78. Anne Frank

Jag ser biskop Williamson hävda på TV att 300 000 judar dog under nazisternas styre i Tyskland. "Va!?" tänker jag chockat, "så många! Det är fruktansvärt". Sekunden efter inser jag att Williamson snackade skit och att det egentligen rörde sig om 6 miljoner. 6 miljoner. Jag försöker greppa siffran, misslyckas, upptäcker att Simpsons går på TV och förtränger hela saken. Det finns saker som helt enkelt är för jobbiga för att tänka på, och sen finns det saker som Förintelsen som man inte ens kan tänka på, eftersom det är för obegripligt hemskt. 6 miljoner är en absurd siffra. Det är som när någon säger att det är 2,5 miljoner ljusår till Andromedagalaxen, fast självklart ännu värre eftersom det handlar om mänskligt lidande. Det är ju sådär med folkmord, katastrofer och krig. Man har läst tusentals gånger om Förintelsen, men hur många gånger har man verkligen, på riktigt, blivit känslomässigt berörd när man läst? Någonstans inom mig är det klart att jag vet att det är fruktansvärt, men det vill liksom inte nå fram, och i de flesta fall är det ju en väldig tur att det inte riktigt gör det, om man vill leva ett normalt liv utan att vara konstant deprimerad. Men självklart är det också viktigt att det ibland verkligen når fram, och det är där Anne Frank kommer in i bilden.

Varför är egentligen den här tyskholländska flickan med på en så grandios lista som denna? Hur kan en vanlig tjej som Anne hamna före så framstående och betydelsefulla personer som Milton Friedman, George Gershwin, Arthur Koestler och Sarah Michelle Gellar? Hennes dagbok verkar välskriven, men når knappast upp till höglitterära nivåer. Hennes öde är tragiskt, men det är hon inte direkt ensam om (snarare tillhör hon i och med detta majoriteten av alla människor som någonsin existerat). Hennes betydelse ligger givetvis i att hon givit alla de människor som dog i Förintelsen ett mänskligt ansikte. Det är mycket svårare att värja sig mot ett fotografi på Anne Frank, än mot någon abstrakt dödssiffra. Helt plötsligt förstår man att det verkligen var vanliga, oskyldiga människor som drabbades, och man blir ledsen och arg. Till sist blir man också lite skamsen när man tänker på medelklassigt ironiska judeskämt och smålustiga, distanserade kommentarer om detta brott mot mänskligheten, som flugit ur en ibland. Även fast det egentligen inte är något konstigt att skämta om hemska saker; hur ska man annars behandla dem? Theodor Adorno har ju sagt att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, och ja, kanske måste man vara barbarisk oavsett hur man pratar om ett koncentrationsläger. Både posesi och ironisk humor blir kanske barbariskt efter Auchwitz, men kanske ännu mer nödvändigt än innan.

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte har läst Anne Franks dagbok. När man fick välja att läsa den i skolan, valde jag oftast andra böcker. Jag tror att den kändes lite för jobbig helt enkelt. Kanske är det av dåligt samvete över detta som jag så aktivt propagerade för hennes medverkan på listan, men jag tror verkligen att Anne Frank är oerhört betydelsefull för att få folk att minnas, förstå och fördöma Förintelsen. Man måste vara en bra förhärdad typ för att inte beröras av hennes öde. Och man måste vara bra feg om man inte vågat läsa hennes dagbok. Jag lovar härmed att detta ska åtgärdas snarast. Om det inte finns fler böcker att välja bland, vill säga.

Mest känd för: Skrev dagbok medan hon gömde sig för nazisterna i Amsterdam. Dog senare i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Hennes dagbok gavs ut postumt.