Solomon Burke är en av de mest underskattade soulstjärnorna. Jag fick kämpa för att få honom så här högt, och hålla honom framför den lilla sprätten Jackie Wilson. Solomon Burke är däruppe med Otis Redding, Al Green, Sam Cooke och grabbarna. Med sin imponerande kroppshydda och djupa röst var han en av förgrundsfigurerna när soulen uppstod i mötet mellan gospelmusik och tidig r'n'b. Solomon Burke har själv en bakgrund i gospelmusiken, men till skillnad från Al Green och Sam Cooke (som också hade börjat med att sjunga gospel) så brottades han inte lika mycket med den uppenbara motsättning som råder mellan gospelmusik och r'n'b. (Gospelmusik handlar om att hylla Gud, r'n'b handlar om att hylla kroppen, kärleken och lusten.) Burke var en kyrkans man, och kärleken till Gud förblev intakt och närvarande i hans soulmusik. James Brown avfärdade han t.ex. som en girig uppkomling. En gång ville James Brown att Solomon Burke skulle kröna honom med en krona under en show. Burke vägrade förstås, det var ju han som var kungen. Kungen av Rock 'N Soul.
En av de främsta anledningarna till att Solomon Burke inte har uppmärksammats mer är att han aldrig har varit en hitmaskin. "Cry to Me" är hans mest kända låt, och det är en väldigt bra soullåt på alla sätt och vis. Men det är talande att han är mest känd för skivan Don't Give Up on Me från 2002, där han tolkar osläppta låtar av bland andra Brian Wilson, Bob Dylan och Elvis Costello. Burke är däremot en lysande liveartist. Visst, han har inte Jackie Wilsons dansfötter eller James Browns frenesi, men han har något som är minst lika viktigt, nämligen förmågan att förmedla känsla till åhörarna.
Ni undrar säkert varför ytterligare en svart soulsångar är med på den här listan. För det första måste vi tillstå att vi är svaga för svarta soulsångare, och hade vi kunnat trycka in en till så hade vi gjort det. För det andra är det lika bra att erkänna att Solomon Burkes plats på listan är ytterst tveksam. Som jag redan har snuddat vid så är Burke katolik. Men om vi ska tro Burke, och jag ser bara en anledning till varför vi inte ska göra det, konverterade hans käre far till judendomen. Precis som alla stora män och historieberättare har Burke en tendens att korrigera sanningen en smula. Men jag kan tycka att Burkes redogörelse väger minst lika mycket som den judiska legend enligt vilken Nero var jude. Nero var dessutom inte särskilt mycket soul.
Det är givetvis felaktigt att utmåla alla judar som affärsmän, och, tvärtom, att utmåla alla icke-judar som kassa på affärer. Men om man på något sätt blir mer jude av att kunna affärer så är Solomon Burke kanske den största juden av dem alla. (Och inte bara i den ena bemärkelsen av ordet, som nu.) Burke var nämligen en slug jävel när det kommer till affärer. Att vara soulartist förr i tiden var inte bara en dans på rosor. Visst, man fick ta emot publikens jubel och man fick vara föremål för tjejernas åtrå, men man var också tvungen att resa långa sträckor mellan de platser man skulle uppträda. Och USA är ett ganska vidsträckt land. På de långa sommarturnéerna tog Solomon Burke med sig lemonad i mängder för att sälja till sina bandmedlemmar. I början skrattade de åt Burke, men de insåg snart att det inte var så lätt för kringresande svarta människor att få tag på något att släcka törsten med. Snart var de utlämnade åt Burkes förbarmande, eller snarare brist på förbarmande. Som en driven affärsman höjde han priset efter hand som törsten hos bandmedlemmarna ökade.
Solomon Burke är en religiös man, men det hindrar honom givetvis inte från att vara flitig mellan lakanen. Han har (till dags datum är det kanske säkrast att säga) 21 barn och 90 barnbarn, bara det är en bedrift lika stor som en annan. Allt det här sammantaget måste ge er en bild av en otrolig skön snubbe. Lika soulig som vilken Otis Redding eller Sam Cooke som helst, mer sympatisk än James Brown, tjockare än de flesta. Solomon Burke är en av de största i soulvärlden.
Mest känd för: att vara "The King of Rock 'N Soul". Jag vet inte riktigt vad Rock 'N Soul är för något, men när jag hör Solomon Burke så vet jag att det är något bra.
En av de främsta anledningarna till att Solomon Burke inte har uppmärksammats mer är att han aldrig har varit en hitmaskin. "Cry to Me" är hans mest kända låt, och det är en väldigt bra soullåt på alla sätt och vis. Men det är talande att han är mest känd för skivan Don't Give Up on Me från 2002, där han tolkar osläppta låtar av bland andra Brian Wilson, Bob Dylan och Elvis Costello. Burke är däremot en lysande liveartist. Visst, han har inte Jackie Wilsons dansfötter eller James Browns frenesi, men han har något som är minst lika viktigt, nämligen förmågan att förmedla känsla till åhörarna.
Ni undrar säkert varför ytterligare en svart soulsångar är med på den här listan. För det första måste vi tillstå att vi är svaga för svarta soulsångare, och hade vi kunnat trycka in en till så hade vi gjort det. För det andra är det lika bra att erkänna att Solomon Burkes plats på listan är ytterst tveksam. Som jag redan har snuddat vid så är Burke katolik. Men om vi ska tro Burke, och jag ser bara en anledning till varför vi inte ska göra det, konverterade hans käre far till judendomen. Precis som alla stora män och historieberättare har Burke en tendens att korrigera sanningen en smula. Men jag kan tycka att Burkes redogörelse väger minst lika mycket som den judiska legend enligt vilken Nero var jude. Nero var dessutom inte särskilt mycket soul.
Det är givetvis felaktigt att utmåla alla judar som affärsmän, och, tvärtom, att utmåla alla icke-judar som kassa på affärer. Men om man på något sätt blir mer jude av att kunna affärer så är Solomon Burke kanske den största juden av dem alla. (Och inte bara i den ena bemärkelsen av ordet, som nu.) Burke var nämligen en slug jävel när det kommer till affärer. Att vara soulartist förr i tiden var inte bara en dans på rosor. Visst, man fick ta emot publikens jubel och man fick vara föremål för tjejernas åtrå, men man var också tvungen att resa långa sträckor mellan de platser man skulle uppträda. Och USA är ett ganska vidsträckt land. På de långa sommarturnéerna tog Solomon Burke med sig lemonad i mängder för att sälja till sina bandmedlemmar. I början skrattade de åt Burke, men de insåg snart att det inte var så lätt för kringresande svarta människor att få tag på något att släcka törsten med. Snart var de utlämnade åt Burkes förbarmande, eller snarare brist på förbarmande. Som en driven affärsman höjde han priset efter hand som törsten hos bandmedlemmarna ökade.
Solomon Burke är en religiös man, men det hindrar honom givetvis inte från att vara flitig mellan lakanen. Han har (till dags datum är det kanske säkrast att säga) 21 barn och 90 barnbarn, bara det är en bedrift lika stor som en annan. Allt det här sammantaget måste ge er en bild av en otrolig skön snubbe. Lika soulig som vilken Otis Redding eller Sam Cooke som helst, mer sympatisk än James Brown, tjockare än de flesta. Solomon Burke är en av de största i soulvärlden.
Mest känd för: att vara "The King of Rock 'N Soul". Jag vet inte riktigt vad Rock 'N Soul är för något, men när jag hör Solomon Burke så vet jag att det är något bra.
Fin text, men jag måste ändå framhålla att det förstås är lite provocerande att du i dina jämförelser och uppräknande av storheter inte låtsas om några andra än söderns utövare. (Marvin Gaye! Curtis Mayfield!)
SvaraRaderaPeter Guralnick har fel där, vet du. Du får inte lyssna för mycket på honom.
Fast nu kanske själva poängen var att jämföra honom med soulartister från samma tradition? Då är det ju förlåtligt.
Japp, grejen var att jämföra honom med liknande soulartister. Jag älskar som du vet både Marvin och Curtis. ("Move On Up", herregud, världens bästa låt.) Men jag måste erkänna att när jag tänker soul så tänker jag framförallt på söderns smutsiga soul och inte Motowns glittriga, phillys smöriga eller Chicagos svängiga.
SvaraRaderaFörlåt, men Peter Guralnick är min guru.
det är djupt tragiskt att några till synes intelligenta och bildade människor rankar solomon gubbsoul burke framför jackie wilson.
SvaraRaderajag börjar tappa förtroende för er lista här och nu...
Som sagt, det är Johannes fel! Till störst del. Inte för att Burke är dålig, tvärtom skitbra, men de allra lyckligaste Wilsonlåtarna kan Burke omöjligt mäta sig med.
SvaraRaderaMen tappa förtroende för listan, det gör du inte Jakob. Det bestämmer jag.
För det första måste jag säga att det är kul att även våra musikjudar väcker upprördhet. Musik är och ska ju vara minst lika känsligt som politik. För det andra måste jag säga att jag håller med. Burkes låtar kan inte mäta sig med "de allra lyckligaste" av Wilsonslåtarna. Men som karaktär och skön soulgubbe är Solomon Burke nästan oöverträffad. Det finns hur många sköna berättelser som helst om hans liv och leverne. Och det är inte så att jag hatar Jackie Wilson, "Higher and Higher" är sjukt underskattad av Martin. Den kom ju inte ens med på topp 100-listan över 60-talets bästa låtar om jag inte missminner mig. Sämst.
SvaraRaderaSen vet jag inte om Martin vill plocka upp diskussionen vi hade om vem av Burke och Wilson som sjunger bäst. :)
hehe kul att du böjer och vrider och vänder på släktskap så att du ska få med så mycket av din soulkultur som möjligt ^^
SvaraRaderaJag har ingen aning vilka alla namn ni nämner, bara att "Cry to me" va en skön, söt liten låt ^^
Tack för en bra text
E: Tack själv. Det kan aldrig bli för mycket soul. Det är så jag försöker leva livet, med så mycket soul, själ, som möjligt.
SvaraRadera60-talslistan började jag knåpa ihop för över ett och ett halvt år sen nu, och ung som jag är lär jag fortfarande av mina misstag. Idag hade "Higher and Higher" haft en given, hög placering. Det är nog faktiskt den största missen där, annars är jag fortfarande ganska nöjd med den listan.
SvaraRaderaVem sjunger bättre än Wilson? Säg en person, soulartist eller ej, jude eller ej, så ska jag säga att du har fel.
Förutom Mark E. Smith, förstås.
Nja, med tanke på att jag har uppvärderat Jackie Wilsons sångröst sen senast vet jag inte om jag vågar. Men det måste finnas någon. Sedan är det såklart en skillnad mellan den bästa sångrösten och sångrösten man tycker mest om. Jackie Wilson kanske hade ett brett register, men det är givetvis inte allt. Känsla, Martin. Känsla. Du vet, det där som gör Stax bättre än Motown. Newcastle bättre än Chelsea. (Och det som på ett bekvämt sätt gör så att jag slipper förklara varför Burke sjunger bättre än Wilson.)
SvaraRaderaWilson har inte känsla menar du? Eh, okej... :)
SvaraRaderaMen ja, det är såklart stor skillnad på objektivt bästa sångrösten och den man gillar bäst. En problematik jag tänkte att jag belyste genom att föreslå Mark E Smith som "bättre"... Nu gillar jag iofs Wilsons röst bättre än Smiths tror jag, eller åtminstone lika bra, men ändå.