Några av mina absoluta favoriter inom rapmusik heter saker som Jay-Z, Notorious B.I.G och Nas. Jag misstänker starkt att ni alla har hört talas om dem. De är alla välkända och miljonsäljande artister, men de är också alla mycket respekterade i hiphopvärlden. Det är nämligen så att de skrivit intressanta, roliga, snygga eller rörande texter vilka de framfört på ett skickligt och tillgängligt sätt till nyskapande, tillfredsställande eller hittig musik. Inget konstigt med det. Otvetydigt bra saker. De la Soul. Outkast.
Okej, så vad gör vi då med underjorden? Är det inte de utbildade och intellektuella som skriver de bästa texterna? De som inte knarkat sönder sig? Såna som faktiskt satt sig ner och verkligen försökt göra nåt verkligt speciellt och komplicerat? Är det inte de som är allra bäst? Problemet här är att deras pretentioner ofta är större än deras musikaliska geni. Ett annat problem: De förväxlar komplex rapmusik med bra rapmusik. En vägg av ogenomtränglighet bildas och varken texterna eller sättet de framförs på träffar en. Men ibland händer det. 1996 var det dags för halvpsykopaten och helgalningen Kool Keiths solodebut. Vad annars göra än att ta aliaset Dr Octagon och göra en temaskiva där man går in i rollen som excentrisk gynekolog? Till sin hjälp tog han producenten Dan "The Automator" Nakamura och skapade ett surrealistiskt mästerverk. Nu har jag i och för sig svårt att tro att Keith inte var nära bekant med droger, och han rappade mer än jättegärna om sex och porr. Men ändå, han var fortfarande underground. Jag menar, han skrev faktiskt på väldigt märkliga versmått, musiken är vad ni skulle kalla "experimentell" och texterna förstår man mest av genom att inte kolla upp dem. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det är poesi, feberyra eller ren galenskap.
Aesop Rock inspirerades bland annat av Kool Keith när det kommer till stil och form. Hans udda - jag skulle rentav vilja säga unika - rapstil och tilldragande flow bidrar till att man inte tappar intresset ens då man inte alls fattar, eller uppfattar, vad han pratar om. Musiken är sällan tråkig - en kritik som många andra vilka inte rappar om cash and hoes med rätta ofta får höra - och redan vid millenieskiftet hade han växt fram som en av de stora indierapparna. Detta till stor del tack vare Labor Days som är en smått fantastisk skiva. Jag kan rakryggad säga att t ex "Daylight" och "Battery" är femstjärniga låtar. Musiken är präglad av mystik och nattliga stämningar, så även ni som hatar dagens hiphop (dö SOULJA BOY!! "This is why I'm hot" är SÄMST, R.I.P 2Pac! Var är den RIKTIGA hiphoppen?) borde kunna gilla det här. Den där None Shall Pass-skivan är måhända inte riktigt lika stark, men guldkornen är guld värda även där.
Aesop Rock är kanske inte den kreddigaste eller teoretiskt sett skönaste judehiphopparen (Kosha Dillz!), men ryggsäckskritiken som han ibland får utstå känns inte helt bra i hjärtat: det är ju inte hans fel att han är vit och gillar poesi. Allt jag kräver är lite mer kärlek från alla oss wiggers med näsan långt nere i senaste södernhypen eller halvkassa Weezymixtapet.
Är det lördagskväll och du vill ha sex, crunk och feta refränger, då är Aesop Rock inte din man. Men även om du inte vill tänka på det, så kommer det en söndag också.
Mest känd för: Blev rejält uppmärksammad för albumet Labor Days. Han är tillsammans med Slug från Atmosphere (och möjligtvis den relativt sopiga Sage Francis) 2000-talets störste vita undergroundrappare. Vi måste hålla oss underground dock, för ovan jord är ju både Eminem och Kanye West större namn.
Okej, så vad gör vi då med underjorden? Är det inte de utbildade och intellektuella som skriver de bästa texterna? De som inte knarkat sönder sig? Såna som faktiskt satt sig ner och verkligen försökt göra nåt verkligt speciellt och komplicerat? Är det inte de som är allra bäst? Problemet här är att deras pretentioner ofta är större än deras musikaliska geni. Ett annat problem: De förväxlar komplex rapmusik med bra rapmusik. En vägg av ogenomtränglighet bildas och varken texterna eller sättet de framförs på träffar en. Men ibland händer det. 1996 var det dags för halvpsykopaten och helgalningen Kool Keiths solodebut. Vad annars göra än att ta aliaset Dr Octagon och göra en temaskiva där man går in i rollen som excentrisk gynekolog? Till sin hjälp tog han producenten Dan "The Automator" Nakamura och skapade ett surrealistiskt mästerverk. Nu har jag i och för sig svårt att tro att Keith inte var nära bekant med droger, och han rappade mer än jättegärna om sex och porr. Men ändå, han var fortfarande underground. Jag menar, han skrev faktiskt på väldigt märkliga versmått, musiken är vad ni skulle kalla "experimentell" och texterna förstår man mest av genom att inte kolla upp dem. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det är poesi, feberyra eller ren galenskap.
Aesop Rock inspirerades bland annat av Kool Keith när det kommer till stil och form. Hans udda - jag skulle rentav vilja säga unika - rapstil och tilldragande flow bidrar till att man inte tappar intresset ens då man inte alls fattar, eller uppfattar, vad han pratar om. Musiken är sällan tråkig - en kritik som många andra vilka inte rappar om cash and hoes med rätta ofta får höra - och redan vid millenieskiftet hade han växt fram som en av de stora indierapparna. Detta till stor del tack vare Labor Days som är en smått fantastisk skiva. Jag kan rakryggad säga att t ex "Daylight" och "Battery" är femstjärniga låtar. Musiken är präglad av mystik och nattliga stämningar, så även ni som hatar dagens hiphop (dö SOULJA BOY!! "This is why I'm hot" är SÄMST, R.I.P 2Pac! Var är den RIKTIGA hiphoppen?) borde kunna gilla det här. Den där None Shall Pass-skivan är måhända inte riktigt lika stark, men guldkornen är guld värda även där.
Aesop Rock är kanske inte den kreddigaste eller teoretiskt sett skönaste judehiphopparen (Kosha Dillz!), men ryggsäckskritiken som han ibland får utstå känns inte helt bra i hjärtat: det är ju inte hans fel att han är vit och gillar poesi. Allt jag kräver är lite mer kärlek från alla oss wiggers med näsan långt nere i senaste södernhypen eller halvkassa Weezymixtapet.
Är det lördagskväll och du vill ha sex, crunk och feta refränger, då är Aesop Rock inte din man. Men även om du inte vill tänka på det, så kommer det en söndag också.
Mest känd för: Blev rejält uppmärksammad för albumet Labor Days. Han är tillsammans med Slug från Atmosphere (och möjligtvis den relativt sopiga Sage Francis) 2000-talets störste vita undergroundrappare. Vi måste hålla oss underground dock, för ovan jord är ju både Eminem och Kanye West större namn.
Det här är den bästa blogg jag nånsin sett.
SvaraRaderaAesop Rock gästar dessutom med den äran på albumet Fucked up friends med min favvo-homie, Tobacco från Black Moth Super Rainbow. Bra låt det också.
om man ska gå efter hur martin janzons bästa låtarna från något årtionde-listor såg ut kommer den här listan sorgligt nog att missa ungefär 60% av de bästa judarna. hoppas att de andra deltagarna kan kompensera, för liksom aesop rock? suck a cock!
SvaraRaderaKan bara hålla med Zebastian. Vissta att ni var geniala, men ni spränger gränsen för genialitet. Det är en fröjd att läsa era texter, och förmodligen kommer jag att försumma min D-uppsats och min kommande roman genom att vänta på nya inlägg. Tänker inte avslöja min FAVORIT, men jag kan däremot nämna att personens tilltalsnamn börjar på "S"...
SvaraRaderazebastian:
SvaraRaderaSå ska det låta! Det är den bästa blogg jag sett också.
Black Moth... och dess medlemmar var av nån anledning okända för mig, men efter att ha läst lite om dem är jag ändå inte överraskad att Aesop gästat. Jag ska kolla om det är nåt jag gillar.
jakob:
Jaså? Jag kan själv bara komma på att jag försummat tre väldigt stora musikjudar (som var aktiva efter 1960 alltså, före dess fanns det ju flera fina judelåtskrivare) på mina decennielistor och av dessa är det två som kommer med på denna lista och en som inte kommer med. Men vi får se, jag kan ha glömt ett par stycken.
gorillan:
Stora ord, Gorillan! Det är ju helt fantastiskt att läsa en sån kommentar. Jag får väl ändå önska lycka till vad gäller D-uppsats och roman, men börja inte med dem förrän denna nedräkning blivit klar. Själv tänker jag vänta ett tag med min stora livsroman.
Hm, vi har några som börjar på S med, får se om din favorit är en av dem.
Jättebra text Martin. Välskriven och oerhört intressant att läsa. Helt klart min favorittext so far (sorry J) och tänk, jag är inte ens särskillt intresserad av hiphop. Man kankse borde tänka om. =) Keep up the good work!
SvaraRaderaTack Erika! Såklart borde du tänka om, det finns en uppsjö av massa spännande, rolig eller hård hiphop att upptäcka.
SvaraRaderaJag måste instämma m. alla andra, den här texten var jävligt bra skriven Martin.
SvaraRaderaBra jobb, men jag vill inte ha bara tårta på min födelsedag, jag vill ha tårta varje dag, varje dag. Därför är Aesop Rock inte värd mycket mer än ett nigga, please i min bok.
SvaraRaderaFråga: Är det kul att länka er som "Judefrågan" eller blir det mest unken och grabbig lumparhumor utav det?
Det är väl ganska osmakligt med "Judefrågan" t.o.m i rent provocera-med-tabubelagda-ord-syfte - det är ju trots allt en hyllning det här. Det sa de kanske om att använda "nigger" i raptexter också, jag vet inte. Hursomhelst är det väldigt trevligt om du slänger upp en länk och även om du dissar Aesop är det ju helt rätt av dig att uppskatta helheten. Snyggt av dig.
SvaraRadera