78. Anne Frank

Jag ser biskop Williamson hävda på TV att 300 000 judar dog under nazisternas styre i Tyskland. "Va!?" tänker jag chockat, "så många! Det är fruktansvärt". Sekunden efter inser jag att Williamson snackade skit och att det egentligen rörde sig om 6 miljoner. 6 miljoner. Jag försöker greppa siffran, misslyckas, upptäcker att Simpsons går på TV och förtränger hela saken. Det finns saker som helt enkelt är för jobbiga för att tänka på, och sen finns det saker som Förintelsen som man inte ens kan tänka på, eftersom det är för obegripligt hemskt. 6 miljoner är en absurd siffra. Det är som när någon säger att det är 2,5 miljoner ljusår till Andromedagalaxen, fast självklart ännu värre eftersom det handlar om mänskligt lidande. Det är ju sådär med folkmord, katastrofer och krig. Man har läst tusentals gånger om Förintelsen, men hur många gånger har man verkligen, på riktigt, blivit känslomässigt berörd när man läst? Någonstans inom mig är det klart att jag vet att det är fruktansvärt, men det vill liksom inte nå fram, och i de flesta fall är det ju en väldig tur att det inte riktigt gör det, om man vill leva ett normalt liv utan att vara konstant deprimerad. Men självklart är det också viktigt att det ibland verkligen når fram, och det är där Anne Frank kommer in i bilden.

Varför är egentligen den här tyskholländska flickan med på en så grandios lista som denna? Hur kan en vanlig tjej som Anne hamna före så framstående och betydelsefulla personer som Milton Friedman, George Gershwin, Arthur Koestler och Sarah Michelle Gellar? Hennes dagbok verkar välskriven, men når knappast upp till höglitterära nivåer. Hennes öde är tragiskt, men det är hon inte direkt ensam om (snarare tillhör hon i och med detta majoriteten av alla människor som någonsin existerat). Hennes betydelse ligger givetvis i att hon givit alla de människor som dog i Förintelsen ett mänskligt ansikte. Det är mycket svårare att värja sig mot ett fotografi på Anne Frank, än mot någon abstrakt dödssiffra. Helt plötsligt förstår man att det verkligen var vanliga, oskyldiga människor som drabbades, och man blir ledsen och arg. Till sist blir man också lite skamsen när man tänker på medelklassigt ironiska judeskämt och smålustiga, distanserade kommentarer om detta brott mot mänskligheten, som flugit ur en ibland. Även fast det egentligen inte är något konstigt att skämta om hemska saker; hur ska man annars behandla dem? Theodor Adorno har ju sagt att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, och ja, kanske måste man vara barbarisk oavsett hur man pratar om ett koncentrationsläger. Både posesi och ironisk humor blir kanske barbariskt efter Auchwitz, men kanske ännu mer nödvändigt än innan.

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte har läst Anne Franks dagbok. När man fick välja att läsa den i skolan, valde jag oftast andra böcker. Jag tror att den kändes lite för jobbig helt enkelt. Kanske är det av dåligt samvete över detta som jag så aktivt propagerade för hennes medverkan på listan, men jag tror verkligen att Anne Frank är oerhört betydelsefull för att få folk att minnas, förstå och fördöma Förintelsen. Man måste vara en bra förhärdad typ för att inte beröras av hennes öde. Och man måste vara bra feg om man inte vågat läsa hennes dagbok. Jag lovar härmed att detta ska åtgärdas snarast. Om det inte finns fler böcker att välja bland, vill säga.

Mest känd för: Skrev dagbok medan hon gömde sig för nazisterna i Amsterdam. Dog senare i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Hennes dagbok gavs ut postumt.

79. Douglas Fairbanks

”Douglas vem?” tänker ni och rynkar på pannan. Sannolikheten att ni har hört talas om Douglas Fairbanks är ganska liten, trots att han var 1920-talets kanske mest skinande filmstjärna. Det jag visste om Douglas Fairbanks innan jag började skriva den här lilla texten var att han var tillsammans med Mary Pickford, spelade in ett antal äventyrsfilmer på 20-talet, och blir attackerad av blodtörstiga myggor i den ganska roliga kortfilmen Felix in Hollywood med Felix the Cat. (Där även Charlie Chaplin, Cecil B. DeMille och Gloria Swanson figurerar.) Namnet Felix the Cat inspirerade Ralph Bakshi att skapa Felix the Cats lite mer snuskiga och oborstade kattkollega Fritz the Cat. Ralph Bakshi är i sin tur kanske mest känd för sin animerade version av Sagan om ringen från 1978, som i allra högsta grad är en äventyrsfilm. Fairbanks filmer var dock inte animerade. Hans filmer var däremot stilbildande inom swashbuckling-genren, där mustiga intriger och endimensionella karaktärer samsas med romantiska kärlekshistorier och svärdfäktning, gärna i en historisk omgivning. Filmen The Mark of Zorro gav Fairbanks stjärnstatus, och han följde upp den med The Three Musketeers, The Thief of Bagdad och The Black Pirate. (Man kanske kan säga såhär: ingen Douglas Fairbanks, ingen Pirates of the Caribbean och ingen Will Turner.) Fairbanks stjärnstatus ökade, och han kallades ”The King of Hollywood”. Men säg den lycka som varar.

Problemet för Fairbanks, kanske speciellt för hans eftermäle, är att alla hans filmer är stumfilmer, vilket gör att nästan ingen ser dem nuförtiden. Det finns en helt underbar dialog i Sunset Boulevard mellan manusförfattaren Joe Gillis (William Holden) och den avdankade stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av en utsökt bitter Gloria Swanson). Gillis har av en tillfällighet blivit förväxlad med en begravningsentreprenör och ska precis gå när han tycker sig känna igen den gamla damen som har bett honom stiga in.

JG: Wait a minute. Haven’t I seen you before? I know your face.

ND: Get out, or shall I call my servant?

JG: You’re Norma Desmond! You used to be in silent pictures. You used to be big.

ND: I am big. It’s the pictures that got small.

JG: I knew there were something wrong with them.

ND: They’re dead, they’re finished! There was a time in this business when they had the eyes of the world. But that wasn’t good enough for them, oh no! They had to have the ears, too. So they opened their big mouths and out came talk, talk, talk!

JG: That’s where the popcorn business comes in. Buy yourself a bag and plug up your ears.

ND: Look at them in the front offices, the masterminds! They took the idols and smashed them! The Fairbankses, the Gilberts, the Valentinos! And who’ve we got now? Some nobody.

I min mening är det här meningsutbytet mellan Holden och Swanson en av de bästa dialogerna i filmhistorien. En sådan förbittring, stolthet och dramatik! I den repliken ryms alla de där stora känslorna som svartvita filmer är så fulländade att förmedla. Om Douglas Fairbanks, mannen som kan beskrivas som en elegantare Errol Flynn, hade varit vid liv när Sunset Boulevard släpptes hade han säkert känt igen sig. Han är fortfarande stor, det är filmerna som har blivit små.

Mest känd för: sin mustasch och för sina svärdfäktningskonster i gamla swashbucklingfilmer som The Thief of Bagdad, The Mark of Zorro och som här The Black Pirate.

80. Allen Ginsberg

"FUCK THE JEWS!"

Dessa ord stod skrivna på fönstret till den unge Allen Ginsbergs studentrum. Naturligtvis var det frågan om någon slags typisk självironisk judisk humor, men också ett tecken på hur Ginsberg både var påverkad av, och ville röra sig bort ifrån, sin judiska bakgrund. Bort mot något annat. Detta "något annat" visade sig bli buddismen. Tillsammans med politiska ställningstaganden, droger och homosexualitet tillhör buddismen de vanligast förekommande elementen i Ginsbergs poesi. Jag ska ge några exempel på hur dessa teman har förekommit i hans liv och dikt.

Buddism: I den skönt självgoda dikten "Död och berömmelse" räknar Ginsberg upp alla han tycker borde komma på hans begravning, och de (oftast mycket positiva) beskrivningar utav hans personlighet vissa utav dessa begravningsbesökare ger. Inte minst de många tonåriga pojkar som haft sex med den gode Ginsberg får komma till tals i dikten, och efter att ha läst dessa hyllningar blir jag nästan sugen på att själv krypa ner mellan lakanen hos poeten. Nästan, alltså. Ok, ok, det blir jag inte, men det är väldigt fina ord som sägs, eller vad tycker ni om: "När jag var 19 fick jag mer kärlek av honom än av någon annan någonsin", eller "Jag var ensam hade aldrig legat naken hos någon förut, han var så försiktig min mage skälvde när hans fingrar vandrade från bröstvårtan till höfterna -". Hur som helst: i dikten förekommer följande parti mitt i uppräkningen av viktiga personer: "...lärare Trungpa Vajrachyas ande, Gelek Rinpoche, Sakyong Mipham, Dalai Lama om han orkar koma till Amerika, Satichinanda Swami, Shivananda, Deborahava Baba, Karmapa XVI, Dudjom Rinpoche, Katagiris & Suzuki Roshis vålnader(!)..." och så vidare, vidare, vidare. Hur höll han reda på alla namn? Detta stycke visar hur insyltad Ginsberg verkar ha varit i den österländska religionen.

Politiska ställningstaganden: Ginsberg jobbade hela sitt liv emot krig, materialism och den amrikanska censuren. I Jack Kerouacs På Drift kallas den karaktär som ska föreställa Ginsberg för "Carlo Marx" och på 90-talet skickades dikten "New Democracy Wish List" iväg till president Clinton, fylld med förslag på hur demokratin kan utvecklas i USA (några år senare skulle något liknande ske i Sverige).

Droger: "Don't Smoke Don't Smoke Nicotine Nicotine No / No don't smoke the official Dope Smoke Dope Dope." proklamerade Ginsberg. Han ansåg dock att det fanns bra alternativ till nikotincigaretter om man kände för att röka...

Homosexualitet: I Ginsbergs mest berömda dikt "Howl", skildras homosexualitet på ett så nytt och öppet sätt att myndigheterna såg sig nödgade att dra dikten inför rätta för obscenitet. Den amerikanska 50-tals-moralen var inte nöjd med rader som "...who let themselves be fucked in the ass by saintly motorcyklists, and screamed with joy...", även om det kan tyckas rätt oskyldigt jämfört med dagens diktare. Själv tycker jag att "Howl" är ett fantastiskt stycke lyrik, förmodligen det bästa som beatgenerationen spottade ur sig, med undantag för På Drift. Precis som med denna roman så upplever man att "Howl" är en beskrivning av en generation och en tid som nu försvunnit, samtidigt som den fångar något evigt om ungdomen.

Mest känd för: Flummare, livsbejakare och bög - Ginsberg var den typiske beatpoeten.

81. Tristan Tzara

Föreställ er bilden av Tristan Tzara och Vladimir Lenin i ett rökigt kafé i var sin ände av ett schackspel. Där sitter mannen bakom den ryska revolutionen och försöker överlista Tristan Tzara, en av grundarna av dadaismen, den nihilistiska konströrelse som tog Europa med storm det andra årtioendet av 1900-talet. Sorlet i kaféet tystnar plötsligt när Tzara lyckas ställa Lenin i schack. Lenin spänner blicken i Tzara, som i sin tur reciterar en av sina dikter. Lenin fattar ingenting, men spelet fortsätter. Det här är inte bara ett fascinerande tankeexperiment, det är möjligt att bilden äger sin historiska riktighet. Åren mellan 1915 och 1917 spelade Tzara återkommande gånger schack på ett kafé som Lenin ofta besökte, och enligt vissa mer eller mindre trovärdiga källor spelade de mot varandra. Vad sa de till varandra? Hur kunde Lenin gå med på att spela ett spel där bonden är den sämsta spelpjäsen? Spelade Tzara efter reglerna? Vem vann?

Tzara var från Rumänien och därför inspirerad av sköna tidiga absurdister som Demetru Demetrescu-Buzău, mer känd under namnet Urmuz. (Som för övrigt tog livet av sig, som han redan tidigare hade lovat, "utan orsak".) Tzara lämnade Rumänien 1915 och flyttade till Zürich, och lämnade därmed även rumänskan till förmån för franskan. I Zürich träffade han Hugo Ball, och det var i den staden någon gång år 1916 som dadaismen uppstod. Dadaisterna samlades i nattklubben Cabaret Voltaire, där de anordnade poesi-, musik- och danskvällar. Var ordet "dada" kommer ifrån är omtvistat. Somliga säger att det härrör från Hugo Ball, som påstås ha slagit upp en fransk-tysk ordbok och valt ett slumpmässigt ord, vilket blev det franska ordet för käpphäst. Andra säger att det kommer från Tzara och Marcel Jancos flitiga användning av "da, da" som betyder "ja, ja" på svenska. Ytterligare andra säger andra saker.

Det radikala med dadaismen var att den inte skulle uppfattas som en konströrelse. Dada var inte konst, det var anti-konst. Som Tzara själv uttryckte det: "I am against systems; the most acceptable system is on principle to have none". Syftet med dadaismen var att chockera, att uppröra. Man ville liksom Baudelaire och Rimbaud épater la bourgeoisie, dvs. chockera medelklassen. Att dadaismen saknade formella regler hindrade inte dadaisterna från att författa åtskilliga sköna manifest. I ett manifest från 1916 skriver Hugo Ball: "How does one achieve eternal bliss? By saying dada. How does one become famous? By saying dada. With a noble gesture and delicate propriety. Till one goes crazy. Till one loses consciousness." Det viktigaste manifestet skrevs dock av Tzara 1918, där han med versaler konstaterar: "DADA DOES NOT MEAN ANYTHING". Det här gör såklart min uppgift väldigt enkelt. Dada betyder ingenting. Sådär, nöjda? Nej, nu ska jag vara allvarlig. I slutet av sitt manifest skriver Tzara vad dadaismen egentligen är: "Perhaps you will understand me better when I tell you that Dada is a virgin microbe that penetrates with the insistence of air into all the spaces that reason has not been able to fill with words or conventions." Sådär ja. En jungfrulig mikrob som penetrerar livet. Det är Dada.

Den amerikanska poeten Andrei Codrescu har sagt att bilden av Lenin och Tzara i var sin ände av ett schackbräde är "the proper icon of the beginning of [modern] times". Codrescu visste vad han snackade om. Idéerna från både dadaismen och den ryska revolutionen har genomsyrat 1900-talet, på var sitt område, på helt skilda sätt. Vem som vann? Tristan Tzara dog av naturliga orsaker i sitt hem i Paris 1963.

Lenin vann.

Mest känd för: En av grundarna av och förgrundgestalerna inom dadaismen. Skrev sköna dikter och manifest.

Dadaisten Marcel Jancos mask av Tristan Tzara.

82. George Gershwin

Alla kompositörer som håvar in högar med pengar samtidigt som de blir hyllade av seriösa och svåra konstnärer som Ravel och Schönberg, förtjänar någon form av respekt. Det är, och har alltid varit, min mening. Detta gäller också för kompositörer som blandar jazz med klassisk musik och dessutom får för sig att göra Porgy and Bess, en opera med bara afroamerikanska karaktärer. George Gershwin var helt enkelt en man som "vanligt folk" gillade, men som samtidigt blev inskriven i den tunga, värdiga, klassiska musikens kanon. Han är på något sätt både en symbol för den klassiska musikens utveckling på 1900-talet och för hur populärmusiken lät innan rock'n'roll, Beatles och trancestep förstörde allt.

Gershwin är dessutom listans kanske första representant för den intellektuella New York-juden, möjligtvis med undantag för Milton Friedman (som inte alls känns lika förknippad med New York) och Aesop Rock (som gör hiphopmusik, och därmed inte kan räknas som en riktig intellektuell). Detta är en kategori judar som tveklöst skulle kunna få en egen topp 101-lista. Hade jag fått välja fritt vilken slags människa jag skulle vilja vara, så är det förmodligen just en sådan intellektuell New York-jude. Promenera i Central Park, diskutera samtida litteratur med min snygga och smarta flickvän, gå till min psykolog ibland och diskutera olika neuroser jag lider av, ha en massa sköna kontakter som jag träffar på cocktailpartyn i stora lyxvåningar... med andra ord: ha så där intressanta liv som folk har i Woody Allen-filmer. Klart som fan att man kan skapa bra litteratur/film/musik om man lever ett sådant liv. Och något man inte kan komma ifrån, det är att Gershwin skapade bra musik.

Tillsammans med brorsan Ira (som stod för texterna) spottade George ur sig vackra ballader (Chet Baker!), käcka musikalsånger (Gene Kelly!) och berömda operastycken (Sidney Poitier! Den som dubbar Poitier i sångnumret är dock den svarte operasångaren Robert McFerrin, Bobby McFerrins pappa!). Gershwins mest berömda klassiska orkesterverk är förmodligen "Rapsody in Blue" från 1924, där han blandade in element från afroamerikansk populärmusik och (enligt min bok om klassisk musik) "tydliga judiska undertoner, varav vissa liknar synagogans sånger". Hmm, ok. Hur som helst, den nyrike Gershwin spenderade sina pengar på det enda sättet en sund, nyrik person kan spendera sina pengar på: ett hus på Upper West Side och mängder med kvinnor. Han var en stjärna och han verkar ha uppskattat detta faktum lika mycket som jag gör. För att visa min uppskattning, och skyla över hur lite egna idéer jag hade till denna bloggpost, ska jag länka till ytterligare ett fantastiskt stycke musik från Otto Premingers filmatisering av Porgy and Bess från 1959, den här gången något som många av er säkert känner igen. "Summertiiiiiiime, and the livin' is eeeasy..."

Mest känd för: En hel hög med berömda sånger från Tin Pan Alley-eran, musikalen An American in Paris, "folkoperan" Porgy and Bess och orkesterverket Rapsody in Blue.

83. Judas Iskariot

I Jorge Luis Borges novell Tre versioner av Judas beskrivs en lära (förespråkad av en mystisk svensk teolog, uppdiktad av Borges) där Judas ges en större roll än Jesus i räddandet av mänskligheten. Visst, Jesus blev korsfäst vilket kan vara nog så obehagligt (fråga bara Petrus), men det är ändå ingenting mot den nödvändiga uppoffring Judas gjorde för oss alla i och med den roll han spelade i det så välbekanta dramat. Hur kan man anse att en så viktig handling som Judas förräderi skulle bero på något så lågt och oheligt som penningbegär, framför allt när det rör sig om den löjliga summan 30 silverpenningar? Nej, nej, tvärtom så drevs Judas av en fruktansvärd asketism, och längtade inte bara efter kroppsligt lidande för mänsklighetens skull, utan dessutom efter själslig plåga i de varmare regionerna av helvetet. Kanske är det Judas som är Gud förkroppsligad? Varför skulle Han nöja sig med Jesus halvdana och kortvariga offer, när Judas eviga pina är så mycket storslagnare?

Även bortsett från alla långsökta spekulationer är Judas en av historiens stora karaktärer. Han spelar visserligen en skurkroll i Bibeln, men det är en skurk som vi kan känna sympati för och kanske känna igen oss lite i. Han ångrade sig ju dessutom sen, vilket visar att han nog var en snäll kille innerst inne som bara menade väl, men hamnade lite snett med vissa av sina handlingar. Judas har fått ett rykte som något slags symbol för mänsklig svaghet och ondska, men då måste man komma ihåg att det verkligen handlar om mänsklig ondska. Judas var inget monster, han kan inte jämföras med Hitler, Fritzl eller Moggi. Det Judas gjorde sig skyldig till har miljontals människor gjort genom historien. Folk blir hotade av någon farlig person (besatta av Satan i Judas fall) eller ser kanske möjlighet till stora förtjänster som skulle kunna rädda familjens försörjning (30 silvermynt räckte långt på den tiden), och sviker därför någon person i deras närhet. Det är ganska lätt gjort och förmodligen så anade varken Judas eller de flesta andra svikare vilka konsekvenser deras förräderi skulle få. Om vi ska tro på Dante så fick dessutom Judas, till skillnad från många andra förrädare, ett fruktansvärt oproportioneligt straff för detta, nämligen att Satan ska tugga på honom i all oändlighet i den nedersta kretsen av helvetet (vilket, måste man erkänna, låter som ett oproportioneligt hårt straff för Satan också). Jag kan lova att det kommer mycket värre elakingar framöver vars platser på listan (exempelvis 66) kommer bli svårare att rättfärdiga, och som säkert har rena semestern nere i helvetet jämfört med Judas.

Dessutom är han ju, som så många andra karaktärer i Bibeln, mer än bara en individ. Judas har lånat sitt namn till oräkneliga personer under historiens gång. Han har blivit ett begrepp. Antingen så är det storslaget av honom att (som Borges svenska teolog menade var fallet) medvetet ta på sig den gigantiska skam det innebär att förråda mänsklighetens frälsare, eller så är det oerhört tragiskt att en (visserligen omoralisk) handling får sådana extrema konsekvenser för en vanlig man. I vilket fall så förtjänar han något slags hyllning, eller åtminstone något slags tröst. Vi kan ju åtminstone ge honom att det är rätt vackert att förråda någon med en kyss.

Mest känd för: Efter en middag med Jesus sålde han ut Guds son till romarna. Idag förekommer hans namn mest inom klubbfotbollens värld och i andra sammanhang där oförlåtliga svek är vanliga.

84. Isaac Grünewald

Isaac Grünewald kan tyckas som ett märkligt val till den här listan. Vad gör en halvkänd svensk konstnär på en lista över världshistoriens bästa judar? Expressionist, till råga på allt! Det är ju inget annat än en smärre skandal.

Men nu är det faktiskt så att Grünewald råkar vara den som, enligt vissa, introducerade modernismen i Sverige. Det är en bedrift större än ni tror, inte för att den är svår, utan för att den är viktig. Lite som att nån svenskjude hoppar fram och introducerar populärmusiken i vårt kära land, det är på den nivån. Och då skulle ni minsann inte klaga, musiktöntar som ni är. Ändå, detta hade inte spelat någon som helst roll om det inte vore för att tavlorna han målade faktiskt är riktigt roliga att titta på.

Häromnatten hade jag en dröm. Jag drömde att en kompis och hans flickvän (om ni läser detta: Niklas och Linnea, det var ni) tittade ut genom fönstret med melankoliska och djupsinniga blickar. På fönsterbläcket stod en vissnad blomma. Killen sade sedan med största allvar: "I kristider behöver man inte människor runt sig, man behöver att blommorna inte vissnar." Jag tolkar det som att jag borde ta tag i min vardag och lära mig att göra regelbundna saker som att bädda sängen och just vattna blommorna, istället för att festa och filosofera med kompisar hela tiden. Jag hade nog tolkat det så om jag brukade tolka drömmar, åtminstone. Hursomhelst, jag vaknade strax efter och ville för mitt liv inte glömma bort denna bild, eftersom den var så visuellt vacker. Det sprudlade av fäger, alla former var aningen förvrängda men utan att bli löjliga och uttryckskraften i minsta min var stor. Hade jag haft förmågan hade jag direkt målat ned min fantastiska inre syn. Nu har jag inte det utan får istället nöja mig med att titta på Isaac Grünewalds bilder. De ser faktiskt ungefär ut som det jag såg i min dröm.


Jag tänkte skriva om vilken konstnärlig tradition Grünewald är sprungen från, hans tid i Paris där han studerade under Matisse, hans giftermål med den utsökta fauvisten Sigrid Hjertén, hans pionjärinsatser som teaterscenograf och hans engagemang i ett par konstnärsgrupper. Men jag vet inte. Wikipedia kan ni ju läsa själva och konstböcker finns att låna på biblioteket. Det viktigaste vet ni ju redan nu: Han var en modernist, en expressionist, som några år in på 1900-talet började göra stort avtryck i svensk konst. Att det verkligen handlade om något nytt visar de tidigare så radikala medlemmarna av Konstnärsförbundets reaktioner. Många var genuint kritiska, och i tidningen Strix kallade Albert Engström medlemmarna i den konstnärligt radikala gruppen De unga (där Grünewald ingick) för långhåriga, osnutna yngel. En tidig hippiegeneration, låter det som. Att de också skulle vara "pseudoblaserade, kvasiperversa dibarnsjälar" vet jag ingenting om, men det var i alla fall vad Engström menade.

Det kan inte vara lätt när man inte bara är radikal, utan till råga på allt också jude. Antisemitismen var stor i Sverige vid denna tid och folk avfärdade Grünewald som en pengasuktande skämtkonstnär som bara gjorde fattiga Matisseimitationer på löpande band. Men man var inte bara elak. Man lyfte också fram hans stora skicklighet att marknadsföra sig och tjäna pengar.

Med tiden kom Grünewald att bli mer respekterad och idag har han en stabil plats i den svenska konstkanon. Ragnar Josephson, denna ultrasköna konstguru, har sagt att "hans konst, liksom han själv, sjöd av liv, av glädje över livets gåvor". Det är dags för mig att ta Isaac Grünewald som inspiratör, för jag har planerat att börja göra precis som honom. Sjuda av liv.

Mest känd för: Han var högst delaktig i introducerandet av modern konst i Sverige, och framstår som en av våra allra största modernistiska konstnärer.

85. Elizabeth Taylor

Jag är fortfarande barnsligt förtjust i vackra, oåtkomliga kvinnor. Upp med dem på piedestal bara, där de hör hemma. "Men det är ju ingen nyanserad bild", säger du, "de du talar om är också människor, och det du säger är en sorts objektifierande det också". Jo tack, jag är fullt medveten om allt detta, men jag gör mitt bästa för att glömma. Jag vill gärna inbilla mig att det finns superhjältar även i verkliga livet och inte bara i sagorna. Det blir mycket mer romantiskt så. Följaktligen har jag närhelst det behövts försvarat supermodellerna, jag har ständigt lyft fram undersköna filmstjärnor och det är inte bara Sarah Michelle Gellar som är på listan tack vare mig. (Viktigt att understryka: Mina listkompanjoner ska därmed inte förstås i termer av "bögeri", de var bara inte alltid lika övertygade om det obevekliga värdet i ett lent utseende.) Ta till exempel Elizabeth Taylor. Jag minns allt den lilla snäsigheten jag möttes av då jag propagerade för en framskjuten placering, även om både Johannes och Gabriel åtminstone erkände hennes rätt att vara med på listan. Storslaget vacker, firad världsstjärna och en ikon i största allmänhet. Därtill var hon extremt förtjust i juveler. Hur kan man inte älska en sådan person?

Hennes filmkarriär höll på att få en riktigt tidig start. Den legendariska skvallertanten och Hollywoodkolumnisten Hedda Hopper blev god vän med Taylors föräldrar (fadern var konsthandlare och modern en skådespelerska) och uppmärksammade den unga dotterns skönhet i sin kolumn. Detta ledde till att hon, endast sju år gammal, påtänktes att spela dottern till Scarlett O'Hara och Rhett Butler i Borta med Vinden. Hennes far fnös åt idén - en pappa vet alltid vad som är bäst för sin dotter - och det skulle dröja innan Taylor fick göra sin filmdebut. Inte förrän vid nio års ålder kom en ny efterlängtade chans: Universal kontrakterade henne och lät henne var med i nån whateverfilm, och en ny stjärna var född.

Eller ja, nu ljuger jag väl lite, eftersom hon faktiskt fick sitt kontrakt rivet vid knappt tio års ålder. Som produktionschefen Edward Muhl sade: "She can't sing, she can't dance, she can't perform. What's more, her mother has to be one of the most unbearable women it has been my displeasure to meet." Det skulle dröja ytterligare hela två år innan hon blev stjärna på riktigt, denna gång under Metro-Goldwyn-Mayers beskyddande vingar.

Men Elizabeth Taylor hade inte varit Elizabeth Taylor - åtminstone hade hon inte varit dame Elizabeth Taylor - om hon bara varit ihågkommen som söt barnstjärna. Hon fick redan som tonåring börja spela vuxenroller och blev snart ett respekterat namn, i hög grad för sin uppenbarelse och enligt henne inte i lika hög grad för sina skådespelarmässiga talanger. Hon har bittert uttalat sig om att det inte är lätt för en vacker filmstjärna att tas på fullt allvar när det gäller det konstnärliga. Jag tycker dock att hon ska ge fullständigt fan i att klaga, för sist jag kollade så stod det någonting om att hon vunnit två Oscars. För ledande roller. (En av statyetterna fick hon för sin insats i Vem är Rädd för Virginia Woolf?, en alldeles utmärkt film). Det är väl att visa uppskattning också för hennes talang, vill jag påstå.

Men visst, hon har ju en poäng ändå. Trots hennes talang och trots alla utmärkelser hon fått så kommer hon för evigt att först och främst, ja nästan enbart, vara förknippad med och ihågkommen för hennes oförglömliga skönhet.

Mest känd för: En av tidernas vackraste skådespelerskor som gjort minnesvärda rolltolkningar i filmer som En plats i Solen, Cleopatra och Vem är Rädd för Virginia Wolf? Ja, och så i Newmanfilmen Katt på Hett Plåttak, som ju redan hyllats på bloggen. Man bör också nämna hennes kända makar, förutom Richard Burton också Conrad Hilton Jr, alltså sonen till hotellgrundaren, som ju Zsa Zsa var gift med. Helt sjukt att lillpojken faktiskt lyckades överträffa sin far vad gäller valet av åtråvärd fru.

86. Èmile Durkheim

Joy Division-sångaren Ian Curtis har gjort det. Flygplanskaparen Mohammed Atta likaså. Arthur Koestler och hans fru har (som bekant) också varit där. Jag talar naturligtvis om självmord. Ändå känner man att det finns något slags skillnad mellan Curtis och Atta; de två har tagit livet av sig av radikalt olika orsaker. För att analysera självmordets natur är det utmärkt att börja med den franske sociologen Émile Durkheim, en av världshistoriens största sociologer. Lätt topp fem.

Durkheim var en utav de första sociologerna och gjorde mycket för att få ämnet accepterat som en vetenskap. Han var övertygad om att samhälleliga fenomen kunde studeras på samma exakta sätt som naturvetenskapliga sådana. Det handlade om att hitta mönster i samhället och se hur man kunde hitta orsakerna till exempelvis självmord i större strukturer ovanför individen. Sociologen kan sedan ställa en diagnos på vad som är sjukt i samhället och föreslå åtgärd. Att börja gräva i Ian Curtis barndom eller göra någon slags djuppsykologisk analys av Mohammed Attas existentiella ångest är fullt möjligt, men Durkheim ansåg att man snarare borde göra statistiska jämförelser mellan olika grupper och samhällen för att hitta förklaringen till självmordet. Varför har Storbritannien så och så många självmord per år? Hur kan det komma sig att länder ofta har en ganska konstant självmordsfrekvens? Om svaret bara skulle finnas hos individen, så borde väl siffrorna variera betydligt från år till år? Durkheim ansåg att man var tvungen att gå utanför den enskilde individen och satte sig ner med en massa statistik för att hitta mönstret som låg dolt däri. Och mönster hittade han.

Curtis själmord skulle kunna ses som ett egoistiskt sådant. Durkheim fann att protestantiska länder hade fler självmord än katolska länder. Efter några ytterligare studier drog han slutsatsen att det berodde på den större tankefrihet och individualism som tilläts i protestantiska länder. Det handlar om att vara eller inte vara en del av ett kollektiv. Att ha en stor familj, att vara en del av en sträng religionsutövning eller känna sig starkt knuten till en nation är alla effektiva skydd mot självmord. De flesta självmord i vår västerländska kultur verkar alltså vara resultatet av för stark individualism. Det är jävligt lätt att bli självupptagen i vår kultur, och blir man tillräckligt självupptagen så står man till slut där med ett rep och ska utnyttja sin individuella frihet till fullo. Om man ser på saken på det sättet så var Joy Divison-sångaren ett offer för vår tids kultur och mentalitet i västvärlden. Spela in två självcentrerade album där du berättar hur dåligt du mår, bete dig konstigt på scen och till sist: begå själmord som ett sista personligt statement.

Med Mohammed "9/11" Atta är det en helt annan sak. Här kan vi nog snarare tala om något slags altruistiskt självmord, med Durkheims termer. Ett sådant finns det risk för när individen är för hårt knuten till kollektivet. Visst, det finns en möjlighet att det bara var en egoistisk show av Atta, men troligare är väl att han helt enkelt var så uppslukad av ett kollektivt mål att han var beredd att offra sitt eget, futtiga liv för att kunna uppnå detta. Självmordet handlade inte om honom själv, utan om något mycket större, som Atta bara var en liten, liten del av. Durkheim gjorde studier av exempelvis armén som bekräftade hans teori om altruistiska självmords förekomst. Inom det militära är idealet en kollektivistisk anda, inte minst för officerare som ju själva har valt karriären inom armén och dess ideal. Och mycket riktigt så är också självmordsfrekvensen högre bland officerare än meniga.

Hur ska man då göra för att minska antalet självmord? Ska vi hitta någon slags medelväg mellan kollektivism och individualism? Vill vi verkligen ha ett mindre individualistiskt samhälle? Vill vi inte att rockstjärnor ska kunna ta livet av sig? Att vara en ikon inom populärmusiken är ju att ge intryck av att vara en otroligt fri människa, en sådan där människa som vi alla drömmer om att vara ibland, men som vi är för ansvarsfulla (för fega alltså) för att bli. Det finns något sjukt med en kultur där folk inte tar livet av sig, inte tar droger, inte dricker alkohol. Människans överdrivna frihetsbegär ses som något farligt och skadligt av Durkheim, men vi vill ju av någon anledning fortfarande ha kvar det. Det är en del av det som gör oss mänskliga. Att jag skriver så här beror naturligtvis på att jag är uppvuxen med en medelklassigt liberal syn på saker och ting. Kanske är det bättre att ha något slags principer, mål och mening i livet som är viktigare än ens egen person. Säga vad man vill om al-Qaida, men principer har de.

Det som är så bra med Durkheim är i alla fall att han vågade se bort ifrån romantiska bilder av människan som genuint fri och självständig, för att istället understryka hur mycket vi styrs av strukturer i vårt samhälle. På det här sättet kan man åtminstone få fram väldigt intressant statistik och uppseendeväckande mönster som kan säga oss nya och oväntade saker om hur vi människor fungerar. Hans självmordsstudie är ett utmärkt exempel på detta. Den ger oss saker att fundera på och diskutera. Hur vill vi egentligen leva våra liv i ett samhälle? Vilket pris är vi beredda att betala för vår frihet? Det är när vi diskuterar sådana frågor som samhällsvetenskap är som bäst.

Mest känd för: Är en av sociologins fäder. Sina många studier i ämnen som utbildning, religion, brott och straff.