16. Marc Chagall

”Ja, det är klart att vi måste gå på några museer”. När vi veckan innan vår Londonresa förra sommaren planerade vad vi skulle göra så var det ett par museibesök som stod överst på min önskelista. Min reskamrat sa "gärna, inte mig emot", vilket han i efterhand kanske ångrar. Jag är nämligen omöjlig att ha med till ett museum: jag ska se, läsa och ta in allt. Jag är inte en av dem som endast går till rummet till höger i The National Gallery, trängs lite med alla turister, sneglar på van Goghs solrosor över axlarna på en fet tysk – ”ja, de var ju fina” – och sedan går ut och skiner i kapp med solen, kanske tar en glass och noterar avsaknaden av snygga tjejer; nej, jag ska prompt se Velázquez, Botticelli och Van Eyck, och alla andra konstnärer som genom historien har stänkt lite färg på en duk. Bland spindelväv, vakter och bortglömda konstnärer spenderar jag gärna min tid.

Nu ska det här inte handla om mitt besök på The National Gallery, utan om mitt besök på Tate Modern. Där hittade jag surrealister och dadaister, suprematister och fauvister. Jag lät mig imponeras av Rothko, tjusas av Matisse. Men det var en tavla som fångade mitt stora intresse, nämligen The Poet Reclining av Marc Chagall. Jag kände förstås till Chagall, jag hade googlat honom några gånger, men det är en sak att se en målning på datorn och en annan att se den IRL. Så här ser den ut:

Mina första tankar var: ”vad liten den är”, ”varför ligger han sådär?” och ”jag är kär!”, och inte "jag är kär" som i "vilken underbart vacker kvinna! oj, konstiga saker händer i min kropp" utan som i "jag har en estetisk upplevelse som i intensitet överträffar många verkliga saker jag har upplevt i mitt liv". Jag vill gärna skriva att det här var min första Chagallupplevelse, och varför inte? När jag tidigare hade googlat Marc Chagall hade jag inte upplevt samma sak. Det här var annorlunda. Så fort jag fick tillgång till internet googlade jag Chagall igen och frågade mig varför jag inte redan älskade Chagall. Hur kan man inte älska en konstnär som gör målningar som den här, den här och den här:

Jag är speciellt förtjust i Chagalls bild av det flygande paret. Det här är den ultimata kärleksbilden: det är såhär man vill att det ska vara när man är kär, man flyger och man vill aldrig återföras till den dystra verkligheten. Jag vill se det som att gravitationen gör ett ädelt undantag för älskande människor. Så är det förstås inte i verkligheten, men en av konstens viktigaste uppgifter är att skapa en alternativ, kanske bättre, verklighet. Tillsammans med Kandinskij och Klimt är Chagall min favoritmålare från den första hälften av 1900-talet. När jag några månader senare hittade Marc Chagalls självbiografi längst in i ett antikvariat här i Linköping slog jag till direkt. I Mitt liv skriver Chagall om sin uppväxt i Ryssland, om flytten till Paris och andra viktiga händelser i sitt liv.

När Chagall kom till Paris kände han sig främmande både till den ryska konsten som han nyss hade lämnat bakom sig och till den franska samtidskonsten. ”Vad är detta för en tid, som sjunger lovsånger till den tekniska konsten, som upphöjer formalismen till gud?” Chagall fortsätter: ”Det är inte en gammal realism jag förfäktar, inte heller en symbolism och romantik som har uträttat föga; det är inte ens mytologi eller fantasi av något slag, men Herre Gud, vad är det?” Chagall fann sin plats mellan alla dessa stilriktningar som härjade Europa de första årtiondena på 1900-talet. Hans konst beskrivs ofta som en blandning mellan kubism, symbolism och fauvism, fast med starka judiska inslag. Men alla dessa beskrivningar riskerar att missa att Chagalls konst är något i och för sig, och inte bara ett sammelsurium av stilar. Och detta "i och för sig" är i min mening kanske den bästa konsten på 1900-talet. Det var min uppfattning en sommardag på Tate Modern och det är min uppfattning idag.

Jag vill avsluta den här texten med ett ganska oskyldigt avsnitt från Chagalls självbiografi. Det är möjligt att det bara är en lustig parantes, men avsnittet äger trots allt någon sorts allmänsklig giltighet.

Jag vet inte längre hur gammal jag var när jag under lek med lilla Olga vägrade att ge henne hennes boll om hon inte visade mig sitt ben.
”Visa mig benet så där högt upp, så ska jag ge dig bollen!”
Sådana dumstreck förvånar mig mycket i dag. Och det retar mig att de misslyckas.

Mest känd för: sina färgglada och levande målningar. Av många kallad 1900-talets förnämsta judiska konstnär.