69. Paul Auster

Tänk er om Franz Kafka, efter att ha gått några kurser modern språkfilosofi, börjat skriva kioskdeckare. Resultatet hade mycket väl kunnat bli något i stil med Paul Austers New York-trilogin. Detta låter konstigt, det är också ganska konstigt, men Auster är utan tvekan en utav de intressantaste amerikanska författarna av idag och den skönlitterära debuten New York-trilogin (som består av Stad av glas, Vålnader, och Det låsta rummet) är av många ansett som hans storverk. Det är en kittlande och spännande berättelse, men också ett exempel på något så suspekt klingande som litterär postmodernism (vilket ändå är en helt ok term, som fyller en funktion; kommer någon dragandes med "post-postmodernism" däremot, så osäkrar jag min revolver). Vad innebär postmodernism inom litteraturen?

Svar: det kan innebära tusen olika saker, och Paul Auster har fått med en hel del av dessa i sitt författarskap. Metafiktion: japp. Pasticher av olika former av fulkultur: joho då. Inslag av ironi och humor: Givetvis (Kafka var ju (faktiskt) väldigt humoristisk, och detta drag försvinner inte bara för att han sadlar om till deckarförfattare). Referenser till annan litteratur: Ja, ja, ja... Postmodernismen kan ses som ett avståndstagande från modernismens olika försök till sökande efter en mening i världen och man skulle nog kunna säga att Auster är lite av ett skolexempel på postmodernismen. Det är ingen vidare glad bild av den moderna (eller kanske postmoderna) människan, som han målar upp i sin trilogi. Karaktärerna hamnar ofta i situationer som föranleder svårartad existentiell ångest och det omöjliga i att få ett grepp om världen omkring dem beskrivs på ett tragiskt vis. Deckarförfattaren Quinn tar på sig ett skuggningsuppdrag, avsett för någon annan (nämligen detektiven Paul Auster... metafiktion som sagt); detektiven Black tar på sig ett liknande uppdrag, avsett för honom, men till synes helt meningslöst och utan slut; Det låsta rummets berättares vän försvinner spårlöst, men fortsätter ändå att hemsöka honom. De tre berättelsernas huvudkaraktärer tar på sig uppdrag som de inte förstår, och vi läsare får inte heller något egentligt svar på vad som egentligen är meningen med deras aktiviteter. Kanske därför att det inte finns något svar att få.

Auster ställer intressanta frågor om kopplingen mellan språk, litteratur och värld. Läser man New York-trilogins delar i rätt ordning får man ett begrepp om Austers komplexa syn på förhållandena mellan dessa och omöjligheten av att förstå dem fullt ut. Tolkningsmöjligheterna är mycket stora, vilket så klart både är stimulerande och frustrerande. Ytterligare en anledning till att jag gillar trilogin är den bild av staden New York som målas upp: en plats där det är möjligt för en individ att förlora sig själv och där det är omöjligt att förstå alla sammanhang som utgör ens tillvaro. Skrämmande så klart, men också väldigt fascinerande, precis så som en storstad ska vara. Och precis som litteratur ska vara. Detta är något som både Franz Kafka och Paul Auster visat med bravur.

Mest känd för: Sina postmoderna historier som blandar filosofiska och existentiella problem med kriminalromanens form.