Varför blir man egentligen kommunist? Visst, kommunism i Syd- och Latinamerika är väl en sak: cigarrer, rebeller i djungeln, Che Guevara, Pablo Neruda, spanska... saker som kan göra vem som helst till revolutionsromantiker. Men Sovjet? Vinter, billig vodka, barrskog, hockey... ja, som ett mer ondskefullt Norrland ungefär. Eftersom det i och med denna bloggpost har dykt upp två profiler från det tidiga Sovjetunionen på kort tid här på bloggen, så krävs det väl någon slags förklaring. Om rysk kommunism är så dålig och tråkig, hur kan man då förklara att den samtidigt är lite cool? Svaret på den frågan, och mycket annat, hittas i allra högsta grad hos dagens jude: Lazar Markovich Lissitzky, mer känd som El Lissitzky.
Politisk propaganda, i vilken form det än är, är oftast inte särskilt bra konst. Smaklösa monument i Nordkorea, en leende centerpartist på en jättelik valaffisch, Hoola Bandoola Band m.m. är exempel på detta. Ibland ger dock den ideologiska renheten och övertygelsen ett kraftfullt konstnärligt intryck, exempelvis hos Sergei Eisenstein, Leni Riefenstahl, och hos dagens jude. Under det ryska inbördeskriget i början av 1900-talet, så skapade El Lissitzky affischen nedan.
"Besegra de vita med den röda kilen!" Hur enkelt framställt som helst: en röd kil i en vit cirkel, och ändå så är denna bild oslagbar när det gäller att övertyga om kommunismens och bolsjevikernas kraft. Storslagen propaganda helt befriad från söta barn, starka karlar och vackra, modiga kvinnor. Inga skämtteckningar av fienden så långt ögat når. Det är det reaktionära vita som penetreras av det framåtskridande röda (hade jag varit genusvetare, så hade jag kanske nu gjort någon slags sexuell tolkning av bilden: en aktiv fallossymbol som lägger under sig den passiva... etc. etc. etc.). I början av 1900-talet fanns också ett antal andra fantastiska ryssar som hyllade revolutionen på olika sätt, och El Lissitzky hade kontakt med flera av dem. Den mästerlige Kazimir Malevitj och den fantastiske Marc Chagall var hans konstnärsvänner och de tre var ett tag lärare på samma skola. Till en av den futuristiske poetgiganten Majakovskijs diktsamlingar gav han en politiskt färgad grafisk design som är så snygg att jag blir gråtfärdig.
Men naturligtvis skapade El Lissitzky mer än bara kommunistisk propaganda. Ett exempel är det fantastiska, narcissistiska självporträttet längst ner på inlägget, andra exempel är dessa så kallade "Prouns" - en speciell typ av vackra, abstrakta målningar som El Lissitzky förklarade befinna sig vid övergången mellan målning och arkitektur. Det sistnämnda var ett stort intresse för honom; en av hans mer våghalsiga idéer var en slags horisontella skyskrapor som skulle vila ovanpå höga pelare i Moskva. Det är tveksamt hur lyckat detta hade blivit om det genomförts, men nog skulle det sett rätt häftigt ut. Anledningen till att jag öser ur mig sådana hyllningar till denne man är att jag sedan länge varit fascinerad vid den abstrakta konst som strävar efter enkelhet och harmoni mellan färg och form. Jag har haft en blogg om Piet Mondrian och en inramad Malevitjaffisch hänger ovanför TV:n. Så kallad abstrakt expressionism (där konstnären ska leva ut sina känslor genom att leka med färgburkar) tilltalar mig till exempel inte alls på samma sätt - med vissa undantag naturligtvis, vilket kommer att märkas högre upp på listan. Fotomontaget nedan, som jag redan berömt, är precis så jag vill att en konstnär som El Lissitzky ska framstå - värdig, med passaren i handen, och i full fart med att skapa perfekt balanserad konst. Sen skiter jag i om konsten ifråga uttrycker ett kommunistiskt budskap, framför en djup filosofisk idé eller inte betyder ett jävla dugg.
Mest känd för: Sovjetisk konstnär verksam i början av 1900-talet med propaganda-affischer, suprematistiska målningar, arkitektur, fotomontage med mera.
Politisk propaganda, i vilken form det än är, är oftast inte särskilt bra konst. Smaklösa monument i Nordkorea, en leende centerpartist på en jättelik valaffisch, Hoola Bandoola Band m.m. är exempel på detta. Ibland ger dock den ideologiska renheten och övertygelsen ett kraftfullt konstnärligt intryck, exempelvis hos Sergei Eisenstein, Leni Riefenstahl, och hos dagens jude. Under det ryska inbördeskriget i början av 1900-talet, så skapade El Lissitzky affischen nedan.
"Besegra de vita med den röda kilen!" Hur enkelt framställt som helst: en röd kil i en vit cirkel, och ändå så är denna bild oslagbar när det gäller att övertyga om kommunismens och bolsjevikernas kraft. Storslagen propaganda helt befriad från söta barn, starka karlar och vackra, modiga kvinnor. Inga skämtteckningar av fienden så långt ögat når. Det är det reaktionära vita som penetreras av det framåtskridande röda (hade jag varit genusvetare, så hade jag kanske nu gjort någon slags sexuell tolkning av bilden: en aktiv fallossymbol som lägger under sig den passiva... etc. etc. etc.). I början av 1900-talet fanns också ett antal andra fantastiska ryssar som hyllade revolutionen på olika sätt, och El Lissitzky hade kontakt med flera av dem. Den mästerlige Kazimir Malevitj och den fantastiske Marc Chagall var hans konstnärsvänner och de tre var ett tag lärare på samma skola. Till en av den futuristiske poetgiganten Majakovskijs diktsamlingar gav han en politiskt färgad grafisk design som är så snygg att jag blir gråtfärdig.
Men naturligtvis skapade El Lissitzky mer än bara kommunistisk propaganda. Ett exempel är det fantastiska, narcissistiska självporträttet längst ner på inlägget, andra exempel är dessa så kallade "Prouns" - en speciell typ av vackra, abstrakta målningar som El Lissitzky förklarade befinna sig vid övergången mellan målning och arkitektur. Det sistnämnda var ett stort intresse för honom; en av hans mer våghalsiga idéer var en slags horisontella skyskrapor som skulle vila ovanpå höga pelare i Moskva. Det är tveksamt hur lyckat detta hade blivit om det genomförts, men nog skulle det sett rätt häftigt ut. Anledningen till att jag öser ur mig sådana hyllningar till denne man är att jag sedan länge varit fascinerad vid den abstrakta konst som strävar efter enkelhet och harmoni mellan färg och form. Jag har haft en blogg om Piet Mondrian och en inramad Malevitjaffisch hänger ovanför TV:n. Så kallad abstrakt expressionism (där konstnären ska leva ut sina känslor genom att leka med färgburkar) tilltalar mig till exempel inte alls på samma sätt - med vissa undantag naturligtvis, vilket kommer att märkas högre upp på listan. Fotomontaget nedan, som jag redan berömt, är precis så jag vill att en konstnär som El Lissitzky ska framstå - värdig, med passaren i handen, och i full fart med att skapa perfekt balanserad konst. Sen skiter jag i om konsten ifråga uttrycker ett kommunistiskt budskap, framför en djup filosofisk idé eller inte betyder ett jävla dugg.
Mest känd för: Sovjetisk konstnär verksam i början av 1900-talet med propaganda-affischer, suprematistiska målningar, arkitektur, fotomontage med mera.
Tack som fan för ett betyligt skojigare Lissitzky-porträtt än till exempel Wikipedias!
SvaraRaderaVad gäller postern ger den genusvetarna mycket att bearbeta, men du vet väl att den också gestaltar stormningen av Vinterpalatset? Så det -är- faktiskt mer än en ideologisk penetration, sattsäga! ;)