Jag har givetvis den allra största respekt för Moder Teresa. Allt hon har åstadkommit och alla hennes goda sidor gör henne mycket älskvärd. Däremot är det högst tveksamt om jag skulle välja henne som bordskamrat om jag fick välja ett antal levande eller döda historiska figurer till en lång trerättersmiddag. Kommer hon se ner lite på oss om vi blir för fulla? Vad händer om nån råkar dra ett lite ironiskt rasskämt? Får man säga "knulla" i Moder Teresas närvaro?
Men jag vill ändå lära känna och diskutera livet med någon som faktiskt brunnit för något, kämpat för något, hoppats på något. Det ska vara någon som jag ungefär: storslaget god, men ändå med sinne för ironi och humor. Det är där Heinrich Heine kommer in, en av de stora i tysk litteratur. Han skrev outröttligt kritiska texter om samhällssituationen i Tyskland och var en framträdande person i den radikala politiska gruppen Det unga Tyskland. Han levde ända sedan 1831 (hans födelseår var 1797) i exil i Paris, där han stannade resten av livet, eftersom han kände sig förföljd i sitt hemland. Mycket talar också för att han hade kunnat bli arresterad om han återvände till Tyskland. Trots denna behandling gjorde han också Tyskland tjänster genom att informera fransmännen om bra, tysk kultur. Så var Heine en fulklädd politisk stenkastare, omöjlig att resonera med och tröttsamt dödsallvarlig i allt? Inte då.
För ärligt, en kille som väljer dessa ord som slutord i livet kan inte vara helt oskön: "Gud kommer att förlåta mig. Det är hans jobb." Den som konverterar från judendom till kristendom och kommenterar saken med att det ger honom "en entrébiljett till den europeiska kulturen" har den rätta touchen av cynism. I det senare fallet hade han inte mycket till val; han ville starta en akademisk karriär men fick inte eftersom han var jude. Tyskar alltså, varför ska de alltid hata judar så mycket?
Heine var en diktare i kölvattnet av romantiken. Till stil och form var hans dikter romantiska och skenbart också till sitt innehåll. Ännu ett ironiskt tilltag: i själva verket var han, utopisk socialist som han var, kritisk till den nationalromantiska yra som var sammankopplat med romantisk litteratur. Sa jag förresten att han kände Karl Marx? Inte så jävla romantisk kille, ändå. Eller så var det just exakt det han var, med sina storslagna idéer och allt. Hursomhelst så hade Heine tveklöst en utsökt förmåga att hantera ord, eller vad sägs om denna vackra dikt, om längtan efter fosterlandet, skriven i exil:
I once had a beautiful fatherland.
The oak
Grew there so high, the violets gently nodded.
It was a dream.
It kissed me in German, it spoke in German
(One can hardly believe it,
It sounded so good) the phrase: "I love you!"
It was a dream.
(Ja, inklippt från Wikipedia.) Det fantastiska insticket inom parentes gör nästan hela grejen för mig.
Heine är inte bara ett stort namn inom litteraturen utan också inom musiken. Han har blivit tonsatt av några halvkändisar, typ Schumann, Schubert, Mendelssohn, Brahms, Strauss, Wagner och Orff, så det har uppenbarligen funnits åtminstone några tyskar som inte helhjärtat hatat det utvalda folket. Att tyskarna älskar krig och flippar totalt om de inte hålls i strama moraliska tyglar var ett faktum som Heine kände till mycket väl. Han profeterade om den kommande tyska mardrömmen
Yet, it will come and when you hear a crashing such as never before has been heard in the world's history, then you know that the German thunderbolt has fallen at last. At that uproar the eagles of the air will drop dead, and lions in the remotest deserts of Africa will hide in their royal dens. A play will be performed in Germany which will make the French Revolution look like an innocent idyll.
och hans klassiska citat, "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också bränna människor", visade sig också få en kuslig relevans just för honom: Nazisterna brände hans böcker och vi vet ju vad de gjorde sedan. Och det de gjorde kan inte ens Gud förlåta. Det ingår faktiskt inte i hans jobb.
Mes känd för: Han är ett av den tyska litteraturens största namn någonsin.
Men jag vill ändå lära känna och diskutera livet med någon som faktiskt brunnit för något, kämpat för något, hoppats på något. Det ska vara någon som jag ungefär: storslaget god, men ändå med sinne för ironi och humor. Det är där Heinrich Heine kommer in, en av de stora i tysk litteratur. Han skrev outröttligt kritiska texter om samhällssituationen i Tyskland och var en framträdande person i den radikala politiska gruppen Det unga Tyskland. Han levde ända sedan 1831 (hans födelseår var 1797) i exil i Paris, där han stannade resten av livet, eftersom han kände sig förföljd i sitt hemland. Mycket talar också för att han hade kunnat bli arresterad om han återvände till Tyskland. Trots denna behandling gjorde han också Tyskland tjänster genom att informera fransmännen om bra, tysk kultur. Så var Heine en fulklädd politisk stenkastare, omöjlig att resonera med och tröttsamt dödsallvarlig i allt? Inte då.
För ärligt, en kille som väljer dessa ord som slutord i livet kan inte vara helt oskön: "Gud kommer att förlåta mig. Det är hans jobb." Den som konverterar från judendom till kristendom och kommenterar saken med att det ger honom "en entrébiljett till den europeiska kulturen" har den rätta touchen av cynism. I det senare fallet hade han inte mycket till val; han ville starta en akademisk karriär men fick inte eftersom han var jude. Tyskar alltså, varför ska de alltid hata judar så mycket?
Heine var en diktare i kölvattnet av romantiken. Till stil och form var hans dikter romantiska och skenbart också till sitt innehåll. Ännu ett ironiskt tilltag: i själva verket var han, utopisk socialist som han var, kritisk till den nationalromantiska yra som var sammankopplat med romantisk litteratur. Sa jag förresten att han kände Karl Marx? Inte så jävla romantisk kille, ändå. Eller så var det just exakt det han var, med sina storslagna idéer och allt. Hursomhelst så hade Heine tveklöst en utsökt förmåga att hantera ord, eller vad sägs om denna vackra dikt, om längtan efter fosterlandet, skriven i exil:
I once had a beautiful fatherland.
The oak
Grew there so high, the violets gently nodded.
It was a dream.
It kissed me in German, it spoke in German
(One can hardly believe it,
It sounded so good) the phrase: "I love you!"
It was a dream.
(Ja, inklippt från Wikipedia.) Det fantastiska insticket inom parentes gör nästan hela grejen för mig.
Heine är inte bara ett stort namn inom litteraturen utan också inom musiken. Han har blivit tonsatt av några halvkändisar, typ Schumann, Schubert, Mendelssohn, Brahms, Strauss, Wagner och Orff, så det har uppenbarligen funnits åtminstone några tyskar som inte helhjärtat hatat det utvalda folket. Att tyskarna älskar krig och flippar totalt om de inte hålls i strama moraliska tyglar var ett faktum som Heine kände till mycket väl. Han profeterade om den kommande tyska mardrömmen
Yet, it will come and when you hear a crashing such as never before has been heard in the world's history, then you know that the German thunderbolt has fallen at last. At that uproar the eagles of the air will drop dead, and lions in the remotest deserts of Africa will hide in their royal dens. A play will be performed in Germany which will make the French Revolution look like an innocent idyll.
och hans klassiska citat, "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också bränna människor", visade sig också få en kuslig relevans just för honom: Nazisterna brände hans böcker och vi vet ju vad de gjorde sedan. Och det de gjorde kan inte ens Gud förlåta. Det ingår faktiskt inte i hans jobb.
Mes känd för: Han är ett av den tyska litteraturens största namn någonsin.
är det han som ligger bakom the heinrich maneuver?
SvaraRaderaVad jag vet är det inte det, men det vore ju fantastiskt om så vore fallet. (hoho, "fallet"!)
SvaraRaderaKänns inte helt troligt dock.
Rättelse 1: The HEIMLICH maneuver heter det, så nej.
SvaraRaderaRättelse 2: "Tyskar alltså, varför ska de alltid hata judar så mycket?"
Inte alls. Faktum är att det tyska samhället och den tyska allmänheten hade en betydligt mer liberal inställning till judar än grannar som Polen och Frankrike. I någon film sa någon koncentrationsöverlevande att han hellre bjöd en ss-officer på middag än tog en polack i handen, och även om det var en fiktiv karaktär säger det väl en del om rådande sakförhållanden. Ganska snart efter andra världskrigets slut bröt våldsamma pogromer ut i Polen - detta alltså EFTER att lägrerna befriats. Frankrike var allmänt känt som den civiliserade världens mest antisemitiska land - därav Dreyfussrättegången. (Han hamnar väl på listan?)
Ja, just det, det har du rätt i. Det finns i och för sig en Interpol-låt som heter The Heinrich Maneuver, men jag vet inte om varken jag eller Kristoffer hade den i tankarna när vi kommenterade. Kanske Kristoffer, jag ska inte svara för honom. Det vore väl iofs typsikt "coola" amerikanare att inte kunna låta bli att visa att de faktiskt känner till en så "obskyr" personlighet som Heine.
SvaraRaderaDen sorgliga sanningen är väl snarast denna: Européer överlag, vilket land de än må komma från, har genom tiderna oftare än sällan rynkat på ögonbrynen åt judarna. Känns inte som att de varit så välkomna nånstans på vår kontinent, historiskt sett. Tyskland kanske överlag (förutom nazitiden då) har varit bättre än många andra, säger du det så tror jag på dig. Du har väl för sjutton en c-uppsats i historia avklarad, eller minns jag fel?
Dreyfuss är inte bortglömd. Dyker han inte upp så ansågs han inte platsa.
Religionskunskap var det.
SvaraRaderaAtt judarna historiskt setat löst på den europeiska kontinenten har ett flertal orsaker. För det första var de den enda religiösa minoritet som överhuvudtaget fanns, och deras existens var ständigt på nåder. Bland annat förbjöds judar att äga mark. Detta, och det faktum att kristna inte tilläts ägna sig åt "ocker", dvs lån mot ränta, innebar att judar var hänvisade till att leva i stadsghetton och försörja sig på handel och låneverksamhet, därav den gamla stereotypen av den sluge, schakrande affärsjuden. Särskilt det sista - ockret - var nödvändigt för kungar och aristokrater, vilka därför ofta gav judarna skydd. Detta skydd var dock högst osäkert, då överheten mer än gärna offrade judarna när det blev alltför oroligt bland folker - enkla lantbrukare som ofta hade rimliga skäl till att hata handelsmän och lånehajar, särskilt som dessa förnekade kristus och beskyddades av överheten.
Jag tackar för historielektionen!
SvaraRadera