Världshistoriens 101 bästa svenskar

Det är dags igen. Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar, fransmän och album levererar nu Världshistoriens 101 bästa svenskar. Det kommer bli lika kul som alltid. Start 1:a februari.

Världshistoriens 101 bästa album

Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän kommer inom kort att presentera listan över Världshistoriens 101 bästa album.

Väl mött!

1. Albert Einstein

På en bänk vid en basketplan sitter två grabbar och fnissar. "Hörru Einstein", säger de till en flicka som förgäves försöker få bollen i korgen, "det är lättare om du använder båda händerna." Flickan blir sårad men väljer att inte visa någon svaghet. Istället slår hon tillbaka: "Jag kanske inte är så bra på den här löjliga sporten, men vad vet du om fjärde dimensionen och det krökta rummet?" Hon iklär sig sitt allra finaste segervissa leende, i trygg förvissning att killarna inte har lika smarta storasyskon som hon. Hon har rätt: någon följdfråga kommer aldrig (det är hon glad för) och som grädde på moset får hon dessutom i sitt livs första trepoängare.

Albert Einstein har gjort stort intryck på långt fler människor än bara dem som faktiskt har en susning om vad han tänkt och gjort. Världens genom tidernas mest kända vetenskapsman har (just på grund av detta) blivit sinnebilden av Vetenskapsmannen, geniet, smartheten. Ett barn tycker att storebrorsan och storasyrran är smarta, men vet att läraren kanske är något smartare. Ännu högre i hierarkin står de kostymklädda gubbarna i teve, och över dem, givetvis, farsan. Men smartast av alla är ändå den där galna professorn med utsträckt tunga och elektricitet i håret - Albert Einstein. Det är en bild lika inpräntad som Jesus på korset eller Big Brother-Jessica i duschen, och så fort något handlar om IQ eller genialitet så används Einsteins namn eller bild. Vad gäller hierarkin förresten, så kvarstår den ganska intakt genom livet (förutom att far möjligtvis sjunker lite med åren), men precis som barnet vet den vuxna människan väldigt lite om vad Einstein egentligen luskat ut.

Ibland får dock människor för sig att råda bot på denna okunskap. Precis som vissa nu och då får ett infall att läsa bibeln för att ta reda på vem den där Gud alla pratar om egentligen är, får folk ibland för sig att verkligen försöka förstå Einsteins teorier. Detta gäller till exempel Cameron Diaz, som på frågan om det fanns nåt mer hon skulle vilja kunna här i världen med största allvar svarade: "Jag skulle vilja förstå vad E = mc2 egentligen betyder."

Svaret är förstås att det betyder en hel del, bland annat att massa är energi, och att också väldigt lite massa innehåller väldigt mycket energi. (Följande är inte värt mer än en parentes: Einsteins inflytande över atombomben är rejält överdrivet; är det inte lite långsökt att anklaga honom för detta bara för att han var en av många fysiker som gav oss [i det här fallet] mikrokosmiska insikter? Ska vi beskylla Demokritos för samma sak, det var ju han som började prata om atomerna?!) Det roligaste är förstås att hans speciella och allmänna relativitetsteori förändrar innebörden av begrepp som tid och rum i grunden. Trots att det var hundra år sen han framlade teorierna skulle många än idag inte acceptera tiden och rummets relativitet då de flesta lever med en Newtonsk världsbild. Säga vad man vill om Einstein, men killen var cutting edge.

Ibland kan man höra folk säga att Einsteins tankar och teorier låg i luften. Hade inte han kommit fram till det både det ena och andra hade någon annat kommit fram till både det ena och andra. Det är förstås sant att Einstein var en pusselbit (om än den största) i det större forskarsamhället, men när personerna som påpekar detta gör det i syfte att förminska Einstein och ta udden av hyllningarna till honom, då blir jag irriterad. (Varning! Fantasilös Hitler-liknelse följer!) Det är som att Hitler som person inte förtjänar den massiva kritik som riktats mot honom eftersom nationalistiska idéer låg i tiden. Vem bryr sig? Nu var det Hitler som var nazisternas ledare och nu var det Einstein som revolutionerade inte bara fysiken, utan gemene mans sätt att se på världen.

Jag tror att Einsteins allra största betydelse, och anledningen till att han är världens bästa icke-gojim, ligger i just det - människor kanske inte förstår exakt vad Einstein kommit fram till eller hur han gjort det, men de förstår att han visat världen att verkligheten är mycket konstigare och mer avancerad än någon kunnat ana. På 1800-talet trodde många fortfarande, i sann upplysningsanda, att det var möjligt att fullt ut förstå den fysikaliska världen och att vi var på god väg att göra det. Det fanns lite svårigheter kvar att reda ut, några anomalier att förklara, men det handlade mest om finputsning. Vill du studera fysik? Glöm det, det ämnet har ingen framtid, satsa på nåt annat. Einstein & co förde tillbaka det hisnande och obegripligt komplexa, och visade att det fanns oöverskådligt mycket kvar att göra inom fysiken.

Albert Einstein är det yppersta beviset på och symbolen för människans extrema potential, men det vackra och paradoxala är att hans bedrifter ändå bara kan göra oss alla mycket mer ödmjuka. För hur fantastiska vi människor än är, så är världen ännu mer fantastisk.

Mest känd för: att vara en symbol för den moderna fysiken och för den geniala människan rent generellt. Hans relativitetsteorier framhålls allmänt som en av mänsklighetens allra största intellektuella bedrifter. Utan tvekan den mest berömda intellektuella hjälten någonsin.

2. Jesus

Det finns en tid i varje människas liv då man går på kyrkans barntimmar och är olyckligt kär. Om det dessutom är så att man i just denna tid råkar befinna sig i sitt livs mest cyniska och tvivlande tillstånd, så är det ganska naturligt om inte Jesus Kristus står så högt i kurs för ens stackars missnöjda barnasjäl. Detta var fallet för mig. Med hjälp av dockor och en stad byggd av kartong skulle vår äckliga fröken illustrera hur god Jesus var. Problemet var att jag aldrig fick något begrepp om varför han var så himla god. Mamma var god: hon brukade ge mig en kram och lukta gott när jag var ledsen, pappa var god: han skämtade och kunde lyfta mig flera meter upp i luften. Men Jesus? Han var en fjant, som var indirekt ansvarig för att jag tvingades sitta i timmar och lyssna på tomma ord, som dessutom bara berörde hans egen förträfflighet. När fröken frågade oss vad vi tyckte om Jesus, så var min mening att han var dum och att det inte var särskilt konstigt, kanske till och med rättvist, att folk ville döda honom. Jag vill minnas att det genast blev lite sämre stämning i rummet. Där satt jag alltså, instängd tillsammans med människor som föraktade mig för mina åsikter, däribland en flicka som jag älskade djupt, men som totalt ignorerade mig när jag kastade sand på henne. Det är på grund av dessa omständigheter som jag idag måste övervinna en barriär, kämpa mot ett osynligt hinder, när jag ska skriva om Jesus Kristus från Nasaret, världshistoriens näst bäste jude, ja, kanske rentav världshistoriens näst bästa exemplar av Homo sapiens.

Historien om Jesus behöver jag väl inte ens gå in på. För er som inte har koll gav jag en uttömmande sammanfattning av hans liv i slutet på det här inlägget. Det räcker med att konstatera att Jesus är så stor och mytomspunnen att man med rätta kan säga att han är mer än en människa (oavsett vad man tror om treenigheten, Guds son o.s.v.). Faktum är att jag har räknat ut att han är hela fem människor, nämligen:


Patriarken: Hade detta varit den Jesus jag mött på kyrkans barntimmar hade jag nog inte uttalat mig så högljutt om min avsmak för honom. Jag hade fortfarande hatat honom, men samtidigt fruktat och respekterat honom. Han skulle bli lite mer som far sin helt enkelt.


Herden: Kanske den vidrigaste Jesusbilden. Jesus försöker framstå som snäll, samtidigt som han betraktar oss som ett gäng utvecklingsstörda får han kan fösa åt höger och vänster med en käpp. Den femårige Gabriel hade inte bara önskat denne man döden; hade han kunnat hade han förmodligen själv hållit i hammaren och spiken.


Barnet: Alla har vi varit barn, men det är inte ofta vi stoltserar med det på det sätt som Jesus (eller undertecknad) gör. Kanske är det för att framhäva hur viktig Maria var, eller för att peka på Jesus "renhet" eller något sådant. Det är lite lustigt hur han på bilden ovan har målats som en liten farbror. Nog för att han säkert var vis och så redan vid födseln, men inte såg han väl ut som en pyssling? Söt är han ju i alla fall, det lilla livet.


Mysfarbrorn: Nu för tiden kan jag tycka att Jesus är mycket sympatisk och intressant, men återigen: varje någorlunda sansat barn hatar honom för det här. Sen är det så klart så att många barn (uppenbarligen de två på bilden i alla fall) är idioter, rövslickare eller totalt hjärntvättade, och därför sväljer bilden av "Jesus, barnens beskyddare" med hull och hår. Det är samma sorts barn som följer med främmande män "för att titta på de fina kaninerna jag har hemma".

Sammanfattningsvis: det är lätt att hata Jesus för att så många älskar honom, för att han verkar så god och trevlig och för den makt som tillskrivs honom av kristendomen. Som tur är växer alla barn upp någon gång och når vissa insikter, till exempel insikten om att det aldrig kan vara fel att vara en så genuint god människa som Jesus och insikten om att det ligger något fascinerande i hur en enkel predikare från öknen kan bli en förebild för miljarder av människor. Religion kanske är ett opium för folket, men å andra sidan, hur soft lär inte riktigt bra opium vara?

Jag har växt upp.

Mest känd för: Han var Guds son och en del i treenigheten som utgör Gud, och dog på korset för våra synders skull. Enligt de kristna.

Och så den femte och kanske viktigaste Jesusbilden: Martyren

PS. Precis när jag skriver klart denna text i mitt speciella, judaiserade anteckningsblock, så har jag den största religiösa upplevelsen i mitt liv. Jag ligger på gräset, har druckit en öl, sista låten på Bizarre Ride II the Pharcyde ljuder från CD-spelaren bakom mig, och solen sjunker ner, placerandes sig precis bakom en skorsten och ger där ett så fantastiskt visuellt intryck (skorstenens suddiga svarta kontur ser för mina trötta ögon ut som ett kors, omringat och genomlyst av solen) att jag, där och då, bara kan se det som ett tecken från någon "där uppe".

3. Franz Kafka

Då är vi äntligen framme vid prispallen på listan över världshistoriens 101 bästa judar! Och på tredje plats hittar vi en jude som växte upp i Prag, staden där Frank Gehrys dansande hus sträcker sig mot himlen, staden där tidernas bäste rabbin Judah Löw ben Bezalel (också känd under namnet Maharal) levde och verkade, och staden där Golem en gång i tiden gick bärsärkagång. Franz Kafka har beskrivits som 1900-talets kanske viktigaste författare, och som ett tecken på denna betydelse är han numera ett begrepp, även för personer som inte har läst hans texter. Allt detta hände förstås efter hans död; under sin levnadstid hade Kafka, som det står på t-shirtarna, inte så roligt. Det är förstås ett intressant fenomen det här att vissa konstnärer och författare blir kända först efter sin död. Van Gogh sålde t.ex. endast en tavla under sin livstid, men räknas idag som en av de största konstnärerna genom tiderna. Annars är det med konstnärer som Arnold Böcklin som Kafka oftast sammanknippas. Man talar om en speciell mystisk och skrämmande känsla som finns i hans texter. Och visst finns den där, men man ska inte glömma bort den humoristiska ådra som löper genom Kafkas verk, som i novellen I straffkolonin. Kafkas verk pendlar mellan tragik och komik, och ofta är de så oupplösligt förenade att det inte går att särskilja dem åt.

Jag skulle kunna beskriva Kafkas tragiska liv, byråkratin i det österrikisk-ungerska kejsardömet, berätta om Theodor Herzl och den sionistiska rörelsen, chasidismen och allt annat som påverkade Kafka och hans skrivande. Men det finns det andra som har gjort bättre. Jag kan bara säga vad det är med Kafka som har gjort att vi har bestämt att han är den tredje bästa juden någonsin. Jag tror att det till viss del har med identifikation att göra. I Slottet, Kafkas andra och ofullbordade roman, har K., bokens huvudperson, av greve Westwest bjudits in till en by. Men alla hans försök att träffa greven stoppas av en stelbent byråkrati; K. ser sig fångad i en ändlös labyrint, där det hägrande målet ständigt skjuts längre och längre bort. Den här känslan av att inte kunna överblicka saker och ting, att känna sig som en bricka i ett spel som är betydligt större än en själv, känslan av desillusion och missmod, sammanfaller ganska naturligt med vad en ung man känner inför livet. Processen, Kafkas mest kända verk, hör till mina bästa läsupplevelser, tillsammans med Dostojevskijs Idioten, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Hesses Narziss och Goldmund, och, givetvis, allt av Fritiof Nilsson Piraten. Slottet är ungefär lika bra, och hans noveller, framförallt Förvandlingen och En svältkonstnär, är bland de bästa som någonsin har skrivits.

Okej, kanske ni invänder, Kafka skrev ett par bra böcker, Processen är ju fascinerande och allt, men finns det inte mer betydande judar att placera så här högt på listan? Visst det är möjligt att hitta mer betydande judar, det är till exempel svårt att överskåda hur mycket Karl Marx, Abraham eller Elvis har påverkat världen. Utan Marx är alla politiska skeenden på 1900-talet obegripliga, vad vore de monoteistiska religionerna utan Abraham?, och det är svårt att överskatta Elvis roll i både den musikaliska utvecklingen och i den sexuella revolutionen. Kafka, vad gjorde han, vad är han i jämförelse med alla dessa judar? Invändningen är på ett sätt rimlig, Kafka kommer aldrig att spela samma betydelse för världen eller människor som Karl Marx. Folk kommer aldrig grunda religioner eller nya stater på Kafkas texter. Men det här handlar inte om folk, det här handlar om oss, och för oss är Kafka viktigare och bättre än vilken Marx, Abraham eller Elvis som helst. Det känns bra och helt naturligt att placera Kafka före alla dessa ikoner. Kafka var en ruggigt bra författare, han var en fascinerande person, och vi gillar honom. Det är klart att det är tillräckligt för en tredjeplats på den här listan.

Jag vill avsluta den här texten med ett citat. Kafkas förhållande till kvinnor och judendomen har varit föremål för många invecklade diskussioner och avhandlingar. Kvinnor i Kafkas texter spelar oftast bara rollen som tröst i vardagen, och som många andra judar på den tiden omvandlade Kafka antisemitismen till självförakt. Om sin sexuella debut med en butiksflicka i Prag, där flickan hade sagt "något som var lite smutsigt (inget värt att orda om)", skriver Kafka: "Och som det var då, har det varit i fortsättningen också. Min kropp, som ofta höll sig lugn i åratal, skakades plötsligt av denna längtan efter något som var lite oanständigt, något som var lite motbjudande och smutsigt, även när mitt liv har varit som bäst har det funnits något av detta, en lätt odör, lite svavelos, lite av helvete. I denna drift fanns något av den eviga juden - meningslöst vandrande genom en meningslös, smutsig värld."

Mest känd för: sitt tragiska liv och för sitt författarskap som har kallats 1900-talets viktigaste, trots att han aldrig fullbordade en enda roman. Kafka har efter sin livstid fått ge namn åt mystiska och oöverblickbara situationer som känns lite "kafkaartade".

4. Ludwig Wittgenstein

Det finns något beundransvärt hos personer som i sitt eget arbete eller i sin egen samtid ser historiens, konstens eller filosofins fullbordan. Man beundrar dessa personer för deras storslagna visioner och drömmar, även om deras tankar i grunden kanske är ett uttryck för en överdriven självgodhet. Men att utropa historiens slut är inget för de blygsamma! Det är något för de stora personerna i historien. Det är denna självgodhet som förenar Friedrich Hegel, Piet Mondrian och Ludwig Wittgenstein. Hegel såg på det samtida Preussen, Mondrian på sina tavlor och Wittgenstein på sina texter och de sa alla tre att nu är det slut, hit men inte längre kan mänskligheten komma. Det kan bli annorlunda, men det kan fan inte bli bättre. När Wittgenstein hade skrivit sin Tractatus logico-philosophicus (1922), i vilken han menade att han hade löst filosofins alla problem, återvände han till Österrike för att bli lärare. Mer än tvåtusen år av käbbel hade blivit lösta på mindre än ett hundratal sidor. Vad mer fanns att göra än att ge upp filosofin, och syssla med lite mer meningsfulla saker? För det är det som är det intressanta med Tractatus och den tidige Wittgenstein: han avfärdade alla filosofins problem och frågeställningar som meningslösa.

Den tidige Wittgenstein lade märke till att vi använder språket för att beskriva verkligheten. Han konstruerade därför sin bildteori för mening, enligt vilket ett påstående är meningsfullt om (och endast om) det har samma logiska form som verkligheten. Det är således den logiska formen hos påståenden som gör att vi meningsfullt kan tala om världen. En följd av Wittgensteins bildteori för mening är att moraliska, religiösa eller metafysiska påståenden är meningslösa. Ytterligare en följd av Wittgensteins bildteori är att Tractatus i sig är meningslös. Wittgenstein var dock fullständigt medveten om detta, och använde därför en odödlig liknelse för att illustrera bokens funktion. Tractatus funktion kan liknas vid en steges. När man väl är uppe kan man slänga stegen; och på samma sätt kan man slänga Tractatus när man väl inser språkets funktion, som är att beskriva verklighetens logiska form.

Wittgensteins syn är helt förenlig med vad Wienkretsen och de logiska positivisterna ansåg om språkets funktion. Men Wittgenstein skiljde sig i en väsentlig aspekt från Wienkretsen. Enligt de logiska positivisterna så ringar vetenskapen in allt som är viktigt för människan. Om ett påstående inte gick att verifiera så var det helt enkelt inte viktigt. Wittgenstein ansåg däremot att det viktiga, det som verkligen betyder något, är det som inte kan uttryckas i ord. Det finns därför något inneboende sorgligt, men samtidigt ruskigt vackert, i Wittgensteins tidiga filosofi. Det som är viktigt för människan är för alltid oåtkomligt för henne. Verklighetens yttersta natur är för alltid dold. Tractatus kan betraktas som ett monument över filosofins omöjlighet, mest kärnfullt uttryckt i bokens sjunde och avslutande paragraf: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga". I slutet av Tractatus verkar Wittgenstein acceptera någon sorts mysticism. Paragraf 6.522 lyder: "Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska." Etiken kan visserligen inte uttryckas i ord och satser, men den visar sig, och det är den här springan av hopp och ljus i Tractatus som gör boken så vacker.

Wittgenstein fick dock anledning att återvända till filosofin. Det visade sig ganska snabbt att hans bildteori inte höll måttet. Det finns ord och satser som har en mening i språket, även om de inte beskriver verklighetens logiska form. I ljuset av detta utvecklade Wittgenstein sin teori om språkspel och metaforen om språk som verktyg. Det är därför man talar om den tidiga respektive den sena Wittgenstein. Den sena Wittgenstein har varit minst lika inflytelserik som den tidiga, och hans teorier i Filosofiska undersökningar, som publicerades två år efter hans död, 1953, är minst lika intressanta som dem i Tractatus. Men vi har redan återkommande gånger på den här listan hyllat personer som tog sig friheten att följa en tankegång till sin logiska eller naturliga slutpunkt, dvs. visionärerna, de som utgör mänsklighetens verkliga avantgarde. Tractatus kan beskrivas som ett gigantiskt misslyckande, den lyckades inte sätta punkt för filosofin och den stillade inte filosofernas kunskapstörst, men som visionärt verk är den oöverträffad. Aldrig har filosofiska problem behandlats som de gjorde i Tractatus, och aldrig har mänsklighetens fåfänga strävan efter visshet behandlats så klartänkt och samtidigt så cyniskt och tröstlöst. I fråga om sanning nådde Wittgenstein högre i den senare delen av sitt liv, men aldrig nådde han högre i fråga om poetisk kraft. Som poesi räknad tillhör Tractatus 1900-talets bästa verk.

Wittgensteins plats på listan kan förklaras som en hyllning till hans skrupellösa inställning till livet. Han trodde verkligen att han hade löst filosofins alla problem, han trodde att han med Tractatus hade sagt det sista ordet. Att Tractatus inte var det sista ordet, att språket inte riktigt kunde begränsas till bokens snäva ramar är inget underkännande av Wittgensteins vision, det är bara ytterligare ett bevis på språkets, filosofins, ja, verklighetens komplexitet. Att den, verkligheten dvs., fortsätter att gäcka oss är uppmuntrande men framförallt jävligt irriterande, men det är antagligen något som vi får lov finna oss i. Det är till Wittgensteins heder att han försökte.

Mest känd för: Tractatus, en av tidernas märkligaste filosofiska verk, och för Filosofiska undersökningar, där han utvecklar sin teori om språkspel.

5. Bob Dylan

Jag hade länge planer på att skriva ett bra Dylaninlägg. Ja, det är sant! Ett bra inlägg! Jag tog fram mitt block för flera dagar sen och började skissa ner idéer. Skulle jag visa min kärlek till och kunskap om Dylan genom att helt sonika gå igenom alla hans perioder, alla hans album, alla hans låtar? Hm, nej, tråkigt. Kanske borde jag låta inläggets stil spegla Dylans olika perioder i livet, genom att först skriva på ett politiskt indignerat vis, sedan knarkig beatprosa, vidare över brusten kärlekslyrik, fortsätta med ett kristet sätt att se på saker, låta texten övergå i bitterhet och slutligen lämna lite hopp på slutet? Vad genialt! Bob Dylans hela själsliv uttryckt i ett blogginläggs stil! Eller vänta, hur bra är inte det här idèn...

Jag skriver hela inlägget i översatta Dylanlåtcitat!

Formulerar om dem endast så mycket att det går att göra en begriplig berättelse av det hela. Årets bästa text! Nobelpriset till Martin Janzon! Tack, det här hade jag aldrig väntat mig, utan mamma och pappa hade jag inte stått här idag...

Men sen kom bristen på liv i vägen, och jag orkade inte fullfölja någon av mina glimrande idéer. Så här sitter jag idag och ska skriva om den troligen största musikaliska idol jag haft, och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är då, alltså nu, jag drar mig till minnes vad en kompis som hälsade på häromveckan sa. Stolt proklamerade han: "Jag läste de fyra första inläggen på er judeblogg!" och fortsatte sedan lite mindre stolt, men fortfarande ganska nöjd: "Sedan dess har jag bara läst rubrikerna och tittat på bilderna." Jag inser med ens att han ändå får ut det viktigaste, eftersom själva grejen med en lista är just själva listan. Skit samma vad jag skriver här, Bob Dylan är den femte bästa juden någonsin! Där har vi det viktiga! Och därmed känner jag att jag kan slappna av och tillåta mig att på ett enkelt sätt berätta för er varför jag tycker att han är så bra.

När jag lånade ett par skivor av en kompis (för övrigt samma kompis som figurerar i stycket ovanför) i slutet av gymnasiet skulle det påverka fortsättningen av mitt liv. Skivorna var Sleeps with Angels av Neil Young och Desire av Bob Dylan. Jag ägnade timmar åt att ligga i sängen och säga nej till kompisar som ville hitta på nåt, för att istället lyssna igenom skivorna. Det var vid denna tid jag fick mitt riktiga musikaliska uppvaknande, och förutom kompisen (Manne) och artisterna själva (Young och Dylan), så vill jag framföra ett hjärtligt tack till Lina, en tjej jag var obeskrivligt kär i men som jag visste att jag med all sannolikhet aldrig skulle kunna få och om jag kunde det så skulle det aldrig fungera. Utan henne, inga tårar till musiken. Lina fick med ens heta Sara, och jag fortsatte att ivrigt köpa och låna skivor av såväl Dylan som Young.

"Men Herregud Martin, det där var ju flera år sen! Väx upp!" säger ni, och uploadar ännu en housemix på myspace. Även bortsett från att jag har svårt att växa upp, så finns det en annan sak som gör att jag, och alla andra, kan fortsätta att älska Dylans musik genom livets skiftningar. Det är nämligen så att hans digra produktion innehåller så många olika uttryck, känslor och tankar att man lätt kan hitta något som man gillar utifrån var i livet man befinner sig för tillfället. Är det vår? Fint, spela Blonde on Blonde! Föraktar du någon? Ingen fara. Hatar du kanske rentav en tjej du haft ihop det med? No probs. Är du kär? Vad roligt! Bitter? Jag också. Vill du bara luta dig tillbaka med opretentiös musik och en gammal gubbig kopp te? Mm, det kan vara skönt. Och så vidare. Och så vidare. Alltid med den mest utsökta känslan för ordens användning. Många av de fantastiska låtarna är svåra att veta vad de handlar om, men de berör en likväl tack vare... ja, jag vet inte, tack vare poesin, antar jag.

Jag förstår om man tycker att Dylan gjort tråkig musik. Jag förstår om man upplever hans röst som gnällig, nasal, raspig och allmänt dålig. Jag förstår om man tycker att Morrisseys, Z-Ros eller Al Greens texter "säger mer om ens liv". Men JAG tycker att Dylan gjort massa skitbra musik. JAG gillar hans speciella röst. Dylan säger mycket om MITT liv, eller åtminstone om liv som jag vill höra om. Och det tänker jag inte ändra på bara för att nån jävla Discobelle eller Plain Gold tycker annorlunda.

Ni som är med mig är med mig.

Mest känd för: att vara den allmänt mest beundrade textförfattaren i musikens historia. Låtar och album av Dylan brukar ofta hållas som bland de bästa som gjorts. Möjligen är han den största levande legenden alla kategorier, tillsammans med Nelson Mandela och Elvis Presley.