83. Judas Iskariot

I Jorge Luis Borges novell Tre versioner av Judas beskrivs en lära (förespråkad av en mystisk svensk teolog, uppdiktad av Borges) där Judas ges en större roll än Jesus i räddandet av mänskligheten. Visst, Jesus blev korsfäst vilket kan vara nog så obehagligt (fråga bara Petrus), men det är ändå ingenting mot den nödvändiga uppoffring Judas gjorde för oss alla i och med den roll han spelade i det så välbekanta dramat. Hur kan man anse att en så viktig handling som Judas förräderi skulle bero på något så lågt och oheligt som penningbegär, framför allt när det rör sig om den löjliga summan 30 silverpenningar? Nej, nej, tvärtom så drevs Judas av en fruktansvärd asketism, och längtade inte bara efter kroppsligt lidande för mänsklighetens skull, utan dessutom efter själslig plåga i de varmare regionerna av helvetet. Kanske är det Judas som är Gud förkroppsligad? Varför skulle Han nöja sig med Jesus halvdana och kortvariga offer, när Judas eviga pina är så mycket storslagnare?

Även bortsett från alla långsökta spekulationer är Judas en av historiens stora karaktärer. Han spelar visserligen en skurkroll i Bibeln, men det är en skurk som vi kan känna sympati för och kanske känna igen oss lite i. Han ångrade sig ju dessutom sen, vilket visar att han nog var en snäll kille innerst inne som bara menade väl, men hamnade lite snett med vissa av sina handlingar. Judas har fått ett rykte som något slags symbol för mänsklig svaghet och ondska, men då måste man komma ihåg att det verkligen handlar om mänsklig ondska. Judas var inget monster, han kan inte jämföras med Hitler, Fritzl eller Moggi. Det Judas gjorde sig skyldig till har miljontals människor gjort genom historien. Folk blir hotade av någon farlig person (besatta av Satan i Judas fall) eller ser kanske möjlighet till stora förtjänster som skulle kunna rädda familjens försörjning (30 silvermynt räckte långt på den tiden), och sviker därför någon person i deras närhet. Det är ganska lätt gjort och förmodligen så anade varken Judas eller de flesta andra svikare vilka konsekvenser deras förräderi skulle få. Om vi ska tro på Dante så fick dessutom Judas, till skillnad från många andra förrädare, ett fruktansvärt oproportioneligt straff för detta, nämligen att Satan ska tugga på honom i all oändlighet i den nedersta kretsen av helvetet (vilket, måste man erkänna, låter som ett oproportioneligt hårt straff för Satan också). Jag kan lova att det kommer mycket värre elakingar framöver vars platser på listan (exempelvis 66) kommer bli svårare att rättfärdiga, och som säkert har rena semestern nere i helvetet jämfört med Judas.

Dessutom är han ju, som så många andra karaktärer i Bibeln, mer än bara en individ. Judas har lånat sitt namn till oräkneliga personer under historiens gång. Han har blivit ett begrepp. Antingen så är det storslaget av honom att (som Borges svenska teolog menade var fallet) medvetet ta på sig den gigantiska skam det innebär att förråda mänsklighetens frälsare, eller så är det oerhört tragiskt att en (visserligen omoralisk) handling får sådana extrema konsekvenser för en vanlig man. I vilket fall så förtjänar han något slags hyllning, eller åtminstone något slags tröst. Vi kan ju åtminstone ge honom att det är rätt vackert att förråda någon med en kyss.

Mest känd för: Efter en middag med Jesus sålde han ut Guds son till romarna. Idag förekommer hans namn mest inom klubbfotbollens värld och i andra sammanhang där oförlåtliga svek är vanliga.