"The greatest building of our time."
Orden är Philip Johnsons, och nu ska ni inte tro att det är "en nolla" eller "nån bög" bara för att ni inte har hört talas om honom. Johnson råkar vara en enorm figur inom 1900-talets arkitektur, vilket en enkel googlesökning ger bevis på. Med det ur världen kommer vi till nästa fundering: Vilken byggnad pratade han om? Svaret är Guggenheimmuseet i Bilbao, vilket leder oss till den sista frågan, åtminstone i det här stycket: Vem är det då som står för bedriften att ha ritat det Johnson kallat 1900-talets bästa byggnad? Svaret är, kanske inte helt oväntat för de uppmärksamma läsare som faktiskt läst rubriken, kanadensaren Frank. O. Gehry. Museet ser ut såhär
och tog ungefär halva nittiotalet att få helt färdigt. 1997 stod allting klart. Med andra ord: När jag var inne på mitt tolfte år hade en av 1900-talets - och definitivt en av postmodernismens - mest kända och fantastiska byggnader ännu inte blivit klar. Staden Bilbao hade ännu inte fått sitt ekonomiska uppsving endast på grund av museet. Avdelningarna i konstböckerna som behandlade dekonstruktivistisk arkitektur var ännu inte i behov av att skrivas om.
Dekonstruktivistisk arkitektur, alltså. Ni vet, Derrida hade teoretiska utläggningar om att alla verk är intertextuella (han pratade alltså främst om texter) och att en enskild, inneboende mening är omöjlig. Meningen i ett ord i en text är beroende av hur ordet har använts i andra texter, och på så sätt är alla verk beroende av varandra. Hej postmodernism! Såklart fanns det vissa som ville föra över det här till konstens och arkitekturens område. Utan en stabil mening och i och med erkännandet av alla andra konstverks betydelse för det aktuella verket lades grunden för en ny typ av arkitektur. Att "enhet" och "stabilitet" är ideal som Gehry bara skrattar åt är väl ganska tydligt i bilden ovan. Oväntade vinklar och vågade former är snarare hans melodi. Och tro mig, insidan av museet är lika svindlande, oväntad och ologisk som utsidan. Alldeles underbar, med andra ord.
Därmed inte sagt att Gehry och andra dekonstruktivistiska arkitekter bara blundade och ritade helt slumpmässigt. Guggenheimmuseet liknar från den norra sidan ett skepp, vilket är en hyllning och referens till stadens viktiga båtindustri. Det slutgiltiga utseendet är ett resultat av ett noggrant experimenterande i datorprogram.
Guggenheimmuseet var bara toppen på Gehrys karriär, hans magnum opus så att säga. Han har ritat en hel del stensköna byggnader också tidigare, till exempel Dansande huset i Prag, Flygplansmuseet i Kalifornien, och hans samarbete (Chiat/Day-huset) med en av mina favoritskulptörer, Claes Oldenburg.
Gehry har förstås sina kritiker. Tråkmånsar anser att han bara slösar på material eftersom han fullständigt förkastar idén om att formen följer funktionen. Det är inte så att alla hans inbuktningar och utbuktningar har en praktiskt funktion, direkt. Andra håller honom allmänt för att vara en clown. Jag anser honom vara en stjärna. En glittrande, cool och modig superstjärna.
Mest känd för: att vara en av det sena 1900-talets största arkitekter, en status han framförallt fått i och med ritandet av Guggenheimmuseet i Bilbao.
Orden är Philip Johnsons, och nu ska ni inte tro att det är "en nolla" eller "nån bög" bara för att ni inte har hört talas om honom. Johnson råkar vara en enorm figur inom 1900-talets arkitektur, vilket en enkel googlesökning ger bevis på. Med det ur världen kommer vi till nästa fundering: Vilken byggnad pratade han om? Svaret är Guggenheimmuseet i Bilbao, vilket leder oss till den sista frågan, åtminstone i det här stycket: Vem är det då som står för bedriften att ha ritat det Johnson kallat 1900-talets bästa byggnad? Svaret är, kanske inte helt oväntat för de uppmärksamma läsare som faktiskt läst rubriken, kanadensaren Frank. O. Gehry. Museet ser ut såhär
och tog ungefär halva nittiotalet att få helt färdigt. 1997 stod allting klart. Med andra ord: När jag var inne på mitt tolfte år hade en av 1900-talets - och definitivt en av postmodernismens - mest kända och fantastiska byggnader ännu inte blivit klar. Staden Bilbao hade ännu inte fått sitt ekonomiska uppsving endast på grund av museet. Avdelningarna i konstböckerna som behandlade dekonstruktivistisk arkitektur var ännu inte i behov av att skrivas om.
Dekonstruktivistisk arkitektur, alltså. Ni vet, Derrida hade teoretiska utläggningar om att alla verk är intertextuella (han pratade alltså främst om texter) och att en enskild, inneboende mening är omöjlig. Meningen i ett ord i en text är beroende av hur ordet har använts i andra texter, och på så sätt är alla verk beroende av varandra. Hej postmodernism! Såklart fanns det vissa som ville föra över det här till konstens och arkitekturens område. Utan en stabil mening och i och med erkännandet av alla andra konstverks betydelse för det aktuella verket lades grunden för en ny typ av arkitektur. Att "enhet" och "stabilitet" är ideal som Gehry bara skrattar åt är väl ganska tydligt i bilden ovan. Oväntade vinklar och vågade former är snarare hans melodi. Och tro mig, insidan av museet är lika svindlande, oväntad och ologisk som utsidan. Alldeles underbar, med andra ord.
Därmed inte sagt att Gehry och andra dekonstruktivistiska arkitekter bara blundade och ritade helt slumpmässigt. Guggenheimmuseet liknar från den norra sidan ett skepp, vilket är en hyllning och referens till stadens viktiga båtindustri. Det slutgiltiga utseendet är ett resultat av ett noggrant experimenterande i datorprogram.
Guggenheimmuseet var bara toppen på Gehrys karriär, hans magnum opus så att säga. Han har ritat en hel del stensköna byggnader också tidigare, till exempel Dansande huset i Prag, Flygplansmuseet i Kalifornien, och hans samarbete (Chiat/Day-huset) med en av mina favoritskulptörer, Claes Oldenburg.
Gehry har förstås sina kritiker. Tråkmånsar anser att han bara slösar på material eftersom han fullständigt förkastar idén om att formen följer funktionen. Det är inte så att alla hans inbuktningar och utbuktningar har en praktiskt funktion, direkt. Andra håller honom allmänt för att vara en clown. Jag anser honom vara en stjärna. En glittrande, cool och modig superstjärna.
Mest känd för: att vara en av det sena 1900-talets största arkitekter, en status han framförallt fått i och med ritandet av Guggenheimmuseet i Bilbao.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar