Nu blir det känsligt. Hur ska jag rättfärdiga det här, samtidigt som Gaza City står i lågor och folk här i Sverige spyr mer galla över Israel än någonsin? Måste jag ge mig in i Israel/Palestina-frågan (den mest uttjatade frågan efter "Hur mår du?"), och fabricera någon åsikt som legitimerar David Ben-Gurion på en lista över bra personer? Eller ska jag ta den fega vägen och hänvisa till att ordet "bästa" användes i vid bemärkelse i rubriken "Världshistoriens 101 bästa judar"?
Ben-Gurion var staten Israels första premiärminister, och hur det gick till när Israel bildades är en lång, komplicerad och delvis tragisk historia. Vi tyckte att han var lämplig som representant för alla berömda politiker Israel har haft under 1900-talet, men man kan så klart fråga sig varför de ska ha någon representant över huvud taget, eller varför man inte kunde ta något lite snällare val: till exempel Yitzhak Rabin eller Shimon Peres, som ju ändå hade givande diskussioner med Yassir Arafat, fick Nobels fredspris och allt det där. För att förklara Ben-Gurions storhet blir jag nog tvungen att hänvisa till den israeliske författaren Amos Oz, en erkänt sympatisk människa: "Part Washington, part Moses, he was the architect of a new nation state that altered the destiny of the Jewish people- and the Middle East." (Citatet är hämtat från Time Magazines lista över 1900-talets 100 viktigaste personer, bara en sån sak.)
Som en blandning av Washington och Moses! Hur stort är inte det? Jag vill bara understryka att jag är lika kritisk som många andra till vissa av omständigheterna runt staten Israels skapande och det förtryck som funnits mot den palestinska befolkningen. Fanatiska bosättare, fosforbomber och Ariel Sharon är inget det jublas över hemma hos mig. Jag anser dock att det ändå är mäktigt att vara "arkitekten bakom en ny stat", även om Ben-Gurion är ansvarig för en hel del som kan kritiseras på moraliska grunder. Israel blev ett på många sätt misslyckat projekt, men Ben-Gurions och många andra sionisters vision var ganska storslagen och hade kunnat bli bra, om inte verkligheten hade varit så jävla dålig. Man minns ju sina egna gigantiska projekt: att skriva Den Stora Romanen, att gå till Japan, att hålla igång en blogg som bara handlade om Piet Mondrian o.s.v o.s.v. Dessa projekt blev i regel misslyckade, men efter att ha försökt sig på dem så har man åtminstone fått förståelse för andra som försöker. Ben-Gurions ambitioner var ju naturligtvis så mycket större än mina och det var ju så många fler människor som skulle få glädje av dem, vilket också innebar att det gick så mycket mer åt helvete och att det var så många fler människor som råkade illa ut.
När det gäller konflikten där nere vet jag varken ut eller in längre. Jag har ju förståelse för både israelerna och palestinierna. Jag vill ju, precis som de flesta andra, att båda folken ska få ha sin egen stat. Hur det ska gå till har jag däremot ingen aning om. Det är en resignerad Gabriel Larsson som skriver de här orden, en ung man som börjar tycka viktiga politiska frågor är tråkiga och bara vill att alla ska hålla sams så att han med gott samvete kan koncentrera sig på film, fest, musik, och att göra listor över saker. Vilken åsikt är egentligen bäst att ha? Vad ska man sträva efter? Vad är möjligt att uppnå? Någon annan får gärna ge svar på dessa frågor till mig, så jag vet vad jag ska skrika när jag är med i nästa demonstration.
Mest känd för: Staten Israels första premiärminister.
Ben-Gurion var staten Israels första premiärminister, och hur det gick till när Israel bildades är en lång, komplicerad och delvis tragisk historia. Vi tyckte att han var lämplig som representant för alla berömda politiker Israel har haft under 1900-talet, men man kan så klart fråga sig varför de ska ha någon representant över huvud taget, eller varför man inte kunde ta något lite snällare val: till exempel Yitzhak Rabin eller Shimon Peres, som ju ändå hade givande diskussioner med Yassir Arafat, fick Nobels fredspris och allt det där. För att förklara Ben-Gurions storhet blir jag nog tvungen att hänvisa till den israeliske författaren Amos Oz, en erkänt sympatisk människa: "Part Washington, part Moses, he was the architect of a new nation state that altered the destiny of the Jewish people- and the Middle East." (Citatet är hämtat från Time Magazines lista över 1900-talets 100 viktigaste personer, bara en sån sak.)
Som en blandning av Washington och Moses! Hur stort är inte det? Jag vill bara understryka att jag är lika kritisk som många andra till vissa av omständigheterna runt staten Israels skapande och det förtryck som funnits mot den palestinska befolkningen. Fanatiska bosättare, fosforbomber och Ariel Sharon är inget det jublas över hemma hos mig. Jag anser dock att det ändå är mäktigt att vara "arkitekten bakom en ny stat", även om Ben-Gurion är ansvarig för en hel del som kan kritiseras på moraliska grunder. Israel blev ett på många sätt misslyckat projekt, men Ben-Gurions och många andra sionisters vision var ganska storslagen och hade kunnat bli bra, om inte verkligheten hade varit så jävla dålig. Man minns ju sina egna gigantiska projekt: att skriva Den Stora Romanen, att gå till Japan, att hålla igång en blogg som bara handlade om Piet Mondrian o.s.v o.s.v. Dessa projekt blev i regel misslyckade, men efter att ha försökt sig på dem så har man åtminstone fått förståelse för andra som försöker. Ben-Gurions ambitioner var ju naturligtvis så mycket större än mina och det var ju så många fler människor som skulle få glädje av dem, vilket också innebar att det gick så mycket mer åt helvete och att det var så många fler människor som råkade illa ut.
När det gäller konflikten där nere vet jag varken ut eller in längre. Jag har ju förståelse för både israelerna och palestinierna. Jag vill ju, precis som de flesta andra, att båda folken ska få ha sin egen stat. Hur det ska gå till har jag däremot ingen aning om. Det är en resignerad Gabriel Larsson som skriver de här orden, en ung man som börjar tycka viktiga politiska frågor är tråkiga och bara vill att alla ska hålla sams så att han med gott samvete kan koncentrera sig på film, fest, musik, och att göra listor över saker. Vilken åsikt är egentligen bäst att ha? Vad ska man sträva efter? Vad är möjligt att uppnå? Någon annan får gärna ge svar på dessa frågor till mig, så jag vet vad jag ska skrika när jag är med i nästa demonstration.
Mest känd för: Staten Israels första premiärminister.
Du skall skrika "Krossa Israel!" om vi skall tro på konsensus här i Sverige, vilket självklart är idioti. Skulle gärna skriva ett långt inlägg om hur Israel knappast kan klandras för att Hamas gömmer avfyrningsramper i bostadsområden, men det finns det nog varken ork eller utrymme för. Jag nöjer med att påpeka hur rabiata Palestinaanhängarna är (Linköpings- och Malmödebaclet bl.a.); det brukar vara ett tecken på vem man inte skall hålla på. Dessutom klär de (Palestinakramarna)sig fult.
SvaraRaderaJag funderade faktiskt på att gå och kolla på den där ambassadören på Linköpings universitet. Med facit i hand var det ju synd att jag inte gjorde det, hade kunnat bli en bra utgångspunkt för blogginlägget om inte annat.
SvaraRaderaTrots mina popvänsterideal på högstadiet och gymnasiet så bar jag i alla fall aldrig en palesinasjal, vilket jag är rätt glad över så här i efterhand.
Annars tror jag nog att jag tills vidare inte "håller" på någon i konflikten.
Du behöver inte ursäkta dig för att hylla David Ben Guiron. Proper Legend.
SvaraRaderaAtt man är legend behöver ju inte betyda att man är bra, men å andra sidan kan det ursäkta många av ens dåliga egenskaper. Och jag tror att någon form av ursäkt kan vara på sin plats när det gäller Ben Gurion, hur fegt det än är.
SvaraRadera