54. Saul Kripke

Det finns och kommer finnas de som säger att vi har alldeles för många filosofer på den här listan. Det är ett löjligt påstående. Vi har för få! Jag kan räkna upp en handfull filosofer som inte kom med på listan men som borde ha kommit med, på bekostnad av några av de personer ni redan har stiftat bekantskap med. Ta bara Petrus. Hur kan det vara en bra sak att vara den första påven? Och Pissarro? Kanske inte ens topp-5 impressionister. Men det är okej, alla kan ju inte gilla filosofi.

Då kanske någon kommer med den i och för sig riktiga anmärkningen att dagens filosofer inte är så mycket i jämförelse med äldre tiders. Platon, Descartes och Kant försökte skapa stora filosofiska system och hade åsikter om nästan allt mellan himmel och jord: Kant skrev bland annat om etik, kunskapsteori, religionsfilosofi, estetik, metafysik och politik. (Där kan vi snacka om välfyllt CV!) Dagens filosofer har inte dessa storslagna anspråk, utan specialiserar sig gärna på ett område. Denna specialisering har givetvis många fördelar, men den gör också att filosofin kan kännas lite urvattnad och tråkig. Lägg därtill arvet från Oxfordskolan där klassiska filosofiska problem avfärdades som språkproblem, och där filosofins uppgift antogs ligga i att klura ut den semantiska skillnaden mellan ”bunke” och ”bytta”. Kant lämnade aldrig sitt hood i Königsberg, och invånarna i staden kunde ställa sina klockor efter hans morgonpromenader mellan bostaden och universitetet, vilket bara det gör honom till en av de skönaste filosoferna genom tiderna. Vem är Kripke i jämförelse med denna man?

Inte vem som helst ska jag tala om för er. Blott sexton år gammal skrev han sin första filosofiska essä om modallogik. Här ska jag dock inte förklara hans betydande insatser inom modallogiken eller hans berömda tolkning av Wittgenstein, utan fokusera på hans bok Naming and Necessity, som baserar sig på tre föreläsningar Kripke gav på Princeton University 1970. Kripkes insats kan sammanfattas sålunda: dels omkullkastade han det påstådda sambandet mellan det nödvändiga och det aprioriska, och dels väckte han det slumrande filosofiska hjärtat till liv. Tack vare Saul Kripke försökte filosofer på nytt tackla de stora frågorna om liv och död. Mest kärnfullt uttrycktes detta av Peter Singer 1974: ”Philosophers are back on the job!”. Oxfordskolan hade reducerat filosofins roll till simpel språkanalys, men nu strömmade blod åter i den filosofiska kroppen.

Naming and Necessity är en av de viktigaste texterna någonsin inom språkfilosofin, vid sidan av klassiker som Gottlob Freges On Sense and Nominatum, Bertrand Russells On Denoting och W.V. Quines Two Dogmas of Empiricism. På många sätt kan man se Kripke och Naming and Necessity som utgångspunkt för den moderna filosofin. Man brukar om Kant säga att alla filosofer efter honom var tvungna att förhålla sig till hans slutsatser. Samma sak, men i en mindre omfattning, kan sägas om Kripke. I Naming och Necessity omkullkastar nämligen Kripke det vedertagna sambandet mellan det nödvändiga och det aprioriska, ett samband som accepterades av bland annat Kant. Utan att gå in på bökiga detaljer så kommer Kripke fram till att vissa nödvändiga sanningar kan vara a posteriori och att vissa kontingenta sanningar kan vara a priori. Detta gäller enligt Kripke vissa identitetssatser. Att vatten är H₂0 är ett påstående som bara kan upptäckas empiriskt, men det är enligt Kripke en nödvändig sanning. Det kan inte vara så att något som är H₂0 inte är vatten. Ett exempel på en kontingent apriorisk sanning är däremot påståendet att arkivmetern (som innan 1960 användes som mått för en meter) är en meter lång. Det kunde ju ha varit fallet att arkivmetern vore två meter lång. Men det är ändå en a priori sanning, eftersom en meter definieras utifrån arkivmetern. (Fram till 1960 det vill säga.)

Saul Kripke kan av dessa anledningar beskrivas som efterkrigstidens viktigaste filosof. Det gör honom självskriven på den här listan, till skillnad från alla tråkiga konstnärer, auktoritära politiker och religionssnubbar som befolkar den nu. Intelligens är underskattat.

Mest känd för: reviderade Kant och vitaliserade filosofin.