32. Charles Bukowski

Det var en fin dag, nästan vår, vilket desvärre innebar att folk var ute. Folk är ofta harmlösa och stör sällan någon, men som med allt annat finns det ju undantag. Där gick jag med två påsar i systembolagsblått, då någon skriker: "Hur många gånger har jag inte gått hem med såna där kassar! Men nu har man vart nykter i sju år!" Detta blev inledningen på en oändlig konversation (monolog kanske är ett mer passande ord), som jag tack vare min snällhet och brist på karaktär och ryggrad inte förmådde dra mig ur. Mannen med hunden malde på och malde på: det var om hans foton som han tog och tjänade pengar på att sälja som vykort, det var om invandringens kostnader för samhället, det var om hur stora liljor han odlade på sin kolonilott, det var om hur otroligt länge han varit nykter nu och hur otroligt mycket han supit innan, det var om en thailändska han ville gifta sig med och nu SMS-trakasserade dagarna i ända... Situationen blev mer och mer hopplös, men jag muntrade upp mig med att det egentligen inte var så annorlunda från att läsa Charles Bukowski.

Precis som efter mitt möte med den nyktre alkoholisten, så känner jag ofta att jag skulle behöva en rejäl dusch efter att ha läst Bukowski. Hans smutsiga texter handlar om äckliga människor sysselsatta med vidriga aktiviteter i sunkiga miljöer. På talspråk ångar han på, utan krusiduller, om bakfyllemorgnar och galna kvinnor. Eller som i debutromanen Postverket: om arbetsplatser från helvetet. Bukowski skrev denna bok vid 50 års ålder efter att precis ha sagt upp sig från Los Angeles postverk, och den skildrar hans jobbiga, men ofta komiska, erfarenheter därifrån. Just för att den är så rättfram och osentimental blir Postverket snudd på den perfekta skildringen av hur det är att ha ett hjärndödande jobb och vantrivas - en erfarenhet som de allra flesta som jobbat kan känna igen sig i. Själv har jag inte arbetat mycket i mina dagar, slö student som jag är, men de gånger jag gjort det har efterlämnat plågsamma spår i min stackars unga själ. Flera månader i mitt liv har till exempel gått åt till att städa på stadens mentalsjukhus, en glad och stimulerande upplevelse som med all sannolikhet trofast väntar på mig även denna sommar. Beväpnad med Postverket tror jag dock att saker och ting kommer kännas lättare den här gången. Varje gång ett rum är nerpissat eller en chef förargad kan jag tänka på någon av alla de situationer som Bukowskis alter ego Henry Chinaski hamnar i, och känna att det finns fler som har hatat sitt arbete och gjort det med betydligt större rätt än jag. Och att det faktiskt kan bli mycket underhållande litteratur av skiten.

Bukowski fyller dock fler viktiga funktioner än så. Han företräder en sluskig form av travochöl-manlighet, som behöver sina representanter bland litteraturens stora namn. Inte konstigt att han med sin frihetstörst och raka ärlighet har blivit en idol för många läsande män och en inspiration för många skrivande män. Att han till stor del är en männens författare verkar nämligen ganska uppenbart och han har ofta beskyllts för manchauvinism, säkert med all rätt, även om inte jag har kunnat hitta särskilt mycket sexism i det lilla som blivit läst av honom. Snarare upplever jag att han beskriver rakt på sak hur saker och ting kan fungera för en alkoholist med ett skitjobb i änglarnas stad. Eftersom vi lever i en till stora delar sexistisk värld är det helt naturligt att detta förekommer, detsamma kan sägas om andra tvivelaktiga saker i böckerna. Bukowski är ingen politisk författare, han har inget program som visar hur postväsendet borde reformeras eller hur pengar ska fördelas av staten. Det är som det är och det är det han skriver om.

Två frågor återstår: 1. Var han verkligen jude? Ben Pleasant ska ha skrivit i sin Charles Bukowski-biografi att hans mormor tydligen skulle ha varit det, men jag vet inte. Att ta med folk på listan på väldigt lösa grunder är inget vi varit främmande för tidigare på listan och det vore synd att missa ett tillfälle att få hylla denne man. Dessutom blir det lite roligt och ironiskt eftersom Bukowski under en kort tid på college flörtade med nazismen, inte för att han egentligen gillade Hitler och hans parti eller överhuvudtaget hade någon koll på vad de stod för, men för att den överdrivna amerikanska patriotismen under kriget äcklade honom. 2. Vad var egentligen skillnaden mellan att lyssna på den snacksalige nyktre alkoholisten med hunden och att läsa Charles Bukowski? Varför var den ene mest jobbig, och den andre storslagen? Bukowski är så klart skicklig på att skriva, en ovanligt bra berättare och så vidare, men jag skulle ändå säga att det mest handlar om den yttre formen på deras pladder: en bok kan man alltid lägga ifrån sig.

Mest känd för: Skrev på ett befriande osentimentalt, ärligt och humoristiskt vis en mängd romaner, noveller och dikter om fattiga människor i Los Angeles. Viktig företrädare för så kallad "dirty realism".

33. Philip Glass

Jag minns inte längre vem det var som sa det, men någon auktoritet på området har hävdat att Philip Glass kommer vara lika stor, ihågkommen och respekterad som The Beatles om, tja, hundra år eller så. Det är mycket möjligt att det är befogat att placera in uttalandet i kategorin Skitsnack, men vi får väl vara så goda att vänta de hundra åren för att se hur mycket det ligger i förutsägelsen. Det är åtminstone ett spännande tankeexperiment, och vi vet ju att kanon skrivs om allteftersom tidens smaker förändras. En gammal kompositör, konstnär eller författare som levde på bröd och vatten lyfts i efterhand fram som en hel epoks stora kulturutövare. Nu tror jag i och för sig att människan bakom Glass-Beatles-resonemanget mest är bitter på populärmusikens genomslagskraft och det minskade intresset för den så kallade konstmusiken, men det är givetvis bara min gissning.

Vad vi däremot kan konstatera utan att ta till överdrifter är att Philip Glass är en av de mest betydelsefulla och kända kompositörerna av seriös musik (ah, vilket underbart vidrigt uttryck...) som andra halvan av 1900-talet har givit oss. I diskussioner med lyssnare som i första hand har ett hjärta som bultar för populärmusiken, är Philip Glass och Steve Reich de två namnen som oftast dyker upp när det pratas om senare tiders kompositörer utanför popmusiken. Det kanske inte är så konstigt att Glass är populär i dessa kretsar, då han har arbetat med eller gjort tolkningar av en rad popmusiker och gjort en hel del filmmusik, bland annat till den kända Hollywoodfilmen Timmarna. Bland hans polare återfinns namn som Paul Simon, David Bowie, David Byrne, Allen Ginsberg, Ravi Shankar, Brian Eno och Arthur Russell. Han har arbetat med såväl Aphex Twin som Woody Allen. Hur skulle vi kunna undgå att känna till en sådan kille?

Glass karriär startade på 60-talet och han har sedan dess verkat inom de flesta av konstmusikens områden. Operor, kammarverk, symfonier, körverk, soloverk för piano m.m. Trots denna bredd brukar hans musikaliska uttryck allt som oftast få etiketten minimalistisk. Minimalismen (ett begrepp inom konsten som sedan spreds till bland annat musiken) utmärks av repetitativa strukturer och en konstant, stadig puls. Det är de små variationerna som gör hela grejen. (Ett typexempel är Reichs verk Music for 18 Musicians). En stor del av den minimalistiska musiken har i och med den upprepande kvaliteten en hypnotisk effekt, inte minst Glass filmmusik till Godfrey Reggios avantgardefilm Koyaanisqatsi. Jag har tyvärr varken sett den filmen eller någon annan i Qatsi-trilogin, men jag har hört soundtracket Koyaanisqatsi, och det är i sanning en stor, filmisk upplevelse. Trots att jag alltså inte sett själva filmen strömmar bilderna framför mina ögon när jag hör musiken.

Det är vad jag gillar med Glass musik: jag upplever den inte alls särskilt svår eller överdrivet rationell. Man kan spela hans kompositioner och få en direkt och stark musikalisk upplevelse. För en sån som jag, som gillar disco och g-funk, är det en väldigt bra sak.

Mest känd för: att vara en av de allra största inom den moderna konstmusikens populäraste genre: minimalismen. Också känd för att ha nått ut med konstmusik till en bred publik, inte minst genom hans soundtrack till flertalet filmer.

34. Harry Houdini

Det var fullständigt knäpptyst i salen. Hade någon tappat en näsduk på golvet hade det fått varenda besökare att rycka till. Inte bara tystnad rådde utan den gamla teatern var också helt nedsläckt, så mörkt var det att man inte ens såg vem som satt på stolen bredvid. Det enda ljuset kom från glipan mellan ridån och scengolvet, och det kändes i luften att det hela snart skulle dra igång. Man som kvinna, ung som gammal, fattig som rik - alla var lika förväntansfulla på kvällens beryktade show. Kunde det vara möjligt? Fastbunden med rep och med händerna i handklovar är väl en sak, men därtill fastkedjad vid ett stålgaller? Det är väl en knipa som man omöjligen kan ta sig ur? Den store amerikanska världsstjärnan Harry Houdini var på besök i London och han hade gjort det här förut. Förundrat, överraskat och chockat människor. Houdini var mannen som gjorde det omöjliga. Mitt framför ögonen på sin publik.

Det är förfest i en lägenhet på andra sidan stan. En killkompis pratar med mig och jag låtsas lyssna. "Brunhårig, jättesöt... bla bla... kommer vara på klubben ikväll... bla... har säkert en chans, känns bra, verkar gilla mig... bla bla." Jag sitter mest och undrar hur de kan spela så dålig musik. "Pearl Jam" står det på en av värdarnas tröja, och det förklarar väl saken. Med den här uppladdningen lär jag hinna tappa allt sug att gå ut. Vad sa du? Jaja, jag hoppas också du kommer träffa henne någonstans i vimlet. Jag känner mig ofokuserad ikväll, dagdrömmer mest hela tiden, men kan inte alls svara på frågan när någon undrar vad det är jag sitter och tänker på. Jag minns inte helt enkelt. Dags att gå ut nu? Okej, bra. Kanske finns det någon därute som kan underhålla mig.

Plötsligt drogs ridån undan och alla i publiken drog efter andan; det hela skedde så synkroniserat att man kunde tro att det var inövat. Mitt på scen var en stor bur placerad, ungefär två kubikmeter stor, i vilken en man satt fastkedjad med huvudet nedböjt. Mannen var klädd i randiga fängelsekläder och hade smuts och sot på kroppen och i håret. Det var uppenbart att det skulle föreställa en fånge som med största försiktighet, som om han vore landets värsta mördare, hade fått sina händer och ben bundna, samt kroppen kedjad till buren. Mannen var givetvis Houdini. Han tittade plötsligt upp, med ett skrämt och oroligt uttryck. Han tittade runt sig och insåg sin eländiga situation. Sakta men säkert förändrades hans ansiktsuttryck. Han blev mer och mer nyfiken, kollade på repen runt honom och brast slutligen ut i ett hoppfullt leende: "Jag kan ta mig ur det här!" ropade han ut över publiken och började långsamt vrida sig med kroppen.

Ganska mycket folk här ändå. De spelar Jennifer Lopez hitlåt Get Right och jag känner direkt att humöret börjar vända. Kvällens drink visar sig vara inte bara billig utan dessutom riktigt god. Jag går tillbaka till killkompisen jag ignorerade på festen och pratar glatt med honom en stund. Jag drabbas alltid av dåligt samvete när jag försummat någon som visat förtroende och uppskattning för mig. "Ja, vad roligt! Det kommer säkert gå bra! Det är bara att köra." säger jag utan att veta vad det är jag har sagt riktigt, och än mindre vad det är han har sagt, och glider vidare till nästa rum. Tänk att tristess så fort kan förvandlas till lust och glädje. Jag tar en drink till och börjar röra mig mot dansgolvet. Dammit! Vilken söt flicka, där borta i hörnet, ja, alldeles där bredvid högtalaren. Står och pratar med en kompis men sneglar hitåt, det är jag alldeles säker på. Självsäkert rör jag mig bort mot dem. Kan du lära mig det där danssteget? Haha, det är ju skitbra, det perfekta danssteget till vilken Pet Shop Boyslåt som helst. Du är ett geni! Hon fnissar och visar mig hur man gör. Ungefär tio meter bakom oss står en kille och tittar på oss med en förvånad och mycket besviken min.

Inne i den gamla teatern var det vid det här laget helt tyst, med endast små avbrott av susningar och ooh-anden. Åskådarna var förundrade över var som föregick på scenen och följde förloppet med stort intresse. Houdini hade lyckats lirka sig ur repen och var nu på väg att vika kroppen i skapandet av den mest märkliga av poser, nödvändig för att lösa det sista och största problemet: kedjorna. De satt fast kring hans mage och hans knän och det såg ut som ett omöjligt uppdrag att ta sig ur dem. Alla höll andan: Det var nu det skulle avgöras. Kvällens första droppe svett sågs falla ned från Houdinis panna där han halvlåg i sin smått omänskliga ställning. Skulle han klara det?

Helvete! Martin, det här är det sämsta du har gjort i hela ditt liv. Varför lyssnade du på Pearl Jam, som du inte ens gillar, istället för att lyssna på din kompis, som du åtminstone gillar lite grann? Han sa det ju tydligt, det minns jag nu: brunhårig, förkärlek för blåa klänningar, charmigt leende och fräknig näsa. Han hade ju till och med pekat på henne här på klubben! Men jag hade förstås näsan nere i drinken och tankarna på annat håll. Jag springer genast ifatt honom och hans kompis, som är på väg bort från klubben. "Förlåt! Jag visste inte..." ropar jag. Han stannar upp. "Antingen har du inte lyssnat ett dugg på vad jag sagt varken här eller på förfesten, och i så fall kan du dra åt helvete, eller också snor du medvetet tjejen jag är kär i, och i så fall kan du dra åt helvete." Han ser ledsen ut, och det gör mig ledsen. Hans kompis ser rasande ut, och det gör mig rädd. Men nog ska jag kunna lösa det här. Jag och ord är som ler och långhalm. Välj rätt nu bara, Martin.

Jublet bröt ut som ett åskdunder. Folk stampade och hoppade, applåderade som besatta. Otroligt! Han klarade det! Houdini tackade och bockade och med ett stort leende drog han sig elegant undan från scenen och försvann bort. Inspirerade gick människorna hem, för nu hade de förstått att gränserna för vad en människa kunde göra låg längre fram än de dittills trott. Föreställningen hade blivit en succé och Houdini hade lyckats igen.

Situationen är rejält svår att ta sig ur, det erkänner jag. Men låt se nu: "Du, det fanns en annan tjej därinne som såg nästan likadan ut, och jag trodde verkligen att det var henne du pekade på. Visst, hon var inte brunhårig, men du vet hur hög musik de spelar på såna här ställen. Man hör inte allt, det är så mycket som försvinner i oljudet." Han tittar på mig några sekunder. Kom igen nu, ge mig förlåtelse. Förlåtelse är det finaste som finns, det vet du också. Plötsligt flinar han till, vänder på klacken och fortsätter ut i natten. Jag vänder mig om mot hans kompis och suckar. Han svarar med att ge mig en käftsmäll. Omtumlad ligger jag på marken och förstår vidden av mitt misslyckande. Jag lyckades inte lösa knipan. Det är bara att inse sanningen. Jag är ingen Harry Houdini.

Mest känd för: Houdini är den mest berömda utbrytarkungen någonsin. Utbrytarkonsten var en populär del av underhållningsindustrin för en sisådär 100 år sedan.

35. Henri Bergson

Jag vaknade upp i panikångest.

- Vad är tiden?!
- Halv sex.
- Nej! Vad är tiden? Vad är tiden!!

Olösliga frågor får dumma svar brukar det heta. Men ändå så grubblar vi ju ibland på saken, vissa mer, andra mindre. Henri Bergson hör förmodligen till mer-kategorin, och hans försök till svar på frågan är kanske dumt, kanske otillfredsställande, men ger utan tvekan en fascinerande bild av hur vi kan uppleva livet.

För att börja från början, och för att citera professor Svante Nordin: "Det har sagts - med avsevärd rätt - att Bergsons filosofi bara innehöll en stor idé, den att tiden är verklig. Det sunda förnuftet torde finna en sådan idé föga originell." Men! Denna idé är, sedd med filosofins historia som bakgrund, ganska så duktigt originell. Platon talade om de eviga idéerna som det enda riktigt verkliga, för de kristna är det Gud som är det eviga bortom all förändring, och för naturvetenskapen är tiden ofta något som bara definieras i relation till annat - "framtid" och "förflutet" är ingenting, om det inte definieras utifrån ett "nu". Bergson menade dock att vi upplevde tiden på ett annat sätt, och att det var en upplevelse av något verkligt. Denna upplevda tid kallar Bergson för "la durée", som på svenska översätts till det vackra "nuflöde". Tiden är inte en serie punkter, som vi kan mäta på samma sätt som vi mäter upp en linje i rummet. Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskillda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningar. Av detta drar Bergson en hel del konsekvenser, som bland annat berör orsak och verkan, den fria viljan och intuition.

Det sistnämnda är ett centralt begrepp för Bergson, och används i allmänhet om någon vag typ av kunskap som kvinnor tydligen ofta ska ha. Hos Bergson är "intuition" något som står i kontrast mot det vetenskapliga och begreppsliga tänkandet, som han menar ger en förvrängd bild av verkligheten. Det handlar om att förstå världen och tiden genom vår direkta upplevelse av den, innan den har förstelnats i logik och trubbiga ord. I denna upplevelse kan vi nå en typ av kunskap, som vi inte kan få på annat vis. För att förklara intuitionen, ska jag använda mig av en av Bergsons egna analogier: Tänk dig att du åker till Rom, den eviga staden, de sköna konsternas högborg, Augustus, Berninis och Tottis stad, medan en god vän till dig har dåligt med pengar och är tvungen att stanna hemma. "Inga problem" säger du, och tar med dig en kamera på resan. Planen är att ta ett kort på allt du ser i Rom, ur alla möjliga vinklar och sedan presentera det för vännen, som ju då praktiskt taget gör samma resa. Din vän blir dock inte alls så glad som du trott, utan blir närmast förargad över att du ägnat hela din tid åt att ta fotografier. Han kan omöjligt få samma uppfattning av staden Rom, hur många bilder du än visar honom, och detta gäller troligtvis även om du också skulle lyckas ta med alla enskilda dofter, smaker och ljud du upplevt där. För Bergson är det samma sak med nuflödet: vi kan inte få en uppfattning om det genom stela begrepp, vi måste uppleva det i rörelse direkt med vår intuition.

Jag vet inte hur pass mycket man kan använda Bergsons filosofi idag, den har knappast något att göra med den analytiska filosofins sätt att ta sig an filosofiska problem. Men vi får inte glömma att han vann Nobelpriset i litteratur år 1927, och det är också så vi ska läsa honom: som en skicklig författare, som förmår lägga fram idéer och visioner om tiden och livet på ett sätt som kan förändra världsbilder. Vaknar man upp i panikångest över tidens natur, kan Bergson, som så många andra stora författare, fungera som Prozac för själen.

Mest känd för: Fransk filosof som kritiserade traditionella sätt att se på rum och tid. Nobelpristagare i litteratur 1927. Viktiga verk är bland annat Essay om det för medvetandet omedelbart givna och Den skapande evolutionen.

36. Sergei Eisenstein

"Jag tror inte på film som ett öga. Jag tror på film som en knytnäve."

Jag har redan tidigare tjatat om vacker sovjetisk propaganda, och nu blir det mer av den varan. Citatet ovan säger det mesta om Sergei Eisensteins inställning till filmkonsten i början av sin karriär, och det var också i mångt och mycket denna inställning som gjorde honom till den stora pionjär han är. Hans centrala verk är så klart Pansarkryssaren Potemkin, en av de mest berömda filmerna någonsin... och en relativt tråkig sådan om man ska vara helt ärlig. Svartvit sovjetisk propagandastumfilm från 1925 är inte så himla kul helt enkelt, men det finns förstås två saker som ändå gör att man måste se filmen:

1. Det filmhistoriska intresset. Eisenstein var en revolutionär i dubbel bemärkelse. Han skrev teoretiska texter om hur man skulle utnyttja montage i film för att kunna påverka åskådarna och användningen av detta i filmer som Pansarkryssaren Potemkin har haft stort inflytande på hur filmer ser ut idag. Även om dagens Hollywoodproduktioner har en helt annan agenda än Eisenstein så är syftet detsamma; att försöka styra folks tankar i en viss riktning genom att visa vissa bilder i en viss ordning. Det finns alltså en anledning till alla dessa till synes onödiga bilder på fåglar, byggnader och grässtrån som helt plötsligt dyker upp i en film, och som inte verkar ha något alls att göra med filmens handling. De ska etablera en speciell känsla hos tittaren, och få denne att tänka runt filmens ämne på det sätt som filmskaparna finner lämpligt. Om jag skulle orka kanske jag skulle kunna försöka mig på att analysera ett montage i någon känd storfilm, men det får bli någon annan gång. Det kan räcka med att säga att Eisenstein, trots allt, lyckades riktigt bra med sina idéer i Pansarkryssaren Potemkin, själve Joseph Goebbels ska ha sagt att "vem som helst utan en fast politisk övertygelse skulle kunna bli en bolsjevik efter att ha sett filmen."

2. Scenen med trappan och barnvagnen. Ja, den är fortfarande cool.

Två andra filmer signerade Eisenstein är Ivan den förskräcklige 1 och 2, och jag har ingen aning om hur banbrytande, nyskapande och revolutionära de är. Det jag däremot vet med säkerhet är att de är allt annat än tråkiga, och en gång för alla bevisar att Eisenstein var ett geni. Filmerna har helt enkelt allt: bisarra karaktärer, storslagna masscener, bombastisk musik av Prokofjev, fantastiska skägg och huvudbonader, ett av filmhistoriens mest effektiva utnyttjande av skuggor, underbart överspel från samtliga inblandade (inte minst från Nikolaj Tjerkassov, som spelar ond och lömsk ryss på ett sätt som bara en ryss kan göra) och kameravinklar hämtade från paradiset. Det vimlar av underbara scener: Ivan låter på skämt kröna sin efterblivne kusin till tsar på fyllan, tusentals människor går ner på knä för Ivan och ber honom komma tillbaka till Moskva, Ivan och en präst uttrycker sin förtvivlan över världen och det mänskliga lidandet på en begravning, krig mot mongoler, med mera, med mera. Stalin hade beställt filmen därför att han såg lite av sig själv i den gamle tsaren. När Ivan den förskräcklige blir förskräcklig i den andra delen, tyckte inte Stalin att likheten var lika rolig längre och förbjöd all visning av filmen. Det är synd och skam, rentav skandal, att Ivan den förskräcklige inte blev den trilogi som Eisenstein hade tänkt sig. Den andra delen förlorar i min mening en hel del på att inte ha en uppföljare. Det är som med Rymdimperiet slår tillbaka: tack vare dess relation till de andra Star Wars-filmerna blir den ett mästerverk, kanske den bästa filmen i hela serien. Ser man på den som helt fristående är det dock förmodligen den sämsta i den gamla trilogin. En tredje del i Eisensteins ryska epos hade garanterat gjort del 2 mycket starkare, inte minst slutet som är fantastiskt som det är redan nu.

Sergei Eisenstein dog alldeles för tidigt i en hjärtattack vid 50 års ålder och får som kändis i Sovjet under Stalin vara tacksam att han åtminstone slapp bli avrättad. Det är hur som helst väldigt trist att ett sådant geni som Eisenstein inte fick leva längre, och att han när han levde gjorde det under de omständigheter han gjorde, i en diktatur där det gällde att vara vaksam vid minsta lilla handling. Jag hade i alla fall gärna drabbats av fler knytnävar från hans sida.

Mest känd för: Regisserade filmer som Strejk, Pansarkryssaren Potemkin, Dagar som skakat världen och de två filmerna om Ivan den förskräcklige. Skrev även viktiga teoretiska texter om film.

37. Sarah Bernhardt

Lite nu och då under den tid som förflutit sen vi fastställde den här listan har någon av oss i judegruppen hajat till och utbrustit: "Sarah Bernhardt på plats 37?! Hur gick det till?" Någon annan har då fått lugna personen och påminnt om enkla fakta: Hon var 1800-talets största skådespelerska (biografen Robert Gottlieb har kallat henne för "the most famous actress in the history of the world"), hon var en stor ikon för såväl skönhet som mode (1800-talets kanske allra mest kända och hippa fotograf, Nadar, tog flera fotografier av Bernhardt), och hon var faktiskt riktigt skön sådär i allmänhet. Inte dåligt skön som i uttrycket "en skön kille", utan bra skön som i jag-använder-en-likkista-som-säng. Jag skulle tycka det kändes lite väl makabert, men så är jag ju inte Sarah Bernhardt heller, såvitt jag vet.

På jobbet igår var det ett par tjejer som pratade om senaste avsnittet av Sanningens ögonblick, som tydligen är ett förnedringsprogram där folk erkänner att de knullat med sin killes alla killkompisar (och att de var bättre i sängen än honom) inför hela svenska folket och en rodnande, förvånad pojkvän, som zoomas in i närbild. Hon på mitt jobb var upprörd över en kvinnas agerande: hon hade erkänt alla möjliga pinsamheter och hängde på ett grymt sätt ut familj, vänner och pojkvän. "Jag gör allt för att komma dit jag vill", hade hon tydligen sagt, och det hon ville var med all sannolikhet att bli lika känd som Linda Rosing. Omoraliskt och osmakligt, givetvis, men eventuellt kommer hon att uppnå sitt mål. Vi måste åtminstone ge henne att hon kompromisslöst följer sitt hjärta och sina drömmar.

Bernhardt, en holländska som med tiden blev fransyska, visste också att man ibland behöver offra lite för att nå någonstans. Vem bryr sig idag att den hyllade skådespelarlegenden blåljög om sin bakgrund för att få de chanser hon ville, och prostituerade sig själv för att ha råd att göra det hon drömde om? Nu tänker man på det hela som "viljestarkt" och "uppoffrande" - kanske ser man henne rentav som en feministisk förkämpe - men det gjorde man sannolikt inte då. Förlåtelse kommer alltid i efterhand. Inte har vi blivit bättre heller, om nu någon trodde det. Ett exempel: Hederligt folk ser Anna Odell som en simpel uppmärksamhetshora, inte som en kvinna som med kraft och beslutsamhet gjort allt för att bli ett namn inom konsten. Blir hon ett legendariskt namn kommer vi ändra oss gällande hennes examensarbete, blir hon inte ett kommer hon få ha kvar den smutsiga stämpel hon av många fått nu.

Som bekant blev Bernhardt ett namn, och ett mäkta stort sådant till på köpet. Hon gjorde teaterdebut 1862 och visade sig efterhand vara en riktig talang. Förutom stor framgång som skådespelerska på teatern hade hon flera andra förmågor som hon berikade världen med: hon sjöng, hon var konstnär och hon författade böcker och pjäser. Dessutom var hon en pionjär inom spelfilmen, då hon medverkade i den första inspelningen av Hamlet. Det anses också vara den första filmen där inspelade röster spelades upp samtidigt som filmen, vilket faktiskt innebär att filmen inte är en stumfilm. En version av filmen (utan rösterna) kan ses här. Bernhardt, i rollen som Hamlet, gör en hyfsat stabil insats. Hon hatade visserligen film, men det hindrade henne inte från att vara med i ett gäng filmer fram till hennes död 1923.

Även om jag vet att det är som skådespelerska hon är ihågkommen så är det inte hennes gester och kroppsliga uttryck jag främst kopplar samman med henne, kanske för att jag tyvärr aldrig fått chansen att se henne uppträda. (Sverige tar ju aldrig hit några spännande superstjärnor.) Det är inte heller hennes utseende, något många kanske tror med tanke på vad jag skrivit om flera andra vackra kvinnor på den här listan. Det är egentligen heller inte för hennes beslutsamhet eller färdigheter på flera olika områden. Det är inte ens för hennes betydelse som en av de första populärkulturella ikonerna. Det är, först och främst, för hennes röst. Jag hade inte haft något emot att sitta på första raden när Bernhardt gråter ut sin franska på det här sättet.

PS. Bernhardt kommer mig också att tänka på en gammal historia. Bern, en anrik och klassisk Örebrofamilj, hade en medlem som hette Johan Bern. Vet ni vad Johan Bern gör när han får punka på sin cykel? Jo, han bär'n.

Mest känd för: En av historiens mest berömda skådespelerskor - definitivt 1800-talets mest kända. Var möjligen också den första superstjärnan att medverka i det då nya mediet film.

38. Isaac Asimov

"Humanity has the stars in its future, and that future is too important to be lost under the burden of juvenile folly and ignorant superstition."

Jag vill börja min framställning av Isaac Asimov i renässansens Italien. I ett brev beskriver Francesco Petrarca, humanismens fader, en vandring uppför Mont Ventoux. Berget och utsikten väcker hans vördnad. Med sig på vandringen har han Augustinus Bekännelser, som han slår upp på måfå. På den uppslagna sidan skriver Augustinus om det märkliga i att människan känner vördnad inför naturen men glömmer sig själva. Petrarca blev förstummad och "slog igen boken och var arg på mig själv som fortfor att beundra jordiska ting trots att jag borde ha vetat genom mina studier av hedniska författare att ingenting är mer beundransvärt än människans själ ..." Jag tar Petrarcas lilla berättelse som illustration för den eviga tvistefrågan: är det naturen eller människan som förtjänar mest vördnad? Nu handlar det i det här fallet inte om "jordiska ting" som Petrarca skriver om, utan om den väldiga rymden. Men Petrarca, som levde på 1300-talet, kan knappast anklagas för att inte ha känt till rymden.

Isaac Asimov, humanist, rationalist och science fiction-författare, återfinns på den här listan av två skäl: För det första var han en av de viktigaste science fiction-författarna på 1900-talet. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas Asimov som en av de tre stora science fiction-författarna i sin generation. För det andra hade Asimov ett helt fantastiskt utseende, med polisonger som motorvägar på kinderna. Han var dessutom livslång medlem i Mensa och slängde omkring sig sköna citat. Asimov uppges ha sagt att de enda två personerna han träffat som var smartare än honom var Marvin Minsky (en AI-forskare) och Carl Sagan. Jag vill egentligen inte påstå att Asimov är med på den här listan på grund av sina kvaliteer som författare. Jag har naturligtvis inte läst allt av Asimov, han var otroligt produktiv och ska tydligen ha skrivit över 500 böcker. (Varav den så kallade Stiftelsetrilogin, som Göran Hägg har kallat "ett gigantiskt misslyckande", är den mest kända.) Jag har dock läst Jag, Robot, som visserligen är en ganska läsvärd bok, men som inte förändrade mitt liv på något sätt. Det är förvisso möjligt att Jag, Robot inte är representativ för Asimovs författarskap, jag har ju faktiskt fler än 499 böcker kvar att läsa. Vi ska inte hellre glömma bort att han redan 1941 skrev Stjärnmörker, som många anser vara den bästa science fiction-novellen genom tiderna.

Vi gillar rymden här på Världshistoriens 101 bästa judar, bara en riktig cyniker kan undvika att känna fascination och ödmjukhet inför den. Jag är dessutom en av dem som stannar till vid en bergsvandring för att njuta av naturens skönhet, eller (mer troligt) stannar till i betonglandskapet i Ryd här i Linköping för att njuta av en utslagen blomma. Då upplever jag inte samma estetiska tillfredsställelse som när jag betraktar en fin tavla, men det kan vara samma intensiva upplevelse. Därmed inte sagt att jag tar ställning i frågan om det är naturen eller människan som är mest intressant eller beundransvärd. Det där med medvetandet är ju också väldigt konstigt när man tänker efter. Om det är lika konstigt som att rymden är närmast ofattbart stort låter jag dock vara osagt.

Den bästa science fiction-litteraturen måste vara den som lyckas frammana den här känslan inför både rymden och människan, som aldrig förlorar människan i alla beskrivningar av nebulosor och interstellära rymdskepp. Science fiction är för övrigt en väldigt romantisk genre. Den vill få mig att känna samma saker som när jag tittar på en tavla av Frederic Edwin Church eller lyssnar på någonting av Edvard Grieg. Och jag kan inte tänka mig ett bättre betyg åt en tavla, naturen eller vilken science fiction-bok som helst att den väcker vår fascination och fantasi.

Mest känd för: sina polisonger. Därutöver en av 1900-talets största science fiction-författare.