- Vad är tiden?!
- Halv sex.
- Nej! Vad är tiden? Vad är tiden!!
Olösliga frågor får dumma svar brukar det heta. Men ändå så grubblar vi ju ibland på saken, vissa mer, andra mindre. Henri Bergson hör förmodligen till mer-kategorin, och hans försök till svar på frågan är kanske dumt, kanske otillfredsställande, men ger utan tvekan en fascinerande bild av hur vi kan uppleva livet.
För att börja från början, och för att citera professor Svante Nordin: "Det har sagts - med avsevärd rätt - att Bergsons filosofi bara innehöll en stor idé, den att tiden är verklig. Det sunda förnuftet torde finna en sådan idé föga originell." Men! Denna idé är, sedd med filosofins historia som bakgrund, ganska så duktigt originell. Platon talade om de eviga idéerna som det enda riktigt verkliga, för de kristna är det Gud som är det eviga bortom all förändring, och för naturvetenskapen är tiden ofta något som bara definieras i relation till annat - "framtid" och "förflutet" är ingenting, om det inte definieras utifrån ett "nu". Bergson menade dock att vi upplevde tiden på ett annat sätt, och att det var en upplevelse av något verkligt. Denna upplevda tid kallar Bergson för "la durée", som på svenska översätts till det vackra "nuflöde". Tiden är inte en serie punkter, som vi kan mäta på samma sätt som vi mäter upp en linje i rummet. Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskillda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningar. Av detta drar Bergson en hel del konsekvenser, som bland annat berör orsak och verkan, den fria viljan och intuition.
Det sistnämnda är ett centralt begrepp för Bergson, och används i allmänhet om någon vag typ av kunskap som kvinnor tydligen ofta ska ha. Hos Bergson är "intuition" något som står i kontrast mot det vetenskapliga och begreppsliga tänkandet, som han menar ger en förvrängd bild av verkligheten. Det handlar om att förstå världen och tiden genom vår direkta upplevelse av den, innan den har förstelnats i logik och trubbiga ord. I denna upplevelse kan vi nå en typ av kunskap, som vi inte kan få på annat vis. För att förklara intuitionen, ska jag använda mig av en av Bergsons egna analogier: Tänk dig att du åker till Rom, den eviga staden, de sköna konsternas högborg, Augustus, Berninis och Tottis stad, medan en god vän till dig har dåligt med pengar och är tvungen att stanna hemma. "Inga problem" säger du, och tar med dig en kamera på resan. Planen är att ta ett kort på allt du ser i Rom, ur alla möjliga vinklar och sedan presentera det för vännen, som ju då praktiskt taget gör samma resa. Din vän blir dock inte alls så glad som du trott, utan blir närmast förargad över att du ägnat hela din tid åt att ta fotografier. Han kan omöjligt få samma uppfattning av staden Rom, hur många bilder du än visar honom, och detta gäller troligtvis även om du också skulle lyckas ta med alla enskilda dofter, smaker och ljud du upplevt där. För Bergson är det samma sak med nuflödet: vi kan inte få en uppfattning om det genom stela begrepp, vi måste uppleva det i rörelse direkt med vår intuition.
Jag vet inte hur pass mycket man kan använda Bergsons filosofi idag, den har knappast något att göra med den analytiska filosofins sätt att ta sig an filosofiska problem. Men vi får inte glömma att han vann Nobelpriset i litteratur år 1927, och det är också så vi ska läsa honom: som en skicklig författare, som förmår lägga fram idéer och visioner om tiden och livet på ett sätt som kan förändra världsbilder. Vaknar man upp i panikångest över tidens natur, kan Bergson, som så många andra stora författare, fungera som Prozac för själen.
Mest känd för: Fransk filosof som kritiserade traditionella sätt att se på rum och tid. Nobelpristagare i litteratur 1927. Viktiga verk är bland annat Essay om det för medvetandet omedelbart givna och Den skapande evolutionen.
- Halv sex.
- Nej! Vad är tiden? Vad är tiden!!
Olösliga frågor får dumma svar brukar det heta. Men ändå så grubblar vi ju ibland på saken, vissa mer, andra mindre. Henri Bergson hör förmodligen till mer-kategorin, och hans försök till svar på frågan är kanske dumt, kanske otillfredsställande, men ger utan tvekan en fascinerande bild av hur vi kan uppleva livet.
För att börja från början, och för att citera professor Svante Nordin: "Det har sagts - med avsevärd rätt - att Bergsons filosofi bara innehöll en stor idé, den att tiden är verklig. Det sunda förnuftet torde finna en sådan idé föga originell." Men! Denna idé är, sedd med filosofins historia som bakgrund, ganska så duktigt originell. Platon talade om de eviga idéerna som det enda riktigt verkliga, för de kristna är det Gud som är det eviga bortom all förändring, och för naturvetenskapen är tiden ofta något som bara definieras i relation till annat - "framtid" och "förflutet" är ingenting, om det inte definieras utifrån ett "nu". Bergson menade dock att vi upplevde tiden på ett annat sätt, och att det var en upplevelse av något verkligt. Denna upplevda tid kallar Bergson för "la durée", som på svenska översätts till det vackra "nuflöde". Tiden är inte en serie punkter, som vi kan mäta på samma sätt som vi mäter upp en linje i rummet. Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskillda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningar. Av detta drar Bergson en hel del konsekvenser, som bland annat berör orsak och verkan, den fria viljan och intuition.
Det sistnämnda är ett centralt begrepp för Bergson, och används i allmänhet om någon vag typ av kunskap som kvinnor tydligen ofta ska ha. Hos Bergson är "intuition" något som står i kontrast mot det vetenskapliga och begreppsliga tänkandet, som han menar ger en förvrängd bild av verkligheten. Det handlar om att förstå världen och tiden genom vår direkta upplevelse av den, innan den har förstelnats i logik och trubbiga ord. I denna upplevelse kan vi nå en typ av kunskap, som vi inte kan få på annat vis. För att förklara intuitionen, ska jag använda mig av en av Bergsons egna analogier: Tänk dig att du åker till Rom, den eviga staden, de sköna konsternas högborg, Augustus, Berninis och Tottis stad, medan en god vän till dig har dåligt med pengar och är tvungen att stanna hemma. "Inga problem" säger du, och tar med dig en kamera på resan. Planen är att ta ett kort på allt du ser i Rom, ur alla möjliga vinklar och sedan presentera det för vännen, som ju då praktiskt taget gör samma resa. Din vän blir dock inte alls så glad som du trott, utan blir närmast förargad över att du ägnat hela din tid åt att ta fotografier. Han kan omöjligt få samma uppfattning av staden Rom, hur många bilder du än visar honom, och detta gäller troligtvis även om du också skulle lyckas ta med alla enskilda dofter, smaker och ljud du upplevt där. För Bergson är det samma sak med nuflödet: vi kan inte få en uppfattning om det genom stela begrepp, vi måste uppleva det i rörelse direkt med vår intuition.
Jag vet inte hur pass mycket man kan använda Bergsons filosofi idag, den har knappast något att göra med den analytiska filosofins sätt att ta sig an filosofiska problem. Men vi får inte glömma att han vann Nobelpriset i litteratur år 1927, och det är också så vi ska läsa honom: som en skicklig författare, som förmår lägga fram idéer och visioner om tiden och livet på ett sätt som kan förändra världsbilder. Vaknar man upp i panikångest över tidens natur, kan Bergson, som så många andra stora författare, fungera som Prozac för själen.
Mest känd för: Fransk filosof som kritiserade traditionella sätt att se på rum och tid. Nobelpristagare i litteratur 1927. Viktiga verk är bland annat Essay om det för medvetandet omedelbart givna och Den skapande evolutionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar