24. Roman Polanski

Roman Polanski verkar ha haft en pessimistisk syn på människan redan när han en gång i tiden kravlade sig ur sin mammas polska sköte, och under sitt liv har han gång på gång fått riktigheten i en sådan inställning bekräftad. Hans nyss nämnda mor dog i Auschwitz, han har pedofilianklagad flytt från USA och hans vackra fru blev bestialiskt mördad av satanister. Jag tror att Polanski egentligen tycker om människan, samtidigt som han, fullt förståeligt, accepterat att hon helt enkelt är åt helvete. Jag tror att jag har sett en Polanskifilm med någorlunda lyckligt slut - och den handlade om judeutrotningen. Detta kanske inte är så överraskande. En film som slutar nattsvart och handlar om medelklassamerikaner upplevs som så mycket mörkare då den utspelar sig i en tillvaro som vi (medelsvenssons) kan känna igen oss lite i. Gör man en storfilm om folkmord blir det däremot de ljusa glimtarna i den kompakta svärtan som fastnar i minnet. När jag sett The Pianist tänkte jag: "En nazist lånade en gång ut en kappa till en jude. Människan är ändå en god och fin varelse." Efter Kniven i vattnet: "Två män tjafsar på en segelbåt. Människan är löjlig och ond!" Märkligt det där. Inte konstigt att folk romantiserar krig och elände.

Det som är så imponerande med Polanski är att han trots denna genomgående bisterhet är otroligt varierande. Vampyrkomedier samsas med neo-noir som i sin tur trängs med psykologisk surrealistskräck på regissörens CV. En mängd olika miljöer får tjäna som kulisser åt den mänskliga uselheten - Polanski tar oss med på somriga polska seglingsutflykter, till ett stekhett Los Angeles och till och med till ett romantiskt vintrigt Transsylvanien. Som aktörer i tragedierna bjuds vi bland annat på cynisk Jack Nicholson, sårbar Catherine Deneuve (varför är franska skådespelerskor alltid "sårbara"?) och vårdagsvacker Sharon Tate. Hans filmer är således inte bara utsökt komponerade, han jobbar dessutom med de bästa råvarorna och det är väl det som kännetecknar en mästerkock, inte sant?

En lustig sak med Polanski är hans utseende. Det både skär sig mot och passar helt perfekt till hans filmer. Om ett ansikte kan vara tragikomiskt, så är det nog det ordet jag skulle vilja använda. Han ser ut som en råtta eller cirkusens sämst betalda clown och hans nuna verkar vilja säga: "Ja, vi människor är löjliga och tragiska, och vi borde tycka synd om oss själva" - alltså ungefär samma budskap som hans filmer för fram. Polanski gör sig med andra ord alltid bra som skådespelare i sina egna verk, vilket Vampyrernas natt och Hyresgästen är goda exempel på, detta trots att han kanske egentligen inte är något riktigt skådespelarämne. Han har också en mycket viktig roll i Chinatown, där han är orsak till att Nicholson går runt med det där stenhårda plåstret på näsan i större delen av filmen. Den stora frågan är ju hur Polanski kunde få en sådan kanonpingla som Sharon. Kanske såg hon något exotiskt, östeuropeiskt mystiskt hos honom. Eller kanske är det insidan som räknas trots allt.

Jag har stor respekt för Polanski. För mig är det största beviset på hans storhet den chockartade slutscenen i Mästerverket Chinatown. Jag var tvungen att se om det precis efter att filmen var klar bara för att hänga med på vad det egentligen var som hände, och förstå exakt hur bra slut det var på en redan episkt bra film. Slutet på det här inlägget kommer kanske inte bli lika fantastiskt och kommer dessutom klinga i dur snarare än moll, då Sharon Tate råkar komma med på en femte bild. Jag antar att man någon gång ibland får lov att erkänna att livet till syvende og sidst är ett ganska skönt fenomen, även om Roman Polanski bättre än någon annan försökt övertyga mig om motsatsen.

Mest känd för: Regissören bakom allt från mästerliga (Chinatown) till jättebra (Rosemarys Baby) till bra (Repulsion) filmer, som stilrent och övertygande gestaltar företeelser såsom ondska och sexuella komplex av olika slag.