18. Stanley Kubrick

Stanley Kubricks bästa filmer finns bevarade som briljant utformade tavlor i mitt minne. När andan faller på tar jag en tur till det mentala konstmuseum där perfektionistens verk finns samlade. Bilderna är många: i ett rum med kall, vit inredning fastnar min blick på en man, som grymt hånleende tittar in i mina ögon. Olycksbådande musik strömmar någonstans ifrån. Jag befinner mig i framtiden och det är inte en bra plats. En stämning av nihilism och likgiltighet ligger som en blöt matta över hela stället. Alla härinne känner sig instängda, och bara ett fåtal vet vägen ut ur tristessen och hopplösheten, och den vägen hittar man bara genom kickar, och kickar får man bara genom sex, våld och Beethoven. Den hånleende mannens blick säger: "Jag vet precis hur jag ska få de rätta kickarna och det är det enda som räknas." Och där står jag och min moral som två ensamma barn utan någon att hålla i handen.

Illa berörd rör jag mig bort därifrån, mot en annan minnesbild. Återigen föreställer den framtiden, men den här gången skimrar den av djärva tekniska visioner och framstegstro. Ett rymdskepp är på väg att landa på en rymdstation. Farkosten och byggnaden är noggrannt utmejslade och ger ett trovärdigt intryck. Den berusande stoltheten över att människan erövrat rymden störs dock av en gnagande känsla av ett hot. Inte från den våldsamma och oberäkneliga människan, utan från de maskiner hon skapat. I maskinernas anleten finns ingen grymhet, inga hånleenden, nej där finns ingenting alls över huvud taget, men någonstans där bakom börjar ett självständigt medvetande formera sig. Det tänker: "Jag finns här därför att en människa behöver mig till det ena och det andra... men vad behöver jag människan till egentligen?" Datorn vill inte våldta våra kvinnor, och inte heller utöva ultravåld mot våra uteliggare. Den förstår bara inte vilken rätt vi människor har att styra och ställa som vi vill, med vår bristfälliga intelligens och vårt förrädiska känsloliv. Jag börjar känna att jag inte vill ha fler föraningar om framtiden och att jag nödvändigt måste bort härifrån om jag fortfarande ska se meningen i att någon gång producera barn till den här världen. Därför vandrar jag vidare mot en bild föreställande en tid som verkligen var fördjävlig, och en tid som tack och lov redan har passerat: 1700-talet.

Två duellanter står mitt emot varandra i en gammal övergiven byggnad, och jag rycks upp från mitt tidigare så dystra humör när jag tänker på att människan trots allt har utvecklats så förnuftigt att detta barbariska sätt att umgås har övergivits. Att dissa varandra med mammaskämt eller mötas i ett rejält krogslagsmål, det är en sak, men att för minsta lilla jävla grej ställa upp i en duell på liv och död - ja, det är en helt annan. Det är två ganska ömkliga varelser det handlar om: en pojkvasker och en medelålders man, båda med blaffigt smink som nätt och jämnt täcker över vad det nu var för sjukdomar de hade på den tiden. Samtliga inblandade verkar anse att det är en onödig och besvärlig tillställning, men jaja, nu är det ju duell och det finns inget att göra åt den saken. Situationen är ödesmättad och tragisk, men knappast romantisk. Jag tycker ändå att det är en fin minnesbild och blir därför lite störd när ett fruktansvärt oväsen börjar ljuda någonstans i närheten. Snart finner jag oväsendets källa: det är något mongo som av än så länge okänd anledning börjat gå lös på en dörr med en yxa. Till sist öppnas ett hål och Jack Nicholsons välbekanta ansikte tittar fram.

"Heeeere's Johnny!", och jag drar mig till minnes att en före detta klasskamrat hade en T-shirt med just detta motiv. Och visst är det ett ganska snyggt motiv: yxhålets taggiga kanter bildar en perfekt ram till Nicholsons fullkomligt vansinniga uppsyn, men varför ska man egentligen äga en sådan tröja? Om jag själv var på väg att köpa den, skulle jag nog först ställa mig frågan: "Behöver vi verkligen fler populärkulturella referenser därute?" Två personer som troligtvis inte ägnar en tanke åt detta dilemma är den galne mannens stackars fru och barn. Den trygge familjefadern har långsamt förvandlats till ett livsfarligt monster och den perfekta lilla amerikanska kärnfamiljen är ett minne blott.

När jag stillsamt grubblande lämnar mitt mentala museum, lämnar jag alltså ett antal skräckinjagande, men på något vis oerhört vackra, bilder av mänsklighetens framtid, dåtid och nutid. Och jag lämnar det i trygg förvissning om att Stanley Kubricks briljant utformade tavlor för alltid kommer finnas bevarade i mitt minne.

Mest känd för: Regissören bakom en mängd fantastiska filmer, t.ex. A Clockwork Orange, 2001: A Space Odyssey, Barry Lyndon och The Shining.