Det är tur att vi inte har några som helst anspråk på att skriva en objektiv lista över de 101 bästa judarna. Annars hade vi kunnat ställas till svars för varför Sarah Michelle Gellar eller Emma Goldman hamnat på den här listan. Nu har vi inga sådana pretentioner, och kan därför skylla dessa val på ödets konstiga nyck, eller våra subjektiva urvalskriterier. För varken Sarah Michelle Gellar eller Emma Goldman är speciellt bra judar. Sarah Michelle Gellar gjorde så att du inte fick någonting samhällsnyttigt gjort under din ungdomstid, och Emma Goldman gjorde så att den amerikanske presidenten William McKinley mördades av en ung anarkist vid namn Leon Czolgosz. Nu tänker ni kanske att samhällsnyttan inte är allt här i världen. Vad är ”samhällsnyttan” om inte ett ord som makthavarna använder för att driva igenom sin egen agenda? Och vad är makthavarna om inte en hop människor som bestämmer över oss utan att vi har gett vårt medgivande? Det är två bra frågor som jag ska ägna resten av det här utrymmet åt att inte besvara.
I ett tal till kongressen 1901 sa den nyvalde presidenten Theodore Roosevelt att ”the anarchist is the enemy of humanity, the enemy of all mankind”. Nu yttrades dessa ord efter att hans föregångare fallit offer för en välriktad anarkistkula, så man måste ha en viss förståelse för hans starka ordalag, men Roosevelts ord är bara ytterligare ett exempel på en allmän missaktning mot anarkister. Anarkister är helt enkelt inte speciellt omtyckta. Därför känns det kul att få skriva en sådan här liten redogörelse om vad anarkismen är och inte är, och reda ut alla missförstånd. Historien är full av försök att ordna samhället på bästa sätt. ”Hur ska samhället ordnas” tänkte Platon och kom fram till att filosoferna skulle styra. ”Hur ska samhället ordnas” tänkte Locke och kom fram till att människor ska ha vissa friheter och rättigheter. Men tänk om lösningen inte är att ordna samhället utan att inte ordna det. Anarkister drar helt enkelt frihetstanken till sin logiska slutpunkt och vill att allting i samhället ska skötas frivilligt människor emellan. Och så gillar de att slänga molotovcocktails och krossa skyltfönster. Jag vet inte riktigt varför.
Mitt första riktiga möte med makthavarna skedde en tidig kväll i november för några år sedan. Jag cyklade tillsammans med en vän på väg hem från skolan. Det var kallt, mörkt och löven hade sedan länge fallit från träden. Vi talade om läxor, flickor och livet; sådär naivt och oförstört ungdomligt som man kan tala om dessa ting när man går i första ring på gymnasiet. Efter en krök vinkades jag till sidan av en polis. Jag försökte slingra mig ur maktens armar, men mina undanflykter hjälpte föga: jag hade brutit mot lagen, jag hade cyklat utan lyse, jag var en brottsling, och femhundra kronor fattigare. Det var mitt första möte med överheten, med makten. Jag var sexton år gammal.
Emma Goldman är långt ifrån min favoritanarkist. Såväl Leo Tolstoy som William Godwin och Pierre-Joseph Proudhon var betydligt skönare personer. Men hon återfinns på den här listan av den enkla anledningen att hon får representera en tradition – traditionen att sätta ett långfinger framför maktens ögon. Det här är min chans att sju år senare få tillfälle att sätta ett långfinger framför ögonen på den makt som gjorde min plånbok (ja, vi hade sådana på den tiden) tunnare, och för alltid präglade mitt sinne. Var är närmaste skyltfönster?
Mest känd för: Inspiratör till ett presidentmord och för citatet “If I can't dance I don't want to be in your revolution", världens kanske tredje bästa citat någonsin.
Var har du dina pengar och kort? Löst i fickan?
SvaraRaderaAlltid. Nackdelen är att det är svårt att hitta bland alla småmynt, kvitton och kort. Fördelen är att jag aldrig riskerar att tappa bort eller bli avtjuvad plånboken.
SvaraRaderaNog för att det ofta kan vara bra att "räcka fingret åt överheten" som det heter, men anarkismen är ju trots allt grundad i ett antal logiska och empiriska felslut... Dessutom är de fult klädda.
SvaraRaderaAnarkister klär sig i alla fall snyggare än folkpartister och ung vänster.
SvaraRaderaNej, det här var ett steg bakåt. Nog för att jag kan uppskatta en dos anarkism då och då (det försonande i libertarianismen), men Goldmans formulering har fått drösar av odågor att tro att de sysslar med något politiskt relevant när de går på klubb eller hamrar på en gitarr. De borde sättas i studiecirkel istället, och läsa "The Great Transformation" av Karl Polanyi (en annan jude som jag också hoppas kommer med högre upp på listan, i detta fall något mer fåfängt).
SvaraRaderaStudiecirklar. Det måste vara lika svenskt som köttbullar, IKEA och FRA-lag. Men kan vi skylla dagens anarkister (och Czolgosz för den delen) på Goldman?
SvaraRaderaKarl Polanyi. Det enda jag kan lova är att om han kommer med så kommer han med högre upp. (Vilket såklart är så nära nonsens man kan komma. Men det visar sig.)
Nja, det är ju inte anarkister som beter sig så där. Snarare folk som egentligen inte alls är politiskt intresserade, utan mest tycker att revolutionsvokabulären är en fin accessoar. Goldman har givit dem den perfekta ursäkten.
SvaraRaderaSom du skriver är "samhällsnyttan" ett ord som makthavarna använder som kodord för sin egen agenda, och på ett liknande sätt är "det är politiskt" en formulering som nämnda odågor använder för att ge vad som helst ett moraliskt rättfärdigande. De borde istället erkänna att de gör det för att ha kul. Skulle det vara så att de verkligen anser sig dansa i politiskt syfte har de en rätt märklig uppfattning om mål och medel. Som Horace E skrev "Min generation ägnade sig åt utsvävningar inte för att njuta, utan för att genomskåda den borgerliga ideologin och förändra det kapitalistiska samhället. Det är genant." (Citerat ur minnet.)
Jävla pappjudar det här! Tacka vet jag Trotskij! När kommer Weineger? Kissinger? Palme?
SvaraRaderaErik: Ah, då är jag med. Ett annat närliggande problem är när politiska övertygelser blir en sorts modegrej, när det blir "inne" att bry sig om klimatet, individen eller köttindustrin. Rent allmänt är det, tja, motbjudande att använda politiska åsikter som accessoarer.
SvaraRaderaAnnars kan vi fastslå att Horace är en skön snubbe.
Johannes: I sinom tid. Kanske.
Ert nästa projekt kanske får bli att lista de hundra bästa anarkisterna. Där kan även folk som är släkt med anarkister få vara med.
SvaraRaderaTänkte på det där med anarkism...
SvaraRadera"Anarkister drar helt enkelt frihetstanken till sin logiska slutpunkt och vill att allting i samhället ska skötas frivilligt människor emellan."
Är det inte just så det funkar. Hela samhällsapparaten är ju en slags överenskommelse människor emellan. Ponera att inga regler eller institutioner fanns. Att alla damp ner i en stor skog utan kläder. Skulle inte då människor genast börja göra överenskommelser.
-Om jag får din fisk får du min kotte.
-Om ni försvarar oss mot lejonen lagar vi mat åt er.
-Om ni betalar skatt så bygger vi ett sjukhus.
Och vips så är vi tillbaks där vi började. Så lever vi inte redan efter anarkismens grundtanke? Det man kan invända är väll att det är svårt att ställa sig utanför detta system av rättigheter och skyldigheter. Men vem vill egentligen vara utan alla d rättigheter vi faktiskt har? Få skulle jag säga. Gnällspikar! *gnäller*
JLoyd: Det är ju nästan värt bara för att få lista Mary Shelley (William Godwins dotter) och Pusjkin (typ fjärdekusin till Tolstoy). Intressanta släktskap där.
SvaraRaderaM: Så kan man se det. En annan skön anarkist Kropotkin såg ju samarbetet som grunden för mänskligt välstånd, ja grunden för evolutionen till och med. Jag undrar om man måste tro på människans inneboende godhet för att förespråka anarkism. Det känns nästan så. Det känns också som om den delen av anarkismen är lite bortglömd, till skillnad från den anti-auktoritära delen av anarkismen.
Det finns förstås en frihetstörstande liten anarkist i oss alla. Men jag gillar mina rättigheter. Mina skyldigheter gillar jag inte lika mycket. :)
Vad är det egentligen för skyldigheter du inte gillar? Förutom skolplikt, värnplikt? Kan inte komma på så många som inte är direkta följder av att du nyttjar någon förmån som samhället erbjuder. Jobbar du måste du visserligen betala skatt, men du räknar också kallt med att få hjälp av samhället om din arbetsgivare behandlar dig illa, om du skadar dig i ditt arbete eller om du blir arbetslös... ni kan väll inte på allvar mena att vi är ofria i detta land. Inte i praktisk mening i alla fall, kanske i någon slags andlig. Vad exakt är det ni vill göra som är förbjudet? Cykla utan lyse? Nä, jag tror de flestas begränsning sitter i det egna huvudet.
SvaraRaderaJag menar verkligen inte att vi är ofria, men vi lever väl heller inte i den bästa av världar. Jag vet personligen inte riktigt vad för slags samhälle jag vill ha, men frihet låter som en bra utgångspunkt.
SvaraRadera