"Humanity has the stars in its future, and that future is too important to be lost under the burden of juvenile folly and ignorant superstition."
Jag vill börja min framställning av Isaac Asimov i renässansens Italien. I ett brev beskriver Francesco Petrarca, humanismens fader, en vandring uppför Mont Ventoux. Berget och utsikten väcker hans vördnad. Med sig på vandringen har han Augustinus Bekännelser, som han slår upp på måfå. På den uppslagna sidan skriver Augustinus om det märkliga i att människan känner vördnad inför naturen men glömmer sig själva. Petrarca blev förstummad och "slog igen boken och var arg på mig själv som fortfor att beundra jordiska ting trots att jag borde ha vetat genom mina studier av hedniska författare att ingenting är mer beundransvärt än människans själ ..." Jag tar Petrarcas lilla berättelse som illustration för den eviga tvistefrågan: är det naturen eller människan som förtjänar mest vördnad? Nu handlar det i det här fallet inte om "jordiska ting" som Petrarca skriver om, utan om den väldiga rymden. Men Petrarca, som levde på 1300-talet, kan knappast anklagas för att inte ha känt till rymden.
Isaac Asimov, humanist, rationalist och science fiction-författare, återfinns på den här listan av två skäl: För det första var han en av de viktigaste science fiction-författarna på 1900-talet. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas Asimov som en av de tre stora science fiction-författarna i sin generation. För det andra hade Asimov ett helt fantastiskt utseende, med polisonger som motorvägar på kinderna. Han var dessutom livslång medlem i Mensa och slängde omkring sig sköna citat. Asimov uppges ha sagt att de enda två personerna han träffat som var smartare än honom var Marvin Minsky (en AI-forskare) och Carl Sagan. Jag vill egentligen inte påstå att Asimov är med på den här listan på grund av sina kvaliteer som författare. Jag har naturligtvis inte läst allt av Asimov, han var otroligt produktiv och ska tydligen ha skrivit över 500 böcker. (Varav den så kallade Stiftelsetrilogin, som Göran Hägg har kallat "ett gigantiskt misslyckande", är den mest kända.) Jag har dock läst Jag, Robot, som visserligen är en ganska läsvärd bok, men som inte förändrade mitt liv på något sätt. Det är förvisso möjligt att Jag, Robot inte är representativ för Asimovs författarskap, jag har ju faktiskt fler än 499 böcker kvar att läsa. Vi ska inte hellre glömma bort att han redan 1941 skrev Stjärnmörker, som många anser vara den bästa science fiction-novellen genom tiderna.
Vi gillar rymden här på Världshistoriens 101 bästa judar, bara en riktig cyniker kan undvika att känna fascination och ödmjukhet inför den. Jag är dessutom en av dem som stannar till vid en bergsvandring för att njuta av naturens skönhet, eller (mer troligt) stannar till i betonglandskapet i Ryd här i Linköping för att njuta av en utslagen blomma. Då upplever jag inte samma estetiska tillfredsställelse som när jag betraktar en fin tavla, men det kan vara samma intensiva upplevelse. Därmed inte sagt att jag tar ställning i frågan om det är naturen eller människan som är mest intressant eller beundransvärd. Det där med medvetandet är ju också väldigt konstigt när man tänker efter. Om det är lika konstigt som att rymden är närmast ofattbart stort låter jag dock vara osagt.
Den bästa science fiction-litteraturen måste vara den som lyckas frammana den här känslan inför både rymden och människan, som aldrig förlorar människan i alla beskrivningar av nebulosor och interstellära rymdskepp. Science fiction är för övrigt en väldigt romantisk genre. Den vill få mig att känna samma saker som när jag tittar på en tavla av Frederic Edwin Church eller lyssnar på någonting av Edvard Grieg. Och jag kan inte tänka mig ett bättre betyg åt en tavla, naturen eller vilken science fiction-bok som helst att den väcker vår fascination och fantasi.
Mest känd för: sina polisonger. Därutöver en av 1900-talets största science fiction-författare.
Jag vill börja min framställning av Isaac Asimov i renässansens Italien. I ett brev beskriver Francesco Petrarca, humanismens fader, en vandring uppför Mont Ventoux. Berget och utsikten väcker hans vördnad. Med sig på vandringen har han Augustinus Bekännelser, som han slår upp på måfå. På den uppslagna sidan skriver Augustinus om det märkliga i att människan känner vördnad inför naturen men glömmer sig själva. Petrarca blev förstummad och "slog igen boken och var arg på mig själv som fortfor att beundra jordiska ting trots att jag borde ha vetat genom mina studier av hedniska författare att ingenting är mer beundransvärt än människans själ ..." Jag tar Petrarcas lilla berättelse som illustration för den eviga tvistefrågan: är det naturen eller människan som förtjänar mest vördnad? Nu handlar det i det här fallet inte om "jordiska ting" som Petrarca skriver om, utan om den väldiga rymden. Men Petrarca, som levde på 1300-talet, kan knappast anklagas för att inte ha känt till rymden.
Isaac Asimov, humanist, rationalist och science fiction-författare, återfinns på den här listan av två skäl: För det första var han en av de viktigaste science fiction-författarna på 1900-talet. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas Asimov som en av de tre stora science fiction-författarna i sin generation. För det andra hade Asimov ett helt fantastiskt utseende, med polisonger som motorvägar på kinderna. Han var dessutom livslång medlem i Mensa och slängde omkring sig sköna citat. Asimov uppges ha sagt att de enda två personerna han träffat som var smartare än honom var Marvin Minsky (en AI-forskare) och Carl Sagan. Jag vill egentligen inte påstå att Asimov är med på den här listan på grund av sina kvaliteer som författare. Jag har naturligtvis inte läst allt av Asimov, han var otroligt produktiv och ska tydligen ha skrivit över 500 böcker. (Varav den så kallade Stiftelsetrilogin, som Göran Hägg har kallat "ett gigantiskt misslyckande", är den mest kända.) Jag har dock läst Jag, Robot, som visserligen är en ganska läsvärd bok, men som inte förändrade mitt liv på något sätt. Det är förvisso möjligt att Jag, Robot inte är representativ för Asimovs författarskap, jag har ju faktiskt fler än 499 böcker kvar att läsa. Vi ska inte hellre glömma bort att han redan 1941 skrev Stjärnmörker, som många anser vara den bästa science fiction-novellen genom tiderna.
Vi gillar rymden här på Världshistoriens 101 bästa judar, bara en riktig cyniker kan undvika att känna fascination och ödmjukhet inför den. Jag är dessutom en av dem som stannar till vid en bergsvandring för att njuta av naturens skönhet, eller (mer troligt) stannar till i betonglandskapet i Ryd här i Linköping för att njuta av en utslagen blomma. Då upplever jag inte samma estetiska tillfredsställelse som när jag betraktar en fin tavla, men det kan vara samma intensiva upplevelse. Därmed inte sagt att jag tar ställning i frågan om det är naturen eller människan som är mest intressant eller beundransvärd. Det där med medvetandet är ju också väldigt konstigt när man tänker efter. Om det är lika konstigt som att rymden är närmast ofattbart stort låter jag dock vara osagt.
Den bästa science fiction-litteraturen måste vara den som lyckas frammana den här känslan inför både rymden och människan, som aldrig förlorar människan i alla beskrivningar av nebulosor och interstellära rymdskepp. Science fiction är för övrigt en väldigt romantisk genre. Den vill få mig att känna samma saker som när jag tittar på en tavla av Frederic Edwin Church eller lyssnar på någonting av Edvard Grieg. Och jag kan inte tänka mig ett bättre betyg åt en tavla, naturen eller vilken science fiction-bok som helst att den väcker vår fascination och fantasi.
Mest känd för: sina polisonger. Därutöver en av 1900-talets största science fiction-författare.
Contested only by Schopenhauer.
SvaraRaderaOnekligen de två stora när det kommer till polisonger.
SvaraRaderaStiftelsetrilogin är helt okej, sedd som en Oswald Spengler för dummies. Allmänt sett får dock Asimov räknas till genrens medelmåttor, i höjd med L Ron Hubbard, men når knappt upp till knäna på Bester, Dick, Stapeldon, Aldiss, Le Guin, Lem osv.
SvaraRaderaOm det är judar vi pratar om. Annars är Wagners polisonger med integrerat skägg oslagbara.
SvaraRaderaJN: Det jag har läst av Dick har förvisso varit mycket bättre än det jag har läst av Asimov, men det ska sägas att jag inte har läst så mycket av någon av herrarna.
SvaraRaderaMA: Jag tror att Wagner får se sig slagen här. Jag föredrar helt klart Schopenhauers eller Asimovs polisonger. Men klart coolt att skäggintegrera.
Jag har för mig att Göran Hägg anser att man ska läsa en och en halv bok i Stiftelsetrilogin, efter det skulle man tydligen absolut sluta. Jag fick nästan intrycket av att det gick en svart linje genom bok 2: på ena sidan riktigt bra, på andra ett "gigantiskt misslyckande".
SvaraRaderaDe mäktigaste polisongerna någonsin borde väl vara General Burnside's, mannen som gav upphov till ordet "sideburns"?
Jo, efter halva andra delen skulle man lägga ner boken. Det är bra att det finns sådana som Göran Hägg, som säger åt oss när vi ska sluta läsa. Killen har ju till och med läst James Joyce, ja i den mån det går att läsa Joyce.
SvaraRaderaGeneral Burnside, wow! Där har vi kungen av polisonger!
Lustigt att Göran Hägg använder frasen "ett gigantiskt misslyckande", som är precis vad jag skulle säga om jag ville beskriva Göran Hägg.
SvaraRaderaFör övrigt är Asimov ansvarig för att jag gick runt med polisonger i kanske sex-sju år. I efterhand önskar jag att jag försökt efterhärma hans bildning istället. Ni ska förresten ha all cred i världen för att ni hittat en bild av Asimov där han inte gör den där konstiga, kisande, tandblottande minen.