82. George Gershwin

Alla kompositörer som håvar in högar med pengar samtidigt som de blir hyllade av seriösa och svåra konstnärer som Ravel och Schönberg, förtjänar någon form av respekt. Det är, och har alltid varit, min mening. Detta gäller också för kompositörer som blandar jazz med klassisk musik och dessutom får för sig att göra Porgy and Bess, en opera med bara afroamerikanska karaktärer. George Gershwin var helt enkelt en man som "vanligt folk" gillade, men som samtidigt blev inskriven i den tunga, värdiga, klassiska musikens kanon. Han är på något sätt både en symbol för den klassiska musikens utveckling på 1900-talet och för hur populärmusiken lät innan rock'n'roll, Beatles och trancestep förstörde allt.

Gershwin är dessutom listans kanske första representant för den intellektuella New York-juden, möjligtvis med undantag för Milton Friedman (som inte alls känns lika förknippad med New York) och Aesop Rock (som gör hiphopmusik, och därmed inte kan räknas som en riktig intellektuell). Detta är en kategori judar som tveklöst skulle kunna få en egen topp 101-lista. Hade jag fått välja fritt vilken slags människa jag skulle vilja vara, så är det förmodligen just en sådan intellektuell New York-jude. Promenera i Central Park, diskutera samtida litteratur med min snygga och smarta flickvän, gå till min psykolog ibland och diskutera olika neuroser jag lider av, ha en massa sköna kontakter som jag träffar på cocktailpartyn i stora lyxvåningar... med andra ord: ha så där intressanta liv som folk har i Woody Allen-filmer. Klart som fan att man kan skapa bra litteratur/film/musik om man lever ett sådant liv. Och något man inte kan komma ifrån, det är att Gershwin skapade bra musik.

Tillsammans med brorsan Ira (som stod för texterna) spottade George ur sig vackra ballader (Chet Baker!), käcka musikalsånger (Gene Kelly!) och berömda operastycken (Sidney Poitier! Den som dubbar Poitier i sångnumret är dock den svarte operasångaren Robert McFerrin, Bobby McFerrins pappa!). Gershwins mest berömda klassiska orkesterverk är förmodligen "Rapsody in Blue" från 1924, där han blandade in element från afroamerikansk populärmusik och (enligt min bok om klassisk musik) "tydliga judiska undertoner, varav vissa liknar synagogans sånger". Hmm, ok. Hur som helst, den nyrike Gershwin spenderade sina pengar på det enda sättet en sund, nyrik person kan spendera sina pengar på: ett hus på Upper West Side och mängder med kvinnor. Han var en stjärna och han verkar ha uppskattat detta faktum lika mycket som jag gör. För att visa min uppskattning, och skyla över hur lite egna idéer jag hade till denna bloggpost, ska jag länka till ytterligare ett fantastiskt stycke musik från Otto Premingers filmatisering av Porgy and Bess från 1959, den här gången något som många av er säkert känner igen. "Summertiiiiiiime, and the livin' is eeeasy..."

Mest känd för: En hel hög med berömda sånger från Tin Pan Alley-eran, musikalen An American in Paris, "folkoperan" Porgy and Bess och orkesterverket Rapsody in Blue.