75. Lauren Bacall

I den fina filmen To Have and Have Not från 1944 (som baserar sig på boken med samma namn av Ernest Hemingway) spelar den nittonåriga Lauren Bacall mot Humphrey Bogart. När Bacall för första gången visar sig i bild slås man av två saker: hennes yppiga skönhet, som aldrig övergår i det vulgära, och det faktum att hon är likvärdig, ja, på många sätt står över, Bogart. Jag vet inte om det har med hennes nästan androgyna utseende eller hennes definitivt androgyna röst att göra, men Bacall kunde inte bara ta Bogarts spydigheter, hon kunde vara lika spydig tillbaka. Det är en förförande egenskap, och jag är inte ensam om den åsikten. Under inspelningen inledde Bacall och Bogart ett förhållande och året efter gifte de sig, ett äktenskap som skulle hålla i tolv år, till Bogarts tragiska död i cancer.

Bacall representerar på den här listan den starka kvinnan. Och som sådan står hon i filmhistorien vid sidan av namn som Pam Grier (Foxy Brown), Faye Dunaway (Bonnie and Clyde) och Jane Fonda (Barbarella). Bacall tillät männen att sätta henne på en piedestal och visste att utnyttja detta, men lät sig inte beröras av deras patetiska känsloutbrott, utan bibehöll en iskall värdighet. I den fantastiska kysscenen i To Have and Have Not får vi ett lysande smakprov på den sorts kvinna som Bacall kom att bli förknippad med. (En kysscen som för övrigt är en av tidernas främsta, vid sidan av kysscenerna i It's a Wonderful Life, Casablanca och Cruel Intentions.) Denna sorts kvinna är egentligen en anakronism, en social och historisk omöjlighet. Hon har aldrig funnits. För varje gång hon har framträtt så har hon tryckts tillbaka, och kuvats till den delen av samhället där hon som kvinna enligt många personer hör hemma. Men i filmen och fantasin finns hon, och man kan kanske säga att hon är en artikulation av vårt manliga begär. Vi åtrår Lauren Bacall, inte bara för hennes kantiga kurvor (jag vet inte hur det går ihop, men på Bacall går det verkligen ihop) utan också för att hon på den piedestal vi har placerat henne på vänder oss ryggen. Det oåtkomliga blir för oss det åtråvärda.

Men det här är ytterligare en sak som skiljer filmen från verkligheten. Män vill förstås ha det oåtkomliga (det är därför vi drömmer om pengar, rymden och himmelsk skönhet), men när det gäller tjejer vill vi ha någon som som bekräftar vår självbild och smickrar vårt ego. Vi åtrår det oåtkomliga, det som vänder oss ryggen, men det vi vill ha är egentligen det som åtrår oss, det som höjer oss till skyarna. Jag vet inte riktigt hur allt det här går ihop, men det spelar ingen roll. När det gäller Lauren Bacall går allt ihop.

Mest känd för: sina roller i film noir-filmer som The Big Sleep, för att ha varit gift med Humphrey Bogart, och för att rent allmänt vara alla mäns (oåtkomliga) drömkvinna.