Abstrakt konst är ett välkänt begrepp. Att konst är "abstrakt" innebär att den, helt eller till viss del, undviker att avbilda det vi ser i verkligheten. Konst som är helt abstrakt innehåller ingen referens alls till något vi kan känna igen från sinnevärlden omkring oss, utan är kanske istället intresserad av att avbilda just själva förhållandet mellan form och färg. El Lissitzkys "proun"-målningar är ett exempel på detta. Och det är så klart lätt att tro att många av den lettiskfödde amerikanske konstnären Mark Rothkos målningar (till exempel den ovan) också är det, men nej, enligt honom själv så tar vi helt fel om vi tror det.
"I am not an abstract painter. I am not interested in the relationship between form and color. The only thing I care about is the expression of man's basic emotions: tragedy, ecstasy, destiny."
Anledningen till att Rothko är världshistoriens 44:e bästa jude står att finna i just denna sista mening, och kanske framför allt i de tre sista orden: Tragedi! Extas! Öde! Till att börja med kan man lätt tro att denne store konstnärs målningar bara är näst intill meningslösa färgsjok, ungefär som jag uppfattar vissa målningar av abstrakta expressionister som Barnett Newman, men tittar man närmare och låter sig uppslukas av dem så framträder en helt annan känsla. Ta bara Rothko-kapellet i Texas, där väggarna pryds av ett antal gigantiska svarta målningar. Första gången jag såg interiören av detta kapell var på något konstprogram på Kunskapskanalen, där den gråhårige konstprofessorn som var programledare vibrerade av fascination och vördnad för den tunga, mörkt vackra atmosfären i kapellet. Det var lätt att förstå honom. Rothkos svarta målningar gör helt enkelt ett monumentalt intryck. Trots att de är helt svarta, så lyser de och verkar nästan ha ett eget liv. Platsen är menad som en helgedom åt människor av vilken tro som helst, och är precis så som jag föreställer mig en perfekt helgedom. Anledningen till att man söker tillflykt till religion och andlighet av olika slag är ju att man för en stund vill fly bort ifrån det här med döden, livet och allt annat som är så jobbigt i vardagen. Man vill komma till en plats där allt sådant är förklarat, även om man inte riktigt fattar hur. Det går att älta mänsklighetens lidande i oändlighet, kanske med din psykolog, dina tålmodiga vänner eller med din dagbok, men det är inte förrän du kommer till en riktigt fet jävla gotisk katedral som du får allt förklarat för dig.
Rothkos bästa konst fungerar på samma sätt. Målningarna är monument över mänskliga känslor och mänsklig tragik, som överväldigar en på samma sätt som ett gigantiskt indiskt tempel, en Whitney Houston-ballad eller ett riktigt hårt knytnävsslag på käften kan göra. Det är tragedi, extas och öde på en och samma gång. Faktum är att jag tänker mig att känslor ser ut ungefär som hans tavlor. När jag föreställer mig abstrakta begrepp som "obehag", "kärlek" och "vardagstristess", så ser jag alltså något som liknar Rothkomålningar framför mig. Och då är det ju en ren självklarhet att folk blir påverkade av hans konstverk. Enligt Rothko själv har människor ofta börjat gråta framför hans målningar. Detta beror enligt konstnären på att de har "haft samma religiösa upplevelse som jag hade när jag målade dem". Kan man kommunicera en så stark upplevelse till andra genom att måla en massa färg på en stor duk, så måste man vara någon typ av geni. Jag har sedan full förståelse för om vissa tycker att det är larvigt att börja gråta över en sådan sak som några suddiga blå rektanglar på en blå bakgrund, vissa människor hatar ju helt enkelt konst över allt annat och det är ju inget att göra åt den saken. För oss som inte föraktar kulturella uttryck i allmänhet, och inte avskyr allt vad mänskliga känslor heter, så är Mark Rothko en av 1900-talets bästa konstnärer. Men man får naturligtvis tycka som man vill.
Som så många andra förträffliga människor slutade han sina dagar med dålig hälsa, upplöst äktenskap och självmord.
Mest känd för: Räknas som en av de viktigaste abstrakta expressionisterna, något han själv dock inte ville kalla sig.
"I am not an abstract painter. I am not interested in the relationship between form and color. The only thing I care about is the expression of man's basic emotions: tragedy, ecstasy, destiny."
Anledningen till att Rothko är världshistoriens 44:e bästa jude står att finna i just denna sista mening, och kanske framför allt i de tre sista orden: Tragedi! Extas! Öde! Till att börja med kan man lätt tro att denne store konstnärs målningar bara är näst intill meningslösa färgsjok, ungefär som jag uppfattar vissa målningar av abstrakta expressionister som Barnett Newman, men tittar man närmare och låter sig uppslukas av dem så framträder en helt annan känsla. Ta bara Rothko-kapellet i Texas, där väggarna pryds av ett antal gigantiska svarta målningar. Första gången jag såg interiören av detta kapell var på något konstprogram på Kunskapskanalen, där den gråhårige konstprofessorn som var programledare vibrerade av fascination och vördnad för den tunga, mörkt vackra atmosfären i kapellet. Det var lätt att förstå honom. Rothkos svarta målningar gör helt enkelt ett monumentalt intryck. Trots att de är helt svarta, så lyser de och verkar nästan ha ett eget liv. Platsen är menad som en helgedom åt människor av vilken tro som helst, och är precis så som jag föreställer mig en perfekt helgedom. Anledningen till att man söker tillflykt till religion och andlighet av olika slag är ju att man för en stund vill fly bort ifrån det här med döden, livet och allt annat som är så jobbigt i vardagen. Man vill komma till en plats där allt sådant är förklarat, även om man inte riktigt fattar hur. Det går att älta mänsklighetens lidande i oändlighet, kanske med din psykolog, dina tålmodiga vänner eller med din dagbok, men det är inte förrän du kommer till en riktigt fet jävla gotisk katedral som du får allt förklarat för dig.
Rothkos bästa konst fungerar på samma sätt. Målningarna är monument över mänskliga känslor och mänsklig tragik, som överväldigar en på samma sätt som ett gigantiskt indiskt tempel, en Whitney Houston-ballad eller ett riktigt hårt knytnävsslag på käften kan göra. Det är tragedi, extas och öde på en och samma gång. Faktum är att jag tänker mig att känslor ser ut ungefär som hans tavlor. När jag föreställer mig abstrakta begrepp som "obehag", "kärlek" och "vardagstristess", så ser jag alltså något som liknar Rothkomålningar framför mig. Och då är det ju en ren självklarhet att folk blir påverkade av hans konstverk. Enligt Rothko själv har människor ofta börjat gråta framför hans målningar. Detta beror enligt konstnären på att de har "haft samma religiösa upplevelse som jag hade när jag målade dem". Kan man kommunicera en så stark upplevelse till andra genom att måla en massa färg på en stor duk, så måste man vara någon typ av geni. Jag har sedan full förståelse för om vissa tycker att det är larvigt att börja gråta över en sådan sak som några suddiga blå rektanglar på en blå bakgrund, vissa människor hatar ju helt enkelt konst över allt annat och det är ju inget att göra åt den saken. För oss som inte föraktar kulturella uttryck i allmänhet, och inte avskyr allt vad mänskliga känslor heter, så är Mark Rothko en av 1900-talets bästa konstnärer. Men man får naturligtvis tycka som man vill.
Som så många andra förträffliga människor slutade han sina dagar med dålig hälsa, upplöst äktenskap och självmord.
Mest känd för: Räknas som en av de viktigaste abstrakta expressionisterna, något han själv dock inte ville kalla sig.
Var på Tate Modern för en vecka sen och fick syn på Mark Rothkos målningar. Jag har aldrig riktigt förstått mig på eller imponeras av hans bilder innan. Men när jag var där och såg bilderna framför mig (var en målning i orange och en i mörkblå) så ändrade jag attityd. Det var som målningarna vibrerade, det blev något i stil med den orangea färgen ryckte med en, gjorde en uppmuntrad. Och sen den blåa som istället gjorde mig otrygg och lite reserverad.
SvaraRaderaRiktig häftig upplevelse att se bilderna i verkligheten!
Ja, det kan jag verkligen förstå! Känns som att det är målningar som ger ovanligt mycket just när man ser dem i verkligheten. Har själv aldrig sett gjort det och självklart grumlar det min upplevelse att behöva se dem på en datorskärm.
SvaraRadera