44. Mark Rothko

Abstrakt konst är ett välkänt begrepp. Att konst är "abstrakt" innebär att den, helt eller till viss del, undviker att avbilda det vi ser i verkligheten. Konst som är helt abstrakt innehåller ingen referens alls till något vi kan känna igen från sinnevärlden omkring oss, utan är kanske istället intresserad av att avbilda just själva förhållandet mellan form och färg. El Lissitzkys "proun"-målningar är ett exempel på detta. Och det är så klart lätt att tro att många av den lettiskfödde amerikanske konstnären Mark Rothkos målningar (till exempel den ovan) också är det, men nej, enligt honom själv så tar vi helt fel om vi tror det.

"I am not an abstract painter. I am not interested in the relationship between form and color. The only thing I care about is the expression of man's basic emotions: tragedy, ecstasy, destiny."

Anledningen till att Rothko är världshistoriens 44:e bästa jude står att finna i just denna sista mening, och kanske framför allt i de tre sista orden: Tragedi! Extas! Öde! Till att börja med kan man lätt tro att denne store konstnärs målningar bara är näst intill meningslösa färgsjok, ungefär som jag uppfattar vissa målningar av abstrakta expressionister som Barnett Newman, men tittar man närmare och låter sig uppslukas av dem så framträder en helt annan känsla. Ta bara Rothko-kapellet i Texas, där väggarna pryds av ett antal gigantiska svarta målningar. Första gången jag såg interiören av detta kapell var på något konstprogram på Kunskapskanalen, där den gråhårige konstprofessorn som var programledare vibrerade av fascination och vördnad för den tunga, mörkt vackra atmosfären i kapellet. Det var lätt att förstå honom. Rothkos svarta målningar gör helt enkelt ett monumentalt intryck. Trots att de är helt svarta, så lyser de och verkar nästan ha ett eget liv. Platsen är menad som en helgedom åt människor av vilken tro som helst, och är precis så som jag föreställer mig en perfekt helgedom. Anledningen till att man söker tillflykt till religion och andlighet av olika slag är ju att man för en stund vill fly bort ifrån det här med döden, livet och allt annat som är så jobbigt i vardagen. Man vill komma till en plats där allt sådant är förklarat, även om man inte riktigt fattar hur. Det går att älta mänsklighetens lidande i oändlighet, kanske med din psykolog, dina tålmodiga vänner eller med din dagbok, men det är inte förrän du kommer till en riktigt fet jävla gotisk katedral som du får allt förklarat för dig.

Rothkos bästa konst fungerar på samma sätt. Målningarna är monument över mänskliga känslor och mänsklig tragik, som överväldigar en på samma sätt som ett gigantiskt indiskt tempel, en Whitney Houston-ballad eller ett riktigt hårt knytnävsslag på käften kan göra. Det är tragedi, extas och öde på en och samma gång. Faktum är att jag tänker mig att känslor ser ut ungefär som hans tavlor. När jag föreställer mig abstrakta begrepp som "obehag", "kärlek" och "vardagstristess", så ser jag alltså något som liknar Rothkomålningar framför mig. Och då är det ju en ren självklarhet att folk blir påverkade av hans konstverk. Enligt Rothko själv har människor ofta börjat gråta framför hans målningar. Detta beror enligt konstnären på att de har "haft samma religiösa upplevelse som jag hade när jag målade dem". Kan man kommunicera en så stark upplevelse till andra genom att måla en massa färg på en stor duk, så måste man vara någon typ av geni. Jag har sedan full förståelse för om vissa tycker att det är larvigt att börja gråta över en sådan sak som några suddiga blå rektanglar på en blå bakgrund, vissa människor hatar ju helt enkelt konst över allt annat och det är ju inget att göra åt den saken. För oss som inte föraktar kulturella uttryck i allmänhet, och inte avskyr allt vad mänskliga känslor heter, så är Mark Rothko en av 1900-talets bästa konstnärer. Men man får naturligtvis tycka som man vill.

Som så många andra förträffliga människor slutade han sina dagar med dålig hälsa, upplöst äktenskap och självmord.

Mest känd för: Räknas som en av de viktigaste abstrakta expressionisterna, något han själv dock inte ville kalla sig.

45. Nostradamus

En av sakerna som inträffade den elfte september 2001 var att jag stoppade in en fryspizza från ICA i ugnen. Anledningen till att jag minns det är för att min syster ringde precis då och berättade att ett flygplan eller två hade kraschat in i World Trade Center. Så kan det gå, tänkte jag, och gick tillbaka till pizzan. Så kan det fan inte gå till, tänkte tusentals amerikaner, och sprang och köpte utgåvor av den gamle siaren Nostradamus spådomsböcker.

Tillsammans med familjen och religionen är alltså Nostradamus och liknande personer sådant folk vänder sig till i kristider. Inte så långt efter att jag satte in den där pizzan i ugnen, kanske några veckor eller så, hävdade en av min gymnasieklass allra intelligentaste damer att Nostradamus skrivit: "På den elfte dagen i den elfte månaden kommer två metallfåglar att krascha in i två höga statyer i den nya staden, och världen ska gå under kort därefter." Oj, skrämmande likt det som just hade hänt, men bra tur att New York ändå är en flera hundra år gammal stad, tänkte jag kanske då. Poängen är hursomhelst inte vad jag tänkte, utan att det på extremt kort tid hade spritts påhittade Nostradamuscitat över hela världen. Förstår ni vilken dragningskraft mannen har och har haft? Folk älskar inte bara hans egna profetior, de tillskriver honom dessutom massa snygga förutsägelser som han inte haft något med att göra.

Det är egentligen inte så konstigt. Alla människor är romantiker. Alla älskar vi sagor, historier om det förgångna och gissningar om framtiden. Vi slukar science-fiction och funderar på tidsmaskiner. Vi fascineras av det mystiska och hoppas att vetenskapen aldrig kommer ge oss svar på alla frågor. I vanliga fall inser vi att alltihop bara är påhitt. Men vid stora katastrofer uppstår behovet av förståelse och sammanhang, och då tröstar en gammal mystiker oss med sina stora profetior. Många människor tror verkligen på profetiorna. Sa jag mystiker förresten? Nostradamus levde på 1500-talet, då grenar som astrologi och alkemi räknades till naturvetenskapen. Dessutom hade han en zoroastrisk syn på världen; han trodde på läran om alla tings periodiska återkomst. Så Nostradamus observerade helt enkelt noggrant tidens händelser och gjorde sina förutsägelser utifrån detta. Han var med andra ord inte fullt så flummig som man först kan tro. Och en sjukt bra läkare var han också.

Det känns egentligen inte så roligt att prata om Nostradamus liv, då man istället kan ge sig på det han sa och hur folk har tolkat det. Vill ni veta mer om honom som person får ni gå in på hemsidan www.google.se och leta vidare därifrån. Låt oss nu se på några exempel från hans poetiska och dunkla texter. Först en varning bara: han var från Frankrike, så risken att han bara var full av avancerat struntprat är därför automatiskt väldigt stor.

En av alla sakerna som Nostradamus förutsåg var första världskriget. Detta ser vi i flera strofer, bland annat denna:

Kort blir regimen, lämnad åt de båda:
tre år, sju månader får kriget rå;
sen tempeltjänarna skall slåss, med våda -
segern skall ledarn från Armenien få.

Tre år och sju månader efter att Ryssland gått in i kriget var det dags för fredsfördraget i Brest-Litovks, ett föredrag slutet av maktahavarna Lenin och Trotsky. Sen blev det massa käbbel i landet och vid Lenins död fick Trotsky och Stalin makten. Dessa kallades tydligen för något som kan översättas till ungefär tempeltjänare och ledaren som åsyftas i strofen ovan tänker man sig vara Stalin, som inte var från Armenien utan Georgien. Men å andra sidan tillhörde ju de två länderna samma republik ett år eller så efter första världskriget, och både ingick sedan i Sovjetunionen. Det är nära nog. Inte ska vi bråka om småsaker.

Ungefär så här fortsätter det. Men vi tar ett exempel till.

Asketen nio år har fred vid makten -
sen grips han av så våldsam blodtörsts brand
att på ett folk han laglöst börjar slakten,
dräpt av ett nytt med större långmods hand.

Hitler käkade katolsk fasteföda, vegetarian som han var, och kvalificerar sig därmed som asket. Relativ lugn och ro vid makten hade han mellan 1933 och 1941 innan saker och ting på allvar började gå snett. Folket han slaktade är förslagsvis polackerna, eftersom det då stämmer fint att ryssarna sedan i lite långsammare takt, "med större långmods hand" tog död på stackarna.

Vidare till filmens uppkomst:

Sublima kroppar skall bli ändlöst sedda
för ögats lins och snart sig visa så:
med enbart framsida, osynligt ledda.
Den helga bönens tal skall minska då.

Kropparna på skärmen kan säkert uppfattas som "sublima" och ändlöst sedda blir de förstås också, under förutsättning att det inte är nån skitfilm de spelat in som ingen vill se, samt att teknikerna sköter sitt restaureringsjobb väl. "Enbart framsida" - tja, man kan ju inte direkt gå bakom teven och titta på personerna på skärmen från ett annat håll. Sen vet vi ju förstås också att film och annan kultur till stor del blivit vår tids religion, säkert enligt något sätt att se på saken åtminstone. Om inte annat vet man att gudstjänstbesöken minskat i och med televisionens utbredning.

Ska man tro hans lärjungar och uttydare har Nostradamus förutsett varenda jävla krig och varenda person som varit och kommer vara någon sen hans egen tid och fram till den yttersta tiden och det tusenåriga fredsriket, när det nu kommer (år 2779, är ett Nostradamusförslag). Men hur skicklig mannen än var, så tycks han inte ha kunnat förutse att rapparen Nas skulle döpa sitt fjärde soloalbum till Nastradamus. Eller så brydde han sig helt enkelt inte om det.

Mest känd för: att ha skrivit massa dunkla strofer som folk sedan kastat om och sammanfört till små profetior om alla stora händelser som inträffat sedan profetens levnad.

46. Burt Bacharach

Jag har som de flesta hyfsat intellektuella personer haft en period i mitt liv när jag trodde att det fanns kulturella uttryck som var mer "äkta" än andra. När det var inne att bilda pojkband en masse avfärdade jag dem på grund av att de var kommersiella. Deras musik gick ut på att sälja skivor. Usch. Istället vände jag mig till blueskillar som Robert Johnson och Leadbelly, och lo-fi-inspelningar av indieband där det knappt gick att urskilja melodin. Jag tog bluesen och lo-fi-inspelningarna som äkta, okommersiella musikaliska uttryck. Nu har jag växt en smula. Varje gång någon avfärdar disco som kommersiell och ytlig så svarar jag "och?" och dansar på. Nu är Burt Bacharach knappast disco, men hans musik kan lätt avfärdas som "easy listening" och "lounge", och sådana ord har givetvis en negativ klang i botten. Varför? Varför måste bra musik vara krånglig eller komplicerad musik? Bra musik ska enligt den här uppfattingen inte bara vara äkta och genuin, den ska också vara komplicerad och svår att lyssna på. Men den ska fortfarande vara avskalad, unplugged som man säger. Och helst ska musikern dö på kuppen, ta självmord eller dö av en överdos, i protest mot den kommersiella, tomma och kalla musikvärlden.

För yngre läsare är Burt Bacharach killen med den vita hårmanen som spelar piano i Austin Powers. Men för oss lite mer ärrade musikintresserade är Burt Bacharach killen med den vita hårmanen som tillsammans med Hal David ligger bakom en otrolig mängd pophits från 60-talet och framåt. Vissa jämför Bacharach och Davids låtfabrikation med de evergreens som strömmade ut ur Tin Pan Alley. Deras mest kända låt är antagligen "Raindrops Keep Falling on My Head" som skrevs till filmen Butch Cassidy and the Sundance Kid. (Där, som bekant, Paul Newman spelar huvudrollen.) Men det är främst för låtarna som Bacharach och David skrev till Dionne Warwick som gör att Bacharach tar en stabil plats så här högt på listan. Låtar som "Walk On By", "I Say a Little Prayer", "Don't Make Me Over" och "I'll Never Fall In Love Again" är utmärkta exempel på både Bacharachs låtskrivartalang och Warwicks underbara röst. Det är såklart löjligt att prata om tidlösa låtar, eftersom vilka låtar som överlever har lika mycket med tillfälligheter som med kvalitet att göra. Men Bacharach och Davids låtar är åtminstone tidlösa i den bemärkelse att de har tolkats av väldigt många olika artister. Lyssna bara på Rahsaan Roland Kirks tolkning av "I Say a Little Prayer", Luther Vandross tolkning av "Anyone Who Had a Heart" och, givetvis, Isaac Hayes tolkning av "Walk On By" (sök gärna upp den episka 12-minutersversionen som finns på skivan Hot Buttered Soul.)

Jag har försökt att inte länka sönder den här texten, men det är nästan omöjligt att undvika när det handlar om Burt Bacharach. För några år sedan är det möjligt att jag hade beskrivit Dionne Warwick som "äkta", och alla former av "easy listening" som musikens motsvarighet till simpla kioskromaner. Och därmed hade jag, på ett ganska lustigt vis, på samma gång hyllat och avfärdat Burt Bacharach. Jag tror vi gör bäst om vi helt enkelt skippar snacket om "äkta" eller "oäkta", och istället fokuserar på andra saker, som till exempel om det är bra eller dåligt. Och Burt Bacharach är bra. Förbannat bra. Och det är ju ändå vad den här musikgrejen i slutändan handlar om.

Mest känd för: att tillsammans med Hal David ha skrivit en otrolig mängd eleganta pophits, lika grundmurade i den amerikanska musiktraditionen som vilken låt av Irving Berlin som helst.

47. Steve Reich

När Carola skriker ut sitt budskap om att säga nej till självömkan så kan vi knappast anklaga henne för antisemitism. Vi kan anklaga henne för mycket, men inte det. Saken är nämligen den att nynazister ofta anklagar judarna för självömkan och för att använda Förintelsen för att vinna politiska poänger. Nu är det emellertid så att om någon folkgrupp har anledning att känna självömkan så är det ju judarna, och nynazister har knappast någon rätt att kritisera andra för självömkan; nynazister måste vara den mest självömkande gruppen någonsin. De gamla hederliga 30- och 40-talsnazisterna hade i alla fall lite stake; det krävs för att trotsa kylan och gå mot den ryska björnen. Även om de hade jävligt taskigt minne och gjorde samma misstag som tyskarna gjorde i det där lite bortglömda kriget tidigare på 1900-talet.

För er som sov under historielektionerna, eller som slängde Göran Perssons textböcker Om detta må ni berätta i papperskorgen (eller längst ner i skolväskan för att inte verka oberörd) kommer här en liten sammanfattning. Judarna har genom historien inte haft det lätt. De har skymfats, förfördelats och undanskuffats till samhällets utkanter. Kulmen på denna regelrätta förföljelse var Förintelsen som ... jaha, ni har hört den här förut? Bra. Förintelsen har givetvis satt sin prägel på många judiska konstnärer, och den har behandlats av regissörer, målare och arkitekter. Steve Reich är bara en av många som har känt sig nödgade att uttrycka sina känslor genom konsten. Under kriget pendlade Steve Reich med tåg mellan New York och Los Angeles för att träffa sina föräldrar som hade separerat. Först senare kom han att tänka på att om han hade varit i Europa så hade han åkt i väldigt annorlunda tåg, nämligen de tåg som forslade judar till koncentrationslägren. Tågvisslor, liksom gamla röstinspelningar av lägerfångar, utgör en del av kompositionen i "Different Trains" från 1988, Reich kanske mest kända verk.

Idag är Reich en uppburen kompositör och har nämnts som inspiratör till allt från postrock till progrock. Ok, det låter kanske inte särskilt smickrande, men man kan inte bedöma personer på grundval av vad de inspirerar: Nietzsche inspirerade nazisterna, men ska väl inte anklagas för vare sig det eller Förintelsen? Mer smickrande är att Reich inspirerat popgenier som Brian Eno, ambientgruppen The Orb och avantgardbandet The Residents (vars video till skivan The Third Reich ’n Roll måste ses för att förstås, eller kanske rättare sagt: uppskattas). Som egna inspirationer nämner han såväl John Coltrane, Béla Bartók som balinesisk gamelanmusik. Ganska givna inspirationskällor kan tyckas, säg den judiske minimalist som inte har låtit sig inspireras av balinesisk gamelanmusik? Nej, tänkte väl det. Men som den musikvirtuos han är så inspireras Reich också av alla vardagliga ljud som omger oss. Han har t.ex. komponerat musik från inspelningar av trafikbuller. Det kanske inte låter så spännande, men säga vad man vill om Steve Reich musik (och minimalismen i allmänhet) den kan inte avfärdas för att vara tråkig. Låt dig tjusas av "Clapping Music" eller "Nagoya Marimbas".

Som de flesta minimalistiska ljudkonstnärer har Steve Reich även mötts av hårdnackat motstånd. När hans verk Four Organs framfördes i Carnegie Hall i New York 1973 uppförde sig publiken, enligt en recensent från The New York Times, ”as though red-hot needles were being inserted under fingernails”, och en gammal dam bultade sin sko mot scenkanten i ett försök att få musiken att upphöra. Varken musiken eller Steve Reich tystnade. Men tvärtemot vad gäller Carola är det någonting vi kan vara glada för.

Mest känd för: sina minimalistiska kompositioner. Bland dessa kan nämnas Different Trains, Four Organs, It’s Gonna Rain och Drumming.

48. Stanislaw Lem

Det har redan tidigare på listan konstaterats att rymden, universum och allt det där är mycket fascinerande. Jag har fått höra att "man tycker det i en viss ålder", men det är ju fascinerande, och om det är ett brott att inte ha blivit en luttrad gammal cyniker, likgiltig för stjärnorna och den svarta natthimlens gigantiska gåtor; ja, då erkänner jag mig gärna skyldig. Är man inte en likgiltig luttrad gammal cyniker, så borde man alltså tycka om science fiction och tycker man om science fiction så borde man älska Stanislaw Lem. Jag kan inte helt säkert säga att Lem är den bäste science fiction-författaren någonsin. Asimov, Wells, Dick, Stapledon m. fl. är säkert alla kandidater till den titeln, men det är bara Lem som är polack, vilket ger honom lite extra tyngd enligt mig. Själv har han avfärdat amerikansk science fiction som dåligt skriven och relativt ointresserad av nya litterära former, vilket föranledde en troligtvis schizofren Philip K. Dick att skriva ett brev till FBI där han hävdade att "Stanislaw Lem" förmodligen var namnet på en grupp partitrogna polska kommunister som försökte få kontroll över science fiction-litteraturen och deras priser och utmärkelser (ironiskt nog var Dick den amerikanske science fiction-författare Lem såg som ett undantag från sitt hårda omdöme ovan).

Stanislaw Lems mest kända roman är säkert Solaris, som i likhet med många av hans verk behandlar människans kontakt med utomjordiska livsformer, och de problem denna kan medföra. Boken omvandlades till en lika berömd film av Andrej Tarkovskij, som författaren dock inte gillade (hans omdöme "som Brott och straff i rymden" ska alltså ses som något negativt, fastän det låter hur bra som helst), trots att han enligt egen utsago bara sett 20 minuter av den! Lem verkar inte ha varit särskilt optimistisk angående människans chanser att kunna kommunicera med utomjordingar, och inte heller när det gällde hennes plats i den moderna världen. Han var mycket kritisk mot den moderna teknologin och har bland annat sagt att han inte visste hur många idioter det fanns förrän han började använda Internet, vilket de flesta av oss säkert skulle skriva under på. Det är väl lite därför vi gillar Internet? Det var hur som helst inte bara den moderna utvecklingen på planeten jorden som Lem ställde sig kritisk till; nej, hela universum var enligt honom utformat på ett så smärtsamt vis att han av rent moraliska skäl blev ateist. Han ville helt enkelt inte tro att någon avsiktligt skapat skiten.

Ett annat av Stanislaw Lems mer berömda verk är Cyberiaden, en samling historier i sagoform om två robotar som jobbar som så kallade "konstruktörer", vilket verkar innebära att de kan bygga nästan vad som helst. De åker runt i universum och råkar ut för de mest osannolika äventyr, som de klarar sig ur på ännu mer osannolika vis. Boken är som en (ännu) mer intelligent och filosofisk Liftarens guide till galaxen, och bjuder ofta på stor underhållning. En maskin kan byta plats på två människors (eller robotars?) själar, en annan uthämta all universums information från gaspartiklars slumpmässiga rörelser, det finns kärleksmaskiner, bokstaven n-maskiner och maskiner som kan simulera hela universum, och allting i en värld befolkad av kungar, prinsessor och riddare som i vilken medeltida saga som helst.

Fantasieggande litteratur som lyckas vara humoristisk och underhållande, samtidigt som den ställer viktiga filosofiska frågor om livet, samhället och universum - det låter väl i själva verket som definitionen på ordet "bra". Läs Stanislaw Lem, köp hem en DVD-box med Cosmos och fortsätt att tycka att rymden är häftig, annars är du snart förlorad åt tristessen, likgiltigheten och vardagen.

Mest känd för: En av de största science fiction-författarna någonsin. Solaris är hans mest berömda verk.

49. Joel och Ethan Coen

Kanske borde vi ha döpt listan till världshistoriens 102 bästa judar på grund av dessa två bröder, som faktiskt får dela på en placering. Joel brukar få äran för att ha regisserat filmen, Ethan för att ha producerat den, men i själva verket så gör de det mesta tillsammans. De har gjort filmer i alla möjliga och omöjliga genrer, men deras verk har ändå många saker gemensamt: våldet, den speciella humorn, den skruvade handlingen och inte minst de sköna karaktärerna. Jag har så klart sammanställt en topplista över dessa, som jag snart ska presentera. Men först: jag har varken sett Arizona junior, den där nya filmen eller The Big Lebowski, så "the Dude" eller vad han nu heter kommer tyvärr inte komma med. Jag är förresten övertygad om att både han och filmen är sjukt överskattade, precis som alla andra filmer som jag inte har sett, men som alla andra har sett och höjer till skyarna. Så där, då börjar vi:

Världshistoriens 7 bästa bröderna Coen-karaktärer

7. Gaear Grimsrud (Peter Stormare) Fargo

Det finns två anledningar att älska den här figuren: 1. Peter "Hamilton" Stormare spelar en iskall nordisk mördare. 2. Han är föregångaren till Javier Bardéms fantastiska Oscarbelönade karaktär i No Country for Old Men. Som svensk är man så klart extra stolt över Stormares rolltolkning, och senast jag såg Fargo satt jag hela tiden och tänkte på hans medverkan i SVT:s "Stjärnorna på slottet", vilket blev väldigt konstigt. I denna kändisdokusåpa framstår han som trevlig och mer än lovligt flummig, vilket ungefär är motsatsen till vad han framstår som i Fargo. Det kommer dyka upp fler karaktärer från denna film framöver, men först:

6. Charlie (John Goodman) Barton Fink

Jag kommer tyvärr inte ihåg särskilt mycket av denna mystiska film om en stackars jude som blir anställd i Hollywood och drabbas av diverse ångestfyllda upplevelser. Charlie är hans gåtfulla granne, och spelas av allas vår favorittjockis - John Goodman. Goodman är så klart hur skön som helst som skådespelare, och det var svårt att välja vem av rasisten i O Brother, Where Art Thou? och Charlie som skulle få komma med. Till sist vann ändå Charlie eftersom han framstår som mycket mer sympatisk, och därmed ger en rättvisare bild av hur jag föreställer mig att John är som människa - en glad och trevlig fetknopp man gärna skulle "ta en öl" med.

5. Jerry Lundegaard (William H. Macy) Fargo

Urtypen för en riktig loser. Jerry hatar sitt vanliga, torftiga liv och har ekonomiska problem. Det finns naturligtvis en lösning på problemen (som det alltid gör, tro mig), men vad nu än denna lösning går ut på, så är det garanterat inte det som Jerry försöker sig på: att beställa en kidnappning av sin fru, så att hennes rike far ska betala lösensumman, som Jerry sedan ska få dela med kidnapparna. Allt går naturligtvis käpprätt åt helvete, om man ska uttrycka sig milt. Jerry Lundegaard är en av de mest tragiska filmkaraktärerna någonsin.

4. John Turturro Barton Fink, Millers Crossing och O Brother, Where Art Thou?.

Jag orkade inte välja vem utav hans karaktärer som skulle få komma med, utan nöjer mig med att bara hylla John Turturro i allmänhet. Få kan se så nervöst handikappade ut (eller töntiga på det där riktigt patetisksorgliga viset) som han. Den tidigare nämnde paranoide stackars juden i Barton Fink, den svekfulle stackars bögen i Millers Crossing och en utav de förrymda stackars fångarna i O Brother, Where Art Thou? är alla exempel på stora rolltolkningar av Turturro. Kanske är det framför allt hans speciella utseende jag gillar, jag vet inte. Coenbröderna verkar över huvud taget ha en förkärlek för skådespelare med speciella utseenden: Goodman och Turturro är ju exempel på det, liksom i allra högsta grad listans förstaplats.

3. Marge Gunderson (Frances McDormand) Fargo

En helt fantastisk karaktär. Marge personifierar den vanliga människan, om inte i USA, så åtminstone i Sverige. Hon är i 30-årsåldern, inte särskilt snygg, men däremot trevlig och lagom glad mest hela tiden, har en lite löjlig dialekt och ska snart få ett barn - med andra ord, ungefär som den bild vi har av en typisk radhussvensk. Det är naturligtvis helt underbart att hon är polisen som ska lösa det tragiska och våldsamma fallet i filmen. En av de bästa scenerna är i slutet när hon talar med den genomonde och knappt mänsklige Grimsrud, och förklarar sin oförståelse för hans gärningar. Här får den vanliga människan, med sina små och stora vardagsproblem, kontakt med den bottenlösa ondskans bisarra och våldsamma värld. Grimsrud och Marge verkar vara som från två olika planeter och krocken är total, ungefär som om Charles Manson plötsligt skulle dyka upp i Sällskapsresan eller om Emilia skulle börja sjunga med Mayhem. Det är också intressant hur hon aldrig riktigt berörs på djupet av den hemska händelseutvecklingen i filmen. Hon är med om en jobbig grej på jobbet, men sen kommer hon hem till sin snälle sambo och sina tavlor med änder på, och lägger sig för att kolla på TV. De två världarna har snuddat vid, men ändå inte riktigt gått in i varandra.

2. Anton Chigurh (Javier Bardém) No Country for Old Men

Jag talade nyss om den bottenlösa ondskan, och här har vi den i egen hög person. Chigurh är kanske den ondaste filmkaraktären någonsin, och efter att man sett filmen, så framstår han enligt mig som hela dramats egentliga huvudperson. Precis som i Fargo måste Coenbröderna ta in en utlänning för att kunna porträttera en sådan fruktansvärd ondska. Där var det en tystlåten svensk, här är det en snygg spanjor. Coenbröderna, eller sminkösen, kostymören (?) eller vem det nu är, har dock gjort ett strongt jobb med att ta bort Bardéms spansksnygga sida, och istället framhäva... ja, jag vet inte riktigt vad han ser ut som. Filmskaparna ville att yrkesmördaren skulle se annorlunda ut, så att man som tittare skulle ha svårt att identifiera sig med honom, och detta har de sannerligen lyckats med. Man får en känsla av att Chigurh är någon slags naturkraft som bara går på och går på, och som ingen, inte ens han själv, kan stoppa. Saker som "moral" och "etik" är totalt frånvarande, och i deras ställe sätter han slumpen. Det enda Cigurh kan göra för en människas liv är således att singla slant. Vilken annan anledning skulle finnas att inte döda en människa?

1. Carl Showalter (Steve Buscemi) Fargo

Steve Buscemi - skönaste skådisen någonsin.

Mest kända för: Sina egensinninga filmer i olika genrer, exempelvis Fargo, The Big Lebowski, och No Country for Old Men.

50. Saul Bellow

Det kryllar av judiska nobelpristagare och inte har man läst särskilt många av dem. När vi diskuterade urvalet till listan, så insåg vi ganska snabbt att vi omöjligt kunde skaffa oss en uppfattning om alla, och att vi helt enkelt fick vara något godtyckliga i valet av vem som skulle få vara med. Saul Bellow blev den lyckliga. Varför? Tja, jag råkade äga några böcker, han såg skön ut på ett fotografi, det stod något intressant i någon Wikipediaartikel o.s.v... Efter att ha läst en novellsamling plus baksidorna på x antal böcker, så började också en kärlek och ett genuint intresse att växa fram för denne berättare. Som kulturnörd satt jag med en självgod min och myste åt alla referenser till ditt och datt, som Seinfeldbeundrare drog jag på munnen åt den judiska humorn och som litteraturkonnässör kunde jag konstatera att en god historia berättades av en lärd man med språkbegåvning. Men jag var inte bara odrägligt nöjd under läsningen, utan också avundsjuk. Varför var alla karaktärer så jävla smarta för? Hur kunde det komma sig att Bellow och hans vänner var mer bildade när de var 15 än vad jag kommer bli på flera decennier, om någonsin? Min självgodhet omvandlades alltså till en viss oro som i sin tur gav plats för en känsla av desperation och stress. Visst, jag kanske var smart för att vara en vanlig, svensk kille, men i ett sällskap av amerikanska, judiska, intellektuella 17-åringar skulle jag framstå som efterbliven.

Bellow är en Woody Allen fast intellektuell in absurdum. Cirka två filosofer, en polsk konstnär och tre ismer namdroppas per sida i hans böcker, som i övrigt ofta kretsar kring män som går runt och tänker på sina, i alla fall delvis, ganska tragiska liv. Som exempel kan vi ta novellen "Han med foten i klaveret", från novellsamlingen med samma namn (där berättelserna ibland har kortromanens längd). Berättaren är (den intellektuelle juden!) Shawmut som i ett brev till en kvinna förklarar och ber om ursäkt för ett dumt skämt han sade till henne för 35 år sedan. Kvinnan har egentligen inte haft någon större betydelse i hans liv, förutom just detta fatala skämt då ("Doktor Shawmut, i den där mössan ser ni precis ut som en arkeolog" "Och ni ser ut som nånting jag just har grävt upp"). Ni märker, samma komiska besatthet vid små detaljer i interaktionen med andra människor, som präglar både en Woody Allen-film och ett Seinfeld-avsnitt. Och det är både roligt och väldigt gripande att läsa Shawmuts analys av sig själv och sin eländiga skämtsamhet. Det är en gammal man som närmar sig slutet av livet som talar, och att han inte har kunnat släppa denna gamla händelse är tragikomiskt på ett sätt som många människor säkert kan känna igen sig i. Skämtet blir som en symbol för hela hans liv, och brevet till miss Rose (som kvinnan heter) blir på ålderns höst en slags uppgörelse med detta liv.

Jag kommer säkert vara som Shawmut när jag blir gammal, eftersom jag i så hög grad är sådan nu. Kanske skriver jag ett långt brev (späckat med referenser till filosofer, författare och konstnärer) till den sedan länge döde Bellow och beklagar mig över den osäkerhet och de analyser över min egen intelligens som hans böcker inplanterade i mig som ung. Kanske vinner jag Nobelpriset. Kanske hamnar jag på tre judiska intellektuellas lista över de 100 bästa svenskarna någonsin därför att "det stod något intressant i någon Wikipediaartikel" om mig. Man kan ju i alla fall hoppas på det, såvida jag nu inte blir en genuint lycklig Ingvar Oldsberg-figur som pensionär, vilket så klart alltid är att föredra.

Mest känd för: Nobelpristagare i litteratur år 1976. En av de största judisk-amerikanska författarna.

51. Calvin Klein

Tidigare har jag hyllat de stilrena linjerna hos El Lissitzky, och av samma anledning är det nu dags att hylla modedesignern Calvin Klein. Men det jag kommer att ta upp i texten är naturligtvis inte stilrenheten, utan de olika modeller vars karriärer varumärket Calvin Klein har hjälpt till att lyfta.

Fredrik Ljungberg var en på många sätt fantastisk fotbollsspelare (ja, är kanske fortfarande någonstans där borta i grungens hemstad). Vi minns nicken mot Paraguay, samarbetet med Bergkamp i Arsenal och det där snygga målet i FA-cupfinalen när det nu var. Men hans stjärnstatus kan vi, trots allt, främst tacka Calvin Klein för. Och tacka borde vi. Är det något vi behöver här i Sverige, så är det våra stjärnor. Hur skulle folk se på oss om vi inte hade haft ABBA, Ingrid Bergman och Björn Borg? De skulle inte se på oss alls är svaret, och det skulle kanske vara sunt att helt enkelt inte bry sig om det, men nu är det ju så att människan är i ständigt behov av bekräftelse från andra och detta gäller i än högre grad för nationer. Ljungberg är inte den ende svensken som Klein och hans företag givit ett gyllene skimmer.

Marcus Schenkenberg, den svenske modellen som hade en romans med Pamela Anderson ett tag, förekommer på ett klassiskt modefoto för Calvin Klein. Fotograf var den mästerlige Bruce Weber (som gjorde den mästerliga videon till den ännu mästerligare låten "Being Boring" av den mästerligaste popgruppen någonsin, Pet Shop Boys). Bilden kan vara det snyggaste fotografi som någonsin tagits på en naken man och går en hård match mot Michelangelo och de gamla grekiska mästarna när det gäller konstnärliga avbildningar över huvud taget på detta tema.


Andra som fått fart på sina karriärer efter att ha varit modeller i Calvin Klein-reklamer är till exempel Mark "Marky Mark" Wahlberg och Kate "Kokain" Moss.

Hur blev då Calvin Klein den han är, den man under vars namn alla dessa storheter formats? Här kommer vi inte undan att nämna baron de Gunzburg, och det är tur det för där har vi en intressant karaktär. Nicolas de Gunzburg var en ryskfödd rikeman och festprisse, aristokrat och bohem, vars baler i Paris innan andra världskriget har gått till historien. I USA blev han involverad i modeindustrin och lärde känna alla som var någonting. Den unge Klein blev dennes skyddsling, ett öde han bland annat delade med den legendariske ryske dansaren Vaslav Nijinskij. Tack vare detta blev Klein snabbt en mittpunkt i New Yorks modeelit och hyllades som en ny Yves Saint-Laurent. Så enkelt är det tydligen för somliga. Vi andra, som inte är födda i Bronx eller någon annanstans i New York, får glatt finna oss i att bli bra fotbollsspelare eller något sådant i stället så kanske vi har en chans att bli modeikoner. Angående judiska modedesigners från Bronx, så är ju också Ralph Lauren därifrån. Borde han också varit med på listan? Någon som är insatt i ämnet får gärna svara på den frågan.

Mest känd för: Modedesignern som skapade varumärket Calvin Klein Inc., känt för reklamkampanjer, parfymer och kläder.

52. Frank Gehry

"The greatest building of our time."

Orden är Philip Johnsons, och nu ska ni inte tro att det är "en nolla" eller "nån bög" bara för att ni inte har hört talas om honom. Johnson råkar vara en enorm figur inom 1900-talets arkitektur, vilket en enkel googlesökning ger bevis på. Med det ur världen kommer vi till nästa fundering: Vilken byggnad pratade han om? Svaret är Guggenheimmuseet i Bilbao, vilket leder oss till den sista frågan, åtminstone i det här stycket: Vem är det då som står för bedriften att ha ritat det Johnson kallat 1900-talets bästa byggnad? Svaret är, kanske inte helt oväntat för de uppmärksamma läsare som faktiskt läst rubriken, kanadensaren Frank. O. Gehry. Museet ser ut såhär


och tog ungefär halva nittiotalet att få helt färdigt. 1997 stod allting klart. Med andra ord: När jag var inne på mitt tolfte år hade en av 1900-talets - och definitivt en av postmodernismens - mest kända och fantastiska byggnader ännu inte blivit klar. Staden Bilbao hade ännu inte fått sitt ekonomiska uppsving endast på grund av museet. Avdelningarna i konstböckerna som behandlade dekonstruktivistisk arkitektur var ännu inte i behov av att skrivas om.

Dekonstruktivistisk arkitektur, alltså. Ni vet, Derrida hade teoretiska utläggningar om att alla verk är intertextuella (han pratade alltså främst om texter) och att en enskild, inneboende mening är omöjlig. Meningen i ett ord i en text är beroende av hur ordet har använts i andra texter, och på så sätt är alla verk beroende av varandra. Hej postmodernism! Såklart fanns det vissa som ville föra över det här till konstens och arkitekturens område. Utan en stabil mening och i och med erkännandet av alla andra konstverks betydelse för det aktuella verket lades grunden för en ny typ av arkitektur. Att "enhet" och "stabilitet" är ideal som Gehry bara skrattar åt är väl ganska tydligt i bilden ovan. Oväntade vinklar och vågade former är snarare hans melodi. Och tro mig, insidan av museet är lika svindlande, oväntad och ologisk som utsidan. Alldeles underbar, med andra ord.

Därmed inte sagt att Gehry och andra dekonstruktivistiska arkitekter bara blundade och ritade helt slumpmässigt. Guggenheimmuseet liknar från den norra sidan ett skepp, vilket är en hyllning och referens till stadens viktiga båtindustri. Det slutgiltiga utseendet är ett resultat av ett noggrant experimenterande i datorprogram.

Guggenheimmuseet var bara toppen på Gehrys karriär, hans magnum opus så att säga. Han har ritat en hel del stensköna byggnader också tidigare, till exempel Dansande huset i Prag, Flygplansmuseet i Kalifornien, och hans samarbete (Chiat/Day-huset) med en av mina favoritskulptörer, Claes Oldenburg.

Gehry har förstås sina kritiker. Tråkmånsar anser att han bara slösar på material eftersom han fullständigt förkastar idén om att formen följer funktionen. Det är inte så att alla hans inbuktningar och utbuktningar har en praktiskt funktion, direkt. Andra håller honom allmänt för att vara en clown. Jag anser honom vara en stjärna. En glittrande, cool och modig superstjärna.

Mest känd för: att vara en av det sena 1900-talets största arkitekter, en status han framförallt fått i och med ritandet av Guggenheimmuseet i Bilbao.