7. Elvis Presley

Det var en gång en musikgenre som hette rythm n blues. Stilen var ursprungligen av och för svarta människor (rythm n blues övertog beteckningen race music) och inspirerade så småningom en genre betecknad rock n roll. Vi kanske kan skippa debatten rörande rock n rollens startpunkt, det finns som ni vet en hel del olika åsikter där, men klart är att killar som Fats Domino (svart), Big Joe Turner (svart), Ike Turner (svart), Jackie Brenstone (svart), Little Richard (svart), och Chuck Berry (svart) var viktiga pionjärer på området. Men det skulle krävas en Bill Haley (vit) för att rock n rollen skulle få sin första stora hit, och en Elvis Presley (vit) för att världen skulle få tokspel och bli sådär hysterisk som kvinnor har för vana att bli. Världen skulle inte bli sig lik och allt det där. Nu finns det förstås de som gärna smyger in hintar om att hela den här grejen med att rocken plötsligt blev populär i och med Elvis skulle ha med etnicitet och hudfärg att göra, och så kan det förstås vara. Men.

Det kan också vara så att Elvis helt enkelt var snyggare, sexigare, coolare, och oftast, om jag får säga det själv, bättre än hans föregångare och samtida rockkollegor. Jag har full förståelse för de vilda skriken, The King var ändå allt bra attraktiv, se bara på hans moves, hans ryck med huvudet, eller hans ljuva anletsdrag, svårt att ta blicken ifrån honom, om jag vore bög - och så vidare. Dessutom var Elvis mycket mer än bara en rock n rollartist. Rockabilly, pop, gospel, blues och smetiga ballader levererades lite om vartannat.

Vissa läsare har säkert misströstat och i sitt stilla sinne tänkt att "nåja, inte tycker de verkligen att den eller den person på riktigt är bra, det måste bara vara dessa judars oerhörda betydelse för sitt område som placerat dem så högt på listan." Dessa läsare har till större del fel än de tror, men hur det än är med den saken: i detta fall har de definitivt fel. Elvis Presley råkar inte bara vara den mest berömda figuren inom all populärmusik. Inte bara den mest passionerat imiterade människan någonsin. Inte bara en framgång och fall-saga minst lika stor som den om Marilyn Monroe. Nej, han gjorde också ett antal genuint högklassiga inspelningar. Jag är allvarlig, nästan: Vad man än jämför med är vissa av Elvis låtar bland det bästa som spelats in.

Ta hans debut till exempel. Skivan lider av klassiker-syndromet alias Beatlessjukan, d.v.s. den är så känd att många människor liksom tröttnat på den redan innan man lyssnat. Eller så tror man att man hört den fast man inte gjort det. Det är inte alltför många som verkligen tagit sig tid att lyssna, men de som gjort det har förmodligen insett ett par saker: 1. Den är, som väntat, ojämn. 2. Ett par av de bästa låtarna tillhör inte de allra mest kända. Tryin to Get to You till exempel. En utmärkt låt som uppskattningsvis endast 9 procent av er har hört. (Jag jobbar på ett statistikföretag - har ni otur blir min nästa blogg en bitter och cynisk historia.) Jag lovar att det finns åtminstone ett femtiotal lika halvbortglömda låtar ni aldrig hört. Elvis spottade ur sig ett helt gäng album och enligt min erfarenhet följer alla ungefär samma mönster: skivorna är ojämna men det finns guldkorn på var och en.

Sådär vidunderligt storslagen och magisk blir dock Elvis först när vi upplever hans musik i kombination med hans person och artisteri. Det är alltså inte särskilt konstigt att videon till Suspicious Minds är ett prima exempel på det bästa med Elvis: Osande, svettig, attraktiv och smaklöst utklädd levererar han vad vi kanonbestämmare skulle kalla en klassiker. Och för en gångs skull handlar det inte om tycke eller smak. Den som inte direkt inser att det är en klassiker utöver de vanliga klassikerna ("Har du hört Ubraguda Murujas osläppta källarprojekt? En klassiker!") har helt enkelt glömt bort att klicka på länken. Den finns på rad fyra i det här stycket. Suspicious Minds står det.

I en av förra årets mest ambitiösa hiphoplåtar, Who - en alldeles utsökt 15-minuterslåt, såhär inom tankstreck sagt - av Joe Budden, noterar berättaren "If rap was alive we'd be tryin' to be the best rappers ever, not just the best rapper alive." Rappare inser väl helt enkelt att det inte ens är någon idé att låtsas som att man skulle vara bättre än The Notorious B.I.G. På samma sätt är det inte konstigt att Lil Jon är The King of Crunk, att Michael Jackson är The King of Pop, att Elvis Costello är The King of America. De kan liksom inte kalla sig bara The King.

Det epitetet är för alltid upptaget.

Mest känd för: att vara den (vita) amerikanska populärmusikens största namn, där endast Bob Dylan och Frank Sinatra kan vara med och tävla litegrann åtminstone. Var den första riktigt stora ikonen inom den nya rockmusiken (som visserligen skulle få helt nya vändningar några år senare på 60-talet, men det ska vi inte tala om nu).