humor. Han använde sin vassa tunga till att skärskåda det amerikanska samhället. I låten ”Lenny Bruce” från den halvkassa skivan Shot of Love sjunger Bob Dylan: ”He just took the folks in high places and he shined a light in their beds.” Lenny Bruce fick folk att rannsaka sig själva, och däri låg hans storhet, inte bara som komiker, utan som samhällskritiker. För att citera Bruce: “The ‘what should be’ never did exist, but people keep trying to live up to it. There is no ‘what should be,’ there is only what is.Jag antar att “what is” var att folk inte ville ha sina sängar upplysta, och att det amerikanska samhället inte ville bli skärskådat. Första gången han blev arresterad var i oktober 1961, då han i sin show hade använt ord som ”kuksugare”. Efter en tid blev det en nyhet om han inte hade blivit arresterad vid ett uppträdande. Allt det här ledde fram till den ödesdigra rättegången i New York 1964 där han befanns skyldig till anklagelserna om obscenitet. Som Bruce själv uttryckte det: ”If I get busted in New York, the freest city in the world, that will be the end of my career”. Det blev slutet på hans karriär, men på det mest tragiskt tänkbara sättet.

1966 dog Lenny Bruce av en heroinöverdos, blott 41 år gammal. I december 2003, trettiosju år efter sin död, blev han förärad en officiell ursäkt från New York, den första i stadens historia. Jag säger som Dick Schapp gjorde i en minnesteckning över Lenny Bruce i Playboy: ”One last four-letter word for Lenny: Dead. At forty. That's obscene.”

Mest känd för: sina provokativa stand up-shower och för sin död. Om det finns ett liv efter döden så kan ni räkna med att Lenny Bruce fortfarande räcker fingret åt överheten.

onsdag 11 februari 2009

90. Peter Sellers

1961 regisserade Blake Edwards filmen Frukost på Tiffany's, denna outsägligt charmanta, underbara och älskvärda klassiker. Filmen är hjärtligt omkramad av många och ända sedan den gick upp på biograferna har Audrey Hepburn varit ett med karaktären Holly Golightly, och detta trots att hon gjort smått oförglömliga rollprestationer även annars i karriären. Frukost på Tiffany's är inget mindre än ett erkänt mästerverk såväl som en av mina favoritfilmer.

Men vad hjälps det. Blake Edwards kommer för mig ändå alltid att förknippas mest med Rosa Pantern. Rosa Pantern är i sin tur ingenting annat än kommisarie Clouseau, det vill säga Peter Sellers. Med andra ord: När jag hör ordet "frukost" tänker jag inte på något logiskt, typ en limpa bröd eller Audrey Hepburns magiska leende, utan en förvirrad uppsyn utrustad med tät mustasch. Det är hur inpräntad ikonen Clouseau är i mitt medvetande. Jag har i min barndom förmodligen citerat denna rollfigur nästan lika ofta som jag citerat något ur VM-krönikan 94 ("Ravelli alltså, nu är han kung!", "Så är en ryss framme och springer runt bollen, borde nästan bli varnad för det", "Precis lika illa som Baresi!" o.s.v.), och det är inte ens ett skämt.

Peter Sellers var inte bara en rolig kille framför kameran, han var också med i flera erkända klassiker, såsom Stanley Kubricks Lolita och Dr. Strangelove, samt Välkommen Mr. Chance, i vilka han gör mer eller mindre nedtonade komiska roller. En god skådespelare alltså, det tycker jag att vi slår fast. I privatlivet var han också rolig, om man med rolig menar helt jävla galen.

Jag minns en dag när jag och min kompis strosade runt på Örebros gator, rastlösa och kåta, varför vi tog beslutet att smyga oss in på en biovisning för gymnasieelever. Det kittlande i olagligt insmygande plus sextonåriga tjejer övergick ganska snart i fascination inför det jag såg på bioduken. Filmen som visades var The Life and Death of Peter Sellers, en film som handlar om, tja, Peter Sellers liv och död. Det framgick där, precis som det gör ifall man läser om honom, att han var en mobbare av rang och en extremt instabil person. Lite som Klaus Kinski fast inte lika sinnessjukt galen utan mer beräknande elak. Vissa av hans snedsteg kanske kan skyllas på hans stora missbruk, men att slå Britt Ekland, det är inget mindre än oförlåtligt. Särskilt oförlåtligt var det eftersom Ekland spelades av Charlize Theron.

Nu var inte Ekland hans enda trofé; han var gift fyra gånger, alla gånger med extremt vackra skådespelerskor eller modeller. En riktig playboy alltså, och det yttersta beviset på att tjejer gillar roliga killar, precis som Mystery har sagt hela tiden. Han har hälsat på inne i Sophia Loren också, kan jag ju säga sådär i förbifarten. Trots allt detta led Sellers av en enormt stor svartsjuka, nästan lika stor som jag känner nu när jag skriver om hans erövringar, och detta är förmodligen en minst lika stor förklaring som drogerna till alla hans utbrott och övertramp.

Det jag vill säga med denna hafsiga och oinspirerade text är följande: Jag gillar Peter Sellers. Jag gillar honom kanske inte i första hand för hans roller, utan för att han ger mig tröst. Man blir inte lycklig av sexuell tillgång till Sophia Loren och Britt Ekland. Inte nödvändigtvis. Man kan fortfarande lida av alla möjliga psykiska åkommor och säga roliga, men sorgliga, saker som: "There is no me. I do not exist. There used to be a me, but I had it surgically removed." och följaktligen uppträda som alla möjliga personer utom just sig själv. Man kan fortfarande må dåligt.

Jag börjar mer och mer inse att jag inte kommer rulla runt i sänghalmen med särdeles många vackra filmstjärnor. Det är en insikt jag ganska nyss kommit fram till och den gör mig ledsen. Det är i såna nedstämda stunder jag tänker på Peter Sellers.

Mest känd för: sina komiska filmroller och sin kaotiska personlighet, med tillhörande kaotiskt privatliv.

Kvinnan på bilden är Lynne Frederick, Sellers fjärde och sista fru. Vad jag vet finns inga nakenbilder av henne på internet.

Uppdatering och rättning: Det är, som A-K Roth så vänligt noterade i en kommentar, inte Frederick utan Ekland på bilden. Vad gäller nakenbilder på henne vet jag inte riktigt, men det finns väldigt fina påklädda bilder i alla fall.

tisdag 10 februari 2009

91. Zsa Zsa Gabor

76 år gammal släpper den ungerskfödde amerikanskan Zsa Zsa Gabor en träningsvideo med titeln "It's Simple, Darling". Hon berättar där att träning "håller oss unga och vackra för evigt" och att man sedan kommer kunna "göra sin man tokig" när man "ser fantastisk och sexig ut", något "alla vill oavsett ålder". Det är förstås fantastiskt, tragiskt och komiskt att en sjuttiosexåring vägrar passera 30-strecket, men ser man till Zsa Zsa's liv och leverne så har jag fullständig förståelse för det. Ska en dam som köpt hus av Elvis Presley, ätit romantisk middag med Frank Sinatra och i största allmänhet glidit runt i de finaste av världar hela sitt liv, plötsligt bara acceptera ålderdomshem, brusig dansbandsradio och kaffe-och-kaka? Hell no.

Zsa Zsa har sedan hon deltog i den ungerska Miss Beauty-tävlingen varit en societetsdam in absurdum. I motsats till vad kanske många tror är hon inte riktigt bara känd för att vara känd. Hennes filmrollista är relativt mustig till omfånget, i vilken man kan finna bevis för att hon medverkat i storfilmer som Moulin Rouge (den tidiga versionen från från 1952, regisserad av ingen mindre än John Huston) och A Nightmare on Elm Street 3, men hon inledde sin internationella kändisbana som musikalartist. Detta skiljer henne alltså från kändisar av typen Paris Hilton (som för övrigt säkert inte legat med Hiltongrundaren, se där, 1-0 till Zsa Zsa) som fått sitt kändisskap halvt gratis i och med sitt namn; den andra halvan har hon festat ihop. Dessutom väljer Paris att dejta okända svenska gossebarn, istället för rejäla karlakarlar med hår på bröstet. Ni vet, såna som våldtar.

Dejting är annars något av Zsa Zsa's tour de force, en specialförmåga hon aldrig tröttnat på att utnyttja. Hon har varit gift hela nio gånger, och inte har hon varit den som diskriminerat i valet av make heller, nej, inga Hitlerier här inte: amerikanare, engelsmän, en tysk, en turk, en mexikan - ja till och med en halvnorrman - alla fick de testa på att äkta den glittriga stjärnan. Att den sjätte av dessa ringbärare, Jack Ryan, var mannen bakom en nydesign av Barbiedockan känns inte helt som en slump. Hon har också kraftigt förnedrat en dominikansk diplomat när hon vägrat att äkta honom trots att han frågade massvis med gånger. Till saken hör att han var en världskänd playboy, en som kunde få kvinnor på fall med en blinkning. Zsa Zsa var under några decennier kring mitten av 1900-talet något av kungen, den saken är klar. När vissa fått omdömet att de "kan göra vad de vill med en fotboll" har man sagt om Zlatan att han gör vad han vill med en apelsin. Zsa Zsa gjorde vad hon ville med än mindre bollar.

Likt alla riktigt stora personligheter har hon gått till rättegång mot sitt eget barn, hennes enda dotter, och även i övrigt har hon visat prov på ingen pardon: 1989, vid 71 års ålder, slog hon en polisman på käften för att hon fått trafikböter. Hon är helt klart vad vi kallar en doer; gör först, tänk om nödvändigt senare. Kvarstår problemen så knulla dig ur dem eller slå en gång till. Hennes egen ex-make, far till hennes barn, misstänkte våldtäktsmannen (det ska vara genom en våldtäkt hon blivit gravid) och Hiltongrundaren Conrad Hilton har sagt det så bra själv: "Success seems to be connected to action. Successful people keep moving. They make mistakes, but they don't quit."

Slutligen: Har man någongång varit gift med en man som heter Frédéric Prinz von Anhalt så ska man ha all upptänklig respekt.

Mest känd för: Att ha många framgångsrika män på sitt CV, att vara en vacker glidare och att uttala "Zsa Zsa" som en förförisk, väsande orm.


måndag 9 februari 2009

92. Milton Friedman

När vi väl hade valt vilka judar som skulle hamna var på listan så började det intressanta och roliga arbetet (= slagsmålet) att välja vem som skulle skriva om vilka judar. Jag kanske minns fel, men att skriva om ekonomen Milton Friedman var inte något som låg högt på någons önskelista. För en fattig student för ordet ”ekonomi” snarast tankarna till alla gånger man på kontoutdraget har konstaterat den egna avsaknaden av just ekonomi. Och ekonomer, är inte det bara gråklädda kostymnissar som pratar om konstiga saker som inflation och paretooptimalitet, och aldrig kommer överens sinsemellan? Ekonomer har ju inte ens ett riktigt nobelpris, utan har något påhitt från riksbanken. Det hade varit svårt att rättfärdiga Friedmans plats på den här listan enbart på grundval av att han var en av 1900-talets mest inflytesrika ekonomer. Men som tur är var Friedman allt annat än en grå figur. Han var en gråklädd kostymnisse, jag ger er det, men han var också en glödande förespråkare för, som det heter, den lilla människan, den enskilda människan i alla stora system. Han var dessutom en utmärkt pedagog och hade den för ekonomer så ovanliga förmågan att tala så att man förstår.

Milton Friedman var kanske den främste, i alla händelser den mest kände, företrädaren för den beryktade Chicagoskolan, och för många representerar han allt som är fel i samhället: otyglad kapitalism, individuella rättigheter och, som Hobbes sa apropå något helt annat, ett samhälle där ”människa ställs mot människa”. Chicagoskolan är förknippad med den tanketradition vi kallar libertarianism, klassisk liberalism eller nyliberalism. Det finns få saker som gör folk så upprörda som nyliberalism. Det är nästan på samma nivå som konflikten på Gazaremsan och hemorrojder, och det uppfattas som ungefär lika önskvärt.

Det finns en rolig historia som går såhär:

- Hur många Chicagoekonomer krävs det för att byta en glödlampa?

- Ingen, marknaden fixar det åt dem.

Historien är rolig (eller inte rolig) för att Chicagoekonomerna recept mot världens eländen brukar sammanfattas som att låta marknaden sköta allt. Det finns en viss sanning i den här historien: marknaden verkar inte kunna se till så att Newcastle börjar vinna, marknaden kan inte fixa T-Pains röst, och ni kan vara säkra på att den här listan inte har uppkommit av några pengaskäl. Mot detta kan man invända att ännu mer pengar skulle kunna köpa Newcastle en bra tränare, att auto-tunen antagligen inte skulle ha funnits till utan en sorts marknad, och att vi för en rund summa pengar lätt skulle kunna placera Michael Bolton längst upp på den här listan. Moral är som alla vet något för de redan rika.

För att avrunda det här vill jag bara säga att Milton Friedman inte ville er något ont. Hur man än känner inför hans politiska åsikter kan man i alla fall enas om att Milton Friedman var en äkta förkämpe för liberala värden. Man kan också enas om att Milton Friedman Choir är ganska vidrig, inte på grund av sin uppriktighet, utan av någon helt annan anledning. Men jag tänker ändå sno deras avslutningsord: "freedom is freedom says Friedman". Frihet är frihet. Det är kanske läge att låta sig påminnas av dessa ord i tider när friheten begränsas i frihetens namn.

Mest känd för: sitt nobelpris i ekonomi (eller vad det nu heter) och som 1900-talets kanske mest inflytesrika ekonom.

söndag 8 februari 2009

93. Arthur Koestler

Supersöndag idag! Detta innebär att vi publicerar tre judar på en och samma dag. Innan ni läser om nr. 93 på listan föreslår jag alltså att ni kollar upp 95 och 94 först, om ni vill få hela listan i sin rätta ordning.

Arthur Koestler alltså: Var ska man börja någonstans med denne man? Ungraren (och sedermera engelsmannen) gick från kommunism till anti-kommunism, skrev stora romaner, deltog i spanska inbördeskriget, hade en flört med Simone de Beauvoir, presenterade en ny teori om de ashkenaziska judarnas härkomst, pratade tyska, ungerska, engelska, franska, hebreiska och ryska, har beskyllts för flera våldtäkter, var en utav de första att experimentera med LSD och avslutade sitt dramatiska liv med att ta gift tillsammans med sin fru.

Koestler verkar till synes ha varit en extremt aktiv människa, som ville medverka i så många debatter och rörelser som möjligt; den där sortens person som är med i 100 föreningar och känner alla. Han var dessutom högst begåvad, både språkligt, naturvetenskapligt och konstnärligt. Sådana personligheter har alltid fascinerat mig och många andra. För min del handlar det om en stor respekt för hur någon kan orka vara så aktiv. När jag själv vaknar klockan 11 på förmiddagen har jag oftast inte lust att företa mig någonting, framåt 17.30 (när jag ätit frukost, duschat och läst tidningen) så tar jag pliktskyldigt tag i saker som jag måste göra (både tråkiga saker, som att sitta i Försäkringskassans telefonkö i en halvtimme, och roligare, som att skriva om Arthur Koestler), men när klockan på stadens kyrka har slagit nio slag så orkar jag bara titta på film resten av kvällen/natten. Med en sådan tillvaro kommer man inte långt här i livet, men jag antar att det är en fas jag måste gå igenom.

Frågan är om Koestler någonsin kände sig lite overksam. Det känns tveksamt efter att ha läst om honom. Jag tror att brinnande personligheter som han ofta har en stor rastlöshet inom sig, och vad är väl drogexperimenterande och våldtäkter om inte ett utlopp för rastlöshet? Det kanske kommer med paketet när man beställer en nitisk synare av nazistiska och kommunistiska förbrytelser, en stor författare, en ivrig debattör av allting och ett allmänt geni i en och samma person? Det finns ju något lite läskigt i människor som genom sin blotta personlighet får makt över andra på det sätt som Koestler hade. Han själv led visserligen av både Parkinsons sjukdom och leukemi när han tog livet av sig, men hans fru, som begick självmord samtidigt, var till synes frisk. Jag är säkert inte ensam om att tycka att det finns något mycket obehagligt över detta. Självmordspakter är aldrig roligt, men det blir på något sätt extra hemskt när det bara är den ena som har en uppenbar anledning till självmordet. "Ja, ja, men ska du ta livet av dig, så kan ju lika gärna jag passa på också". Eller ännu mer tragiskt: "Om du begår självmord finns det ingen anledning för mig att leva längre".

Nu låter det som att Arthur Koestler var en dålig människa, eller möjligtvis som om jag tycker att bra människor egentligen är dåliga, och så är det naturligtvis inte. Jag har snarare en så stor förundran för universalgeniet Koestler, så jag måste hitta sprickor i fasaden för att inte bländas totalt av hans person. Och så vill jag vill så klart förstå honom för att kunna bli mer som honom. När han var i min ålder så hade han redan hunnit avbryta sina universitetsstudier (med en månad kvar) för att flytta till en kibbutz i Israel. Snart är jag där jag också.

Mest känd för: Romanen Natt klockan 12 på dagen, som handlar om terrorn i Sovjetunionen under Stalins styre. Sin mångkunnighet.

94. Paul Newman

Det var mindre än ett halvår sedan som Paul Newman lämnade jordelivet och började spela in filmer i himlen. På något vis måste han hyllas, och det hade jag tänkt göra med en liten text om manlig vänskap.

I filmen Butch Cassidy and the Sundance Kid spelar Paul Newman och Robert Reford två charmiga banditer som upplever en mängd äventyr tillsammans. Det var länge sen jag såg den, men för mig är deras förhållande i den här filmen urtypen för det slags manliga vänskap som senare porträtterats i filmer som Dödligt Vapen, 48 timmar och Rush Hour, d.v.s. två hårda grabbar, ofta mycket olika varandra, som under filmens alla strapatser utvecklar en nästan homosexuell kärlek för varandra. Skillnaden med BCSK är att de två männen båda har samma hudfärg, eftersom man på den tiden inte behövde understryka hur fruktansvärt omaka två personer var genom att placera dem på olika extremer av färgskalan. Eller för att svarta personer inte fick vara med i västernfilmer förr i tiden. Eller för att det inte ens fanns några svarta filmstjärnor då.

Hur som helst, kärleken två män känner för varandra i sådana här filmer (jag tror det kallas för "buddy"-filmer, i alla fall från Dödligt Vapen och framåt) är så klart en kärlek som står över den sexuella. Jag har alltid tyckt att Mel Gibson och Danny Glover eller Newman och Redford har mycket djupare relationer i sina respektive filmer, än till exempel Heath Ledger och Jake Gyllenhaal har i Brokeback Mountain. Visst, Heath får sätta på Jake och de två får sitta och fiska i natursköna miljöer tillsammans, men det är ju inte riktigt samma sak som när Butch (Newman) och Sundance Kid (Redford) sitter på en klippavsats och funderar på om de kommer dö av fallet eller dränkas när de hoppar ner i floden under dem. Det är under sådana förhållanden som två män kan utveckla en alldeles speciell sorts gemenskap med varandra. Jag antar att det är lite därför många minns sin tid i lumpen med sådan värme.

Sen är scenen när Butch Cassidy skjutsar Sundances tjej på sin cykel till tonerna av "Raindrops keep falling on my head", otroligt bra också. Kanske för att låten (naturligtvis skriven av en jude) är väldigt bra, men också för att Paul Newman är så bra på att cykla på en ful cykel samtidigt som han är så jävla skön och stilig. Scenen illustrerar på ett perfekt sätt det som resten av filmen ägnar sig åt att inte illustrera, nämligen den romantiska kärleken mellan man och kvinna (romantisk kärlek kan naturligtvis finnas mellan två personer av samma kön också, kanske borde Heath Ledger och Jake Gyllenhaal skjutsat runt varandra på cykel i Brokeback Mountain, möjligtvis hade det förstört deras hårda cowboy-image, men det hade gett lite välbehövlig romantik till filmen och hade också refererat på ett coolt och medvetet sätt till BCSK). Kontrasten mellan den här scenen och resten av filmen som, som sagt, sätter fokus på Butch och Sundance typiskt manligt vänskapliga förhållande, gör att båda typerna av kärlek framträder ännu klarare.

Newman har så klart varit med i många fler stora filmer, men det blir för jobbigt för mig att låtsas som om jag sett dem. Jag har redan klämt ut maximalt mycket ur en film som jag nästan helt glömt bort, och det är jag stolt över. Förhoppningsvis kan även Paul Newman, i sin himmel, känna att det var en värdig hyllning.

Mest känd för: Legendarisk skådespelare som under flera decennier gjorde hyllade insatser i filmer som Blåsningen, Katt på hett plåttak, och ovan nämnda Butch Cassidy and the Sundance Kid. Och för sina blå ögon så klart.

95. David Ben-Gurion

Nu blir det känsligt. Hur ska jag rättfärdiga det här, samtidigt som Gaza City står i lågor och folk här i Sverige spyr mer galla över Israel än någonsin? Måste jag ge mig in i Israel/Palestina-frågan (den mest uttjatade frågan efter "Hur mår du?"), och fabricera någon åsikt som legitimerar David Ben-Gurion på en lista över bra personer? Eller ska jag ta den fega vägen och hänvisa till att ordet "bästa" användes i vid bemärkelse i rubriken "Världshistoriens 101 bästa judar"?

Ben-Gurion var staten Israels första premiärminister, och hur det gick till när Israel bildades är en lång, komplicerad och delvis tragisk historia. Vi tyckte att han var lämplig som representant för alla berömda politiker Israel har haft under 1900-talet, men man kan så klart fråga sig varför de ska ha någon representant över huvud taget, eller varför man inte kunde ta något lite snällare val: till exempel Yitzhak Rabin eller Shimon Peres, som ju ändå hade givande diskussioner med Yassir Arafat, fick Nobels fredspris och allt det där. För att förklara Ben-Gurions storhet blir jag nog tvungen att hänvisa till den israeliske författaren Amos Oz, en erkänt sympatisk människa: "Part Washington, part Moses, he was the architect of a new nation state that altered the destiny of the Jewish people- and the Middle East." (Citatet är hämtat från Time Magazines lista över 1900-talets 100 viktigaste personer, bara en sån sak.)

Som en blandning av Washington och Moses! Hur stort är inte det? Jag vill bara understryka att jag är lika kritisk som många andra till vissa av omständigheterna runt staten Israels skapande och det förtryck som funnits mot den palestinska befolkningen. Fanatiska bosättare, fosforbomber och Ariel Sharon är inget det jublas över hemma hos mig. Jag anser dock att det ändå är mäktigt att vara "arkitekten bakom en ny stat", även om Ben-Gurion är ansvarig för en hel del som kan kritiseras på moraliska grunder. Israel blev ett på många sätt misslyckat projekt, men Ben-Gurions och många andra sionisters vision var ganska storslagen och hade kunnat bli bra, om inte verkligheten hade varit så jävla dålig. Man minns ju sina egna gigantiska projekt: att skriva Den Stora Romanen, att gå till Japan, att hålla igång en blogg som bara handlade om Piet Mondrian o.s.v o.s.v. Dessa projekt blev i regel misslyckade, men efter att ha försökt sig på dem så har man åtminstone fått förståelse för andra som försöker. Ben-Gurions ambitioner var ju naturligtvis så mycket större än mina och det var ju så många fler människor som skulle få glädje av dem, vilket också innebar att det gick så mycket mer åt helvete och att det var så många fler människor som råkade illa ut.

När det gäller konflikten där nere vet jag varken ut eller in längre. Jag har ju förståelse för både israelerna och palestinierna. Jag vill ju, precis som de flesta andra, att båda folken ska få ha sin egen stat. Hur det ska gå till har jag däremot ingen aning om. Det är en resignerad Gabriel Larsson som skriver de här orden, en ung man som börjar tycka viktiga politiska frågor är tråkiga och bara vill att alla ska hålla sams så att han med gott samvete kan koncentrera sig på film, fest, musik, och att göra listor över saker. Vilken åsikt är egentligen bäst att ha? Vad ska man sträva efter? Vad är möjligt att uppnå? Någon annan får gärna ge svar på dessa frågor till mig, så jag vet vad jag ska skrika när jag är med i nästa demonstration.

Mest känd för: Staten Israels första premiärminister.