71. Leonard Cohen

En del fenomen är typiskt ungdomliga och sådant som den äldre generationen antingen bara skakar på huvudet åt eller blir skräckslagna inför, om de ens känner till det vill säga: Family Guy, blogghouse, obskyra, politiska vänsterorganisationer. Sedan finns det det där som förenar far och dotter, mormor och sonson; det som får alla att spetsa öronen vid middagsbordet: vårtecken, efterrätter, Bob Dylan. Men där finns också det mest bespottade, det som gamlingarna sysslar med, de fossila åderbråcken vi gärna inte låtsas om, trots att de är så chockerande många att de snart kan starta inbördeskrig mot oss om de vill: hembakad leverpastej, naturpromenader och Leonard Cohen.

Vilket ju egentligen är rätt märkligt. För visst är Cohen inte lika "rock n roll" som Dylan, men det borde inte vara något problem förr oss unga nu när "häftiga rockprylar" är ungefär lika hippt som Åsa-Nisse. Farlig rock är för de gamla. Jag menar, vill man lösa pensionärsproblemet på ett brutalt men effektivt sätt är det bara att riva taket på en Rolling Stones- eller Public Enemykonsert. Men tittar jag omkring mig bland mina jämngamla är det nästan bara sådana som är helt fast i gubbrocken som verkligen gillar Cohen. Nån häftig och hipp person måste väl blogga om honom för att få till en ändring där, antar jag. Det är där jag och den här texten kommer in i bilden.

Cohen är kanske ändå inte - det måste framhållas - lika episkt bra som Dylan, men nog är han minst lika bra som alla halvtrötta singer-songwriters som 70-talet försåg oss med. Eller för den delen de som dök upp under det sena 90- och tidiga 2000-talet. Nyckeln ligger i hans romantiska storslagenhet och i hans drömska värdighet. Cohen lyckas låta både rakryggad och totalt insjunken i tankar samtidigt. Det låter aldrig torrt, politiskt eller krasst realistiskt. Det låter, sanna mina ord, poetiskt.

Som ni märkt har jag än så länge bara pratat om Cohen i egenskap av artist, men faktum är att han under mer än tio år innan hans debutalbum släpptes hade skrivit både prosa och poesi. Redan 1956 kom hans första poesisamling och i början av 60-talet hade han gjort sig ett namn i Kanadas litteraturkretsar. Hur svårt det nu kan vara, det bor väl inte så många människor däruppe? Men ändå. Nångång ska jag nog lägga en beställning hos Bakhåll på Sköna Förlorare. Titeln tilltalar mig. Den romanen kom ut 1966 och året efter begav sig Cohen till USA för att småhänga lite med Andy Warhol och försöka få skivkontrakt med någon som gillade singer-songwriters. Tack vare Columbia Records som signade honom och Judy Collins som gjorde en hit av hans Suzanne, så sålde debutskivan Songs of Leonard Cohen ganska bra. Från och med nu var Cohen framförallt en musikartist.

Många människor vill pliktskyldigt, för allmänbildningens skull, kolla upp de viktigaste prestationerna av de viktigaste kulturutövarna, och när det kommer till Cohen så tar de då första skivan. Den är mest känd, har de mest kända låtarna och är av många ansedd att vara bäst. Det är i sanning en bra skiva, det har ni alla rätt i, men man får inte glömma att Cohen har spelat in många album av hög, jämn kvalitet. Min personliga favorit är Songs of Love and Hate (1971): bittrare och mörkare än debuten. Som vanligt är ämnesvalen i första hand relationer av olika slag. På Songs of Love and Hate är musiken minimalistisk, ofta enbart bestående av hans röst och en akustisk gitarr (plus nån stråke här och där), och det är sådan musik Cohen är mest förknippad med. Det kan därför vara värt att notera att han inte bara använt sig av feta körer och synthar (ja, på 80-talet), utan faktiskt också jobbat med självaste Phil Spector på skivan Death of a Ladies' Man (1977). Väl värd att kolla upp - för den tveklösa kvaliteten, javisst - men också för den osannolika kombinationen Leonard Cohen och wall of sound.

Jag tänkte vara snäll och låta den late Cohenoskulden få ett gäng låttips att kolla upp, rätt upp och ner bara: Suzanne, So Long Marianne, Avalanche, Famous Blue Raincoat, Memories, First We Take Manhattan och Dance Me to the End of Love. Ja, det är Quentin Tarantino ni ser i filmen. Tarantino har en given plats när det ska listas skönaste underbett, den saken är klappad och klar.

Slutligen då: Tack vare alla fitthungriga gymnasiepojkar, som med snedlugg och fejkad melankoli vid lägerelden sjungit Hallelujah (tillsammans med Wonderwall, Tears in Heaven och There is a Light That Never Goes Out) är Leonard Cohen idag bland många unga mest känd för att han skrivit orginalet till Jeff Buckleys sönderkramade cover av just Hallelujah. Det är beklagligt, kanske rentav skandalöst, då Cohen borde kommas ihåg och älskas för så mycket mer än så.

Mest känd för: Har alltsedan 1960-talet varit en av de mest respekterade och hyllade i singer-songwritergenren, inte minst på grund av hans poetiska texter.