101. Sarah Michelle Gellar

Jag hade just lurat iväg min klasskompis: "Om du springer och köper en snickers åt mig så får du den kronan som blir över", sa jag, och han gick genast glatt iväg för att göra mig en snäll tjänst. Under tiden gick jag och min riktiga kompis till bussen och åkte hem. Det låter måhända lite elakt i era öron, men nu var det inte bara så att vi inte ville att han skulle åka med oss; åtminstone jag hade andra, viktigare planer. Eftermiddagsreprisen av Buffy the Vampire Slayer skulle snart komma igång och då var det viktigt att vara själv, och när bussen anlände till mitt hood var det bara en kompis kvar att frigöra sig ifrån, och klockan hade tickat på rätt bra: det började bli brått. "Öh, jag tror jag springer hem, vi har ju match på lördag, känner mig i lite dålig form, måste komma igång. Och så vill nog katten in, har varit ute hela dan. Du vet hur han blir, bitsk och irriterad. Då vägrar han käka maten och jag måste värma nån fiskpinne från frysen, ett himla jobb. Meneh... vi hörs senare, okej?" Väl hemma var det bara snabbt att värma en kladdkaka i mikron, alternativt äta den kall - I did it all, så att säga, och sedan springa snabbt uppför trappen (två trappsteg i varje kliv, kille som man är) och slunga sig ner i soffan. På med teven. Fan också, fel fjärrkontroll. Så, nu, på med teven. Sen följde fyrtio minuter i en annan värld.

Viktigt att påpeka: det här var alltså långt innan jag förstod att Buffy the Vampire Slayer är den i särklass kreddigaste teveserien som någonsin funnits. Det här var när electro ledde mina tankar till strömuttag och fysiklabbar, och hipp trodde jag var en förkortning för hippie, ett ord jag i sin tur förmodligen kopplade till typ hästar eller liknande. Det handlade alltså inte om att vara cool, alternativ eller ha koll. Det handlade om en ohöljd och oförfalskad kärlek till Sarah Michelle Gellar.

Det evigt flickska över Gellar, den ständigt oskyldiga charm hon bär på, gör att hon passade utmärkt för en ung pojkes kärlek. Ändå skilde hon sig från flickorna i skolan - hon var ju trots allt en kvinna. Så fungerade hon då och så fungerar hon nu, d.v.s. som en länk mellan det unga och det mogna, mellan flickan och kvinnan, mellan det naiva och det erfarna. Jag har för länge sedan sluta tänka på Gellar, slutat springa hem från bussen för att titta på henne. Men varför förhåna det som verkligen betydde något under en så viktig tid i ens liv? Jag brydde mig inte ett skit om smarta judeförfattare då, vilket jag låtsas göra nu. Det betyder inte att de senare är bättre än dem som var viktiga för en pojke. Var sak har sin tid.

Många läsare kommer säkert ändå att rynka på näsan åt detta val, och även mina medförfattare till denna lista har varit tveksamma. Jag har fått använda min sanslösa retoriska förmåga för att övertala dem. Och jag vet ju att jag har rätt. För, och nu talar jag till alla unga män i min generation, - erkänn nu - någonstans mellan dagisfröken och Carmen Electra så var Sarah Michelle Gellar den viktigaste kvinnan i era liv.

Mest känd för: Vampyrutrotare i teveserien Buffy the Vampire Slayer alternativt för den klassiska kysscenen med Selma Blair i En Djävulsk Romans.