måndag 2 februari 2009

101. Sarah Michelle Gellar

Jag hade just lurat iväg min klasskompis: "Om du springer och köper en snickers åt mig så får du den kronan som blir över", sa jag, och han gick genast glatt iväg för att göra mig en snäll tjänst. Under tiden gick jag och min riktiga kompis till bussen och åkte hem. Det låter måhända lite elakt i era öron, men nu var det inte bara så att vi inte ville att han skulle åka med oss; åtminstone jag hade andra, viktigare planer. Eftermiddagsreprisen av Buffy the Vampire Slayer skulle snart komma igång och då var det viktigt att vara själv, och när bussen anlände till mitt hood var det bara en kompis kvar att frigöra sig ifrån, och klockan hade tickat på rätt bra: det började bli brått. "Öh, jag tror jag springer hem, vi har ju match på lördag, känner mig i lite dålig form, måste komma igång. Och så vill nog katten in, har varit ute hela dan. Du vet hur han blir, bitsk och irriterad. Då vägrar han käka maten och jag måste värma nån fiskpinne från frysen, ett himla jobb. Meneh... vi hörs senare, okej?" Väl hemma var det bara snabbt att värma en kladdkaka i mikron, alternativt äta den kall - I did it all, så att säga, och sedan springa snabbt uppför trappen (två trappsteg i varje kliv, kille som man är) och slunga sig ner i soffan. På med teven. Fan också, fel fjärrkontroll. Så, nu, på med teven. Sen följde fyrtio minuter i en annan värld.

Viktigt att påpeka: det här var alltså långt innan jag förstod att Buffy the Vampire Slayer är den i särklass kreddigaste teveserien som någonsin funnits. Det här var när electro ledde mina tankar till strömuttag och fysiklabbar, och hipp trodde jag var en förkortning för hippie, ett ord jag i sin tur förmodligen kopplade till typ hästar eller liknande. Det handlade alltså inte om att vara cool, alternativ eller ha koll. Det handlade om en ohöljd och oförfalskad kärlek till Sarah Michelle Gellar.

Det evigt flickska över Gellar, den ständigt oskyldiga charm hon bär på, gör att hon passade utmärkt för en ung pojkes kärlek. Ändå skilde hon sig från flickorna i skolan - hon var ju trots allt en kvinna. Så fungerade hon då och så fungerar hon nu, d.v.s. som en länk mellan det unga och det mogna, mellan flickan och kvinnan, mellan det naiva och det erfarna. Jag har för länge sedan sluta tänka på Gellar, slutat springa hem från bussen för att titta på henne. Men varför förhåna det som verkligen betydde något under en så viktig tid i ens liv? Jag brydde mig inte ett skit om smarta judeförfattare då, vilket jag låtsas göra nu. Det betyder inte att de senare är bättre än dem som var viktiga för en pojke. Var sak har sin tid.

Många läsare kommer säkert ändå att rynka på näsan åt detta val, och även mina medförfattare till denna lista har varit tveksamma. Jag har fått använda min sanslösa retoriska förmåga för att övertala dem. Och jag vet ju att jag har rätt. För, o
ch nu talar jag till alla unga män i min generation, - erkänn nu - någonstans mellan dagisfröken och Carmen Electra så var Sarah Michelle Gellar den viktigaste kvinnan i era liv.

Mest känd för: Vampyrutrotare i teveserien Buffy the Vampire Slayer alternativt för den klassiska kysscenen med Selma Blair i En Djävulsk Romans.

10 kommentarer:

  1. Jag har också haft en liten crush på Sarah Michelle Gellar. Men den hävdes illa kvickt när jag läste en intervju med henne i OKEJ för sju-åtta år sedan, där hon hävde ur sig att hon "inte alls var feminist" eftersom hon "ville få raka benen".

    Nej, bästa Buffy-juden är helt klart Alyson Hannigan: http://www.hrbangs.com/alyson-hannigan-wispy-bangs.jpg

    SvaraRadera
  2. Jag har alltid haft ganska svårt för Hannigans karaktär i Buffy. Hon är ju älskvärd och allt det där, men ganska grå och inte särskilt söt. Hon präntade helt enkelt inte alls in ett lika starkt minne på en ung pojke som SMG. Roligt uttalande i OKEJ förresten, är den tidningen fortfarande värd att läsa?

    SvaraRadera
  3. Utmärkt initiativ detta! Och en urmärkt början. Jag har själv aldrig haft någon crush på Buffy, däremot varit frestad av hennes inkarnation som modern Mde de Merteuil i "Cruel Intentions". En inte fullt så oskyldig charm...

    Nåväl, jag kommer att bevaka listan noga. Och gud nåde er om inte den där sekelskiftes-fransmannen som skrev en odrägligt lång bok får en hög placering!

    SvaraRadera
  4. Erik, kul att du följer listan! Ja, sannerligen, det var med skräckblandad sexförtjusning man upplevde SMG i Cruel Intentions. Those were the days.

    Jo, Gud nåde oss om vi inte har med denna sekelskiftesfransman. Du får vänta och se helt enkelt. I övrigt är vi glada att du uppskattar initiativet, uppskattning för initiativ är en bra grej.

    SvaraRadera
  5. Hur jävla stora är oddsen för att The Verve - Bitter Sweet Symphony ska börja spela i bakgrunden under tiden jag läser det här? Jag menar här shufflar jag typ 12000 och så börjar just den spelas. Sånt här mår jag allvarligt talat illa av. För övrigt är det skönt att se att listan är igång.

    Jag är lite besviken på att Sarah bara fick 101e-platsen. Det händer fortfarande att jag känner mig småsugen på att se om på En Djävulsk Romans för att få se henne porra sig lite. Något liknande hade åtminstone inte jag sett innan jag såg henne åla omkring, åma sig, vara cynisk och smart och sist men inte minst prata tabubelagt snusk i örat på Ryan Philippe. Tack Dreamhack 2001 för att du möjliggjorde nedladdning av filmen. Tack Martin för att du överhuvudtaget tog med henne.

    SvaraRadera
  6. Jag tänkte skriva: Men ta bort skiten från datorn! Du får skylla dig själv om du har Verve liggandes på hårddisken. Men sen kom jag på att jag har två skivor av dem själv i (den elektroniska) samlingen.

    "I'll fuck your brains out". Kommer aldrig glömma när hon säger det i En Djävulsk Romans. Det var nästan för mycket för en nybliven fjortonåring, eller hur gammal jag nu var.

    Tack Tommy för kommentaren.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Man kan aldrig ta bort "The Drugs Don't Work" och "Bitter Sweet Symphony". De stannar ändå kvar. Det är lika bra att resignera. Jag kan spela upp dem mentalt från början till slut utan att anstränga mig. Kan säkert texterna utantill också, åtminstone första versen i båda.

    Dessutom tycker jag fortfarande att det är fullt acceptabla 90-talslåtar som, om man nu drar diskussionen till sin spets och börjar jämföra med alla annan musik som platsade på de absolute music-skivor jag med all säkerhet lyssnade på just då, faktiskt står sig riktigt bra.

    Vid sidan av detta: I somras pratade vi om hur du gått från rock/pop till hip-hop/rap. Jag sa att det var tvärtom för mig. Nu har vågen börjat luta åt andra hållet igen.
    Gangstarr och MF Doom/Madvillain/Dangerdoom o.s.v. Det är musik det.

    SvaraRadera
  9. Jag rynkar på näsan åt detta val men men det må vara förlåtet då det finns 100 judar som kommer att komma förre.

    Bra början på listan i alla fall(texten var ju välskriven)

    SvaraRadera
  10. Tommy:
    Jag ska tipsa dig om massa bra hiphop nästa gång vi hookar upp. Vilket vi borde göra snart, får se om vi lyckas dyka upp på festen. Du kan ju börja med Dr Octagon om du gillar skruvad (men sanslöst bra) underground. Ifall du inte redan är inlyssnad där vill säga.

    JLoyd:
    Tack, gillar man inlägget trots att man inte uppskattar själva valet i sig så är jag nöjd.

    SvaraRadera