20. Marcel Proust

Visst är jag, Johannes och Gabriel förhållandevis allmänbildade och har (vilket har framgått, hoppas jag) ett stort och gediget intresse för kultur i alla dess former, men det innebär inte att vi är befriade från pinsamma luckor, eller rentav stora, svarta hål i den gigantiska kulturrymden. Om jag har förstått saken rätt, är det till exempel fortfarande så ingen av oss faktiskt läst Marcel Proust. Vi har läst om honom, analyser av hans texter och kanske ett eller annat utdrag. Men pärm till pärm? Med undantag för kortnovellen Slutet på svartsjukan, som jag läst, så nej. Ändå var det en självklarhet att han skulle placeras så här högt på listan.

Proust föddes 1871 i Paris och skulle spendera mesta delen av sitt liv i högborgerliga och aristokratiska kretsar. En snobb, låter det som, men han observerade noga och tog starka intryck av alla möjliga personer, och dessa erfarenheter skulle han senare att bygga sina berättelser på. Då även aristokrater är människor, kom Prousts historier helt enkelt att handla om mänskliga fenomen, och är således allmängiltiga och relevanta också för en studerande (nåja) fattiglapp som jag själv. Proust debuterade 1896 med novellsamlingen Les plaisir et les jours, där den av mig lästa novellen återfinns, men hela hans rykte vilar på det jätteverk han påbörjade 1907 och som höll honom sysselsatt fram tills han död 1922 (sista delen utkom postumt fem år efter hans död). Romanserien, På spaning efter den tid som flytt, är framförallt känd för två saker: 1) Det är ett av 1900-talets mest uppskattade, omdiskuterade och inflytelserika verk. 2) Den är lång. Ja, inte bara lång. Den är längre än det allra mest självupptagna gitarrsolot, längre än Yao Ming, längre än disco-Olas Pet Shop Boys-recensioner och längre än min egen (geniala, givetvis) Houdinitext.

Men jag är övertygad om att På spaning efter den tid som flytt kommer att vara en fantastisk läsupplevelse när jag väl tar mig an den. Det är givetvis svårt att sammanfatta de 3000 sidorna, men så är inte själva handlingen poängen med böckerna heller, av vad jag förstått. Den kända episoden med madeleinekakan, där han vid smaken av kakan han brukade få som liten erinrar sig en mängd barndomsminnen, säger något om upplägget: det handlar om minnen, tankar och tid (Proust studerade ett tag under Henri Bergson), snarare än "först händer det här sedan det här sedan det här sedan kommer ett slut". Det tycks vara en psykologisk roman, som intresserar sig för människans medvetande snarare än en yttre verkligehet. Låter mycket lockande, om du frågar mig. Jag bryr mig inte nämnvärt om vad påhittade figur i en hundra år gammal romanserie verkligen gjorde, men en berättelse om människan i allmänhet, en analys av kärlek, svartsjuka, sex och allt annat viktigt här i livet, det lägger jag gärna ner en termin eller två på att ta del av. Man kan förstås läsa boken som en skildring av aristokratiska och borgerliga miljöer också, men det synes mig inte vara den mest intressanta anledningen att ta itu med jätteverket.

Prousts betydelse för romankonsten och 1900-talets fortsatta litteratur är oöverskådligt och odiskutabelt. Hans innehåll, stil och struktur var revolutionerande och hans stora inflytande är därför lätt att förstå. Att jag vet så förhållandevis mycket om honom och hans litteratur trots att jag nästan inte läst någonting av honom, säger väl det mesta om hans status.

Men som jag nämnde i första stycket så har jag, trots allt, läst en kort liten historia av Proust. Och den var inget mindre än makalöst bra. Hur kan man på 27 sidor med sådan psykologisk skärpa beskriva fenomen som kärlek, minnet och tankar om döden? Hur kan man därtill paketera alla dessa funderingar i en sammanhängande och vacker liten historia? Jag som trodde att endast Fjodor Dostojevskij var mäktig dessa ting. Vid första anblicken tycks berättelsen främst handla om svartsjuka - och det är verkligen ett av temana som tas upp - men inom ramen för huvudpersonens svartsjukefunderingar finns det alltså plats för många andra tankar. En av de som drabbade mig mest är den som också betonas i den franska Nya vågen-klassikern Hiroshima mon amour, nämligen den som handlar om smärtan i att veta att man själv, och alla andra, en dag kommer att glömma bort det som upplevs så starkt i detta nu. Hur kära vi än är i varandra, hur mycket vi än lider eller hur mycket medkänsla vi än känner, så kommer allt detta att mattas av. Till och med skuldkänslan vi känner inför detta faktum kommer sakta sjunka undan. Du dör, och din älskade (ja, alla som någonsin hållit av dig) kommer en gång att sluta gråta, att sluta sörja och - ve och fasa! - bli lycklig igen.

I slutet av Slutet på svartsjukan upplever huvudpersonen en oförfalskad och stark kärlek till alla människor. Inte bara till sin älskade, och inte längre den sorten som så förtärt honom, utan en förstående kärlek till alla runt omkring honom. En liknande känsla har jag haft några gånger i livet (utan att någon mixtrat med min drink), en där jag känner en lugn men stor kärlek till typ alla jag kan komma på. Och är kärlek omöjligt att känna har det åtminstone handlat om medlidande. Det är en märklig känsla som tyvärr inte infunnit sig på länge, men jag hoppas att en så fantastisk konstnär som Marcel Proust kan väcka den till liv hos mig igen.

Mest känd för: sin otroligt inflytelserika romanserie På spaning efter den tid som flytt, allmänt ansedd som ett av 1900-talets mest imponerande verk inom litteraturen, tillsammans med James Joyces Ulysses.