21. Karl Popper

Det är till stor del under gymnasietiden vi formas som människor. Det är då man befinner sig i den känsliga brytpunkten mellan ung- och vuxendom. Jag vill minnas att alla känslor under den tiden gick mycket djupare och alla upplevelser var mer genomgripande än alla känslor och upplevelser jag har haft på senare år. Numera känns det nästan som att lager på lager av cynisk fernissa har omintetgjort verkliga känslor och upplevelser. Men på gymnasiet, där fick man uppleva äkta närhet, kärlek och utanförskap. Allt som hände hände på riktigt. Till viss del är det här en nostalgisk efterkonstruktion, men sant är att gymnasietiden, på gott och ont, lever kvar i minnet som en period i livet som var oerhört viktig för formandet av den egna självbilden.

Jag tycker att vi hoppar över mina egna erfarenheter av närhet och kärlek (som på gymnasiet var tämligen obefintliga), och istället ägnar intresse åt min gymnasiala bekantskap med Karl Popper. Ja, det är den sorgliga verkligheten: jag ersatte bristen på känslomässig tillfredställelse med en intellektuell sådan. Man kan inte heller bortse från den belåtenhet jag kände av att känna till en person ingen annan hade en aning om existerade. Karl Popper blev sålunda min hjälte på gymnasiet, tillsammans med Fjodor Dostojevskij. Indiepopparna skaffade sig favoritband med lustiga namn, jag skaffade mig intellektuella idoler för att känna mig speciell och bra. Jag hade lånat en antologi sammanställd av Bryan Magee från stadsbiblioteket som jag lusläste från pärm till pärm, och där blev jag bekant med begrepp som "kritisk rationalism", "epistemologi" och "falsifikationism". Det här var en tid när jag inte hade aning om vad dessa begrepp innebar, och när jag visade boken för mina föräldrar skakade de fundersamt på huvudena. Men jag fortsatte läsa, vilket underlättades av språkets lätthet och Poppers underbart klara prosa.

Popper är känd för två saker: dels för sin kritik mot totalitära samhällen, och dels för att ha introducerat falsifierbarhet som kriterium för vetenskaplighet. Popper var marxist i sin ungdom, men ändrade sig i ljuset av sina marxistiska kamraters okritiska inställning till marxismen. Frihet blev för Popper viktigare än jämlikhet, och, som han uttrycker det, "försöket att förverkliga jämlikheten sätter friheten i fara och ... om friheten går förlorad det inte ens kommer att råda jämlikhet bland de ofria". Dessa tankar ledde fram till hans två samhällsfilosofiska böcker The Poverty of Historicism och framförallt The Open Society and Its Enemies, som konsulterades av de postkommunistiska öststaterna när de skulle återhämta sig efter år av totalitärt styre och anpassa sig till ett mer frihetligt politiskt klimat. Det var det ena. Det andra är tanken på falsifierbarhet som kriterium för vetenskap. Vad innebär då detta? Jo, att en teori är vetenskaplig endast i den mån den är möjlig att falsifiera, dvs. vederlägga. Freuds tankar, teorin att Gud existerar eller teorin att allting plötsligt har blivit dubbelt så stort är därför inte vetenskapliga, av den enkla anledningen att det inte går att finna några omständigheter som vederlägger dessa teorier. (Intressant i sammanhanget är att Popper influerades av sir Arthur Stanley Eddingtons test av Einstein solförmörkelseförutsägelser.) Det var det andra. Det här är två oerhört värdefulla insikter, som gott och väl placerar Karl Popper på den här listan och bland de största tänkarna på 1900-talet. Men jag vill lyfta fram en annan sak, en sak som gjorde ett oerhört intryck på mig som sextonårig pilt. Popper är den som bäst har betonat kritikens betydelse. För att förstå Poppers tankar måste vi dock förflytta oss en bit tillbaka i tiden.

Vad är det som skiljer det antika Grekland, frågar sig Karl Popper i Conjectures and Refutations, från tidigare kulturer? Hur kan det komma sig att det bland grekerna uppstod en sådan mängd tänkare och fruktsamma idéer? I alla eller nästan alla kulturer finner vi enligt Popper någon typ av religiös och kosmologisk lära och skolor. Nu verkar alla skolor, fram till den joniska skolan i det antika Grekland, ha haft en karakteristisk struktur och funktion. De gör till sin uppgift att föra en bestämd lära vidare, samt att bevara denna, ren och oförändrad; de är med andra ord långt ifrån några säten för kritisk diskussion. Vid dessa skolor är det enligt Popper aldrig acceptabelt att ifrågasätta den officiella läran. Nya idéer betraktas som kätterska. Mot detta kan vi ställa den joniska skolan, som utvecklades i Miletos vid nuvarande Turkiets östkust. Thales, av många kallad den första filosofen och tillika grundaren av den joniska skolan, påstår att allt är vatten. "Allt är vatten!? det var det dummaste jag har hört", säger Anaximandros, och lägger istället fram förslaget att urämnet är någonting som saknar bestämd form, och döper det till "det gränslösa". Anaximenes avfärdar i sin tur både Thales och Anaximandros och menar att allting är luft.

Poppers poäng är att den joniska skolan kan vara den första skolan någonsin som inte bara tillät utan också aktivt uppmuntrade kritiskt tänkande. Anaximandros la fram sin teori när Thales fortfarande levde, och Thales lät inte dränka honom för att han la fram en teori som var oförenlig med hans egen. Det här är enligt Popper början på den "kritiska traditionen", förmågan att kunna ta och ge kritik, som är av oerhörd betydelse för, inte minst, vetenskapligt framåtskridande. Det lustiga i sammanhanget är att Popper, den stora försvararen av liberalism och kritisk argumentation, i det verkliga livet verkar ha haft svårt att ta kritik. Bryan Magee, som jag tidigare har talat om, gick många duster med Popper och har kallat honom för den "intolerante liberalen". Jag vill påstå att den här sprickan i Poppers fasad, att han bakom alla fina ord och utmärkta resonemang trots allt bara var en människa, på något sätt gör honom ännu mer intressant som person.

Hur ska jag avsluta det här? Genom att återigen betona Poppers betydelse för mig? Genom att återvända till min gymnasietid och alla kvällar när jag intensivt bläddrade min antologi och tänkte på alla tjejer jag egentligen ville vara med? (Det är möjligt att jag någonstans inbillade mig själv att tjejer var intresserade av att veta vad den kritiska rationalismen gick ut på.) Eller ska jag lämna mig själv och peka på Poppers betydelse för 1900-talets samhälls- och kunskapsfilosofi? Är det ens möjligt att avsluta en sådan här text? Jag gör ett försök:

Karl Popper. Min idol.

Mest känd för: tanken på falsifierbarhet som kriterium för vetenskaplighet, och för sin kritik mot totalitära samhällen. Av många kallad 1900-talets störste epistemolog.