Decennierna kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet var Wien Europas, om inte världens, intellektuella centrum. Man kan i tanken föreställa sig Theodor Herzl, Franz Brentano, Ernst Mach och Sigmund Freud vandra omkring på Ringstrasse; Wittgenstein föddes i Wien, och det var (naturligt nog) i Wien som Wienkretsen bildades. Här vandrade, fikade och arbetade tidens skarpaste hjärnor, sida vid sida. Lite som antikens Aten, renässansens Florens, upplysningens Paris eller romantikens Berlin: en stad som sammanfattade den rådande tankevärlden. Och det var i Wien som Gustav Mahler gjorde sig ett namn. Även om Mahler aldrig riktigt accepterades av Wiens musikaliska elit, så räknas han idag som en av senromantikens viktigaste kompositörer.
Senromantiken kanske inte säger er så mycket, men då ska ni tänka såhär. Romantiken, vad var det för något? Jo, en period som vände sig mot upplysningstidens förnuftstänkande och istället la betoning på känslorna och det mystiska i tillvaron. Inom musiken var det en reaktion mot de klassiska kompositörerna: Mozart, Haydn och Beethoven brukar räknas till den så kallade Wienklassicismen. Men Beethoven var också viktig för övergången till romantiken. (Han fick ofta, precis som Goethe, personifiera geniet, som hyllades under romantiken.) Den musikaliska romantikens viktigaste tidsperiod sträcker sig från ungefär från 1815 till 1848, när kompositörer som Schubert, Schumann, Chopin, Paganini och den unge Wagner levde och verkade. Fina namn. Mahler föddes 1860, och kan av naturliga skäl inte räknas som en av de större högromantiska kompositörerna. Men inom senromantiken, där finner vi honom.
Det finns givetvis inga rätt eller fel när det gäller musik, men här kommer några åsikter ni kan tillägna er om ni vill verka vara lika kunniga som jag (försöker verka vara). Musiken av de klassiska kompositörerna kan vara fin och så vidare, men ibland får jag intrycket av att det är allt, att det inte bakom musiken döljer sig några stora och äkta mänskliga känslor. Den känslan får man aldrig av den romantiska musiken, lyssna bara på Mahlers femte symfoni. Den är storslagen, bombastisk och väldigt känsloladdad. Om det är något som kan beskrivas som svulstig musik så är det just Mahlers femte symfoni. Den koleriske dirigenten Herbert von Karajan har sagt att när du lyssnar på den så glömmer du att tid har förflutit: "A great performance of the Fifth is a transforming experience. The fantastic finale almost forces you to hold your breath." Det är så jag vill ha min klassiska musik! Känslofylld och livsavgörande. De ödesmättade trumpetljuden i början sätter nivån: man lämnas inte oberörd efter att ha lyssnat på Mahler.
Jag måste såhär i förbigående nämna att jag egentligen har dålig koll på klassisk musik. Av Mahler har jag bara lyssnat på hans femte symfoni. Detta kan förleda läsaren att tro att vi bara chansade när vi placerade Mahler på listan. Så var inte fallet! Det jag har lyssnat på av Mahler har varit trevligt. (Trevligt? Detta äckligt lagomsvenska ord! Läs "överväldigande" istället.) Och romantiken måste ju vara ganska överlägsen upplysningen eller vilken annan tidsperiod som helst. Se bara på Caspar Friedrichs tavlor eller läs något av Erik Johan Stagnelius. Det ska dessutom nämnas att Mahler i Wien hängde med Gustav Klimt, en av mina absoluta favoritkonstnärer. Allt detta gör att Mahler har sin plats på listan, och det är klart att han är lite bättre än såväl pojkdrömmar (Ford, Johansson) som franska filosofer (Derrida).
Mest känd för: att ha varit en av senromantikens störste kompositörer.
Senromantiken kanske inte säger er så mycket, men då ska ni tänka såhär. Romantiken, vad var det för något? Jo, en period som vände sig mot upplysningstidens förnuftstänkande och istället la betoning på känslorna och det mystiska i tillvaron. Inom musiken var det en reaktion mot de klassiska kompositörerna: Mozart, Haydn och Beethoven brukar räknas till den så kallade Wienklassicismen. Men Beethoven var också viktig för övergången till romantiken. (Han fick ofta, precis som Goethe, personifiera geniet, som hyllades under romantiken.) Den musikaliska romantikens viktigaste tidsperiod sträcker sig från ungefär från 1815 till 1848, när kompositörer som Schubert, Schumann, Chopin, Paganini och den unge Wagner levde och verkade. Fina namn. Mahler föddes 1860, och kan av naturliga skäl inte räknas som en av de större högromantiska kompositörerna. Men inom senromantiken, där finner vi honom.
Det finns givetvis inga rätt eller fel när det gäller musik, men här kommer några åsikter ni kan tillägna er om ni vill verka vara lika kunniga som jag (försöker verka vara). Musiken av de klassiska kompositörerna kan vara fin och så vidare, men ibland får jag intrycket av att det är allt, att det inte bakom musiken döljer sig några stora och äkta mänskliga känslor. Den känslan får man aldrig av den romantiska musiken, lyssna bara på Mahlers femte symfoni. Den är storslagen, bombastisk och väldigt känsloladdad. Om det är något som kan beskrivas som svulstig musik så är det just Mahlers femte symfoni. Den koleriske dirigenten Herbert von Karajan har sagt att när du lyssnar på den så glömmer du att tid har förflutit: "A great performance of the Fifth is a transforming experience. The fantastic finale almost forces you to hold your breath." Det är så jag vill ha min klassiska musik! Känslofylld och livsavgörande. De ödesmättade trumpetljuden i början sätter nivån: man lämnas inte oberörd efter att ha lyssnat på Mahler.
Jag måste såhär i förbigående nämna att jag egentligen har dålig koll på klassisk musik. Av Mahler har jag bara lyssnat på hans femte symfoni. Detta kan förleda läsaren att tro att vi bara chansade när vi placerade Mahler på listan. Så var inte fallet! Det jag har lyssnat på av Mahler har varit trevligt. (Trevligt? Detta äckligt lagomsvenska ord! Läs "överväldigande" istället.) Och romantiken måste ju vara ganska överlägsen upplysningen eller vilken annan tidsperiod som helst. Se bara på Caspar Friedrichs tavlor eller läs något av Erik Johan Stagnelius. Det ska dessutom nämnas att Mahler i Wien hängde med Gustav Klimt, en av mina absoluta favoritkonstnärer. Allt detta gör att Mahler har sin plats på listan, och det är klart att han är lite bättre än såväl pojkdrömmar (Ford, Johansson) som franska filosofer (Derrida).
Mest känd för: att ha varit en av senromantikens störste kompositörer.
Say what? Hans musik bara mahler och mahler, maken till tråkigt får man leta efter... :(
SvaraRaderaHehe. Det är nästan värt att tillägna sig den åsikten bara för att kunna få säga det där. :P
SvaraRaderaJag måste iaf erkänna att jag tycker att Mahler har hamnat några snäpp för högt på den här listan. Och det är möjligt att vi skulle ha funderat på några andra judiska kompositörer. Med det sagt, den femte symfonin är en mäktig upplevelse om man lyssnar på den från början till slut. Lite som med ett medeltida fältslag: det kan vara mäktigt, och man kan imponeras av alla pukor, svärd och fälttecken, även om man egentligen inte tycker så mycket om det.
Mahler är väl okej, men nja - jag tar min Wienklassicism sju dagar i veckan...
SvaraRaderaDet gör väl egentligen jag också. Men vadtusan, varken Haydn eller Mozart var judar.
SvaraRaderaBra inlägg men jag kan inte låta bli att höra Hipp Hipp-karaktären Itzhak Skenströms karaktäristiska röst, när jag läser texten.
SvaraRaderaMahler är ju för fan bland musikhistoriens största genier! Vad är det med er igentligen, Mahlers samtliga symfonier är utan tvekan bland det mest omvälvande det finns att lyssna på. Om det finns någon som skulle kunna räknas som världens "bästa" jude är det utan tvekan Gustav Mahler!
SvaraRadera