10. Abraham

Gabriel skrev i sin text om Johannes att han "kan förstå att det höjs ett och annat ögonbryn åt att en till biblisk figur dyker upp på den här listan", ungefär som om Johannes skulle vara den sista. Eller som om det vore lite konstigt att bibliska judar är med på listan. Nej, det är dags att drämma näven i bordet och sluta ursäkta sig! Sanningen: många av de allra viktigaste judarna, för judendomen såväl som för vår kultur, finns omskrivna i Bibeln. Vettig åsikt: flera av dessa är fascinerande, storslagna karaktärer lika värda att omtalas som vilken jävla David Beckham som helst.

När Kalle Lind skrev att han tyckte det var bra att några gojim tog tag i uppgiften att äntligen bestämma vilka de bästa judarna är, kommenterade han att judarna själva bråkat om den saken ända sedan Abrahams tid. Nu är det inte så att de råkade började diskutera saken just när en snubbe som hette Abraham levde, nej, det hade varit hart när omöjligt (jag säger hart när, för man vet aldrig, med tanke på kvantfysik och sånt är det säkrast att inte vara säker på nånting) att ha en åsikt i frågan tidigare, eftersom Abraham är stamfader åt det israeliska folket. Då judendomen är det israeliska folkets religion är det liksom omöjligt att prata om någon jude före Abraham, hur ambitiös man än är i breddningen av judedefinitionen. Judendomen utan Abraham är som funken utan James Brown.

Abrahams stjärnkarriär började sent. Han var redan 75 år när han fick höra några uppmuntrande ord från Herren: "Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." Han fick också reda på att han skulle lämna sitt land, Haran, och bege sig till det förlovade landet, Kanaan.

När jag skrev om David rabblade jag på och gick igenom karlns hela liv och leverne, mer eller mindre, men det tänkte jag inte göra nu utan bara fokusera på det viktigaste. När Abraham (eller Abram som han hette före denna dag) var 99 bast talade Herren till honom igen. Abraham fick veta att han skulle byta namn (ganska oviktigt) och att ett förbund skulle upprättas mellan honom och Gud, ja, all avkomma till Abraham och Gud rent av. (Ganska viktigt.) Från och med nu var förhud en ganska sunkig grej man skulle göra sig av med.

Hans avkomma skulle som sagt bli rätt stor, ("Se upp mot himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. Så skall din säd bli.") och det är otvetydigt menat som en bra grej. Lite ironiskt ändå att evolutionsläran ska få vatten på sin kvarn i en religiös text, men det är här uppenbart att det största och viktigaste som kan hända en människa är att så mycket avkomma som möjligt bär på hennes gener.

Nåväl, Abraham fick som lovat till slut några ungar, varav de mest berömda är Isak, som han fick med sin hustru Sara, och Ismael, som han fick med Saras egyptiska tjänarinna Hagar. Från den förstnämnda sonen härstammar israelerna och den sistnämnda bland annat araberna. Stackars araber, alltid sedda som ett andrahandsfolk. Inte särskilt konstigt att det i Koranen är Ismael som är närapå att offras till Gud och inte Isak (ni kan väl den historien?).

Dags för avrundning då. Det spelar egentligen ingen roll om vi sitter här och tycker att Abraham verkar vara allmänt kass, fett tråkig eller såååå 2000 före Kristus: har Herren Gud bestämt sig för att en person är värd att bli startskottet och en grundpelare för ungefär alla religioner värda att tas på allvar (jag menar, buddhism känns ju mer som en filosofi och hinduism som en såpopera), ja, vem är då jag att säga att denna person inte är bra? Jag är ingen, är vem jag är.

Mest känd för: att vara stamfader åt det israeliska folket och en viktig portalfigur i de tre stora monoteistiska religionerna.

God and the Angels visit Abraham, av Arent de Gelder, ca 1680 - 1685.

11. Baruch Spinoza

"Well I'm Eazy-E, I got bitches galore/You may have a lot of bitches but I got much more" rappar Eazy-E i låten "Eazy-Duz-it", som en ilsken terrier med hösnuva. Ödmjukhet har aldrig varit en av hiphopens varumärken. I början gällde det att ha störst soundsystem, senare mest pengar eller som i Eazy-E:s fall, flest "bitches". Vi kan alla uppskatta den här respektlösa uppkäftigheten. I hiphopsammanhang handlar det ofta om att framhäva sig själv, att sockra den egna självbilden. Det är inget fel med det, vi står ju oss själva närmast, och är man bra kan man lika gärna låta världen få reda på det. Men på samma gång är det underbart när man stöter på en riktigt ödmjuk person.

Baruch Spinoza, mannen som gav ödmjukheten ett namn, är tidernas elfte bästa jude. Genom sitt liv tackade han återkommande gånger nej till utmärkelser och priser, och behöll jobbet som glasslipare livet ut. (Som i förbigående sagt inte blev så långt. Han dog i lungsot vid 45 års ålder 1677, orsakad av de smutspartiklar han andades in i sitt arbete; ännu ett exempel på att arbete inte är bra för din hälsa.) Spinoza levde upp till det stoiska människoidealet, vilket innebar att han behandlade sina medmänniskor välvilligt och levde ett anspråkslöst liv. Han var dessutom en ihärdig försvarare av tankefriheten. Tyvärr var Spinozas inställning inte i fas med tiden. Redan vid 23 års ålder blev han utesluten ur den judiska synagogan. I 1600-talets Holland, då som nu en fristad för oliktänkande, förbjöds en av hans böcker, och han fördömdes av sin samtid för ateism. Vad var det då i Spinozas tänkande som väckte så mycket anstöt?

Vi kan anta att folk måste ha stört sig på Spinozas ödmjuka inställning till livet. Det finns något irriterande med personer som inte tar emot hedersbetygelser eller siktar högt på karriärsstegen, som är nöjda helt enkelt. Här försöker vi dränka dem i vårt beröm och så tackar de nej till detta, maken till fräckhet! Beundran kan så lätt slå över till avsky. Det här kanske bottnar i avundsjuka, eller en oförståelse inför andra sätt att leva. Hur som helst är det inte den här aspekten som har lyfts fram av historiker när de försöker förklara varför Spinoza var så kontroversiell. Den egentliga orsaken, säger de, var att Spinoza förfäktade en radikal panteism, där han närmast likställde naturen med Gud. Gud är i Spinozas värld inte bara allnärvarande i en metaforisk innebörd av ordet, utan faktiskt närvarande överallt, på samma gång. Inte konstigt att många upprördes av detta: om Gud är allnärvarande så innebär det att han är närvarande vid mindre ärofulla företeelser, som besök på hemlighuset eller den lokala bordellen. Allt smutsigt i tillvaron kan naturligtvis inte Gud ha del i.

Efter att ha väckt stor kontrovers i sin samtid, glömdes Spinoza bort. Men han upptäcktes återigen vid romantikens gryning, och influerade tänkare som Schelling och Hegel. Idag betraktas han som en av de stora rationalisterna i 1600-talets Europa, vid sidan av Leibniz och Descartes. Spinozas stora projekt var att försöka härleda hela filosofin från några enkla axiom, precis som matematiken utgår från de euklidiska axiomen. Denna geometriska metod influerade bland annat Wittgenstein (vars Tractatus logico-philosophicus för övrigt har hämtat sitt namn från Spinozas Tractatus Theologico-Politicus). När Albert Einstein tillfrågades om han trodde på Gud svarade han att han tror på Spinozas Gud som uppenbarar sig i naturens harmoni. Spinoza har på senare år (vilket inom filosofin, som utmärks av en stor historisk medvetenhet och därför ganska trögflytande förändringar, innebär det senaste seklet) faktiskt blivit något av en modefilosof, och personer som Louis Althusser och Gilles Deleuze har skrivit texter som är väldigt influerade av Spinozas tankar.

Varför hamnade Baruch Spinoza så högt på den här listan? Kanske kände vi oss goda och ödmjuka till sinnes när vi bestämde hans plats på listan. Spinoza var förvisso inte särskilt hiphop, men äkta oförställd ödmjukhet kan vara lika bra, om inte bättre. Redan nämnde Gilles Deleuze har kallt Spinoza för "the absolute philosopher", och det är så jag vill föreställa mig honom, som en gestaltning av alla filosofiska dygder.

Mest känd för: sin panteistiska världsåskådning, och sin ödmjuka inställning till livet.

12. Johannes

Nu är det kört. Växthuseffekten, finanskrisen, västvärldens ohämmade individualism och materialism... nu är det ta mig fan kört: Harmageddon väntar! Barrikadera er i källare, plöj survivalist-litteratur och bunkra upp med konserver, ty nu är undergången nära. Hur den kommer att se ut? Johannes har svaret (den bibliska Johannes syftas det alltså på nu, för hans nutida namnes framtidsprognos: klicka här), och det är både bra och dåliga nyheter:

Dåliga nyheter: Stjärnorna på himlen kommer regna ner över jorden "såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind", och om man inte tillhör de 144 000 personer som får Guds tecken på sina pannor och blir räddade (hur är det nu, är det Jehovas vittnen man måste gå med i för att bli en av dem?), så är detta bara början. Hagel och eld kommer att bränna upp en tredjedel av jorden, en tredjedel av havet kommer att bli blod, en tredjedel av sjöarna och floderna kommer att bli giftiga, och en tredjedel av solen kommer att förmörkas. Stora gräshoppor kommer tortera människorna i fem månader och efter det kommer en tredjedel av oss bli mördade av 200 miljoner ryttare med eldsprutande hästar. Efter det kommer en drake och två vilddjur att ta över makten här nere på jorden, och alla som inte tillber "vilddjurets bild" kommer att bli dödade av ett av dessa monster. Vi kommer hamna i ett minst sagt knepigt dilemma: om vi inte tillber vilddjuret dör vi, om vi gör det kommer vi å andra sidan bli plågade av Gud med eld och svavel i "evigheters evigheter". Man skulle kunna tro att eländet var slut i och med detta, men först måste vi ju faktiskt klämma in sju änglar med ytterligare sju plågor, sen är allt klart och vi kan ta det lugnt igen.

Dessa sista plågor är till en början helt OK: folk får lite jobbiga eksem, havet förvandlas till blod (det är ju vardagsmat vid det här laget) och även floderna och sjöarna blir blod (vilket ju ändå är bättre än att de är giftiga, blod går ju faktiskt att leva på). Sedan blir det värre: den siste ängelns plåga kommer nämligen i form av en gigantisk jordbävning som krossar alla jordens berg och störtar samman alla städer. Någon gång i samband med detta kommer också den babylonska skökan och världskapitalismen få sitt straff.

Bra nyheter: Jesus kommer så småningom att strida mot vilddjuren, Satan, den falska profeten och allt vad de nu heter, och till sist rädda dagen. Alla som har dött kommer att få en ny chans att dömas inför Kristus (för dem som har betett sig dåligt fortsätter de dåliga nyheterna nu...). Den nya världen som uppstår ur ruinerna efter den gamla verkar hur bra som helst, inte minst den heliga staden Jerusalem, som kommer att vara byggd av ädelstenar och guld.

En uppenbar fråga dyker direkt upp i mitt huvud efter att ha läst Johannes sakliga redogörelse för undergången: Hur mycket KNARKADE de egentligen på den tiden? Eller kunde man vara en "helig profet" utan droger när Johannes och de andra gamla profilerna verkade? Fler frågor finns runt denne mystiske man: Hur många konstnärer har egentligen influerats av hans uppenbarelse? Hade vi ens haft någon konst utan hans förvirrade visioner? Varför ser han så feminin ut på alla bilder? Var han bög? Hur ska man i så fall se på faktumet att han kallas för "lärjungen som Jesus älskade" i Bibeln? Är det sant när "modern forskning" påstår att det inte var samme person som var både apostel, evangelist och författaren bakom Uppenbarelsen? Och med vilken jävla rätt tror "moderna forskare" att de kan gå emot Den Heliga Skrift och gammal kristen tradition!? Inte med Guds i alla fall.

Jag kan förstå att det höjs ett och annat ögonbryn åt att en till bibilisk figur dyker upp på den här listan, men jag kan säga så här: Johannes var en visionär, en poet, undergångsprofeternas undergångsprofet, hade kanske ett homosexuellt förhållande med Jesus och skrev en stor (och stundtals sjukt bra och inflytelserik) del av vad som är världens mest lästa och berömda bok. Allt det här gör honom given på topp 15, och den som tycker att typ Woody Allen eller Serge Gainsbourg är bättre kommer att få dricka av Guds vredesvin och plågas av eld och svavel i evigheters evighet.

Mest känd för: En av de fyra evangelisterna och en av Jesus tolv apostlar. Skrev också den fantastiska undergångsvisionen Johannes Uppenbarelse.

13. Phil Spector

Phil Spector fälld för mord

Den legendariske musikproducenten Phil Spector har dömts till mellan 15 års och livstids fängelse för mord av en domstol i Los Angeles. Domen kommer att överklagas.

(Först och främst vill jag bara varna för risken att ordet "pop" överanvänds i denna text. Detta orsakas av min, om inte gränslösa, så åtminstone gigantiska kärlek till vad detta begrepp står för. Det orsakas också av faktumet att Phil Spector innehar en central plats i popmusikens historia. Innan jag börjar hylla honom, vill jag också tacka Dagens Nyheter för att de bidragit med en artikel till texten, så jag slipper att själv gå in en massa på Spectors "mörka sidor", som ju är så aktuella i dessa dagar.)

Dunk! dunkdunk DUNK! Dunk! dunkdunk DUNK! Det är konsert med ett skotskt indiepopband och jag utbrister: "Det är ju The Jesus and Mary Chains "Just like honey"!" Martin tittar på mig med ohöljt förakt i blicken och svarar: "Nej, det är Ronettes "Be my baby"." Hans förakt var inte helt obefogat. Känner man inte till trumintrot till "Be my baby", så vet man ingenting om pop. Denna okunskap behöver inte vara någon skam (Horace Engdahl vet säkert inte heller så mycket om popmusik) men då ska man åtminstone inte låtsas som om man kan någonting genom att börja prata om The Jesus and Mary Chain. Hur som helst så är "Be my baby" en sådan där låt som låter så klassisk att man hyllar den som ett mästerverk utan att ens fundera över om den är bra, och Spectors produktion är en inte oväsentlig del av upplevelsen. "Wall of Sound" brukar det kallas, men jag skulle vilja säga att det snarare rör sig om en tsunami av ljuva popmelodier eller en napalmattack fylld med musikalisk genialitet. Har ni fler krystade liknelser, så får ni gärna bidra med dem.

Mordet på den 40-åriga skådespelaren Lana Clarkson inträffade år 2003 och fallet har nu avgjorts i en andra rättegång och efter trettio timmars överläggningar. Förra gången det togs upp, för två år sedan, fick det läggas ned sedan juryn inte kunnat enas. Phil Spector har hela tiden nekat till brott och hävdat att det varit fråga om ett självmord.

Eller ta bara killens julskiva! Spector samlar ihop några av sina artister, viftar lite med trollspöet, och vips! så är ett gäng gamla amerikanska jullåtar förvandlade till magisk, glimrande pop. Nu har visserligen USA en annan typ av låtskatt när det gäller julmusik, så vi kanske inte ska kräva att en svensk producent (säg Kleerup) ska utföra samma trolleritrick med "Hej Tomtegubbar" eller "Räven raskar över isen". Om ni nästa jul inte har lust att lyssna på Triads "Tänd ett ljus" (ett av de absolut sämsta exemplen på musik som existerar) eller Whams "Last Christmas" (som ju ändå är bra) eller någon av de andra på Absolute Christmas-skivan, så rekommenderar jag alltså A Christmas Gift for You from Phil Spector med godbitar som "Santa Claus is coming to town" och "Marsmallow world". Kanske det bästa som hänt julen sedan de tre vise männen.

Phil Spectors advokat hävdade att jurymedlemmarna påverkats av osann bevisning och inte kunnat fatta ett objektivt beslut. Advokaten menade att juryn inte borde ha fäst avseende vid de fem kvinnor med erfarenheter av Spector från 70-talet som vittnade. Domen kommer att överklagas. Juryn menade å sin sida på en presskonferens efter det att domen avkunnats att den fått en komplett bild av händelseförloppet.

Vi har haft en del galna popgenier på listan, men frågan är om inte Phil Spector är den störste och mest typiske av dem alla. Han är verkligen helt jävla galen, "Be my baby", Imagine och "River deep, mountain high" är verkligen essensen av pop och hans nyskapande, efterhärmade sound är verkligen genialiskt. Phil Spector är en symbol för pop, och därmed en symbol för allt som är bra och fint här i livet.

Phil Spector döms till mord av andra graden, ett brott som enligt amerikansk lag ligger mellan mord av första graden och dråp. Det långa fängelsestraffet innebär att den 69-årige Phil Spector med stor sannolikhet kommer att avsluta sitt liv bakom lås och bom.

Mest känd för: Sina pop-produktioner, framför allt från 60-talet, som ofta kännetecknas av det så kallade "Wall of Sound".

14. Groucho Marx

För att kunna hävda sig här i världen måste man antingen vara bra på att slåss eller bra på att snacka. Detta är en universell sanning för oss män, och i generationer har den förts vidare från far till son. Alkoholen finns som räddning för den som inte lyckas särskilt bra på något av dessa områden. Den plockar nämligen raskt fram våldsamheten och/eller pratsamheten i de flesta av oss, och leder kanske till att vi slipper gå ensamma från krogen. Om inte ens alkoholen fungerar är man dock i riktig knipa - då återstår inget annat än att dra sig tillbaka från omvärlden och titta på filmer om män som kan bättre.

Och visst har det blivit mycket våldsfilm och bröderna Marx i mina dagar. I Marxfilmerna får vi stifta bekantskap med tre roliga killar (och ibland en tråkig också) som tar sig an världen med anarkistiska upptåg och fräcka skämt. Chico har sannerligen talets gåva och Harpo är visserligen stum, men å andra sidan ganska bra på att slåss, om man nu kan anklaga hans pajaskonster för att vara våld. Ledaren, och gruppens komiska geni, är dock Groucho Marx - de verbala förolämpningarnas mästare! Med beundransvärd energi tar han sig an kvinnorna, och ingen kan beskylla honom för att bara gå på kvinnornas yttre. Nej, för Groucho är det insidan som räknas. Insidan på deras plånböcker vill säga. "Kvinnorna" innebär allt som oftast Margaret Dumont, en koloss till dam som i all sin uppblåsthet är närmast barnsligt enkel att driva med. Som tur är hindrar en viss dumhet henne från att förstå merparten av Grouchos elakheter. Nedan följer några exempel på de oförskämdheter den stackars kvinnan fått stå ut med:

Mitt under Fyra fula fiskars slutstrid utbrister Groucho: "Remember men, we're fighting for this woman's honour; which is probably more than she ever did."

Eller den här hejdlösa dialogen från samma film:
Groucho: "Not that I care, but where is you husband?"
Dumont: "Why, he's dead."
Groucho: "I bet he's just using that as an excuse."
Dumont: "I was with him to the very end."
Groucho: "No wonder he passed away."
Dumont: "I held him in my arms and kissed him."
Groucho: "Oh, I see, then it was murder. Will you marry me? Did he leave you any money? Answer the second question first."

Tänk att vara som Groucho! Sprida snygga dissningar till höger och vänster på krogen , i stället för att stå och stamma med ett krampaktigt grepp runt ölglaset. En obrydd vagabond som bollar med rika kvinnor och med en dräpande replik kan sänka manliga konkurrenter på nolltid. Det finns naturligtvis ingen som kan bete sig så som Groucho gör i filmerna och komma undan med det, men visst verkar han ha varit en obotligt charmerande skämtare även i verkligheten. En klassiker (som tydligen inte ska vara sann, precis som alla klassiska historier) är när han intervjuade en kvinna som hade väldigt många barn. När Groucho frågade hur det kom sig, svarade hon: "I love my husband", varpå Groucho replikerade "I love my cigar, but I take it out once in a while." Eller när han låg på sin dödsbädd: "Die, my dear? Why that's the last thing I'll do!"

Jag tror att Grouchos marxism i lika hög grad som Karls är en utopi. Det går inte att alltid fälla giftiga oneliners som svar på allt, man kan inte vinna alla kvinnors hjärtan med oförskämdheter, och en påmålad mustasch och anarkistisk oberäknelighet är inte det bästa framgångsreceptet. Både Karl och Grouchos världar är drömvärldar. Det råder dock ingen tvekan om vilken värld som är roligast.

Mest känd för: Spelade tillsammans med sina bröder in en mängd komiskt surrealistiska filmer, t. ex. Fyra fula fiskar och En galakväll på operan. En mästare på kvicka och fräcka kommentarer.

15. Karl Marx

Karl Marx är, beroende på hur man ser det, en av tidernas bästa eller sämsta judar. Om man med "bra" menar en person som har utövat ett enormt inflytande över människor, så måste Marx räknas bland de allra främsta. Att Marx är 1800-talets, och kanske tidernas, mest inflytelserika person står bortom allt rimligt tvivel. Han är däruppe med Jesus och Platon, en person vars tankar kan förändra människors liv. Om man med "bra" menar en person som har påverkat världen i en positiv riktning så är läget lite mer komplicerat. Kan vi klandra Marx för de miljoner människor som har dött under kommunistiska regimer? Vi kan inte komma ifrån att Stalin, Pol Pot, Mao och grabbarna var ganska obehagliga typer. (Att döda meningsmotståndare måste betraktas som ganska obehagligt.) Kan vi klandra Marx? Kan vi klandra Ingmar Bergman för alla usla teatrala svenska filmer som har kommit i hans efterföljd? Kan vi klandra Kurt Cobain för all 90-talsgrunge som inspirerats av Nirvana?

Innan jag försöker att undvika att svara på den frågan, jag har nämligen inget bra svar - och är vi inte ganska trötta på frågan egentligen? - måste jag framhålla en intressant sak med Karl Marx. Marx är som Mona Lisa och Nero, han har nästan uppgått i myternas värld och blivit mer av en ikon än en historisk person. När man talar om marxism idag kan man lika gärna tala om Georg Lukács, lådvinsvänster eller om pubertal Che Guevaramarxism, som om Karl Marx. Redan Marx tog ju avstånd från personer som under hans livstid kallade sig själva för marxister. Det är därför helt befogat och rimligt att försöka ta reda på vem Marx var och vad han egentligen tyckte och tänkte. Men det lämnar jag åt historiker och andra som har någon nytta av den kunskapen. För mig räcker det egentligen att fastslå att Karl Marx har utövat ett enormt inflytande över alla delar av jordklotet; (nästan) vem som helst med det inflytandet hade hamnat på listan.

Men det är synd att Karl Marx alltid bedöms med avseende på sitt inflytande och beroende på politisk hemvist: han antingen hånas eller hyllas, från höger och vänster respektive. Från vänster blundar man för att Marx ekonomiska teorier är ganska bristfälliga, och från höger blundar man för att Marx sociologiska insikter är väldigt, tja, insiktsfulla. Faktum är att Marx genomförde en väldigt klartänkt analys av det samtida samhället. Men jag vill inte skriva våra läsare på näsan, allt det här kan ni säkert redan. Marx idéer är allmängods, kanske till och med i högre utsträckning än Freuds. Sedan är det svårt att undgå att charmas av marxistisk propaganda. Jag vet inte hur många gånger Gabriel har höjt den sovjetiska propagandan till skyarna, men detta har naturligtvis gjorts med all rätt varje gång!

Det går att argumentera för att Marx skulle ha hamnat högre på den här listan. Men min åsikt är att han tvärtom har hamnat några platser för långt upp. Såväl Chagall som Kubrick är ju egentligen bättre. Konst och film är bättre än politik. Och det här med marxism har säkert varit radikalt en gång i tiden, men känns inte det väldigt gubbigt nuförtiden? När jag hör ordet "marxism" så tänker jag på snart utdöda män som Jan Myrdal och Fidel Castro, cigarrer och skägg. Jämförelsen med skägg är ganska bra tror jag: det kan se bra ut och låter väldigt coolt i teorin, men i praktiken kliar det och är till ett jävla besvär. Fast cigarrer är förstås bra ...

Mest känd för: 1800-talets mest inflytelserike person. Politiker, nationalekonom, sociolog, författare, historiker och filosof. Skrev också böcker, varav Kapitalet och Det kommunistiska manifestet är de viktigaste.

16. Marc Chagall

”Ja, det är klart att vi måste gå på några museer”. När vi veckan innan vår Londonresa förra sommaren planerade vad vi skulle göra så var det ett par museibesök som stod överst på min önskelista. Min reskamrat sa "gärna, inte mig emot", vilket han i efterhand kanske ångrar. Jag är nämligen omöjlig att ha med till ett museum: jag ska se, läsa och ta in allt. Jag är inte en av dem som endast går till rummet till höger i The National Gallery, trängs lite med alla turister, sneglar på van Goghs solrosor över axlarna på en fet tysk – ”ja, de var ju fina” – och sedan går ut och skiner i kapp med solen, kanske tar en glass och noterar avsaknaden av snygga tjejer; nej, jag ska prompt se Velázquez, Botticelli och Van Eyck, och alla andra konstnärer som genom historien har stänkt lite färg på en duk. Bland spindelväv, vakter och bortglömda konstnärer spenderar jag gärna min tid.

Nu ska det här inte handla om mitt besök på The National Gallery, utan om mitt besök på Tate Modern. Där hittade jag surrealister och dadaister, suprematister och fauvister. Jag lät mig imponeras av Rothko, tjusas av Matisse. Men det var en tavla som fångade mitt stora intresse, nämligen The Poet Reclining av Marc Chagall. Jag kände förstås till Chagall, jag hade googlat honom några gånger, men det är en sak att se en målning på datorn och en annan att se den IRL. Så här ser den ut:

Mina första tankar var: ”vad liten den är”, ”varför ligger han sådär?” och ”jag är kär!”, och inte "jag är kär" som i "vilken underbart vacker kvinna! oj, konstiga saker händer i min kropp" utan som i "jag har en estetisk upplevelse som i intensitet överträffar många verkliga saker jag har upplevt i mitt liv". Jag vill gärna skriva att det här var min första Chagallupplevelse, och varför inte? När jag tidigare hade googlat Marc Chagall hade jag inte upplevt samma sak. Det här var annorlunda. Så fort jag fick tillgång till internet googlade jag Chagall igen och frågade mig varför jag inte redan älskade Chagall. Hur kan man inte älska en konstnär som gör målningar som den här, den här och den här:

Jag är speciellt förtjust i Chagalls bild av det flygande paret. Det här är den ultimata kärleksbilden: det är såhär man vill att det ska vara när man är kär, man flyger och man vill aldrig återföras till den dystra verkligheten. Jag vill se det som att gravitationen gör ett ädelt undantag för älskande människor. Så är det förstås inte i verkligheten, men en av konstens viktigaste uppgifter är att skapa en alternativ, kanske bättre, verklighet. Tillsammans med Kandinskij och Klimt är Chagall min favoritmålare från den första hälften av 1900-talet. När jag några månader senare hittade Marc Chagalls självbiografi längst in i ett antikvariat här i Linköping slog jag till direkt. I Mitt liv skriver Chagall om sin uppväxt i Ryssland, om flytten till Paris och andra viktiga händelser i sitt liv.

När Chagall kom till Paris kände han sig främmande både till den ryska konsten som han nyss hade lämnat bakom sig och till den franska samtidskonsten. ”Vad är detta för en tid, som sjunger lovsånger till den tekniska konsten, som upphöjer formalismen till gud?” Chagall fortsätter: ”Det är inte en gammal realism jag förfäktar, inte heller en symbolism och romantik som har uträttat föga; det är inte ens mytologi eller fantasi av något slag, men Herre Gud, vad är det?” Chagall fann sin plats mellan alla dessa stilriktningar som härjade Europa de första årtiondena på 1900-talet. Hans konst beskrivs ofta som en blandning mellan kubism, symbolism och fauvism, fast med starka judiska inslag. Men alla dessa beskrivningar riskerar att missa att Chagalls konst är något i och för sig, och inte bara ett sammelsurium av stilar. Och detta "i och för sig" är i min mening kanske den bästa konsten på 1900-talet. Det var min uppfattning en sommardag på Tate Modern och det är min uppfattning idag.

Jag vill avsluta den här texten med ett ganska oskyldigt avsnitt från Chagalls självbiografi. Det är möjligt att det bara är en lustig parantes, men avsnittet äger trots allt någon sorts allmänsklig giltighet.

Jag vet inte längre hur gammal jag var när jag under lek med lilla Olga vägrade att ge henne hennes boll om hon inte visade mig sitt ben.
”Visa mig benet så där högt upp, så ska jag ge dig bollen!”
Sådana dumstreck förvånar mig mycket i dag. Och det retar mig att de misslyckas.

Mest känd för: sina färgglada och levande målningar. Av många kallad 1900-talets förnämsta judiska konstnär.