26. Alejandro Jodorowsky

En svartklädd man med cylinderhatt och ett parasoll i handen kommer ridandes på en svart häst. Han kliver av hästen och av kliver också en naken liten pojke som har suttit på hans axlar. Mannen med parasollet ger pojken en tygnalle och ett porträtt av pojkens mor, och säger: "Du är sju år idag. Du är en man nu. Begrav din första leksak och porträttet av din mor." (Fast på spanska.) Pojken gör så, och under tiden tar mannen fram en flöjt och börjar spela på en melodi. Det här är öppningsscenen i El Topo, och från det ögonblicket visste jag att jag skulle gilla såväl filmen som Alejandro Jodorowsky. Och när filmen därefter fortsätter med beskriva mullvadens liv ("el topo" betyder "mullvaden" på spanska), förstod jag att jag skulle älska allt som har med Jodorowsky att göra. En överilad reaktion kanske, men som jag inte har haft anledning att ångra.

I filmen rider huvudpersonen, El Topo, Mannen med parasollet, Mullvaden eller vad ni nu än vill kalla honom, ut i öknen för att möta världens bästa skyttar. Sedan händer en massa konstiga och bisarra saker, med symbolik hämtad från både kristendomen och österländsk filosofi. El Topo kan beskrivas som en pastisch på västerngenren, men med en skön surrealistisk känsla rakt igenom. Om Sergio Leone och Luis Buñuel hade slagit samman sina påsar, hade de kanske fött fram en liknande film. Alejandro Jodorowsky är den främsta företrädaren för vad jag kallar surrealistisk västern, och det är givetvis lika skönt och bra som det låter. (Det kan tilläggas att musikvideon till Thomas Rusiaks låt "Spinning" har snott sitt tema från El Topo. Som om inte filmen var konstig nog.)

Men Jodorowsky har inte bara filmskapande på sin meritlista. Innan han började göra filmer var han en hyllad dramatiker och serieskapare, och har till och med jobbat i en teatergrupp med den kände franske mimartisten Marcel Marceau. I Paris skapade han, tillsammans med Fernando Arrabal (mest känd för filmen Viva la muerte) och Roland Topor, den beryktade Panikgruppen (Panic Movement), vars tre ledord var terror, humor och samtidighet. Panikgruppen koncentrerade sig på performancekonst, och under en sådan performance kunde man få se Jodorowsky bli piskad, nakna damer insmorda i honung och inkastade sköldpaddor bland publiken. Panikgruppen tyckte att surrealisterna hade blivit småborgerliga. Nu skulle det provoceras på riktigt! Det är ingen vild chansning att de lyckades ganska bra. Jag har redan nämnt Buñuel och faktum är att Panikgruppen inspirerades av både Buñuel och Antonin Artauds "Theatre of Cruelty", ett koncept i en av Artauds böcker där teaterns syfte är att rycka undan det skynke som hänger framför publikens ögon (bildligt talat) och visa det som publiken egentligen inte vill se.

Jag är väldigt förtjust i dessa små konströrelser, alla med det uttalade syftet att reta medelklassen. Det är kanske symptomatiskt för den här listan (och för oss) att jag precis efter att ha försvarat medelklassen i min text om Steven Spielberg hyllar Alejandro Jodorowsky, vars filmer delvis går ut på att häckla medelklassen. Man kan förstås välja att se det här som ett tecken på att vi är några ryggradslösa cyniker med en fullständig brist på principer, och det ligger förstås en gnutta sanning i den anklagelsen. Men jag föredrar att se det som att vi kan hitta roliga, intressanta och viktiga saker hos många olika personer och kulturella uttryck.

Jodorowsky har givetvis på den här listan att göra, och all respekt till hans teatergrejer, men det är som regissör han är bäst känd, i alla fall för alla oss som tuggar i oss gamla kultfilmer från äldre tider. The Holy Mountain, som i princip saknar ett sammanhängande narrativ och som är minst lika fantastisk som El Topo, och Santa Sangre, brukar räknas till Jodorowskys bästa och mest kända filmer. Det är möjligt att Jodorowsky inspirerades av Artauds brutala teater, och ville visa oss det vi egentligen inte vill se. I det avseendet misslyckades han: jag vill se så mycket av Jodorowskys filmer som möjligt. De är underhållande och oförskämt uppkäftiga mot många företeelser i samhället. Det är möjligt att han också ville rycka undan det skynke som hänger framför våra ögon. I det avseendet tror jag det är rättvist att säga att han lyckades. Jag har inte sett på film på samma sätt efter att jag upptäckte Alejandro Jodorowsky.

Mest känd för: filmer som El Topo, The Holy Mountain och Santa Sangre. Jodorowsky är den främsta företrädaren för den underbara genren surrealistisk västern.

27. Garri Kasparov

Den som säger att schack inte är en sport och klagar på att spelet inte är tillräckligt fysiskt för att räknas till kategorin, känner uppenbarligen inte till matchen om VM-titeln mellan Garri Kasparov och Anatolij Karpov, med start 10 september 1984. En av de mest berömda, utmattande och slutligen skandalösa matcherna som utspelats. Därtill också det verkligt stora genombrottet för Garri Kasparov, den ryske juden som kanske är världshistoriens bästa schackspelare. Men jag vill inte börja med den matchen, utan jag vill börja i Reykjavik, 12 år tidigare.

Schackhistoriens allra mest berömda match, möjligen Antonius Blocks omgång mot Döden eller Kasparovs match mot datorn Deep Blue förutan, är nämligen den som utspelades under kalla kriget, 1972, mellan amerikanen Bobby Fischer och ryssen Boris Spasskij. Den geniale, stolte och individuelle Amerikanen (ja, med stort a) Fischer mot den systematiska, ur det ryska kollektivet sprungna kommunisten (han var ju ryss!) Spasskij. Tidningarna blåste på: här har vi århundradets match! Utmanaren Fischer ska försöka klå den regerande världsmästaren.

Det hela inleddes med att Fisher inte ville dyka upp på grund av den ynkliga prissumman, och fortsatte med att han i ett av finalpartierna lämnade walk-over eftersom arrangörerna vägrade ta bort kameror och åskådare som störde honom. Efter mycket om och men, och en hel del psykologiska turer hit och dit, lyckades Fischer vända matchen och som förste amerikan vinna världsmästartiteln. Kanske var Fischer nöjd nu, och kunde lägga tankarna han framlade i sin artikel från 1963, The Russians Have Fixed World Chess, åt sidan. Men nej, Fischer fortsatte att sätta massa egensinniga krav och då de inte kunde tillgodoses vägrade han ett par år senare att möta utmanaren Karpov, som från och med då var den i särklass bästa aktive schackspelaren. Geniet Fischer hade ersatts av geniet Karpov, som mosade allt i sin väg. Fram till 1984. In på scenen klev en 21-årig yngling, en talang som trots att han imponerat i kvalifikationsturneringarna givetvis var underdog i finalen.

I den klassiska Reykjavikmatchen spelades finalen i bäst av 24 matcher, men det hade man slopat vid det här laget. Det krävdes visserligen bara sex segrar för att säkra den slutgiltiga segern, men det fanns ingen gräns för hur många partier remi som kunde spelas, och därmed ingen gräns för antalet partier. Karpov såg ut att få en lätt match, då han tidigt gick upp i en 4-0-ledning. Endast fem partier hade då gått till remi, vilket uppenbarligen inte är särskilt mycket. Har man svart pjäs är remi ett bra och normalt resultat, ungefär som att defensivt spela sig till oavgjort på bortaplan i fotboll. Men Kasparov böt plötsligt taktik och började sakta men säkert ta sig tillbaka in i matchen. Han hade också en hemlig taktik; han visste att Karpov var äldre och hade sämre fysik. Kasparov satsade således på att trötta ut sin motståndare. Det 32:a partiet blev Kasparovs första seger och det stod då 5-1 till Karpov. Det hade gått några månader vid det laget och Karpov började helt klart se sliten ut. Parti 47 och 48 gick båda till Kasparov.

Det var då det märkliga inträffade. Världsschackförbundets president Florencio Campomanes tyckte att det fick vara nog och bröt matchen, den 27:de januari 1985, vid ställningen 5-3 till Karpov. Karpov, som gått ner 10 kg under matchens gång och efteråt kurerade sig i tre månader på särskild ort, behöll sin titel. Det luktade maskopi och Kasparov blev ursinnig. Reglerna som tillät ett oändligt antal partier ändrades och man återgick till systemet med 24 stycken.

Kasparov tog redan senare det året revansch och blev 22 år gammal den yngste världsmästaren i schack någonsin. Han skulle komma att vinna rekordmånga 10 Schack-Oscar, ett pris som efter en omröstning av världens experter delas ut till bäste schackspelare varje år. Han låg i världstoppen från början av 80-talet och ända fram till 2005 då han pensionerade sig för att istället syssla med politik och författarskap. På 90-talet blev han känd för sin förlust mot en dator, även om det hela verkar vara lite suspekt. Trots alla framgångar och all berömmelse kan det ändå vara värt att ställa sig frågan: Är en mästare i schack, även om han är historiens bäste, värd en hög placering på en sådan här lista?

Ja. För säga vad ni vill om tetris, fotboll eller kluns; schack måste vara det perfekta spelet. Det är fullkomligt genialt i sin enkelhet, samtidigt som spelet har potential att bli otroligt komplext. Schack har en lång och stolt historia och förekommer ofta i olika sammanhang (hos Henrik VIII, Det sjunde inseglet, den där hinduiska legenden, Albertus Pictor m.m) och att då vara bäst på ett så ädelt spel är givetvis fantastiskt stort.

Professurer i avancerad matematik, visst. Nobelpris i whatever, jaja. Men frågan är om någonting ger en sån intellektuell respekt som att vara en oslagbar schackspelare. Schack = sinnebilden av smarthet.

Mest känd för: att vara historiens kanske bästa schackspelare, och tillsammans med judehataren och WTC-attackhyllaren Bobby Fischer den mest profilstarka. Känd för sina matcher mot datorn Deep Blue, där han vann en och (mer uppseendeväckande) förlorade en match.

28. Steven Spielberg

"Älskling, är maten klar?" Möt Sören Gerhard, en medelålders man med fru och två barn. Sören bor i en förort, och varje dag tar han pendeln till stan och sätter sig i sitt kommunala kontor, där han arbetar med att flytta papper från en hög till en annan. Sören kan ingenting om politik, men röstar av gammal vana på folkpartiet. När Sören kommer hem från jobbet vill han att maten ska stå på bordet, han tycker att det är så det ska vara. Sören har ingenting emot att kvinnor får rösta och sådär, men lite ordning får det faktiskt lov att vara. Sören och hans familj är en ganska normal medelklassfamilj, vars värderingar många intellektuella menar att Hollywood och Steven Spielberg förstärker med sina filmer. Bra filmkonst ska utmana dessa värderingar, inte förstärka dem.

Vidare, menar dessa intellektuella, har den normala medelklassfamiljen åtminstone ett lik i garderoben. Under den idylliska ytan kan det visa sig att barnen lyssnar på NWA eller GG Allin, eller att frun försörjer sitt haschmissbruk genom att spela dominatrix åt sexuellt frustrerade medelklassmän, eller att de livnär sig på människokött, eller whatever. Sören Gerhard och hans familj är min skapelse, och därför kan jag utan vidare hitta på något liknande åt honom. Sörens två barn är tio och tolv år gamla, men det är Sören knappt medveten om. Sören bryr sig inte speciellt mycket om barn, förutom grannens fjortonåriga dotter. Sörens största glädje i livet är när han i duschen onanerar till henne. Sören är en ganska tragisk karaktär, precis som Lester Burnham, huvudpersonen i American Beauty. Jag gissar att alla intellektuella älskar American Beauty, just för att den "avslöjar" myten om den idylliska medelklassfamiljen.

Det är lätt att hata Steven Spielberg. Han försöker inte utmana äldre sätt att göra film, han använder aldrig några nya djärva stilgrepp, och till råga på allt, som sociologen och filmteoretikern Slavoj Žižek har påpekat, så går Spielbergs filmer nästan alltid ut på att en biologisk pappa ska försöka förstå vad det innebär att vara pappa. Men vad är egentligen problemet med att göra underhållande filmer med medelklassvärderingar? (Även om det egentligen är en ganska orättvis anklagelse mot Spielberg.) Visst, filmer som utmanar rådande värderingar är intressanta och välbehövliga, men för den sakens skull behöver vi väl inte avfärda eller håna det enkla medelklasslivet? Det är trots allt där de flesta av oss kommer att hamna, med villa, Volvo och vovve (åtminstone med villa och vovve). Dina barn kommer att älska E.T. och Jurassic Park, och av deras entusiasm kommer du kanske att omvärdera mannen som ligger bakom så många filmer som kittlar vår fantasi och underhåller våra sinnen. Personligen älskar jag filmer som utmanar normer och värderingar som i samhället tas för givna. Man Bites Dog och Cannibal Holocaust är två exempel, eller vilken film som helst som innehåller omotiverad nakenhet (gratuitous nudity) som t.ex. Vampyros Lesbos. Men samtidigt kan jag uppskatta Spielbergs trygga värld. Vilka minnen förknippar vi inte med E.T., Hajen eller Jurassic Park? Den sistnämnda såg jag gömd under en jeansjacka när jag var sju år gammal och gick på bio för andra gången i mitt liv.

Nämnde Žižek har också sagt att den stora tragedin med Spielberg är att han aldrig är så nära "konst" som när han arbetar med kommersiella projekt. Den stora tragedin med Žižek och andra intellektuella är däremot att de har svårt att tro att inte alla vill göra filmer som är "konst", vad det nu än innebär. Jag vill avsluta med att jämföra Steven Spielberg med Antoine Watteau, Francois Boucher och andra rokoko-målare. Om dem brukar sägas att de målade tidens drömmar, dvs. högadelns drömmar om lättfärdiga flickor och idylliska naturscener. Samma sak gäller för Spielberg, han gör filmer av vår tids drömmar: om utomjordingar, försvunna skatter och utdöda jätteödlor.

Mest känd för: filmer som Jurassic Park, Hajen, Schindler's List, E.T., och Indiana Jones-filmerna.

29. Jonathan Richman

Bland punkens förfäder hittar vi den coola knarkaren Lou Reed och den farlige, smutsige Iggy Pop. Tittar vi på de tidiga punkbanden ser vi rännstensklädda killar i Ramones och uppseendeväckande utklädnader hos New York Dolls. Coola, arga, fula och uppmärksamhetstörstande - det är en bra beskrivning på såväl punken som dess utövare.

Ja, och så har vi förstås Jonathan Richman. Den gullige krulltotten som grät på scen när han framförde sina ballader. Den godtrogna och barnsliga unga mannen som sjöng om att göra livet lättare för sekreterare med tråkiga jobb. Han som älskade sina föräldrar och tyckte att vi måste våga visa mer uppskattning och kärlek för varandra. Han och hans band The Modern Lovers spelade i början av 70-talet in en klassiker (släppt 1976) inom den tidiga punken, och vissa har rentav kallat den för världens första punkskiva. För min del får de kalla den vad de vill: kalla det jazz, japanpop eller spenatkräm - allt jag bryr mig om är att det fortfarande är en av de bästa skivor som gjorts.

Jag kan bara gissa hur malplacerad Richman måste ha upplevts i det tidiga 70-talet. En välklädd och väluppfostrad nörd framför en publik bestående av långhåriga hippies. Sjungandes med stolthet om hur han inte använder droger. Framför en publik bestående av långhåriga hippies. Men Richman är inte så underbar bara för att han var en oas i den illaluktande testosterongryta som utgjorde den stora delen av vit gitarrmusik, eller för den delen en oas i den skäggiga och tråkiga CSNY-rocken (undantaget där: CSNY), nej, han hade varit lika välkommen när han än dykt upp. Vi behöver alltid människor som inte bryr sig om svarta solglasögon och snygga, ironiska uttalanden. Människor som är, och vågar visa sig, skamlöst naiva och älskvärda. Att tänka sig Richman som cyniker är ungefär som att tänka sig Ian Curtis i discobrallor och ballonghatt.

Blir det inte för mycket då? Visst är Affection en fantastisk låt, men ärligt: "You all know that your friend Jonathan likes to eat food a lot. And I like to do other things, I like to run around, jump, but affection is the most important thing to me." eller för den delen "Well, there's telephones, televisions, and cars, yes, and there's records and books and magazines for you. But poor affection sits there standing in the corner, saying to itself, 'I wish someone would give me something to do.'" Går det att ta på allvar?

Kanske att några av er inte tycker det. Själv gillar jag människor som vågar visa en känsla till hundra procent, som inte skäms och som inte kompromissar. Vissa stunder vill man inte gilla någon människa, och då kan mörk och ultranihilistisk hiphop fungera bra. Vissa stunder vill man frossa i det avgrundsvärda, och då kan inte Joy Division bli för deppiga. Men ibland vill vi väl vara gråtande, längtande, helt öppna med våra känslor, eller kanske bara rodnande lyckliga? I Sverige älskar vi Håkan Hellström för att han för oss in på dessa vägar, men jag undrar om något han skrivit sagt mer om mitt liv än Richmans enda rad: "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life".

Det är svårt för mig att skriva om Richman, för jag tycker så många saker om honom, och det finns så många låtar att skriva om. För er som läst min musikblogg under en längre tid är min uppskattning av Richman ingen överraskning. Han har gjort en av de bästa låtarna om hopp (Dignified and Old. Ja, en dag ska jag också bli gammal och värdig), en av de finaste balladerna (Hospital), en av de mest ikoniska två-ackordslåtarna (Roadrunner), fantastisk och öm kärlekspop (Her Mystery Not of High Heels and Eye Shadow), cool gitarrock (Pablo Picasso), tweeig handklappspop (Government Center), en av förfestens mest givna val (I Was Dancing in the Lesbian Bar) och en av de skönaste låtarna rent allmänt (I'm Straight). Jag kan fortsätta, men väljer att inte göra det. Istället vill jag avsluta texten på ett mer personligt plan.

Jonathan, jag älskar dig.

Mest känd för: att i början av sin karriär ha varit ledaren för bandet Modern Lovers, som var pionjärer inom punkmusiken. (Detta var alltså innan Richman bestämde sig för att hans andra skiva skulle vara fylld av barnsånger.) Ansedd som en unik personlighet inom pop- och rockmusiken. För allmänheten troligen mest känd för att dyka upp som gitarrspelande trubadur här och där i filmen Den där Mary. Också känd för att han borde kommit högre upp på den här listan.

30. Edmund Husserl

På 1900-talet har filosofin delats upp mellan engelskspråkiga matematiker och vetenskapsmän, och franska författare och sexsymboler. Emellanåt har en och annan tysk eller österrikare blandat sig in i leken också. Den analytiska filosofins stora namn är till exempel Ludwig Wittgenstein, medan man brukar säga att 1900-talets portalgestalt inom den kontinentala filosofin är Edmund Husserl - skaparen av den moderna fenomenologin.

"Filosofi som sträng vetenskap - den vackra drömmen är förbi!" Husserl hade sannerligen stora visioner för sin skapelse. Äntligen skulle filosofin få en stabil grund att jobba ifrån. 1900-talet skulle bli ett stort sekel för tänkandet och Husserl hade planen för hur det skulle gå till. Citatet ovan får en ironisk efterklang, när man tänker på vilka efterträdare han skulle få: snacksaliga fransmän som Jean-Paul Sartre och Jaques Derrida till exempel. Att han har inspirerat så många personligheter i det senaste seklets filosofihistoria är samtidigt, så klart, den största anledningen till den framskjutna listplaceringen. Husserl hade nog inte alls tänkt sig att hans filosofiprojekt skulle leda till existensfilosofi á la Heidegger och Sartre, och för att förklara hur det kunde bli så, är det kanske läge att gå in på vad fenomenologin, Husserls skapelse, gick ut på.

En gång i tiden hade jag ganska bra koll på det här. Ett av mina livs stoltaste ögonblick var när jag fattade vad "transcendentalfenomenologisk reduktion" innebar, kanske inte för att det var så otroligt svårt att begripa, men för att det åtminstone lät jävligt krångligt. Som tur är så sysslar jag just nu med någon form av populärkultur, vilket innebär att jag slipper förklara vad transcendentalfenomenologisk reduktion är för något, och istället kan sammanfatta vad fenomenologin går ut på i några kärnfulla meningar, till exempel den här: Skit i medvetandefenomenens relation till yttervärlden och börja analysera själva medvetandefenomenen. Eller ännu klatschigare : "Tillbaka till sakerna själva!", som Husserl själv uttryckte det. Sålunda kan man alltså sammanfatta fenomenologin. Genom denna lära kan man komma fram till fenomenens innersta väsen, utan att behöva trötta ut sig med frågor om de existerar, hur mycket vi uppfattar av hur de "verkligen" är etc. Fenomenologin kunde ibland få lätt bisarra uttryck: en av Husserls lärjungar ägnade en hel termin åt föreläsningar om en brevlåda! Det som enligt Husserl gjorde hans nya filosofi nödvändig var det kaos och den förvirring som kännetecknade filosofin på den tiden, och på många sätt fortfarande gör det. Folk frågar: "Vad studerar du?", jag svarar: "Filosofi.", folk frågar: "Vad är det?" och ja... vad fan svarar man på den frågan? Jag brukar le dumt, slänga ut mig något om tänkande, moral och "innan vetenskapen tar vid", och sedan försöka tala om något annat. Husserl ville grunda filosofin i något säkert, och gjorde därför lite som Descartes hade gjort 300 år tidigare: utgick från vårt medvetande och våra privata upplevelser vi har om saker och ting. Detta är det enda vi kan vara säkra på och måste bli vår utgångspunkt. Glöm bort alla teorier och fördomar ett tag, och beskriv just det du upplever. För att sammanfatta fenomenologin i en sista mening, den här gången lite torrare: "en teorifri, rent beskrivande lära om fenomenen".

Husserl hade det rätt tungt i slutet av sitt liv. Nazisterna tog över i Tyskland och berövade honom positionen som universitetsprofessor. Lärjungarna började gå sina egna vägar, som inte alltid stämde överens med hans stränga program. Den främste och mest berömde lärjungen, Martin Heidegger, flippade ur och började hylla nazismen på 30-talet (de lärde tvistar om hur mycket han egentligen var nazist, och om det grundade sig i filosofiska orsaker, allmän feghet, både och, eller något annat). Fenomenologins fana skulle efter Husserls död, som sagt upprätthållas av bland annat existentialister längre fram på 1900-talet. Detta kan förklaras med att det fenomenologiska studiet riktades mot subjektet, som upplever medvetandefenomenen, och dess existens. Det kan också förklaras med att filosofen Raymond Aron en gång pekade på sin drink och sade till kompisen Sartre att "om du är fenomenolog, kan du tala om denna cocktail och det är filosofi!" Som så många gånger förut, blev det alltså alkoholen som ledde in en stor tänkare på rätt väg. Och som så många gånger förut, om vi slutligen ska återgå till Husserl, blev en stor tänkares misslyckande med ett gigantiskt projekt början till hundratals andra stora och små tänkares projekt.

Mest känd för: Skaparen av den moderna fenomenologin - en av 1900-talets viktigaste filosofiska strömningar.

31. David Beckham

Jag vill sparka igång den här texten med en fotbollsmatch, en ganska viktig sådan för landet som egentligen (enligt landet själv) har världens bästa landslag, men som alltid har otur i stora mästerskap. (I de fall landet inte ens lyckas ta sig till mästerskapet tycker det att det är taskigt av de andra länderna att inte låta världens bästa landslag kvalificera sig.) Det var den sjätte oktober 2001, och England mötte Grekland på Old Trafford. Förutsättningarna var sådana att England behövde spela lika eller vinna för att säkra sitt avancemang till VM i Sydkorea/Japan nästkommande år. Sin vana trogen hade England spelat uselt hela matchen och låg under med 2-1. Med bara sekunder kvar att spela får England en frispark några meter utanför Greklands straffområde. Fram kliver David Beckham. I hans händer, det vill säga fötter, ligger Englands öde. Några svettpärlor bryter fram på hans välrakade hjässa. Han tar några nonchalanta steg bakåt, inväntar domarens signal, och skruvar in bollen i målvaktens högra kryss. Landet bryter ut i orgasmiska glädjeyttringar, som att hoppa upp och ner, välta bord, krossa ölglas eller spöa tyskar, sånt som engelsmän tycker om och är bra på. Och landet förlåter Beckham för den eftersläng på Diego Simeone som (enligt landet själv) orsakade att England åkte ut i åttondelsfinalen (mot ett givetvis sämre spelande Argentina) tre år tidigare.

England tar sig vidare till VM 2002, där de, sin vana trogen, varken spelar särskilt bra eller framgångsrikt. Grekland tar sin revanch några år senare, när de vinner EM 2004. (Charisteas, som gör ett av Greklands mål i mötet med England, avgör finalen.) Men struntsamma, allt det här var Beckham helt ovetande om när han stegade fram för att ta frisparken. Det var också vid den här tiden som David Beckham höll på att bli mer av en ikon än en fotbollspelare - ett populärkulturellt fenomen som får ge namn åt filmer och sparka boll med Snoop Dogg. Frisparkar som den mot Grekland var förstås viktiga, men lika viktigt var det han gjorde utanför planen: reklamkampanjer för Armani, alla frisyrbyten och giftermålet med Posh Spice. Det är såklart inte fotbollspelaren Beckham som har hamnat på den här listan, det är varumärket Beckham. Beckham är världens mest kända fotbollspelare, och detta utan att någon gång vara världens bästa fotbollspelare.

Mina åsikter om David Beckham har varierat med den allmänna åsikten om honom. När folk tyckte att han var världens bästa spelare fick jag rycka in och påpeka att han faktiskt är en överbetald diva som inte förtjänar all uppmärksamhet. Sedan, när den allmänna åsikten började närma sig min egen, var jag naturligtvis tvungen att påpeka att Beckham är en lysande lag- och passningsspelare (när det gäller passningar längre än tjugo meter), och mycket väl kan vara tidernas vassaste frisparksskytt. (Förlåt Mihajlović, Juninho och Chilavert.) Precis som Nero och Harrison Ford är Beckham med på den här listan på grund av sitt symbolvärde. Nero är en symbol för ondska, Ford för (spruckna) barndomsdrömmar och Beckham för vad dagens fotboll har kommit att bli: kommersiell och utseendefixerad. På både gott och ont. Sen är det förstås ingen nackdel att bli kallad "the greatest of all time" av Snoop Dogg.

Mest känd för: sitt utseende och sina frisparkar.

32. Charles Bukowski

Det var en fin dag, nästan vår, vilket desvärre innebar att folk var ute. Folk är ofta harmlösa och stör sällan någon, men som med allt annat finns det ju undantag. Där gick jag med två påsar i systembolagsblått, då någon skriker: "Hur många gånger har jag inte gått hem med såna där kassar! Men nu har man vart nykter i sju år!" Detta blev inledningen på en oändlig konversation (monolog kanske är ett mer passande ord), som jag tack vare min snällhet och brist på karaktär och ryggrad inte förmådde dra mig ur. Mannen med hunden malde på och malde på: det var om hans foton som han tog och tjänade pengar på att sälja som vykort, det var om invandringens kostnader för samhället, det var om hur stora liljor han odlade på sin kolonilott, det var om hur otroligt länge han varit nykter nu och hur otroligt mycket han supit innan, det var om en thailändska han ville gifta sig med och nu SMS-trakasserade dagarna i ända... Situationen blev mer och mer hopplös, men jag muntrade upp mig med att det egentligen inte var så annorlunda från att läsa Charles Bukowski.

Precis som efter mitt möte med den nyktre alkoholisten, så känner jag ofta att jag skulle behöva en rejäl dusch efter att ha läst Bukowski. Hans smutsiga texter handlar om äckliga människor sysselsatta med vidriga aktiviteter i sunkiga miljöer. På talspråk ångar han på, utan krusiduller, om bakfyllemorgnar och galna kvinnor. Eller som i debutromanen Postverket: om arbetsplatser från helvetet. Bukowski skrev denna bok vid 50 års ålder efter att precis ha sagt upp sig från Los Angeles postverk, och den skildrar hans jobbiga, men ofta komiska, erfarenheter därifrån. Just för att den är så rättfram och osentimental blir Postverket snudd på den perfekta skildringen av hur det är att ha ett hjärndödande jobb och vantrivas - en erfarenhet som de allra flesta som jobbat kan känna igen sig i. Själv har jag inte arbetat mycket i mina dagar, slö student som jag är, men de gånger jag gjort det har efterlämnat plågsamma spår i min stackars unga själ. Flera månader i mitt liv har till exempel gått åt till att städa på stadens mentalsjukhus, en glad och stimulerande upplevelse som med all sannolikhet trofast väntar på mig även denna sommar. Beväpnad med Postverket tror jag dock att saker och ting kommer kännas lättare den här gången. Varje gång ett rum är nerpissat eller en chef förargad kan jag tänka på någon av alla de situationer som Bukowskis alter ego Henry Chinaski hamnar i, och känna att det finns fler som har hatat sitt arbete och gjort det med betydligt större rätt än jag. Och att det faktiskt kan bli mycket underhållande litteratur av skiten.

Bukowski fyller dock fler viktiga funktioner än så. Han företräder en sluskig form av travochöl-manlighet, som behöver sina representanter bland litteraturens stora namn. Inte konstigt att han med sin frihetstörst och raka ärlighet har blivit en idol för många läsande män och en inspiration för många skrivande män. Att han till stor del är en männens författare verkar nämligen ganska uppenbart och han har ofta beskyllts för manchauvinism, säkert med all rätt, även om inte jag har kunnat hitta särskilt mycket sexism i det lilla som blivit läst av honom. Snarare upplever jag att han beskriver rakt på sak hur saker och ting kan fungera för en alkoholist med ett skitjobb i änglarnas stad. Eftersom vi lever i en till stora delar sexistisk värld är det helt naturligt att detta förekommer, detsamma kan sägas om andra tvivelaktiga saker i böckerna. Bukowski är ingen politisk författare, han har inget program som visar hur postväsendet borde reformeras eller hur pengar ska fördelas av staten. Det är som det är och det är det han skriver om.

Två frågor återstår: 1. Var han verkligen jude? Ben Pleasant ska ha skrivit i sin Charles Bukowski-biografi att hans mormor tydligen skulle ha varit det, men jag vet inte. Att ta med folk på listan på väldigt lösa grunder är inget vi varit främmande för tidigare på listan och det vore synd att missa ett tillfälle att få hylla denne man. Dessutom blir det lite roligt och ironiskt eftersom Bukowski under en kort tid på college flörtade med nazismen, inte för att han egentligen gillade Hitler och hans parti eller överhuvudtaget hade någon koll på vad de stod för, men för att den överdrivna amerikanska patriotismen under kriget äcklade honom. 2. Vad var egentligen skillnaden mellan att lyssna på den snacksalige nyktre alkoholisten med hunden och att läsa Charles Bukowski? Varför var den ene mest jobbig, och den andre storslagen? Bukowski är så klart skicklig på att skriva, en ovanligt bra berättare och så vidare, men jag skulle ändå säga att det mest handlar om den yttre formen på deras pladder: en bok kan man alltid lägga ifrån sig.

Mest känd för: Skrev på ett befriande osentimentalt, ärligt och humoristiskt vis en mängd romaner, noveller och dikter om fattiga människor i Los Angeles. Viktig företrädare för så kallad "dirty realism".

33. Philip Glass

Jag minns inte längre vem det var som sa det, men någon auktoritet på området har hävdat att Philip Glass kommer vara lika stor, ihågkommen och respekterad som The Beatles om, tja, hundra år eller så. Det är mycket möjligt att det är befogat att placera in uttalandet i kategorin Skitsnack, men vi får väl vara så goda att vänta de hundra åren för att se hur mycket det ligger i förutsägelsen. Det är åtminstone ett spännande tankeexperiment, och vi vet ju att kanon skrivs om allteftersom tidens smaker förändras. En gammal kompositör, konstnär eller författare som levde på bröd och vatten lyfts i efterhand fram som en hel epoks stora kulturutövare. Nu tror jag i och för sig att människan bakom Glass-Beatles-resonemanget mest är bitter på populärmusikens genomslagskraft och det minskade intresset för den så kallade konstmusiken, men det är givetvis bara min gissning.

Vad vi däremot kan konstatera utan att ta till överdrifter är att Philip Glass är en av de mest betydelsefulla och kända kompositörerna av seriös musik (ah, vilket underbart vidrigt uttryck...) som andra halvan av 1900-talet har givit oss. I diskussioner med lyssnare som i första hand har ett hjärta som bultar för populärmusiken, är Philip Glass och Steve Reich de två namnen som oftast dyker upp när det pratas om senare tiders kompositörer utanför popmusiken. Det kanske inte är så konstigt att Glass är populär i dessa kretsar, då han har arbetat med eller gjort tolkningar av en rad popmusiker och gjort en hel del filmmusik, bland annat till den kända Hollywoodfilmen Timmarna. Bland hans polare återfinns namn som Paul Simon, David Bowie, David Byrne, Allen Ginsberg, Ravi Shankar, Brian Eno och Arthur Russell. Han har arbetat med såväl Aphex Twin som Woody Allen. Hur skulle vi kunna undgå att känna till en sådan kille?

Glass karriär startade på 60-talet och han har sedan dess verkat inom de flesta av konstmusikens områden. Operor, kammarverk, symfonier, körverk, soloverk för piano m.m. Trots denna bredd brukar hans musikaliska uttryck allt som oftast få etiketten minimalistisk. Minimalismen (ett begrepp inom konsten som sedan spreds till bland annat musiken) utmärks av repetitativa strukturer och en konstant, stadig puls. Det är de små variationerna som gör hela grejen. (Ett typexempel är Reichs verk Music for 18 Musicians). En stor del av den minimalistiska musiken har i och med den upprepande kvaliteten en hypnotisk effekt, inte minst Glass filmmusik till Godfrey Reggios avantgardefilm Koyaanisqatsi. Jag har tyvärr varken sett den filmen eller någon annan i Qatsi-trilogin, men jag har hört soundtracket Koyaanisqatsi, och det är i sanning en stor, filmisk upplevelse. Trots att jag alltså inte sett själva filmen strömmar bilderna framför mina ögon när jag hör musiken.

Det är vad jag gillar med Glass musik: jag upplever den inte alls särskilt svår eller överdrivet rationell. Man kan spela hans kompositioner och få en direkt och stark musikalisk upplevelse. För en sån som jag, som gillar disco och g-funk, är det en väldigt bra sak.

Mest känd för: att vara en av de allra största inom den moderna konstmusikens populäraste genre: minimalismen. Också känd för att ha nått ut med konstmusik till en bred publik, inte minst genom hans soundtrack till flertalet filmer.

34. Harry Houdini

Det var fullständigt knäpptyst i salen. Hade någon tappat en näsduk på golvet hade det fått varenda besökare att rycka till. Inte bara tystnad rådde utan den gamla teatern var också helt nedsläckt, så mörkt var det att man inte ens såg vem som satt på stolen bredvid. Det enda ljuset kom från glipan mellan ridån och scengolvet, och det kändes i luften att det hela snart skulle dra igång. Man som kvinna, ung som gammal, fattig som rik - alla var lika förväntansfulla på kvällens beryktade show. Kunde det vara möjligt? Fastbunden med rep och med händerna i handklovar är väl en sak, men därtill fastkedjad vid ett stålgaller? Det är väl en knipa som man omöjligen kan ta sig ur? Den store amerikanska världsstjärnan Harry Houdini var på besök i London och han hade gjort det här förut. Förundrat, överraskat och chockat människor. Houdini var mannen som gjorde det omöjliga. Mitt framför ögonen på sin publik.

Det är förfest i en lägenhet på andra sidan stan. En killkompis pratar med mig och jag låtsas lyssna. "Brunhårig, jättesöt... bla bla... kommer vara på klubben ikväll... bla... har säkert en chans, känns bra, verkar gilla mig... bla bla." Jag sitter mest och undrar hur de kan spela så dålig musik. "Pearl Jam" står det på en av värdarnas tröja, och det förklarar väl saken. Med den här uppladdningen lär jag hinna tappa allt sug att gå ut. Vad sa du? Jaja, jag hoppas också du kommer träffa henne någonstans i vimlet. Jag känner mig ofokuserad ikväll, dagdrömmer mest hela tiden, men kan inte alls svara på frågan när någon undrar vad det är jag sitter och tänker på. Jag minns inte helt enkelt. Dags att gå ut nu? Okej, bra. Kanske finns det någon därute som kan underhålla mig.

Plötsligt drogs ridån undan och alla i publiken drog efter andan; det hela skedde så synkroniserat att man kunde tro att det var inövat. Mitt på scen var en stor bur placerad, ungefär två kubikmeter stor, i vilken en man satt fastkedjad med huvudet nedböjt. Mannen var klädd i randiga fängelsekläder och hade smuts och sot på kroppen och i håret. Det var uppenbart att det skulle föreställa en fånge som med största försiktighet, som om han vore landets värsta mördare, hade fått sina händer och ben bundna, samt kroppen kedjad till buren. Mannen var givetvis Houdini. Han tittade plötsligt upp, med ett skrämt och oroligt uttryck. Han tittade runt sig och insåg sin eländiga situation. Sakta men säkert förändrades hans ansiktsuttryck. Han blev mer och mer nyfiken, kollade på repen runt honom och brast slutligen ut i ett hoppfullt leende: "Jag kan ta mig ur det här!" ropade han ut över publiken och började långsamt vrida sig med kroppen.

Ganska mycket folk här ändå. De spelar Jennifer Lopez hitlåt Get Right och jag känner direkt att humöret börjar vända. Kvällens drink visar sig vara inte bara billig utan dessutom riktigt god. Jag går tillbaka till killkompisen jag ignorerade på festen och pratar glatt med honom en stund. Jag drabbas alltid av dåligt samvete när jag försummat någon som visat förtroende och uppskattning för mig. "Ja, vad roligt! Det kommer säkert gå bra! Det är bara att köra." säger jag utan att veta vad det är jag har sagt riktigt, och än mindre vad det är han har sagt, och glider vidare till nästa rum. Tänk att tristess så fort kan förvandlas till lust och glädje. Jag tar en drink till och börjar röra mig mot dansgolvet. Dammit! Vilken söt flicka, där borta i hörnet, ja, alldeles där bredvid högtalaren. Står och pratar med en kompis men sneglar hitåt, det är jag alldeles säker på. Självsäkert rör jag mig bort mot dem. Kan du lära mig det där danssteget? Haha, det är ju skitbra, det perfekta danssteget till vilken Pet Shop Boyslåt som helst. Du är ett geni! Hon fnissar och visar mig hur man gör. Ungefär tio meter bakom oss står en kille och tittar på oss med en förvånad och mycket besviken min.

Inne i den gamla teatern var det vid det här laget helt tyst, med endast små avbrott av susningar och ooh-anden. Åskådarna var förundrade över var som föregick på scenen och följde förloppet med stort intresse. Houdini hade lyckats lirka sig ur repen och var nu på väg att vika kroppen i skapandet av den mest märkliga av poser, nödvändig för att lösa det sista och största problemet: kedjorna. De satt fast kring hans mage och hans knän och det såg ut som ett omöjligt uppdrag att ta sig ur dem. Alla höll andan: Det var nu det skulle avgöras. Kvällens första droppe svett sågs falla ned från Houdinis panna där han halvlåg i sin smått omänskliga ställning. Skulle han klara det?

Helvete! Martin, det här är det sämsta du har gjort i hela ditt liv. Varför lyssnade du på Pearl Jam, som du inte ens gillar, istället för att lyssna på din kompis, som du åtminstone gillar lite grann? Han sa det ju tydligt, det minns jag nu: brunhårig, förkärlek för blåa klänningar, charmigt leende och fräknig näsa. Han hade ju till och med pekat på henne här på klubben! Men jag hade förstås näsan nere i drinken och tankarna på annat håll. Jag springer genast ifatt honom och hans kompis, som är på väg bort från klubben. "Förlåt! Jag visste inte..." ropar jag. Han stannar upp. "Antingen har du inte lyssnat ett dugg på vad jag sagt varken här eller på förfesten, och i så fall kan du dra åt helvete, eller också snor du medvetet tjejen jag är kär i, och i så fall kan du dra åt helvete." Han ser ledsen ut, och det gör mig ledsen. Hans kompis ser rasande ut, och det gör mig rädd. Men nog ska jag kunna lösa det här. Jag och ord är som ler och långhalm. Välj rätt nu bara, Martin.

Jublet bröt ut som ett åskdunder. Folk stampade och hoppade, applåderade som besatta. Otroligt! Han klarade det! Houdini tackade och bockade och med ett stort leende drog han sig elegant undan från scenen och försvann bort. Inspirerade gick människorna hem, för nu hade de förstått att gränserna för vad en människa kunde göra låg längre fram än de dittills trott. Föreställningen hade blivit en succé och Houdini hade lyckats igen.

Situationen är rejält svår att ta sig ur, det erkänner jag. Men låt se nu: "Du, det fanns en annan tjej därinne som såg nästan likadan ut, och jag trodde verkligen att det var henne du pekade på. Visst, hon var inte brunhårig, men du vet hur hög musik de spelar på såna här ställen. Man hör inte allt, det är så mycket som försvinner i oljudet." Han tittar på mig några sekunder. Kom igen nu, ge mig förlåtelse. Förlåtelse är det finaste som finns, det vet du också. Plötsligt flinar han till, vänder på klacken och fortsätter ut i natten. Jag vänder mig om mot hans kompis och suckar. Han svarar med att ge mig en käftsmäll. Omtumlad ligger jag på marken och förstår vidden av mitt misslyckande. Jag lyckades inte lösa knipan. Det är bara att inse sanningen. Jag är ingen Harry Houdini.

Mest känd för: Houdini är den mest berömda utbrytarkungen någonsin. Utbrytarkonsten var en populär del av underhållningsindustrin för en sisådär 100 år sedan.