86. Èmile Durkheim

Joy Division-sångaren Ian Curtis har gjort det. Flygplanskaparen Mohammed Atta likaså. Arthur Koestler och hans fru har (som bekant) också varit där. Jag talar naturligtvis om självmord. Ändå känner man att det finns något slags skillnad mellan Curtis och Atta; de två har tagit livet av sig av radikalt olika orsaker. För att analysera självmordets natur är det utmärkt att börja med den franske sociologen Émile Durkheim, en av världshistoriens största sociologer. Lätt topp fem.

Durkheim var en utav de första sociologerna och gjorde mycket för att få ämnet accepterat som en vetenskap. Han var övertygad om att samhälleliga fenomen kunde studeras på samma exakta sätt som naturvetenskapliga sådana. Det handlade om att hitta mönster i samhället och se hur man kunde hitta orsakerna till exempelvis självmord i större strukturer ovanför individen. Sociologen kan sedan ställa en diagnos på vad som är sjukt i samhället och föreslå åtgärd. Att börja gräva i Ian Curtis barndom eller göra någon slags djuppsykologisk analys av Mohammed Attas existentiella ångest är fullt möjligt, men Durkheim ansåg att man snarare borde göra statistiska jämförelser mellan olika grupper och samhällen för att hitta förklaringen till självmordet. Varför har Storbritannien så och så många självmord per år? Hur kan det komma sig att länder ofta har en ganska konstant självmordsfrekvens? Om svaret bara skulle finnas hos individen, så borde väl siffrorna variera betydligt från år till år? Durkheim ansåg att man var tvungen att gå utanför den enskilde individen och satte sig ner med en massa statistik för att hitta mönstret som låg dolt däri. Och mönster hittade han.

Curtis själmord skulle kunna ses som ett egoistiskt sådant. Durkheim fann att protestantiska länder hade fler självmord än katolska länder. Efter några ytterligare studier drog han slutsatsen att det berodde på den större tankefrihet och individualism som tilläts i protestantiska länder. Det handlar om att vara eller inte vara en del av ett kollektiv. Att ha en stor familj, att vara en del av en sträng religionsutövning eller känna sig starkt knuten till en nation är alla effektiva skydd mot självmord. De flesta självmord i vår västerländska kultur verkar alltså vara resultatet av för stark individualism. Det är jävligt lätt att bli självupptagen i vår kultur, och blir man tillräckligt självupptagen så står man till slut där med ett rep och ska utnyttja sin individuella frihet till fullo. Om man ser på saken på det sättet så var Joy Divison-sångaren ett offer för vår tids kultur och mentalitet i västvärlden. Spela in två självcentrerade album där du berättar hur dåligt du mår, bete dig konstigt på scen och till sist: begå själmord som ett sista personligt statement.

Med Mohammed "9/11" Atta är det en helt annan sak. Här kan vi nog snarare tala om något slags altruistiskt självmord, med Durkheims termer. Ett sådant finns det risk för när individen är för hårt knuten till kollektivet. Visst, det finns en möjlighet att det bara var en egoistisk show av Atta, men troligare är väl att han helt enkelt var så uppslukad av ett kollektivt mål att han var beredd att offra sitt eget, futtiga liv för att kunna uppnå detta. Självmordet handlade inte om honom själv, utan om något mycket större, som Atta bara var en liten, liten del av. Durkheim gjorde studier av exempelvis armén som bekräftade hans teori om altruistiska självmords förekomst. Inom det militära är idealet en kollektivistisk anda, inte minst för officerare som ju själva har valt karriären inom armén och dess ideal. Och mycket riktigt så är också självmordsfrekvensen högre bland officerare än meniga.

Hur ska man då göra för att minska antalet självmord? Ska vi hitta någon slags medelväg mellan kollektivism och individualism? Vill vi verkligen ha ett mindre individualistiskt samhälle? Vill vi inte att rockstjärnor ska kunna ta livet av sig? Att vara en ikon inom populärmusiken är ju att ge intryck av att vara en otroligt fri människa, en sådan där människa som vi alla drömmer om att vara ibland, men som vi är för ansvarsfulla (för fega alltså) för att bli. Det finns något sjukt med en kultur där folk inte tar livet av sig, inte tar droger, inte dricker alkohol. Människans överdrivna frihetsbegär ses som något farligt och skadligt av Durkheim, men vi vill ju av någon anledning fortfarande ha kvar det. Det är en del av det som gör oss mänskliga. Att jag skriver så här beror naturligtvis på att jag är uppvuxen med en medelklassigt liberal syn på saker och ting. Kanske är det bättre att ha något slags principer, mål och mening i livet som är viktigare än ens egen person. Säga vad man vill om al-Qaida, men principer har de.

Det som är så bra med Durkheim är i alla fall att han vågade se bort ifrån romantiska bilder av människan som genuint fri och självständig, för att istället understryka hur mycket vi styrs av strukturer i vårt samhälle. På det här sättet kan man åtminstone få fram väldigt intressant statistik och uppseendeväckande mönster som kan säga oss nya och oväntade saker om hur vi människor fungerar. Hans självmordsstudie är ett utmärkt exempel på detta. Den ger oss saker att fundera på och diskutera. Hur vill vi egentligen leva våra liv i ett samhälle? Vilket pris är vi beredda att betala för vår frihet? Det är när vi diskuterar sådana frågor som samhällsvetenskap är som bäst.

Mest känd för: Är en av sociologins fäder. Sina många studier i ämnen som utbildning, religion, brott och straff.