torsdag 23 april 2009

5. Bob Dylan

Jag hade länge planer på att skriva ett bra Dylaninlägg. Ja, det är sant! Ett bra inlägg! Jag tog fram mitt block för flera dagar sen och började skissa ner idéer. Skulle jag visa min kärlek till och kunskap om Dylan genom att helt sonika gå igenom alla hans perioder, alla hans album, alla hans låtar? Hm, nej, tråkigt. Kanske borde jag låta inläggets stil spegla Dylans olika perioder i livet, genom att först skriva på ett politiskt indignerat vis, sedan knarkig beatprosa, vidare över brusten kärlekslyrik, fortsätta med ett kristet sätt att se på saker, låta texten övergå i bitterhet och slutligen lämna lite hopp på slutet? Vad genialt! Bob Dylans hela själsliv uttryckt i ett blogginläggs stil! Eller vänta, hur bra är inte det här idèn...

Jag skriver hela inlägget i översatta Dylanlåtcitat!

Formulerar om dem endast så mycket att det går att göra en begriplig berättelse av det hela. Årets bästa text! Nobelpriset till Martin Janzon! Tack, det här hade jag aldrig väntat mig, utan mamma och pappa hade jag inte stått här idag...

Men sen kom bristen på liv i vägen, och jag orkade inte fullfölja någon av mina glimrande idéer. Så här sitter jag idag och ska skriva om den troligen största musikaliska idol jag haft, och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är då, alltså nu, jag drar mig till minnes vad en kompis som hälsade på häromveckan sa. Stolt proklamerade han: "Jag läste de fyra första inläggen på er judeblogg!" och fortsatte sedan lite mindre stolt, men fortfarande ganska nöjd: "Sedan dess har jag bara läst rubrikerna och tittat på bilderna." Jag inser med ens att han ändå får ut det viktigaste, eftersom själva grejen med en lista är just själva listan. Skit samma vad jag skriver här, Bob Dylan är den femte bästa juden någonsin! Där har vi det viktiga! Och därmed känner jag att jag kan slappna av och tillåta mig att på ett enkelt sätt berätta för er varför jag tycker att han är så bra.

När jag lånade ett par skivor av en kompis (för övrigt samma kompis som figurerar i stycket ovanför) i slutet av gymnasiet skulle det påverka fortsättningen av mitt liv. Skivorna var Sleeps with Angels av Neil Young och Desire av Bob Dylan. Jag ägnade timmar åt att ligga i sängen och säga nej till kompisar som ville hitta på nåt, för att istället lyssna igenom skivorna. Det var vid denna tid jag fick mitt riktiga musikaliska uppvaknande, och förutom kompisen (Manne) och artisterna själva (Young och Dylan), så vill jag framföra ett hjärtligt tack till Lina, en tjej jag var obeskrivligt kär i men som jag visste att jag med all sannolikhet aldrig skulle kunna få och om jag kunde det så skulle det aldrig fungera. Utan henne, inga tårar till musiken. Lina fick med ens heta Sara, och jag fortsatte att ivrigt köpa och låna skivor av såväl Dylan som Young.

"Men Herregud Martin, det där var ju flera år sen! Väx upp!" säger ni, och uploadar ännu en housemix på myspace. Även bortsett från att jag har svårt att växa upp, så finns det en annan sak som gör att jag, och alla andra, kan fortsätta att älska Dylans musik genom livets skiftningar. Det är nämligen så att hans digra produktion innehåller så många olika uttryck, känslor och tankar att man lätt kan hitta något som man gillar utifrån var i livet man befinner sig för tillfället. Är det vår? Fint, spela Blonde on Blonde! Föraktar du någon? Ingen fara. Hatar du kanske rentav en tjej du haft ihop det med? No probs. Är du kär? Vad roligt! Bitter? Jag också. Vill du bara luta dig tillbaka med opretentiös musik och en gammal gubbig kopp te? Mm, det kan vara skönt. Och så vidare. Och så vidare. Alltid med den mest utsökta känslan för ordens användning. Många av de fantastiska låtarna är svåra att veta vad de handlar om, men de berör en likväl tack vare... ja, jag vet inte, tack vare poesin, antar jag.

Jag förstår om man tycker att Dylan gjort tråkig musik. Jag förstår om man upplever hans röst som gnällig, nasal, raspig och allmänt dålig. Jag förstår om man tycker att Morrisseys, Z-Ros eller Al Greens texter "säger mer om ens liv". Men JAG tycker att Dylan gjort massa skitbra musik. JAG gillar hans speciella röst. Dylan säger mycket om MITT liv, eller åtminstone om liv som jag vill höra om. Och det tänker jag inte ändra på bara för att nån jävla Discobelle eller Plain Gold tycker annorlunda.

Ni som är med mig är med mig.

Mest känd för: att vara den allmänt mest beundrade textförfattaren i musikens historia. Låtar och album av Dylan brukar ofta hållas som bland de bästa som gjorts. Möjligen är han den största levande legenden alla kategorier, tillsammans med Nelson Mandela och Elvis Presley.


15 kommentarer:

  1. and... check.

    Storartat, men jag hade fan så gärna läst de tokambitiösa varianterna på inlägget!

    SvaraRadera
  2. Ah, det var väl på tiden.

    Intressant detta med olika approacher till Dylan. Du kom alltså in på honom genom "Desire"? Själv har jag egentligen aldrig brytt mig om Dylans texter. Det har handlat mer om soundet (som texterna i vissa fall iofs är en del av). Möjligen beror det på att jag kom in på honom genom de tre mästerverken från 65-66, där det verkar rätt lönlöst att få ut någon mer specifik mening från många rader.

    Elvis, en "levande legend". LOL!

    SvaraRadera
  3. Slutet med Elvis är ju sjukt skönt. Först tänkte jag inte på det alls, sen Elvis? Han är ju död, ... sen, nä klart Elvis lever :D

    SvaraRadera
  4. kungen eller silvia:
    Ja, en dag ska jag skriva dem, och då kommer världen inte vara sig lik efteråt. Åtminstone inte den delen av världen som räknas.

    erik:
    Mjo, det stämmer, även om jag snabbt fick nya favoriter med Dylan. Idag håller jag inte Desire som en av hans 7-8 bästa, och detsamma gäller Sleeps with Angels (inte bland Youngs 7-8 bästa). Någon specifik mening går nog inte att utläsa från skivorna kring mitten av 60-talet, nej, men jag tycke rändå att många av de bästa texterna finns där. Men som sagt lite utan att jag vet vad de kan tänkas betyda. Sen är soundet förstås riktigt bra också på flera skivor, t ex Blonde on Blonde då, som ju har en helt briljant produktion.

    Bonusinformation: Dylans bästa skiva är Blood on the Tracks.

    erik och anonym:
    Ja, nu ska vi väl inte ansluta oss till alla dessa konspirationsteorier som säger att Elvis dog 1977. Låt oss vara sunda och tänka klart - det är vårt motto här på Världshistoriens 101 bästa judar.

    SvaraRadera
  5. javisst, blood on the tracks har jag hört är nåt slags vattendelare mellan två typer av dylanälskare (pre/post), men att alla ändå gillar detta mästerverk. Absolut bästa. "känner du dig nydumpad? Jag var värre."

    SvaraRadera
  6. Gissar att Einstein är först, följd av Larry David. Donald Fagen på tredje eller fjärde?

    SvaraRadera
  7. M:
    Dyker Fagen upp nu skulle det vara något av en skräll.

    Manne:
    Placeringen, texten eller bilden? Eller kanske min framställning av dig?

    SvaraRadera
  8. såhär i efterhand kanske robbie robertson borde kommit med på listan, han är tydligen "The son of a Jewish father and Mohawk mother"

    SvaraRadera
  9. Har dock aldrig varit något större fan av The Band, tycker ofta att de är lite tråkiga. Har ju funkat bra som uppbackningsband och gjort en del fina inspelningar, men inget jag går i taket över direkt.

    SvaraRadera
  10. placeringen, utan att ha läst motiveringen på kafka vill jag ifrågasätta om han är bättre än dylan. det som väger för honom är kanske att han dog ung och levde för länge sen... hur som helst, nu har jag läst 5 inlägg! föresten, vem fanken har snott mitt alias? "m".

    SvaraRadera
  11. lyssnade precis på Desire lustigt nog. Inte min favorit-Dylanskiva heller men bra är den. Bästa är väl Blood On The Tracks eller Bringing It All Back Home.

    SvaraRadera
  12. Jättebra sida och grym text! Men...

    Bob Dylan är inte jude. Han är kristen. Han var iofs jude fram till slutet av 70-talet men han har konverterat för längesen. Före han koverterade brukade han förneka sitt judiska arv på olika sätt och han valde konsekvent att inte inkludera det i mytbilden om sig själv han försökte skapa på 60-talet.

    Sen kan man ju diskutera vad som krävs för att man ska "räknas" som jude. Jesus konverterade ju t ex också till kristendomen. Men det är en lång diskussion som jag inte orkar dra här.

    SvaraRadera
  13. Vår definition står att finna i inlägget "Vem är jude?" Utifrån den kan Dylan räknas som jude.

    SvaraRadera
  14. we have best posters of Bob Dylan visit on-https://www.postermonk.com/

    SvaraRadera