19. Lou Reed

Av en eller annan anledning blev Andy Warhol en megastjärna på 60-talet. Blir du megastjärna som konstnär innebär det att du kan göra vadhelst galenskap du vill - folk kommer ändå att titta på det, analysera det, diskutera det och skriva böcker om det. Att Warhol öppet erkände att han inte ville något med sina filmer spelade ingen roll, det blev snarare en sensation i sig. Enkelt talat var killen i en unik situation, och hade därför råd att experimentera fritt. Så när han ville ta in ett rockband i sitt universum känns det inte särskilt underligt att han önskade sig något som lät lite annorlunda. Jag vet inte om vi ska tacka Warhol för att The Velvet Underground idag är ett välkänt band, men på något sätt måste man ju inleda sin text och jag valde ingången Warhol. Dessutom var det ju Warhol som tryckte in Nico i bandet, och utan Nico hade bananskivan förmodligen inte varit vad den är idag - en av världens bästa rockskivor.

Men nu skulle det ju inte handla om varken Warhol eller Nico. Nej, detta utrymme är dedikerat 60-talets kanske coolaste rockstjärna: Lou Reed. New Yorkskt bajsnödigt cool? Ja, möjligen, men fortfarande cool. När jag tänker efter kanske det nästan enbart är de svarta solglasögonen som gör det, men so be it i så fall. Det är inte alla som ser bra ut i solglasögon.

Reed är på många sätt en typisk rockhjälte. Han var lite "farlig och mystisk" och såväl hans texter som liv har alltid handlat mycket om sex och droger, ja, dekadens i största allmänhet. Men han är en rockhjälte med stil, till skillnad från hårdrockarna, och en utan irriterande stor mun, till skillnad från till exempel Mick Jagger och Steven Tyler. Det är klart att han tagit stryk av sin livsstil - det syntes inte minst under en livekonsert jag såg med honom på 2000-talet; uttrycket "stel som en pinne" kändes mycket passande i sammanhanget - men vi får hoppas att det varit värt det. Sen är det väl frågan om han verkligen glorifierat livsstilen han sjungit om. Ibland kanske, visst, men en låt som Heroin (60-talets bästa låt, tyckte jag i alla fall för drygt ett år sen) tar egentligen inte ställning i sitt rena beskrivande: tycker man textraden "heroin, it's my life and it's my wife" låter som en skön, uppmuntrande grej så har man förmodligen redan problem med droger.

Okej, så vad uträttade han? Det är som ledare och främste låtskrivare i The Velvet Underground han är mest och bäst ihågkommen. De släppte mellan 1967 och 1970 fyra album av väldigt hög kvalitet, där mina favoriter är den tidigare nämnda bananskivan och deras tredje, självbetitlade skiva. Att jag omnämner den är inte bara för att den är fantastisk, utan också för att Reed där bevisar att han inte är beroende av sin kollega John Cale för att skapa bra musik. Denne hade vid det här laget dragit vidare och tagit både fiol och bas med sig, men VU fortsatte att göra högklassik rockmusik. Bandet inspirerade, som ni förmodligen hört ganska många gånger, ungefär all musik med gitarrer som följde.

Att Reed senare i sin solokarriär skulle göra sitt allra bästa för att bli David Bowie kan vi ha överseende med. Det finns visserligen godbitar att hämta också från tiden efter att han lämnat bandet, men de är på det stora hela inte mycket i jämförelse med hans insatser i VU.

Smaker kommer, smaker går; seasons change and so do I; utvekling är allt, o.s.v. - vissa saker stannar ändå kvar. När jag är gammal och (naturligt) stel, kommer jag sitta i min fåtölj med massa konstiga countryskivor, medeltida kyrkomusik, märkliga genrer som inte ens existerar idag och säkert massa annat jag till dags dato aldrig ens funderat på. Det, och mina Velvet Underground-skivor.

Mest känd för: att ha varit ledaren i superviktiga The Velvet Underground och för sina vågade texter om tabubelagda ämnen.