23. Niels Bohr

- Gud kastar inte tärning!

Albert Einstein var på många sätt den förste store moderna fysikern, omkullkastade Newtons teorier som han gjorde, men har också kallats "den siste klassiske fysikern", eftersom han trots allt hade svårt att acceptera den nya kvantfysikens indeterminism. Enligt dessa nya idéer existerade, om än på mikrokosmosnivå, ett inslag av slump (även om det finns en sannolikhet) vilket Einstein inte kunde acceptera, något han med citatet ovan visade. Den danske fysikern och kvantteoretikern Niels Bohr fnyste åt Einsteins relativa (I'm so funny!) konservatism, och svarade:

- Vad vet Einstein om Gud?

Men visst är det lätt att förstå Einsteins tveksamhet. Tycker man att hans relativitetsteorier motsäger det sunda förnuftet rekommenderas inte en närmare titt på kvantteorin. Snabbdefinition, med hjälp av en wikipediamening: "[Kvantteori] är en framgångsrik beskrivning av materiens och energins beteende i mikrokosmos". Dessa teorier har sin grund i det tidiga 1900-talet då den klassiska fysiken hade misslyckats med att förklara diverse fysikaliska fenomen. Något nytt behövdes och något nytt stod för dörren. Flera av problemen förklarades på ett tillfredsställande sätt av just Einstein, men det fanns givetvis flera viktiga figurer i sammanhanget, inte minst Max Planck. Som om inte alla kängor den newtonska fysiken hade fått vid det här laget räckte, så kom kvantteorin dessutom med den glada nyheten att hela grejen med orsak och verkan är något mossigt och inget att bry sig om. För, som jag tidigare snuddat vid, så upptäckte de nya fysikerna att små partiklar i atomen tycktes agera lite som de ville, ganska planlöst sådär. Det gick helt enkelt inte att göra några förutsägelser om vad de skulle ta sig till, man kunde bara säga att sannolikheten var så och så att det eller det skulle inträffa. Och med "inträffa" menar jag saker som var partikeln kommer att befinna sig. Det vet man nämligen inte förrän man gjort en mätning, eller rättare, partikeln har ingen särskild plats alls innan denna mätning är gjord. Glasklart, med andra ord. Jag kan förstås ha missuppfattat grejen, men det verkar som att det är själva mätningen som gör att partikeln får sin plats. Det jag vill ha sagt i det här stycket är två saker. Kvantfysiken är: 1) en teori som försvarar indeterminism i naturen och 2) helt crazy.

Kvantfysiken går förstås inte att förklara på ett uttömmande sätt inom ramen för några stycken, och glad är jag för det, för skulle jag försöka mig på det skulle jag nog be att få återkomma om tio år eller så. Så, vi hoppar över vågfunktioner och komplexkonjungering tycker jag, och konstaterar istället att Niels Bohr hade en viktig plats i dessa sammanhang.

Kvantteorin började som sagt utvecklas av bland annat Einstein men det var Bohr som använde sig av den nya teorin för att förklara atomens struktur. På den här nivån är ju det viktigaste att saker fungerar i teorin, och med hjälp av kvantfysiken fick han pli på atomen. Atomernas storlek, elektroners omloppsbana och dess energinivåer var några saker som Bohrs modell förklarade.

Jag vill helst inte säga mer om kvantteorin eller Bohrs (populära och uppenbarligen ändå hyfsat jordnära) tolkning av den. Jag tycker nämligen att den är lite mysko (det finns det fler som tycker), vilket i och för sig bara ökar min respekt för den. Men ändå. Den som tycker att Charles Manson var dum i bollen, får passa sig för vad hon jämför med: kvantfysiken är, i sanning, helt jävla sjuk i huvudet. Den har förvisso inte tagit död på Sharon Tate, men den lurar hela världen med avancerat, intellektuellt dravel. Troligen är alltihopa bara ett gigantiskt, hemligt skämt från den samlade fysikerkåren. Eller? Kan verkligheten verkligen vara konstigare än de mest fantasifulla science fictionförfattarnas idéer? Jämfört med kvantfysiken framstår tidsmaskinens effekter lika lättförståeliga som intrigen i, säg, Jag vet vad du gjorde förra sommaren.

Okej, så Niels Bohr hade en stor och viktig roll i utformandet och tolkningen av kvantfysiken. Men vad spelar kvantfysiken för roll, har den påverkat oss någonting? Ändrar den på något vis vårt sätt att tänka eller leva?

Tja, den är nu grunden för avancerad forskning. Både sådan som hjälper mänskligheten och sådan som inriktar sig på häftigare saker: hypermoderna datorer och kvantteleportering, till exempel. Alla som gillar att försvara den fria viljan (vem önskar inte att fri vilja finns?) har dessutom fått ett argument: de hänvisar till kvantfysiken som argument för existensen av fri vilja. Lite märkligt, kan jag tycka. Visst har den deterministiska världsbilden ifrågasatts i och med kvantteorins införande av slumpen i naturen, men det känns inte riktigt som ett argument för fri vilja. Men i alla fall. Kul att filosoferna också får användning av de (inte längre särskilt) nya teorierna.

En sak är jag säker på: vi har inte fått se det sista av kvantfysiken. Den lever i allra högsta grad, och därmed gör också vår danske vän Niels Bohr det.

PS. Jag har förresten träffat en kompis till ett barnbarnsbarn till Niels Bohr. Personen ifråga hade tydligen ganska lätt för sig i skolan.

Mest känd för: att ha skapat en ny modell för atomen och rent allmänt göra stora insatser inom kvantfysiken. Fick nobelpriset i fysik 1922. Han hjälpte också till att utveckla atombomben.

24. Roman Polanski

Roman Polanski verkar ha haft en pessimistisk syn på människan redan när han en gång i tiden kravlade sig ur sin mammas polska sköte, och under sitt liv har han gång på gång fått riktigheten i en sådan inställning bekräftad. Hans nyss nämnda mor dog i Auschwitz, han har pedofilianklagad flytt från USA och hans vackra fru blev bestialiskt mördad av satanister. Jag tror att Polanski egentligen tycker om människan, samtidigt som han, fullt förståeligt, accepterat att hon helt enkelt är åt helvete. Jag tror att jag har sett en Polanskifilm med någorlunda lyckligt slut - och den handlade om judeutrotningen. Detta kanske inte är så överraskande. En film som slutar nattsvart och handlar om medelklassamerikaner upplevs som så mycket mörkare då den utspelar sig i en tillvaro som vi (medelsvenssons) kan känna igen oss lite i. Gör man en storfilm om folkmord blir det däremot de ljusa glimtarna i den kompakta svärtan som fastnar i minnet. När jag sett The Pianist tänkte jag: "En nazist lånade en gång ut en kappa till en jude. Människan är ändå en god och fin varelse." Efter Kniven i vattnet: "Två män tjafsar på en segelbåt. Människan är löjlig och ond!" Märkligt det där. Inte konstigt att folk romantiserar krig och elände.

Det som är så imponerande med Polanski är att han trots denna genomgående bisterhet är otroligt varierande. Vampyrkomedier samsas med neo-noir som i sin tur trängs med psykologisk surrealistskräck på regissörens CV. En mängd olika miljöer får tjäna som kulisser åt den mänskliga uselheten - Polanski tar oss med på somriga polska seglingsutflykter, till ett stekhett Los Angeles och till och med till ett romantiskt vintrigt Transsylvanien. Som aktörer i tragedierna bjuds vi bland annat på cynisk Jack Nicholson, sårbar Catherine Deneuve (varför är franska skådespelerskor alltid "sårbara"?) och vårdagsvacker Sharon Tate. Hans filmer är således inte bara utsökt komponerade, han jobbar dessutom med de bästa råvarorna och det är väl det som kännetecknar en mästerkock, inte sant?

En lustig sak med Polanski är hans utseende. Det både skär sig mot och passar helt perfekt till hans filmer. Om ett ansikte kan vara tragikomiskt, så är det nog det ordet jag skulle vilja använda. Han ser ut som en råtta eller cirkusens sämst betalda clown och hans nuna verkar vilja säga: "Ja, vi människor är löjliga och tragiska, och vi borde tycka synd om oss själva" - alltså ungefär samma budskap som hans filmer för fram. Polanski gör sig med andra ord alltid bra som skådespelare i sina egna verk, vilket Vampyrernas natt och Hyresgästen är goda exempel på, detta trots att han kanske egentligen inte är något riktigt skådespelarämne. Han har också en mycket viktig roll i Chinatown, där han är orsak till att Nicholson går runt med det där stenhårda plåstret på näsan i större delen av filmen. Den stora frågan är ju hur Polanski kunde få en sådan kanonpingla som Sharon. Kanske såg hon något exotiskt, östeuropeiskt mystiskt hos honom. Eller kanske är det insidan som räknas trots allt.

Jag har stor respekt för Polanski. För mig är det största beviset på hans storhet den chockartade slutscenen i Mästerverket Chinatown. Jag var tvungen att se om det precis efter att filmen var klar bara för att hänga med på vad det egentligen var som hände, och förstå exakt hur bra slut det var på en redan episkt bra film. Slutet på det här inlägget kommer kanske inte bli lika fantastiskt och kommer dessutom klinga i dur snarare än moll, då Sharon Tate råkar komma med på en femte bild. Jag antar att man någon gång ibland får lov att erkänna att livet till syvende og sidst är ett ganska skönt fenomen, även om Roman Polanski bättre än någon annan försökt övertyga mig om motsatsen.

Mest känd för: Regissören bakom allt från mästerliga (Chinatown) till jättebra (Rosemarys Baby) till bra (Repulsion) filmer, som stilrent och övertygande gestaltar företeelser såsom ondska och sexuella komplex av olika slag.

25. Sigmund Freud

Jag ska vara fullständigt uppriktig. Det känns sådär fräscht att skriva en text om Sigmund Freud. Är det en enda sak ni inte vill ha här i världen, så är det en genomgång till av Freuds mest kända idéer. Det finns en anledning till att skolan tar slut, och en av anledningarna är att man ska slippa läsa om alla de här grejerna en gång till. Detet, jaget och överjaget, någon? Inte idag, säger ni? Nej, jag tänkte väl det.

Vad som däremot är lite intressant att fundera på, är varför vi fortfarande läser om Freuds skapelse psykoanalysen i skolan. Teorin har ju ständigt, med Karl Popper i spetsen, utsatts för tung kritik. Den mest kärnfulla och relevanta kritiken torde vara den att psykoanalysen inte är falsifierbar. Man utgår i psykoanalysen från att människan har en omedveten del i psyket, och bygger sina teorier utifrån detta. Oförklarliga handlingar, små vardagsfenomen (som felsägningar eller förläggning av saker) och innerliga önskningar - allt har sin grund i vårt omedvetna. Det säger sig självt att det lätt kan bli rätt flummigt när man ska dra massa slutsatser utifrån ett studium av något så svåråtkomligt som "det omedvetna". Man gör sitt bästa genom att bland annat försöka tolka drömmar, denna fantastiska väg till vårt allra innersta. Eller? Om jag går till en psykoanalytiker säger han kanske att mina korvdrömmar visar på mitt peniskomplex (Ett komplex jag kanske inte visste att jag hade, men som i så fall har undanträngts av mig eftersom det är något obehagligt. Det obehagliga skyfflas ofta undan till den omedvetna delen av vårt psyke, hävdar dem.) Vad ska jag säga då? Visst, det kan vara sant, jag kan inte motbevisa det direkt. Jag kan över huvud taget inte testa om det är sant eller falskt. Det kan förstås vara sant. Men det kan också vara så att jag har sådana drömmar för att jag äter korv varje dag. Eller för att mitt favoritfotbollslag har en logga som ser ut som en korv. Eller så symboliserar kanske korvarna min för mig själv hemliga önskan att köpa dildos. Kanske är jag homosexuell? Korvarna ser också lite ut som en rymdraket, om man vågar vara lite djärv och fantasifull (och det vågar ju psykoanalytikerna, så varför inte jag?), så kan det väl vara min barndomsdröm att bli astronaut som spökar? Bara för att jag lägger mig på en divan och pratar ut om min barndom för herr doktor så är jag inte säker på att det är så lätt att komma fram till vad de där korvarna egentligen representerar.

Det är förstås orättvist att göra sig lustig över psykoanalysen på ett så här lättvindigt sätt. Just för att så många delar verkar vettiga och sådant man kan känna igen sig i är det svårt att veta när det hela övergår till något väldigt spekulativt och diffust. Sexualdriften är stark, ja, men är det den som ligger bakom vilket jobb jag väljer eller vilket märke på fiskpinnarna jag föredrar? Tja, kanske, kanske inte.

Trots kritiken har psykoanalysen fascinerat, förtjusat och skrämt människor ända sedan tidigt 1900-tal. Den har påverkat hur vi tänker på oss själva; jag är till exempel övertygad om att jag hade sett på mig själv och mitt psyke på ett helt annat sätt om det inte vore för Freud. Hur många av oss tar inte för givet att vi har en omedveten del av psyket som på många sätt fungerar precis som Freud lärt ut? Hur många av oss tänker inte att vi har några få grundläggande och mycket starka drifter som kämpar mot ett rationellt tänkande, moraliskt styrt överjag?

Freuds inflytande är gigantiskt, och han är den tveklöst största figuren i psykologins historia. Han har kända lärjungar inom sitt eget område (främst Carl Gustav Jung, givetvis) men har också haft ett omätligt inflytande på kulturen i stort. Surrealismen hade troligen inte ens existerat utan Freud, så bara där är hans plats på listan motiverad. Hade något som kallats stream of consciousness funnits till? Hade vi haft någon beatpoesi? Det här är ändå bara några exempel på tydlig, uppenbar påverkan.

Nej, Freud kvarstår som en väldigt intressant och inspirerande figur. Att något så smutskastat och osäkert som psykoanalysen har fått en sådan genomslagskraft på hela vårt samhälle säger något om dragningskraften i idéerna. Jag gillar de flesta idéer, vare sig de är helt sanna eller inte. De får oss nämligen att tänka, diskutera, skratta, riva håret, måla tavlor, skriva böcker och driva politik. De får oss, kort sagt, att leva livet.

Mest känd för: att vara psykoanalysens fader. Införde kring sekelskiftet 18-1900 tankar som gick ut på att våra val, viljor och handlingar främst styrs utifrån vårt omedvetna, d.v.s. undertryckta och undangömda delar av vårt psyke. Har haft ett oöverskådligt inflytande på hela vår kultur.

26. Alejandro Jodorowsky

En svartklädd man med cylinderhatt och ett parasoll i handen kommer ridandes på en svart häst. Han kliver av hästen och av kliver också en naken liten pojke som har suttit på hans axlar. Mannen med parasollet ger pojken en tygnalle och ett porträtt av pojkens mor, och säger: "Du är sju år idag. Du är en man nu. Begrav din första leksak och porträttet av din mor." (Fast på spanska.) Pojken gör så, och under tiden tar mannen fram en flöjt och börjar spela på en melodi. Det här är öppningsscenen i El Topo, och från det ögonblicket visste jag att jag skulle gilla såväl filmen som Alejandro Jodorowsky. Och när filmen därefter fortsätter med beskriva mullvadens liv ("el topo" betyder "mullvaden" på spanska), förstod jag att jag skulle älska allt som har med Jodorowsky att göra. En överilad reaktion kanske, men som jag inte har haft anledning att ångra.

I filmen rider huvudpersonen, El Topo, Mannen med parasollet, Mullvaden eller vad ni nu än vill kalla honom, ut i öknen för att möta världens bästa skyttar. Sedan händer en massa konstiga och bisarra saker, med symbolik hämtad från både kristendomen och österländsk filosofi. El Topo kan beskrivas som en pastisch på västerngenren, men med en skön surrealistisk känsla rakt igenom. Om Sergio Leone och Luis Buñuel hade slagit samman sina påsar, hade de kanske fött fram en liknande film. Alejandro Jodorowsky är den främsta företrädaren för vad jag kallar surrealistisk västern, och det är givetvis lika skönt och bra som det låter. (Det kan tilläggas att musikvideon till Thomas Rusiaks låt "Spinning" har snott sitt tema från El Topo. Som om inte filmen var konstig nog.)

Men Jodorowsky har inte bara filmskapande på sin meritlista. Innan han började göra filmer var han en hyllad dramatiker och serieskapare, och har till och med jobbat i en teatergrupp med den kände franske mimartisten Marcel Marceau. I Paris skapade han, tillsammans med Fernando Arrabal (mest känd för filmen Viva la muerte) och Roland Topor, den beryktade Panikgruppen (Panic Movement), vars tre ledord var terror, humor och samtidighet. Panikgruppen koncentrerade sig på performancekonst, och under en sådan performance kunde man få se Jodorowsky bli piskad, nakna damer insmorda i honung och inkastade sköldpaddor bland publiken. Panikgruppen tyckte att surrealisterna hade blivit småborgerliga. Nu skulle det provoceras på riktigt! Det är ingen vild chansning att de lyckades ganska bra. Jag har redan nämnt Buñuel och faktum är att Panikgruppen inspirerades av både Buñuel och Antonin Artauds "Theatre of Cruelty", ett koncept i en av Artauds böcker där teaterns syfte är att rycka undan det skynke som hänger framför publikens ögon (bildligt talat) och visa det som publiken egentligen inte vill se.

Jag är väldigt förtjust i dessa små konströrelser, alla med det uttalade syftet att reta medelklassen. Det är kanske symptomatiskt för den här listan (och för oss) att jag precis efter att ha försvarat medelklassen i min text om Steven Spielberg hyllar Alejandro Jodorowsky, vars filmer delvis går ut på att häckla medelklassen. Man kan förstås välja att se det här som ett tecken på att vi är några ryggradslösa cyniker med en fullständig brist på principer, och det ligger förstås en gnutta sanning i den anklagelsen. Men jag föredrar att se det som att vi kan hitta roliga, intressanta och viktiga saker hos många olika personer och kulturella uttryck.

Jodorowsky har givetvis på den här listan att göra, och all respekt till hans teatergrejer, men det är som regissör han är bäst känd, i alla fall för alla oss som tuggar i oss gamla kultfilmer från äldre tider. The Holy Mountain, som i princip saknar ett sammanhängande narrativ och som är minst lika fantastisk som El Topo, och Santa Sangre, brukar räknas till Jodorowskys bästa och mest kända filmer. Det är möjligt att Jodorowsky inspirerades av Artauds brutala teater, och ville visa oss det vi egentligen inte vill se. I det avseendet misslyckades han: jag vill se så mycket av Jodorowskys filmer som möjligt. De är underhållande och oförskämt uppkäftiga mot många företeelser i samhället. Det är möjligt att han också ville rycka undan det skynke som hänger framför våra ögon. I det avseendet tror jag det är rättvist att säga att han lyckades. Jag har inte sett på film på samma sätt efter att jag upptäckte Alejandro Jodorowsky.

Mest känd för: filmer som El Topo, The Holy Mountain och Santa Sangre. Jodorowsky är den främsta företrädaren för den underbara genren surrealistisk västern.

27. Garri Kasparov

Den som säger att schack inte är en sport och klagar på att spelet inte är tillräckligt fysiskt för att räknas till kategorin, känner uppenbarligen inte till matchen om VM-titeln mellan Garri Kasparov och Anatolij Karpov, med start 10 september 1984. En av de mest berömda, utmattande och slutligen skandalösa matcherna som utspelats. Därtill också det verkligt stora genombrottet för Garri Kasparov, den ryske juden som kanske är världshistoriens bästa schackspelare. Men jag vill inte börja med den matchen, utan jag vill börja i Reykjavik, 12 år tidigare.

Schackhistoriens allra mest berömda match, möjligen Antonius Blocks omgång mot Döden eller Kasparovs match mot datorn Deep Blue förutan, är nämligen den som utspelades under kalla kriget, 1972, mellan amerikanen Bobby Fischer och ryssen Boris Spasskij. Den geniale, stolte och individuelle Amerikanen (ja, med stort a) Fischer mot den systematiska, ur det ryska kollektivet sprungna kommunisten (han var ju ryss!) Spasskij. Tidningarna blåste på: här har vi århundradets match! Utmanaren Fischer ska försöka klå den regerande världsmästaren.

Det hela inleddes med att Fisher inte ville dyka upp på grund av den ynkliga prissumman, och fortsatte med att han i ett av finalpartierna lämnade walk-over eftersom arrangörerna vägrade ta bort kameror och åskådare som störde honom. Efter mycket om och men, och en hel del psykologiska turer hit och dit, lyckades Fischer vända matchen och som förste amerikan vinna världsmästartiteln. Kanske var Fischer nöjd nu, och kunde lägga tankarna han framlade i sin artikel från 1963, The Russians Have Fixed World Chess, åt sidan. Men nej, Fischer fortsatte att sätta massa egensinniga krav och då de inte kunde tillgodoses vägrade han ett par år senare att möta utmanaren Karpov, som från och med då var den i särklass bästa aktive schackspelaren. Geniet Fischer hade ersatts av geniet Karpov, som mosade allt i sin väg. Fram till 1984. In på scenen klev en 21-årig yngling, en talang som trots att han imponerat i kvalifikationsturneringarna givetvis var underdog i finalen.

I den klassiska Reykjavikmatchen spelades finalen i bäst av 24 matcher, men det hade man slopat vid det här laget. Det krävdes visserligen bara sex segrar för att säkra den slutgiltiga segern, men det fanns ingen gräns för hur många partier remi som kunde spelas, och därmed ingen gräns för antalet partier. Karpov såg ut att få en lätt match, då han tidigt gick upp i en 4-0-ledning. Endast fem partier hade då gått till remi, vilket uppenbarligen inte är särskilt mycket. Har man svart pjäs är remi ett bra och normalt resultat, ungefär som att defensivt spela sig till oavgjort på bortaplan i fotboll. Men Kasparov böt plötsligt taktik och började sakta men säkert ta sig tillbaka in i matchen. Han hade också en hemlig taktik; han visste att Karpov var äldre och hade sämre fysik. Kasparov satsade således på att trötta ut sin motståndare. Det 32:a partiet blev Kasparovs första seger och det stod då 5-1 till Karpov. Det hade gått några månader vid det laget och Karpov började helt klart se sliten ut. Parti 47 och 48 gick båda till Kasparov.

Det var då det märkliga inträffade. Världsschackförbundets president Florencio Campomanes tyckte att det fick vara nog och bröt matchen, den 27:de januari 1985, vid ställningen 5-3 till Karpov. Karpov, som gått ner 10 kg under matchens gång och efteråt kurerade sig i tre månader på särskild ort, behöll sin titel. Det luktade maskopi och Kasparov blev ursinnig. Reglerna som tillät ett oändligt antal partier ändrades och man återgick till systemet med 24 stycken.

Kasparov tog redan senare det året revansch och blev 22 år gammal den yngste världsmästaren i schack någonsin. Han skulle komma att vinna rekordmånga 10 Schack-Oscar, ett pris som efter en omröstning av världens experter delas ut till bäste schackspelare varje år. Han låg i världstoppen från början av 80-talet och ända fram till 2005 då han pensionerade sig för att istället syssla med politik och författarskap. På 90-talet blev han känd för sin förlust mot en dator, även om det hela verkar vara lite suspekt. Trots alla framgångar och all berömmelse kan det ändå vara värt att ställa sig frågan: Är en mästare i schack, även om han är historiens bäste, värd en hög placering på en sådan här lista?

Ja. För säga vad ni vill om tetris, fotboll eller kluns; schack måste vara det perfekta spelet. Det är fullkomligt genialt i sin enkelhet, samtidigt som spelet har potential att bli otroligt komplext. Schack har en lång och stolt historia och förekommer ofta i olika sammanhang (hos Henrik VIII, Det sjunde inseglet, den där hinduiska legenden, Albertus Pictor m.m) och att då vara bäst på ett så ädelt spel är givetvis fantastiskt stort.

Professurer i avancerad matematik, visst. Nobelpris i whatever, jaja. Men frågan är om någonting ger en sån intellektuell respekt som att vara en oslagbar schackspelare. Schack = sinnebilden av smarthet.

Mest känd för: att vara historiens kanske bästa schackspelare, och tillsammans med judehataren och WTC-attackhyllaren Bobby Fischer den mest profilstarka. Känd för sina matcher mot datorn Deep Blue, där han vann en och (mer uppseendeväckande) förlorade en match.

28. Steven Spielberg

"Älskling, är maten klar?" Möt Sören Gerhard, en medelålders man med fru och två barn. Sören bor i en förort, och varje dag tar han pendeln till stan och sätter sig i sitt kommunala kontor, där han arbetar med att flytta papper från en hög till en annan. Sören kan ingenting om politik, men röstar av gammal vana på folkpartiet. När Sören kommer hem från jobbet vill han att maten ska stå på bordet, han tycker att det är så det ska vara. Sören har ingenting emot att kvinnor får rösta och sådär, men lite ordning får det faktiskt lov att vara. Sören och hans familj är en ganska normal medelklassfamilj, vars värderingar många intellektuella menar att Hollywood och Steven Spielberg förstärker med sina filmer. Bra filmkonst ska utmana dessa värderingar, inte förstärka dem.

Vidare, menar dessa intellektuella, har den normala medelklassfamiljen åtminstone ett lik i garderoben. Under den idylliska ytan kan det visa sig att barnen lyssnar på NWA eller GG Allin, eller att frun försörjer sitt haschmissbruk genom att spela dominatrix åt sexuellt frustrerade medelklassmän, eller att de livnär sig på människokött, eller whatever. Sören Gerhard och hans familj är min skapelse, och därför kan jag utan vidare hitta på något liknande åt honom. Sörens två barn är tio och tolv år gamla, men det är Sören knappt medveten om. Sören bryr sig inte speciellt mycket om barn, förutom grannens fjortonåriga dotter. Sörens största glädje i livet är när han i duschen onanerar till henne. Sören är en ganska tragisk karaktär, precis som Lester Burnham, huvudpersonen i American Beauty. Jag gissar att alla intellektuella älskar American Beauty, just för att den "avslöjar" myten om den idylliska medelklassfamiljen.

Det är lätt att hata Steven Spielberg. Han försöker inte utmana äldre sätt att göra film, han använder aldrig några nya djärva stilgrepp, och till råga på allt, som sociologen och filmteoretikern Slavoj Žižek har påpekat, så går Spielbergs filmer nästan alltid ut på att en biologisk pappa ska försöka förstå vad det innebär att vara pappa. Men vad är egentligen problemet med att göra underhållande filmer med medelklassvärderingar? (Även om det egentligen är en ganska orättvis anklagelse mot Spielberg.) Visst, filmer som utmanar rådande värderingar är intressanta och välbehövliga, men för den sakens skull behöver vi väl inte avfärda eller håna det enkla medelklasslivet? Det är trots allt där de flesta av oss kommer att hamna, med villa, Volvo och vovve (åtminstone med villa och vovve). Dina barn kommer att älska E.T. och Jurassic Park, och av deras entusiasm kommer du kanske att omvärdera mannen som ligger bakom så många filmer som kittlar vår fantasi och underhåller våra sinnen. Personligen älskar jag filmer som utmanar normer och värderingar som i samhället tas för givna. Man Bites Dog och Cannibal Holocaust är två exempel, eller vilken film som helst som innehåller omotiverad nakenhet (gratuitous nudity) som t.ex. Vampyros Lesbos. Men samtidigt kan jag uppskatta Spielbergs trygga värld. Vilka minnen förknippar vi inte med E.T., Hajen eller Jurassic Park? Den sistnämnda såg jag gömd under en jeansjacka när jag var sju år gammal och gick på bio för andra gången i mitt liv.

Nämnde Žižek har också sagt att den stora tragedin med Spielberg är att han aldrig är så nära "konst" som när han arbetar med kommersiella projekt. Den stora tragedin med Žižek och andra intellektuella är däremot att de har svårt att tro att inte alla vill göra filmer som är "konst", vad det nu än innebär. Jag vill avsluta med att jämföra Steven Spielberg med Antoine Watteau, Francois Boucher och andra rokoko-målare. Om dem brukar sägas att de målade tidens drömmar, dvs. högadelns drömmar om lättfärdiga flickor och idylliska naturscener. Samma sak gäller för Spielberg, han gör filmer av vår tids drömmar: om utomjordingar, försvunna skatter och utdöda jätteödlor.

Mest känd för: filmer som Jurassic Park, Hajen, Schindler's List, E.T., och Indiana Jones-filmerna.

29. Jonathan Richman

Bland punkens förfäder hittar vi den coola knarkaren Lou Reed och den farlige, smutsige Iggy Pop. Tittar vi på de tidiga punkbanden ser vi rännstensklädda killar i Ramones och uppseendeväckande utklädnader hos New York Dolls. Coola, arga, fula och uppmärksamhetstörstande - det är en bra beskrivning på såväl punken som dess utövare.

Ja, och så har vi förstås Jonathan Richman. Den gullige krulltotten som grät på scen när han framförde sina ballader. Den godtrogna och barnsliga unga mannen som sjöng om att göra livet lättare för sekreterare med tråkiga jobb. Han som älskade sina föräldrar och tyckte att vi måste våga visa mer uppskattning och kärlek för varandra. Han och hans band The Modern Lovers spelade i början av 70-talet in en klassiker (släppt 1976) inom den tidiga punken, och vissa har rentav kallat den för världens första punkskiva. För min del får de kalla den vad de vill: kalla det jazz, japanpop eller spenatkräm - allt jag bryr mig om är att det fortfarande är en av de bästa skivor som gjorts.

Jag kan bara gissa hur malplacerad Richman måste ha upplevts i det tidiga 70-talet. En välklädd och väluppfostrad nörd framför en publik bestående av långhåriga hippies. Sjungandes med stolthet om hur han inte använder droger. Framför en publik bestående av långhåriga hippies. Men Richman är inte så underbar bara för att han var en oas i den illaluktande testosterongryta som utgjorde den stora delen av vit gitarrmusik, eller för den delen en oas i den skäggiga och tråkiga CSNY-rocken (undantaget där: CSNY), nej, han hade varit lika välkommen när han än dykt upp. Vi behöver alltid människor som inte bryr sig om svarta solglasögon och snygga, ironiska uttalanden. Människor som är, och vågar visa sig, skamlöst naiva och älskvärda. Att tänka sig Richman som cyniker är ungefär som att tänka sig Ian Curtis i discobrallor och ballonghatt.

Blir det inte för mycket då? Visst är Affection en fantastisk låt, men ärligt: "You all know that your friend Jonathan likes to eat food a lot. And I like to do other things, I like to run around, jump, but affection is the most important thing to me." eller för den delen "Well, there's telephones, televisions, and cars, yes, and there's records and books and magazines for you. But poor affection sits there standing in the corner, saying to itself, 'I wish someone would give me something to do.'" Går det att ta på allvar?

Kanske att några av er inte tycker det. Själv gillar jag människor som vågar visa en känsla till hundra procent, som inte skäms och som inte kompromissar. Vissa stunder vill man inte gilla någon människa, och då kan mörk och ultranihilistisk hiphop fungera bra. Vissa stunder vill man frossa i det avgrundsvärda, och då kan inte Joy Division bli för deppiga. Men ibland vill vi väl vara gråtande, längtande, helt öppna med våra känslor, eller kanske bara rodnande lyckliga? I Sverige älskar vi Håkan Hellström för att han för oss in på dessa vägar, men jag undrar om något han skrivit sagt mer om mitt liv än Richmans enda rad: "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life".

Det är svårt för mig att skriva om Richman, för jag tycker så många saker om honom, och det finns så många låtar att skriva om. För er som läst min musikblogg under en längre tid är min uppskattning av Richman ingen överraskning. Han har gjort en av de bästa låtarna om hopp (Dignified and Old. Ja, en dag ska jag också bli gammal och värdig), en av de finaste balladerna (Hospital), en av de mest ikoniska två-ackordslåtarna (Roadrunner), fantastisk och öm kärlekspop (Her Mystery Not of High Heels and Eye Shadow), cool gitarrock (Pablo Picasso), tweeig handklappspop (Government Center), en av förfestens mest givna val (I Was Dancing in the Lesbian Bar) och en av de skönaste låtarna rent allmänt (I'm Straight). Jag kan fortsätta, men väljer att inte göra det. Istället vill jag avsluta texten på ett mer personligt plan.

Jonathan, jag älskar dig.

Mest känd för: att i början av sin karriär ha varit ledaren för bandet Modern Lovers, som var pionjärer inom punkmusiken. (Detta var alltså innan Richman bestämde sig för att hans andra skiva skulle vara fylld av barnsånger.) Ansedd som en unik personlighet inom pop- och rockmusiken. För allmänheten troligen mest känd för att dyka upp som gitarrspelande trubadur här och där i filmen Den där Mary. Också känd för att han borde kommit högre upp på den här listan.