47. Steve Reich

När Carola skriker ut sitt budskap om att säga nej till självömkan så kan vi knappast anklaga henne för antisemitism. Vi kan anklaga henne för mycket, men inte det. Saken är nämligen den att nynazister ofta anklagar judarna för självömkan och för att använda Förintelsen för att vinna politiska poänger. Nu är det emellertid så att om någon folkgrupp har anledning att känna självömkan så är det ju judarna, och nynazister har knappast någon rätt att kritisera andra för självömkan; nynazister måste vara den mest självömkande gruppen någonsin. De gamla hederliga 30- och 40-talsnazisterna hade i alla fall lite stake; det krävs för att trotsa kylan och gå mot den ryska björnen. Även om de hade jävligt taskigt minne och gjorde samma misstag som tyskarna gjorde i det där lite bortglömda kriget tidigare på 1900-talet.

För er som sov under historielektionerna, eller som slängde Göran Perssons textböcker Om detta må ni berätta i papperskorgen (eller längst ner i skolväskan för att inte verka oberörd) kommer här en liten sammanfattning. Judarna har genom historien inte haft det lätt. De har skymfats, förfördelats och undanskuffats till samhällets utkanter. Kulmen på denna regelrätta förföljelse var Förintelsen som ... jaha, ni har hört den här förut? Bra. Förintelsen har givetvis satt sin prägel på många judiska konstnärer, och den har behandlats av regissörer, målare och arkitekter. Steve Reich är bara en av många som har känt sig nödgade att uttrycka sina känslor genom konsten. Under kriget pendlade Steve Reich med tåg mellan New York och Los Angeles för att träffa sina föräldrar som hade separerat. Först senare kom han att tänka på att om han hade varit i Europa så hade han åkt i väldigt annorlunda tåg, nämligen de tåg som forslade judar till koncentrationslägren. Tågvisslor, liksom gamla röstinspelningar av lägerfångar, utgör en del av kompositionen i "Different Trains" från 1988, Reich kanske mest kända verk.

Idag är Reich en uppburen kompositör och har nämnts som inspiratör till allt från postrock till progrock. Ok, det låter kanske inte särskilt smickrande, men man kan inte bedöma personer på grundval av vad de inspirerar: Nietzsche inspirerade nazisterna, men ska väl inte anklagas för vare sig det eller Förintelsen? Mer smickrande är att Reich inspirerat popgenier som Brian Eno, ambientgruppen The Orb och avantgardbandet The Residents (vars video till skivan The Third Reich ’n Roll måste ses för att förstås, eller kanske rättare sagt: uppskattas). Som egna inspirationer nämner han såväl John Coltrane, Béla Bartók som balinesisk gamelanmusik. Ganska givna inspirationskällor kan tyckas, säg den judiske minimalist som inte har låtit sig inspireras av balinesisk gamelanmusik? Nej, tänkte väl det. Men som den musikvirtuos han är så inspireras Reich också av alla vardagliga ljud som omger oss. Han har t.ex. komponerat musik från inspelningar av trafikbuller. Det kanske inte låter så spännande, men säga vad man vill om Steve Reich musik (och minimalismen i allmänhet) den kan inte avfärdas för att vara tråkig. Låt dig tjusas av "Clapping Music" eller "Nagoya Marimbas".

Som de flesta minimalistiska ljudkonstnärer har Steve Reich även mötts av hårdnackat motstånd. När hans verk Four Organs framfördes i Carnegie Hall i New York 1973 uppförde sig publiken, enligt en recensent från The New York Times, ”as though red-hot needles were being inserted under fingernails”, och en gammal dam bultade sin sko mot scenkanten i ett försök att få musiken att upphöra. Varken musiken eller Steve Reich tystnade. Men tvärtemot vad gäller Carola är det någonting vi kan vara glada för.

Mest känd för: sina minimalistiska kompositioner. Bland dessa kan nämnas Different Trains, Four Organs, It’s Gonna Rain och Drumming.