9. Marilyn Monroe

Marilyn Monroe. Ett namn lika magiskt, overkligt och larger than life som Moder Teresa. Eller Leonardo da Vinci. Eller Zarathustra. Det är på den nivån, och ja, det är faktiskt på den nivån. Jag blir lika förvånad varje gång jag inser att Monroe faktiskt har levt på riktigt. Vi har flera gånger på listan pratat om vikten av symbolvärde, att betyda något mer och annat än bara sina gärningar. Alla vi tre judebloggare är förtjusta i människor som växt sig så stora i vårt kulturella medvetande att de inte längre bara representerar sig själva, utan något mycket mer och större. Människor som slutat vara varelser av kött och blod och istället blivit begrepp.

Moder Teresa är en symbol för självuppoffring, osjälviskhet och ödmjukhet. Da Vinci är en symbol för det mänskliga geniet. Zarathustras namn för tankarna direkt till urgammal visdom, religion och poesi. Vi har tidigare hyllat ett antal skickliga, karismatiska och vackra kvinnor inom populärkulturen, men alla Lauren Bacalls, Elizabeth Taylors och Scarlett Johanssons är bara barn, underavdelningar om ni så vill, till Monroe. De är, om jag ska vara fullständigt uppriktig, inget annat än smulor som ramlat av den stora kakan Marilyn Monroe. Inte så att Monroe var först (hon kom inte igång med sin filmkarriär före vare sig Bacall eller Taylor), men hon är otvetydigt den allra största representanten för den vackra filmstjärnan. Flera av de stora tidningarna har utsett henne till 1900-talets sexigaste kvinna och största sexsymbol. Monroe var, självklart, givetvis, naturligtvis, oerhört vacker och attraktiv. Men jag är ändå väldigt tveksam till att hon hade fått den osannolikt mytiska status hon har nu om det inte vore för hennes på många sätt stormiga och tragiska liv. Ingen spektakulär uppväxthistoria, ingen överdos och ingen Kennedy och det hade inte blivit några utmärkelser som 1900-talets det eller det. Marilyn Monroe var en ovanligt vacker kvinna med ett ännu ovanligare och fascinerande liv.

Norma Jeane Baker föddes 1926. Hon hade en kaotisk barndom som hon spenderade i flera olika fosterfamiljer. Mamman hade psykiska och finansiella problem och kunde därför inte ta hand om sin dotter. Vem fadern var är inte helt klart, men som vanligt på den här tiden hade papporna inte särskilt stort intresse av barnuppfostran, så det hade kanske inte spelat så särskilt stor roll i alla fall. Hon kom att bli utsatt för övergrepp och ofredande från medlemmar ur en fosterfamilj, och ett par stycken i hennes släkt och närhet begick av olika anledningar självmord. Det känns inte långsökt att anta att flera av dessa upplevelser bidrog till hennes återkommande depressioner i vuxet tillstånd. Hursomhelst, Norma Jeane tog snart ett skitjobb och blev av en slump upptäckt av en fotograf som uppmuntrade henne att söka modelljobb. Hon tog jobbet och hankade sig under några år fram på detta och det är från denna tid, i slutet av 40-talet, som hon också poserade naken för att kunna klara sig ekonomiskt. Hon deltog även i några mindre filmproduktioner.

Inte förrän hon fick en roll i John Hustons film I Asfaltens Djungel började hennes karriär ta fart. Norma Jeane Baker byttes raskt ut mot Marilyn Monroe. Hon fick fler roller i stora produktioner och den mest berömda av hennes tidiga filmer är idag Herrar Föredrar Blondiner, en rätt trevlig musikal som är klart sevärd just för att Monroe medverkar. I denna framför Monroe den tidiga bling-bling-klassikern Diamonds are a Girl's Best Friend, och Monroe var nu etablerad inte bara som modell och skådespelerska, utan också sångerska. Hon hade som ni säkert förstår inte särskilt svårt att skaffa sig karlar, och gifte sig snart med Joe DiMaggio och sedan med den mycket kompetente pjäsförfattaren Arthur Miller.

50-talet var Monroes årtionde, och hon skulle medverka i en hel hög filmer. Regissörer och producenter ville ha med henne i massa produktioner trots att hon var ökänd vad gällde inspelningarna. Hon hade svår scenskräck och blev med tiden allt svårare att arbeta med. Hon ville inte lyda regissörerna och höll aldrig tiden. Svåra, jobbiga och excentriska är ju alla stora kulturpersonligheter, så det är förstås inget att förvånas över. Bland filmerna finns det, förutom Herrar Föredrar Blondiner, en till som måste nämnas: I Hetaste Laget, från 1959. Filmen har av American Film Institue utsetts till tidernas bästa komedi. Den är säkert lite småkul, men det är inte därför jag knappt kan bärga mig att se den. Det är för att Monroe medverkar. Så enkelt är det.

Marilyn Monroes sista film blev den oavslutade Something's Got to Give. Hon hittades den femte augusti 1962 död i sitt hem efter en överdos på läkemedlet barbiturater.

Precis som de andra glamorösa kvinnorna som deltagit på judebloggen så får man inte glömma bort att Monroe aldrig hade blivit superkänd eller varit med på vår lista om det inte vore för att hon besatt en stor talang inom det område hon var verksam. Den berömda skådespelartränaren Lee Strasbourg har sagt: "I have worked with hundreds and hundreds of actors and actresses, and there are only two that stand out way above the rest. Number one is Marlon Brando, and the second is Marilyn Monroe." Det är också flera av hennes medarbetare och vänner som påpekat att Monroe var intelligent, något som kanske inte direkt framhävs i filmerna där hon allt som oftast fått spela stereotypen dum blondin.

Men varför älskar så många Marilyn Monroe? En snygg och duktig kvinna är med i några halvbra filmer och dör sen ung. Visst visst, men räcker det verkligen? Ja, det gör det, för det är nämligen inte alls så bara. I Edgar Allan Poes genomgång av hur han skrev sin berömda dikt Korpen berättar författaren hur han gick tillväga när han skrev dikten. För att uppnå största möjliga poetiska effekt kom han fram till att det var framgångsrikt att blanda melankoli med skönhet. Det mest melankoliska ämnet ansåg han vara döden och skönheten är för Poe självfallet en vacker kvinna. "Alltså är en vacker kvinnas död otvivelaktigt det mest poetiska ämnet i världen." Kanske finns förklaringen till vårt outsinliga intresse för dagens jude i just denna betraktelse. Nu i efterhand tycker man sig se ett tragiskt skimmer över alla Monroes leenden - vi vet ju att hon alldeles snart skulle ta död på sig själv genom en överdos. (Eller ja, vissa av er kanske föredrar konspirationsteorin: FBI "fixade" Monroes död för att inte äventyra Kennedys presidentpost. Jag misstänker att kärleksaffären med Monroe inte skulle se så bra ut om den kom fram.) På något sätt är döden närvarande i alla bilder av henne och det gör intrycket väldigt starkt. Skönhet och död är en otäck kombination, men en som alltid fängslat människan.

När jag tänker närmare på saken känns Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde inte alls särskilt lång längre. 862 sidor, det klämmer jag på en kväll.

Mest känd för: att vara 1900-talets största sexsymbol och en av de största kvinnliga filmstjärnorna genom tiderna. Samtidigt var hon också symbolen för berömmelsens och uppmärksamhetens baksida. En sorts tragisk och älskad martyr, i detta avseende jämförbar med Kurt Cobain.

Andy Warhols Marilyn. Warhol porträtterade de flesta riktigt stora kulturella ikonerna från 50- och 60-talet.