Var ska man börja när det är David som det ska skrivas om? Inte bara är han av stor eller gigantisk betydelse för världsreligionerna judendom, kristendom och islam; hans liv och leverne är dessutom ytterst fascinerande. Detta åtminstone om man ska tro de bibelböcker i gamla testamentet som skriver hans historia, och det kan vi väl göra? Bevisen för hans faktiska existens är få, och bevisen för alla hans eskapader än färre, men wtf. Nu är det Den Heliga Skrift som har uttalat sig, och då är det inte läge att bråka om petitesser.
Den moraliskt svage och halvruttne Saul var en gång i tiden kung över Israels folk. Om man så här i efterhand tycker att han verkade ganska olämplig för ämbetet så ska skulden läggas på profeten Samuel, som av folket utsågs att välja denna första kung av Israel. Som alla vet var det ganska farligt att vara kung förr i tiden, det är inte som nu när man sitter säkert bakom sina slottväggar och diplomatiska beskydd. Nej, dog man inte i krig eller nåt slags internt mord så var det sjukdomar eller sorg. Därför ansåg man det vara klokt att i tid utse en ny framtida kung, och när Samuel, som återigen fått uppdraget, letat sig halvt fördärvad utan att hitta någon håller (och där byter vi tempus!) han på att ge upp. Då skyfflar man fram den unga fåravaktaren David och Samuel blir alldeles till sig. Det är honom som Herren vill ha!
Kung Saul har vid det här laget fått för sig att han plågas av onda andar. Hjälp sökes! Man skickar efter David som enligt utsago var en skicklig musiker. David hamnar på hovet och får när kungen behöver lindring rycka in och spela harpa. Det sägs också att David är mannen bakom många av psalmerna i bibeln, även om det hebreiska ordet som användes i sammanhanget kan betyda såväl "av" som "för", vilket gör uttrycket "psalm av/för David" dubbeltydigt. Nåväl, så här långt kan vi alltså konstatera att David var en ansvarsfull djurvaktare (ni vet väl att han dödade lejon med typ händerna för att skydda sina får?), en duktig musiker och en ganska skillad diktare. Då har han inte ens blivit kung än.
David softar alltså runt i kungahuset när de elaka filistéerna en dag anfaller. Som ess har filistéerna sin jätte Goliat, och de hetsar de stackars israelerna att skicka ut en utmanare till jätten. Den unge David tycker att det hela låter som en barnsligt enkel historia, skulle han som dödat såväl lejon som björnar inte kunna lura den här hjärndöda klumpedunsen? Med slangbellan i högsta hugg stormar han iväg och dödar Goliat, skär huvudet av honom och traskar tillbaka till Saul. Historien med Goliat är en inspirerande berättelse för alla förtryckta, missgynnade och småsnoppade därute: den lille kan segra! Individen kan vinna över kollektivet! Underdogen har en chans! Okej, tillbaka till historien. Filistéerna blir skräckslagna och flyr, Saul blir förtjust och David sätts som general över kungens arméer.
David lyckas bra med sin uppgift, rent av för bra, han krigar nämligen så framgångsrikt att Saul, den fega jäveln, börjar bli orolig för att David ska ta över kungariket och beslutar sig därför för att låta mörda sin gunstling. Här kommer Sauls son Jonathan in i bilden. Han älskar David, eventuellt är han kär i honom, eventuellt ligger han med honom. Poängen är i alla fall att han varnar David, som flyr.
På flykt skaffar han sig ett gäng vänner och klarar sig bra. Han får sedan veta att Saul och flera av hans söner dött i krig och drar då iväg till Juda rike för att bli kung där. Sauls son styr nu Israel och går i krig mot David. Davids soldater dödar honom och beger sig glada hemåt med hans huvud. David avrättar dem eftersom de dödat någon som blivit smord av Herren. Kan tyckas lite hårt, eftersom målet torde vara att vinna mot sina motståndare i krig. Hursomhelst så blir David nu kung över Israel, bygger upp den nya huvudstaden Jerusalem och sätter igång att skaffa sig massa fruar och horor.
David regerar som en kung, det vill säga härjar runt och tar över massa nya ställen. Det är alltså vid det här laget uppenbart att den känslige konstnärssjälen David också var en hård, strategisk och krigsduglig herre. När sonen gör uppror mot honom (ett verkligt krigsuppror alltså) måste han fly. Efter väldigt mycket om och men dödas till slut sonen och det hela är mycket gripande. Budbäraren tror att han kommer med ett glädjebudskap, men en vän till David varnar honom: "Idag blir du ingen glädjebudbärare ... kungens son är död." David fylls vid meddelandet av sorg, då han inte ville att hans son skulle dödas trots dennes stora ondska mot sin far. "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe!"
David dog till slut, som alla andra, men han är ihågkommen som en av bibelns mest framgångsrika kungar.
Vi har alltså konstaterat att personen ifråga var en enormt viktig figur med en hel bunt vitt skilda förmågor. Han är hyllad som en god kung, trots vissa brister, typ historien med Batsheba. Ni vet, han ligger med en av sina soldaters hustrur och gör henne med barn. Han beordrar mannen, Uriah, att återvända hem från slagfältet för att på så sätt undslippa misstankar om att det är hans barn. När Uriah vägrar överge sina mannar blir David sur och beordrar de andra soldaterna att lämna Uriah i sticket, så att han med säkerhet ska dö. Detta kan tyckas som lite omoraliskt - det tyckte till och med gamla testamentets Gud - och historien med de som dödade Sauls son var ju också lite märklig, men på det stora hela verkar han ha varit en bra kille, enligt vad som sägs. Därtill kan vi nämna all fantastisk kultur han inspirerat till, inte minst renässansstatyerna. Då har jag inte ens nämnt att det bland hans ättlingar går att hitta namn som Jesus och Haile Selassi.
Viktig. Duktig. God. Stor kulturinspiratör. Slå det, den som kan.
Mest känd för: välj själv: den som enade de judiska folken (då han blev kung över alla israeliska folk), den som dödade Goliat, framgångsrik kung, författare till många av psalmerna i Bibeln.
Den moraliskt svage och halvruttne Saul var en gång i tiden kung över Israels folk. Om man så här i efterhand tycker att han verkade ganska olämplig för ämbetet så ska skulden läggas på profeten Samuel, som av folket utsågs att välja denna första kung av Israel. Som alla vet var det ganska farligt att vara kung förr i tiden, det är inte som nu när man sitter säkert bakom sina slottväggar och diplomatiska beskydd. Nej, dog man inte i krig eller nåt slags internt mord så var det sjukdomar eller sorg. Därför ansåg man det vara klokt att i tid utse en ny framtida kung, och när Samuel, som återigen fått uppdraget, letat sig halvt fördärvad utan att hitta någon håller (och där byter vi tempus!) han på att ge upp. Då skyfflar man fram den unga fåravaktaren David och Samuel blir alldeles till sig. Det är honom som Herren vill ha!
Kung Saul har vid det här laget fått för sig att han plågas av onda andar. Hjälp sökes! Man skickar efter David som enligt utsago var en skicklig musiker. David hamnar på hovet och får när kungen behöver lindring rycka in och spela harpa. Det sägs också att David är mannen bakom många av psalmerna i bibeln, även om det hebreiska ordet som användes i sammanhanget kan betyda såväl "av" som "för", vilket gör uttrycket "psalm av/för David" dubbeltydigt. Nåväl, så här långt kan vi alltså konstatera att David var en ansvarsfull djurvaktare (ni vet väl att han dödade lejon med typ händerna för att skydda sina får?), en duktig musiker och en ganska skillad diktare. Då har han inte ens blivit kung än.
David softar alltså runt i kungahuset när de elaka filistéerna en dag anfaller. Som ess har filistéerna sin jätte Goliat, och de hetsar de stackars israelerna att skicka ut en utmanare till jätten. Den unge David tycker att det hela låter som en barnsligt enkel historia, skulle han som dödat såväl lejon som björnar inte kunna lura den här hjärndöda klumpedunsen? Med slangbellan i högsta hugg stormar han iväg och dödar Goliat, skär huvudet av honom och traskar tillbaka till Saul. Historien med Goliat är en inspirerande berättelse för alla förtryckta, missgynnade och småsnoppade därute: den lille kan segra! Individen kan vinna över kollektivet! Underdogen har en chans! Okej, tillbaka till historien. Filistéerna blir skräckslagna och flyr, Saul blir förtjust och David sätts som general över kungens arméer.
David lyckas bra med sin uppgift, rent av för bra, han krigar nämligen så framgångsrikt att Saul, den fega jäveln, börjar bli orolig för att David ska ta över kungariket och beslutar sig därför för att låta mörda sin gunstling. Här kommer Sauls son Jonathan in i bilden. Han älskar David, eventuellt är han kär i honom, eventuellt ligger han med honom. Poängen är i alla fall att han varnar David, som flyr.
På flykt skaffar han sig ett gäng vänner och klarar sig bra. Han får sedan veta att Saul och flera av hans söner dött i krig och drar då iväg till Juda rike för att bli kung där. Sauls son styr nu Israel och går i krig mot David. Davids soldater dödar honom och beger sig glada hemåt med hans huvud. David avrättar dem eftersom de dödat någon som blivit smord av Herren. Kan tyckas lite hårt, eftersom målet torde vara att vinna mot sina motståndare i krig. Hursomhelst så blir David nu kung över Israel, bygger upp den nya huvudstaden Jerusalem och sätter igång att skaffa sig massa fruar och horor.
David regerar som en kung, det vill säga härjar runt och tar över massa nya ställen. Det är alltså vid det här laget uppenbart att den känslige konstnärssjälen David också var en hård, strategisk och krigsduglig herre. När sonen gör uppror mot honom (ett verkligt krigsuppror alltså) måste han fly. Efter väldigt mycket om och men dödas till slut sonen och det hela är mycket gripande. Budbäraren tror att han kommer med ett glädjebudskap, men en vän till David varnar honom: "Idag blir du ingen glädjebudbärare ... kungens son är död." David fylls vid meddelandet av sorg, då han inte ville att hans son skulle dödas trots dennes stora ondska mot sin far. "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe!"
David dog till slut, som alla andra, men han är ihågkommen som en av bibelns mest framgångsrika kungar.
Vi har alltså konstaterat att personen ifråga var en enormt viktig figur med en hel bunt vitt skilda förmågor. Han är hyllad som en god kung, trots vissa brister, typ historien med Batsheba. Ni vet, han ligger med en av sina soldaters hustrur och gör henne med barn. Han beordrar mannen, Uriah, att återvända hem från slagfältet för att på så sätt undslippa misstankar om att det är hans barn. När Uriah vägrar överge sina mannar blir David sur och beordrar de andra soldaterna att lämna Uriah i sticket, så att han med säkerhet ska dö. Detta kan tyckas som lite omoraliskt - det tyckte till och med gamla testamentets Gud - och historien med de som dödade Sauls son var ju också lite märklig, men på det stora hela verkar han ha varit en bra kille, enligt vad som sägs. Därtill kan vi nämna all fantastisk kultur han inspirerat till, inte minst renässansstatyerna. Då har jag inte ens nämnt att det bland hans ättlingar går att hitta namn som Jesus och Haile Selassi.
Viktig. Duktig. God. Stor kulturinspiratör. Slå det, den som kan.
Mest känd för: välj själv: den som enade de judiska folken (då han blev kung över alla israeliska folk), den som dödade Goliat, framgångsrik kung, författare till många av psalmerna i Bibeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar