Lite nu och då under den tid som förflutit sen vi fastställde den här listan har någon av oss i judegruppen hajat till och utbrustit: "Sarah Bernhardt på plats 37?! Hur gick det till?" Någon annan har då fått lugna personen och påminnt om enkla fakta: Hon var 1800-talets största skådespelerska (biografen Robert Gottlieb har kallat henne för "the most famous actress in the history of the world"), hon var en stor ikon för såväl skönhet som mode (1800-talets kanske allra mest kända och hippa fotograf, Nadar, tog flera fotografier av Bernhardt), och hon var faktiskt riktigt skön sådär i allmänhet. Inte dåligt skön som i uttrycket "en skön kille", utan bra skön som i jag-använder-en-likkista-som-säng. Jag skulle tycka det kändes lite väl makabert, men så är jag ju inte Sarah Bernhardt heller, såvitt jag vet.
På jobbet igår var det ett par tjejer som pratade om senaste avsnittet av Sanningens ögonblick, som tydligen är ett förnedringsprogram där folk erkänner att de knullat med sin killes alla killkompisar (och att de var bättre i sängen än honom) inför hela svenska folket och en rodnande, förvånad pojkvän, som zoomas in i närbild. Hon på mitt jobb var upprörd över en kvinnas agerande: hon hade erkänt alla möjliga pinsamheter och hängde på ett grymt sätt ut familj, vänner och pojkvän. "Jag gör allt för att komma dit jag vill", hade hon tydligen sagt, och det hon ville var med all sannolikhet att bli lika känd som Linda Rosing. Omoraliskt och osmakligt, givetvis, men eventuellt kommer hon att uppnå sitt mål. Vi måste åtminstone ge henne att hon kompromisslöst följer sitt hjärta och sina drömmar.
Bernhardt, en holländska som med tiden blev fransyska, visste också att man ibland behöver offra lite för att nå någonstans. Vem bryr sig idag att den hyllade skådespelarlegenden blåljög om sin bakgrund för att få de chanser hon ville, och prostituerade sig själv för att ha råd att göra det hon drömde om? Nu tänker man på det hela som "viljestarkt" och "uppoffrande" - kanske ser man henne rentav som en feministisk förkämpe - men det gjorde man sannolikt inte då. Förlåtelse kommer alltid i efterhand. Inte har vi blivit bättre heller, om nu någon trodde det. Ett exempel: Hederligt folk ser Anna Odell som en simpel uppmärksamhetshora, inte som en kvinna som med kraft och beslutsamhet gjort allt för att bli ett namn inom konsten. Blir hon ett legendariskt namn kommer vi ändra oss gällande hennes examensarbete, blir hon inte ett kommer hon få ha kvar den smutsiga stämpel hon av många fått nu.
Som bekant blev Bernhardt ett namn, och ett mäkta stort sådant till på köpet. Hon gjorde teaterdebut 1862 och visade sig efterhand vara en riktig talang. Förutom stor framgång som skådespelerska på teatern hade hon flera andra förmågor som hon berikade världen med: hon sjöng, hon var konstnär och hon författade böcker och pjäser. Dessutom var hon en pionjär inom spelfilmen, då hon medverkade i den första inspelningen av Hamlet. Det anses också vara den första filmen där inspelade röster spelades upp samtidigt som filmen, vilket faktiskt innebär att filmen inte är en stumfilm. En version av filmen (utan rösterna) kan ses här. Bernhardt, i rollen som Hamlet, gör en hyfsat stabil insats. Hon hatade visserligen film, men det hindrade henne inte från att vara med i ett gäng filmer fram till hennes död 1923.
Även om jag vet att det är som skådespelerska hon är ihågkommen så är det inte hennes gester och kroppsliga uttryck jag främst kopplar samman med henne, kanske för att jag tyvärr aldrig fått chansen att se henne uppträda. (Sverige tar ju aldrig hit några spännande superstjärnor.) Det är inte heller hennes utseende, något många kanske tror med tanke på vad jag skrivit om flera andra vackra kvinnor på den här listan. Det är egentligen heller inte för hennes beslutsamhet eller färdigheter på flera olika områden. Det är inte ens för hennes betydelse som en av de första populärkulturella ikonerna. Det är, först och främst, för hennes röst. Jag hade inte haft något emot att sitta på första raden när Bernhardt gråter ut sin franska på det här sättet.
PS. Bernhardt kommer mig också att tänka på en gammal historia. Bern, en anrik och klassisk Örebrofamilj, hade en medlem som hette Johan Bern. Vet ni vad Johan Bern gör när han får punka på sin cykel? Jo, han bär'n.
Mest känd för: En av historiens mest berömda skådespelerskor - definitivt 1800-talets mest kända. Var möjligen också den första superstjärnan att medverka i det då nya mediet film.
På jobbet igår var det ett par tjejer som pratade om senaste avsnittet av Sanningens ögonblick, som tydligen är ett förnedringsprogram där folk erkänner att de knullat med sin killes alla killkompisar (och att de var bättre i sängen än honom) inför hela svenska folket och en rodnande, förvånad pojkvän, som zoomas in i närbild. Hon på mitt jobb var upprörd över en kvinnas agerande: hon hade erkänt alla möjliga pinsamheter och hängde på ett grymt sätt ut familj, vänner och pojkvän. "Jag gör allt för att komma dit jag vill", hade hon tydligen sagt, och det hon ville var med all sannolikhet att bli lika känd som Linda Rosing. Omoraliskt och osmakligt, givetvis, men eventuellt kommer hon att uppnå sitt mål. Vi måste åtminstone ge henne att hon kompromisslöst följer sitt hjärta och sina drömmar.
Bernhardt, en holländska som med tiden blev fransyska, visste också att man ibland behöver offra lite för att nå någonstans. Vem bryr sig idag att den hyllade skådespelarlegenden blåljög om sin bakgrund för att få de chanser hon ville, och prostituerade sig själv för att ha råd att göra det hon drömde om? Nu tänker man på det hela som "viljestarkt" och "uppoffrande" - kanske ser man henne rentav som en feministisk förkämpe - men det gjorde man sannolikt inte då. Förlåtelse kommer alltid i efterhand. Inte har vi blivit bättre heller, om nu någon trodde det. Ett exempel: Hederligt folk ser Anna Odell som en simpel uppmärksamhetshora, inte som en kvinna som med kraft och beslutsamhet gjort allt för att bli ett namn inom konsten. Blir hon ett legendariskt namn kommer vi ändra oss gällande hennes examensarbete, blir hon inte ett kommer hon få ha kvar den smutsiga stämpel hon av många fått nu.
Som bekant blev Bernhardt ett namn, och ett mäkta stort sådant till på köpet. Hon gjorde teaterdebut 1862 och visade sig efterhand vara en riktig talang. Förutom stor framgång som skådespelerska på teatern hade hon flera andra förmågor som hon berikade världen med: hon sjöng, hon var konstnär och hon författade böcker och pjäser. Dessutom var hon en pionjär inom spelfilmen, då hon medverkade i den första inspelningen av Hamlet. Det anses också vara den första filmen där inspelade röster spelades upp samtidigt som filmen, vilket faktiskt innebär att filmen inte är en stumfilm. En version av filmen (utan rösterna) kan ses här. Bernhardt, i rollen som Hamlet, gör en hyfsat stabil insats. Hon hatade visserligen film, men det hindrade henne inte från att vara med i ett gäng filmer fram till hennes död 1923.
Även om jag vet att det är som skådespelerska hon är ihågkommen så är det inte hennes gester och kroppsliga uttryck jag främst kopplar samman med henne, kanske för att jag tyvärr aldrig fått chansen att se henne uppträda. (Sverige tar ju aldrig hit några spännande superstjärnor.) Det är inte heller hennes utseende, något många kanske tror med tanke på vad jag skrivit om flera andra vackra kvinnor på den här listan. Det är egentligen heller inte för hennes beslutsamhet eller färdigheter på flera olika områden. Det är inte ens för hennes betydelse som en av de första populärkulturella ikonerna. Det är, först och främst, för hennes röst. Jag hade inte haft något emot att sitta på första raden när Bernhardt gråter ut sin franska på det här sättet.
PS. Bernhardt kommer mig också att tänka på en gammal historia. Bern, en anrik och klassisk Örebrofamilj, hade en medlem som hette Johan Bern. Vet ni vad Johan Bern gör när han får punka på sin cykel? Jo, han bär'n.
Mest känd för: En av historiens mest berömda skådespelerskor - definitivt 1800-talets mest kända. Var möjligen också den första superstjärnan att medverka i det då nya mediet film.
Jag ger filmen en tvåa, dessutom en ytterst svag sådan. Varför är mannen till vänster utanför bild mer än i kamerafånget? Nog för att filmen är gammal, men en kunde väl fortfarande förstå begrepp som objektivomfång?
SvaraRaderaHur är det dåligt att vara en skön kille?
Ja, filmen har uppenbara brister, det är svårt att komma ifrån. Men den är ju i alla fall bättre än Säg att du älskar mig. Alltid nåt.
SvaraRaderaDu vet, en skön kille som är så social, rolig och söt (ungefär som jag) MEN som också är alldeles för harmlös och smådum. Gillar kläder mer än musik, men vill låtsas som det omvända. Pratar mycket men är ändå ytlig och ganska ointressant. Ya dig?
Sen finns det ju bra sköna killar, men det är en annan sak. Det handlar om betoning och sammanhang. Ibland är det en bra sak, ibland en dålig, alltså.
Säg att du älskar mig har sina stunder. Jag gillar verkligen när det är danceoff till Million Stylez. Så var det på vår skolgård också, tjejerna dansade och låtsades vilja ta av sig kläderna. Sen var det förstås alltid nån jävel som tog det för långt.
SvaraRadera